värdighetsgaranti

Fru talman! Chatrine Pålsson har frågat mig om jag avser att kalla till en längre diskussion beträffande nationella mål och riktlinjer för äldreomsorgen, hur jag avser att tillse att äldreomsorgsplanerna är likstämmiga i landet samt om jag avser att tillse att äldre får trygghet och värdighet på ålderns höst och definitivt vid livets slut. I riksdagen hade vi en särskild debatt om äldreomsorgen den 17 november 2004. Den 25 maj har vi i riksdagen en debatt om Kompetensstegen. Vi har här i kammaren också haft ett flertal interpellationsdebatter om äldreomsorgen. Jag tror att vi behöver flera arenor för debatt. Jag har tagit initiativ till debatt med landets kommuner om kompetensförsörjningen. I sex regionala konferenser har jag diskuterat frågor om kvalitet och kompetens med representanter för en majoritet av kommunstyrelserna. Mina medarbetare i Kompetensstegen har mött kommunernas verksamhetsansvariga vid informationsträffar. Debatten förs också med pensionärsorganisationerna som jag regelbundet möter i Pensionärskommittén. Vi har en äldreomsorg som vi i många avseenden kan vara stolta över, men det finns brister exempelvis inom kompetensområdet som måste åtgärdas. Målen ger grund för högt ställda förväntningar. Äldreomsorgen i landet ska vara likvärdig. Rätten till insatser ska gälla lika överallt, och kvaliteten ska vara god. Det får inte finnas några avgörande skillnader i kvalitet mellan olika kommuner. Det är bland annat därför som regeringen har förstärkt tillsynen med äldreskyddsombud. När det gäller kommunernas äldreomsorgsplaner så är jag inte alls säker på att de ska vara samstämmiga. Man behöver i olika kommuner, allt beroende på de lokala behoven och förutsättningarna, formulera planer för en utveckling och prioritera insatser som svarar mot den egna befolkningens behov. Socialtjänstlagen ålägger kommunerna att planera sina insatser för äldre. Tillsynsmyndigheterna har en roll i att granska planer, hur de genomförs, om de omarbetas och hålls aktuella och bistå med råd och upplysningar när det behövs. Socialstyrelsens rapporter visar att det i vissa kommuner finns problem med verkställighet av beslut exempelvis för särskilt boende. För närvarande bereds inom Regeringskansliet betänkandet Beviljats men inte fått från Utredningen om verkställighet av vissa gynnande kommunala beslut. Utredningens förslag syftar till att stärka rättssäkerheten och ge tillsynsmyndigheterna bättre verktyg i tillsynsarbetet. Socialstyrelsen arbetar med att ta fram ett allmänt råd om handläggning av ärenden inom socialtjänstens område. Det syftar också till att öka rättssäkerheten för de enskilda som vänder sig till socialtjänsten. Detta arbete väntas bli klart under 2005. Regeringen tar ansvar för att förbättra förutsättningarna för en god utveckling av äldreomsorgen. I årets budget ökades statsbidragen till kommuner och landsting med 6 miljarder kronor. Den fleråriga satsningen på ökad kvalitet genom kompetensutveckling via Kompetensstegen bidrar till att personalens kompetens kan öka. Ökad normering och ökad tillsyn ger kommunerna tydligare incitament för planering och kvalitetsarbete.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för interpellationssvaret som jag har fått. Jag är naturligtvis medveten om de debatter som vi har haft. Vi har haft en särskild debatt, och vi ska diskutera Kompetensstegen i nästa vecka. Men jag känner ändå att jag har ett stort behov av att tala om varför jag har ställt en interpellation till. Det är därför att jag ofta får rapporter av enskilda, av mina partikamrater och av medierna att det trots allt inte fungerar. Jag tror att om man tog ett grepp och såg lite längre när det gäller hur vi ska kunna ingripa just nu, i maj månad, för att det ska bli bättre, så tror jag att vi i de olika partierna skulle ha viktiga saker att komma med. Jag tror också att olika debatter i någon mån väcker nya tankar om hur man kan göra. Det står i svaret: "Äldreomsorgen i landet ska vara likvärdig. Rätten till insatser ska gälla lika överallt, och kvaliteten ska vara god." Vad menas med likvärdighet - lika, likformigt och lika resultat eller att alla får sina sammansatta behov tillgodosedda? Det är riktigt att våra äldreskyddsombud är tillsatta. Men enligt de uppgifter som jag har är deras rapporter inte någon glädjande läsning. I en rapport från äldreskyddsombuden i Stockholms län har ett hundratal äldreboenden granskats. Kartläggningen visar faktiskt på både brister och förtjänster inom äldreomsorgen men framför allt på att tillvaron för de äldre är händelselös. Många sitter bara och väntar på måltiderna och önskar att personalen hade tid att ägna sig mer åt dem. Personalen hinner inte med mer än den basala omvårdnaden. Att många äldreboenden minskar antalet anställda är naturligtvis också en faktor som leder till försämringar. Jag tror också att det ganska nyligen presenterades en rapport från äldreskyddsombuden i Värmland som inte heller var någon rolig läsning. Jag undrar vilka förslag Ylva Johansson tänker lägga fram med anledning av att vi har fått rapporter om att det inte står väl till. I frågestunden förra torsdagen tog jag upp de demenssjuka och de äldre äldre som inte själva kan ta sig ut. Varför tycker inte regeringen att det är självklart att garantera de äldre att få vistas ute? Jag tog med mig djurskyddsförordningen hit för säkerhets skull. I § 10 SFS 1988:539 står det: "Nötkreatur som hålls för mjölkproduktion och som är äldre än sex månader skall sommartid hållas på bete." I § 11 står det: "Andra nötkreatur än sådana som hålls för mjölkproduktion skall sommartid hållas på bete eller på annat sätt ges tillfälle att vistas ute." Varför ska inte de äldre har samma rätt som korna?

Fru talman! Chatrine Pålsson och jag har haft flera debatter om äldreomsorgen här. Jag tycker att det är bra att vi också kan föra en nyanserad debatt om både brister och förtjänster inom äldreomsorgen. Utöver debatter i kammaren och med pensionärsorganisationerna tror jag att vi också behöver en nationell diskussion om äldreomsorgens framtid och utveckling. Det finns två olika perspektiv här. Det ena är åtgärder som vi vidtar i dag eller behöver vidta på kort sikt. Där tycker jag att diskussionen är ganska livlig. Jag skulle önska att vi hade mer av en något mer långsiktig diskussion om hur äldreomsorgen ska se ut om ungefär tio år. Vi vet att andelen personer över 80 år kommer att ligga relativt still de närmaste tio åren, men därefter kommer gruppen att öka ganska kraftigt. Då vill det till att vi har en äldreomsorg som också klarar den ökade belastningen och utmaningen som det innebär. Vår äldreomsorg får både ris och ros. Jag var på Världshälsoorganisationens årsmöte i Genève i veckan. Där gör man inget annat än mottar hyllningar från andra länders hälsoministrar över vår lysande äldreomsorg. Det är naturligtvis roligt. Det visar också att vi i en internationell jämförelse har kommit mycket långt. Många är väldigt imponerade av den svenska äldreomsorgen när de besöker den och får rapporter från den. Samtidigt vet vi att vi behöver göra insatser. Det är min bedömning i dag att vi har brister när det gäller likvärdigheten, både mellan kommuner och inom samma kommun. För att åtgärda de bristerna ser jag att det i första hand är tre förutsättningar som kommunerna måste ha. De måste ha de finansiella resurserna, och det menar jag att de har med de ökade statsbidragen och den förbättrade ekonomiska situationen i kommunerna. Det måste finnas tillgång till kunskap och kompetens. Där gör vi insatser, bland annat med Kompetensstegen men också med Socialstyrelsens riktlinjer. Vi behöver en tillsyn som kan visa på bristerna så att man uppmärksammar dem klart och tydligt. Chatrine Pålsson hänvisar också till att man har uppmärksammat brister. Det är alldeles utmärkt, för det är det som äldreskyddsombuden är till för. Jag är säker på att det kommer att leda till åtgärder i kommunerna. Fru talman! Till sist vill jag säga att jag inte tycker att vi ska införa nötkreatur som jämförelse för hur vi ska lagstifta eller reglera när det gäller de äldre. Man kan naturligtvis alltid raljera och säga att det finns en mer detaljerad reglering när det gäller nötkreatur, och det är riktigt. Men den är också på en lägre nivå. Jag vill gärna se att vi hittar instrument för en större likvärdighet och en höjd kvalitet inom äldreomsorgen, men jag tror att vi ska föra den debatten på en lite annan nivå än att jämföra med reglerna för nötkreatur.

Fru talman! Jag gillar att göra jämförelser eftersom man får en ökad förståelse då. Med mina jämförelser vill jag bland annat koppla tillbaka till hur vi ser på äldreomsorgen. Jag är ganska rädd för att det som de äldre behöver allra mest glöms bort i den så kallade medicinska värld som vi hamnar i. Nu får inte de äldre mycket medicinsk vård heller. Vi har något slags trend i Sverige som vi har levt efter. Jag menar att vi behöver ett tankeskifte. Vi behöver kanske se för oss själva vad som skulle vara viktigast för oss när vi blir äldre om vi inte själva kan ta oss ut, och jag tycker att det är att ta mig ut. Jag ska gå ifrån kornas, rävarnas och övrig boskaps rättigheter att vara ute gå in på den lag som SFS 1976:371. Den handlar om de häktade i Sverige, de som har begått brott. Det står: "Den häktade skall ha möjlighet att dagligen vistas utomhus minst en timme, om det inte finns synnerligt hinder mot detta." Varför behöver vi ha en lagstiftning om att de häktade ska kunna få vara ute? Jag tycker att de ska få vara ute. Jag har ingen annan åsikt. Men jag tycker att det är minst lika självklart att våga sig på att lagstifta om denna självklarhet även för människor som inte själva kan ta sig ut. Vi vet alla att det är ont om personal inom äldreomsorgen. Eftersom det är så, måste vi noga tala om vad vi vill prioritera. Inte minst nu när det är sommar och sol, vackert i trädgårdarna och doftar överallt är det väl en mänsklig rättighet att få vara ute. Jag måste fråga om det inte vore ett sätt att visa att man vill tillmötesgå de äldres självklara önskan och rättighet att vara ute. Sedan vill jag ta upp en annan fråga. Den handlar om vård i livets slutskede. Det diskuterade Ylva Johansson och Alf Svensson för några månader sedan i en interpellationsdebatt. Jag har väntat länge på propositionen om vård i livets slutskede. Nu hoppas jag att den kommer i slutet på den här månaden, men det har varit ack så trögt. Jag tycker att det skulle vara bra om man kunde införa den värdighetsgaranti som statsrådet har hört mig och Kristdemokraterna tala om många gånger. En av rättigheterna där är att ingen ska behöva dö i ensamhet. Det ska finnas någon bredvid. Jag ska ta upp en kommun som är kristdemokratiskt styrd. Den heter Markaryd i Kronobergs län. Där har de gjort ett förtjusande fint material med något som de kallar för tjänstegarantier. Där kan man följa upp det. Man är konkret. Det står överallt: Vad kan vi lova? Vad förväntar vi oss av dig? Vad händer om detta inte fungerar? Jag tror att man har en av de finaste äldreomsorgerna i landet. Tycker inte Ylva Johansson att det vore klokt att även som minister säga att det är en bra idé att vara tydlig och ge värdighetsgarantier?

Fru talman! Det är sant att det finns mycket medicin inom äldreomsorgen. Det beror naturligtvis mycket på att kravet på den medicinska omvårdnaden har ökat. Det är en av de svåra utmaningarna. Ett annat problem är ensamhet och tristess. Båda de här problemen ställer äldreomsorgen inför stora utmaningar. Jag vill säga till Chatrine Pålsson att när man ska ta föredömen på hur verksamheter styrs och när man vill sätta upp mål för äldreomsorgens utveckling tror jag att man ska utgå från verksamheter som fungerar bra och där människor är mycket nöjda med verksamheten. Ett sådant exempel där det är lätt att dra paralleller till äldreomsorgen är den kommunala barnomsorgen som har ett stort förtroende hos befolkningen. Både föräldrar och barn är i allmänhet mycket nöjda med kvaliteten på verksamheten. Även om många önskar högre personaltäthet och ännu fler och bättre saker är det en verksamhet som man är mycket nöjd med. I den typen av verksamhet finns det inte några detaljerade regler om hur ofta barn ska gå ut eller hur ofta man ska få mat. Vi styr det genom en läroplan och genom generell lagstiftning. Jag tror att det snarare är den vägen man ska gå när man ska hitta styrmedel för att utveckla äldreomsorgen än att utgå från hur vi styr för djur eller fångar. Jag vill att vi ska ha höga ambitioner för äldreomsorgen. Självfallet ska äldre garanteras värdighet i vård och omsorg. Det vi kan tvista om är hur vi på bästa sätt når detta. Jag känner en viss tveksamhet, som jag har sagt här, till att vi ska reglera detta i Sveriges riksdag genom något slags minimiregler. Risken är stor att det då också blir taket, och risken är stor att man inte får det utmärkta engagemang som Chatrine Pålsson själv visar på. Det gäller Markaryds kommun, och det finns också i andra kommuner. Eftersom det är kommunen som är ansvarig för att se till att man lever upp till de garantier som man utställer är det rimligt att det är kommunerna som tillsammans och i dialog med dem som är brukarna ställer upp garantierna och de ömsesidiga åtagandena. Jag vill snarare föra diskussioner om hur vi kan underlätta så att fler kommuner gör detta på ett bra sätt. De bör på ett kontinuerligt sätt också följa upp sina planer och den dialog som de har med brukarna och med medborgarna i kommunen om hur äldreomsorgen ska utvecklas på lite sikt. Det gäller också vad en konkret individ kan vänta sig i en konkret situation och vilken rätt man har att kräva något från sin kommun.

Fru talman! På de korta sekunders talartid som finns kvar vill jag gärna i det sista inlägget ha svar på frågan om vad ministern menar med likvärdighet. När minister jämför med barnomsorgen så är det relevant i perspektiv men inte i ett annat; de allra flesta barn har föräldrar som talar för sina barn och som är garantier för att det fungerar ordentligt. Det har inte våra demenssjuka. Många av dem saknar närstående av olika skäl. Därför är det inte jämförbart. I tv-rutan i morse berättade man om Ylva Johansson och hennes artikel i Svenskan - jag tror att det var där. Hon tycker att kommunerna ska ta över all äldrevård. Jag förstår att bakom detta ligger en önskan om att det ska fungera bättre. Men jag förstod också att det fanns en skepsis till att läkarna inte skulle gå över. Jag undrar varför. Varför skulle man inte kunna ta det steget i så fall? När det gäller Markaryd tänkte jag ge Ylva Johansson den här skriften som helgläsning. Jag tycker att detta är ett sätt att arbeta på som är bra att sprida. Nu är vi tydligen ganska överens om att det ska finnas någon form av garanti med olika krav och framför allt tydlighet när det gäller vad man ska göra om inte det här fungerar. Om man till exempel inte får mat så får man tillbaka pengarna. Man visar alltså tydligt att man vill respektera den enskilde. Därför hoppas jag att äldreomsorgsminister Ylva Johansson i helgen ska känna att man kan få mycket glädje av Markaryds kommuns försök och förslag.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att vi diskuterar hur kommunerna kan styra sin verksamhet. Det finns naturligtvis stora skillnader mellan barnomsorg och äldreomsorg. Det gäller framför allt brukarna; det är stor skillnad mellan äldre och barn! Men om man tittar på verksamheten som sådan ser man att det finns stora likheter i det sätt som staten kan styra på. Det är ju verksamheter där kommunen är huvudman. Vi talar om på vilket vis vi på bästa sätt ska styra äldreomsorgen för att uppnå en höjd kvalitet och en ökad likvärdighet. Jag tror att vi då snarare ska hämta inspiration från verksamheter som kommunen ansvarar för och som fungerar bra än från verksamheter som staten direkt reglerar i enskilda små företag. Det gäller till exempel inom jordbruket. Den typen av styrning är en helt annan typ, och det är naturligtvis ännu större skillnad mellan nötkreatur och äldre än mellan barn och äldre. Jag tycker alltså att det är bra om vi kan föra diskussionen om hur vi kan få kommunerna att på ett bättre sätt tydliggöra sitt ansvar gentemot den enskilde och också tydliggöra vad den enskilde kan förvänta sig. Jag tror att det skulle betyda mycket för enskilda äldres och deras anhörigas oro för vad de kan vänta sig. Det gäller inte bara nu utan också i framtiden. Det handlar om den dag som man hoppas att det dröjer länge till, men som ändå kanske kommer. Det är den dag då man inte längre klarar sig själv. Det är en viktig uppgift för kommunerna att utifrån vad socialtjänstlagen säger kunna tydliggöra detta för sina medborgare. Jag tror att vi också på nationell nivå behöver sprida mer av goda exempel på hur kommunerna kan fullgöra den uppgiften.