Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

värdighet för äldre

Interpellationsdebatt 17 december 2004
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Ylva Johansson (S)

Anf. 76 Ylva Johansson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Alf Svensson har frågat om jag avser att vidta åtgärder för att införa en värdighetsgaranti inom äldreomsorgen. De punkter som Alf Svensson tar upp är viktiga för kvaliteten i vården och omsorgen om äldre. Sedan Ädelreformens införande år 1992 har vården och omsorgen om äldre gjort betydande framsteg. Av de 33 000 sjukhemsplatser som då överfördes till kommunerna har många byggts om till enkelrum eller ersatts med nybyggda enheter. År 2003 bodde totalt 119 800 personer permanent eller tillfälligt i särskilt boende. Av dessa var det 3 600 personer som delade bostad med annan person än maka, make eller sambo. Arbetet med att erbjuda alla en fullvärdig bostad går vidare. Möjligheterna att bo hemma och där få den vård och omsorg man behöver har också förbättrats. År 2003 hade 3 000 personer fler än året innan hemtjänst. De flesta av dessa var äldre över 80 år. Fler anställda i kommunernas vård och omsorg och anpassning av bostäder bidrar till den utvecklingen. Socialstyrelsen rapporterar i årsrapporten 2003 om Nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvård 2002-2004 bland annat att stödet av läkare i den kommunala vården ökar, att kommunerna anställer fler med högskoleutbildning, att intresset för att utveckla anhörigstödet består samt att samverkan mellan kommuner och landsting fortsätter att utvecklas. Länsstyrelsernas tillsyn leder till att brister upptäcks och att de också åtgärdas inom rimlig tid i de allra flesta fall. Många kommuner bedriver ett omfattande utvecklingsarbete med olika former av service- eller tjänstegarantier. Ofta sker arbetet i nätverk där deltagande kommuner jämför sig med varandra. Många kopplar garantierna till sina system för kvalitetssäkring. Dessa garantier handlar exempelvis om att hemtjänst eller korttidsplats kan erbjudas omgående som avlösning vid akuta behov, att ha en namngiven kontaktperson samt att en individuell arbetsplan tas fram tillsammans med den enskilde. Kommunala äldreomsorgsplaner är ett bra sätt att styra den långsiktiga utvecklingen av äldreomsorgen. Många kommuner bedriver en framsynt och konkret planering som syftar till att mål och resurser ska ge en kvalitet som de äldre med rätta kan förvänta sig. I betänkandena från Senior 2005, Äldrevårdsutredningen samt Demensarbetsgruppen finns förslag till förbättringar på en rad områden. Dessa betänkanden är under beredning inom Regeringskansliet, och jag avser att återkomma till riksdagen om jag finner att ytterligare åtgärder behöver vidtas.
Alf Svensson (Kd)

Anf. 77 Alf Svensson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret. Det känns riktigt angenämt att få stå här i kammaren, i talarstolen, igen. Det vanligaste sättet att debattera här är ju att ha en polariserande debatt. Jag tänker faktiskt inte polarisera. Jag tycker nämligen att hela det svenska samhället måste tänka till, för vi kommer till korta när det gäller omtanken och omvårdnaden om våra äldre. Vi har en jämställdhetsdebatt. Den är bra, och den är angelägen. Men om vi ska använda ett så starkt uttryck som "diskriminering" - kanske vore det bättre att ibland säga "omedveten nonchalans" eller något sådant - så är den i så fall starkare, menar jag, mellan de aktivt verksamma och människor som har nått, om jag får använda det uttrycket, pensionsåldern. Vi har en konstig inställning till åldrandet i vårt land, trots att det begreppet ju i allra högsta grad är relativt. På något sätt måste vi ta itu med mentaliteten. Det är därför jag tror att man måste hitta en konkret historia som den här värdighetsgarantin. Vi talar om den demografiska utvecklingen. Egentligen sägs det kanske inte rakt på sak, men det påstås att vi är för många gamla. Det sägs inte riktigt så, men det framgår om man läser. Nu pekar jag inte på regeringen och Socialdemokraterna utan jag säger att vi alla talar om den demografiska utvecklingen. Detta är ju nonsens! Jag vänder mig om som om det var en stor åhörarskara här. Det är det ju inte. Det föds ju för få barn. Det är det som är dilemmat, inte att det finns för många gamla. Om det föddes flera barn, och att så inte är fallet kan ju ingen skylla på oss pensionärer i alltför hög grad, skulle vi inte tala om den demografiska utvecklingen. Språket var Chatrine Pålsson inne på, detta med att falla för åldersstrecket. Det finns ett mått av, skulle man nästan kunna säga, främlingsfientlighet när man talar om äldre på många plan. Det där med ordets makt över tanken när vi talar om våra äldres situation är för lite beaktat. Vi kan ta riksdagskansliet när det har varit riksdagsval. Då får vi ganska snabbt efteråt veta hur det står till i könsfördelningshänseende, och det är självklart att det borde vara 50-50. Sedan får vi en uppgift till. Det handlar om medelåldern i riksdagsgruppen. Då är det så, mentalitetsmässigt, att den som ligger lägst på något sätt vinner poäng. Den är mer modern. Folk med erfarenhet - man vågar väl ändå säga att livet ger ett visst mått av erfarenhet - vägs inte in. Tänk om vi skulle vända på kuttingen och säga: här har vi en riksdagsgrupp som verkligen tar vara på erfarenheten i landet. En sådan statistik har vi inte fått någon gång, och vi får det förmodligen aldrig heller. Jag tillhör ju dem som är 30-talister. Det är väl bra att någon från den gruppen blandar sig i de här resonemangen. När man har passerat 65 år är det på något sätt så att man ska avsluta. Man har gjort sitt, och man blir betraktad lite grann von oben . Folk bekymrar sig väldigt och frågar: "Vad ska du göra nu?". Att man ska fortsätta göra det man gör är liksom inte tänkbart. Nu är snart min talartid slut i denna första omgång. Varje individ ska vara ett subjekt från vaggan till graven. Men efter ett tag, när man kommit upp i åren, blir man väldigt lätt ett objekt, herr talman. Detta skulle vi vända oss mot. Man ska hela tiden vara ett subjekt och inte bli betraktad som ett objekt! Det är här jag tror att värdighetsgarantin kan spela en roll. Det är viktigt för patienten, viktigt för individen och viktigt för anhöriga och personal att veta vad som gäller. Och, statsrådet, säg nu inte att detta på något sätt skulle vara att sänka ambitionsnivån. Det är i så fall inte sant. Det tror jag inte heller att Ylva Johansson gör. Vi lever i en konkretiserad värld, och det måste vi rätta in oss efter.
Ylva Johansson (S)

Anf. 78 Ylva Johansson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Alf Svensson, jag välkomnar tonläget i debatten. Jag tror att det finns väldigt många kloka saker som Alf Svensson tar upp och som jag också har mött under min tid som ansvarigt statsråd. Jag är det första statsrådet någonsin, tror jag, som har äldreomsorg i min titel. Det har varit lite spännande att komma ut som äldreomsorgsminister och se vilken typ av reaktioner som man då möter. Det har förvånat mig att jag, enligt min uppfattning, har mött många som liksom ryggar inför äldreomsorgen och ser den som ett oerhört stort problemområde. Jag har funderat på vad det beror på. Jag tror det beror på två saker. Jag tror att det handlar om en rädsla för det egna åldrandet helt enkelt. Man känner sig orolig för sitt eget åldrande. Det kanske också är en del av ett samhälle där äldre inte synliggörs att också det egna åldrandet ter sig väldigt osäkert och svårt att bedöma därför att vi inte ser så många äldre omkring oss. När man har fyllt 65 år förväntas man ju inte vara med på riktigt samma sätt som tidigare. Om vi tar äldreomsorgen som sådan behöver vi naturligtvis göra insatser för att höja kvaliteten. Det är helt klart. Men vi behöver också ändra inställningen till äldreomsorgen. Jag kan jämföra med den tiden som jag var ansvarig för barnomsorgen. Äldreomsorgen och barnomsorgen liknar varandra på många sätt när det gäller sättet som vi organiserar dessa verksamheter på, var ansvaret ligger och vilka personalkategorier som det handlar om. Men det var ingen som var rädd för banomsorgen eller som tyckte att de problem som naturligtvis har funnits men som nu är färre än de var för 15 år sedan på något sätt var oöverstigliga. Men när vi möter människor känns det som om just omsorgen om äldre skulle vara särskilt svårlöslig. Jag tror att det också handlar om en egen rädsla och osäkerhet inför åldrandet. Det är naturligtvis precis på det sättet som Alf Svensson säger att det inte är för många äldre. Det är en oerhört stor framgång för vårt samhälle och för vår välfärdsutveckling att vi lever så mycket längre. Och det är en oerhört stor framgång att man inte är slut den dagen man går i pension, att man inte är utsliten i arbetet. Det har varit en lång kamp i fråga om förbättrade arbetsvillkor och rättigheter för att uppnå detta. Vi har alltså inte för många äldre. I stället föds det för få barn om man tittar på den demografiska utvecklingen. Men det är ett helt annat område som vi inte ska debattera här just nu. Vi hade tidigare ett samhälle och en situation på arbetsmarknaden då det var en befrielse att få gå i pension och att äntligen få några år utan hårt slit. I dag har vi ett helt annat samhälle. Det är redan här, och än mer ser vi det framför oss. Då måste det också påverka vårt sätt att organisera många andra saker, vilket vi diskuterade i en tidigare interpellationsdebatt, men inte minst arbetslivet, till exempel möjligheten att jobba kvar efter 65 års ålder. Men jag tycker att det också skulle vara intressant att titta på andra möjligheter att delta på ett eller annat sätt i arbetslivet men kanske under lite andra former än vad man gör i det fasta heltidsarbetet.
Alf Svensson (Kd)

Anf. 79 Alf Svensson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det är utmärkt att Ylva Johansson har äldreminister i sin titel. Jag kan inte låta bli att respondera och säga att jag en gång i världen hade människorättsminister i min titel. Jag var den förste som hade det. Dessvärre tog Socialdemokraterna sedan bort den titeln. Det tyckte jag var dumt eftersom den titeln mycket hänger ihop med titeln äldreminister. Det handlar om människovärdet, från vaggan till graven - ett subjekt och inte ett objekt. Sedan kan det naturligtvis låta som om jag står här och pläderar för min egen åternominering. Så illa är det inte riktigt. Men jag tycker faktiskt att man skulle ha lite koll på hur det ser ut med strukturen i kammaren och inom partierna och även på landstingsnivå och på kommunal nivå. Det är inte helt farligt att ha någon som har ett antal år på nacken i fråga om kommunala och landstingskommunala församlingar eller riksdagen. Vi politiker är ypperliga på - nu säger jag vi igen, ingen polemik - på ordrikedom. Om någon från något gymnasium skriver till riksdagen och vill veta vad Kristdemokraterna, Socialdemokraterna eller något annat parti vill när det gäller vård och omsorg tar vi fram en motion på 50 sidor och skickar. Det är nästan oförskämt mot denna gymnasist att få en sådan lunta. Därför tror jag att vi, när vi talar om dessa frågor, behöver specificera. Det behöver finnas några punkter, nästan som tio Guds bud, höll jag på att säga, och jag hoppas att ingen tar illa upp om jag säger det, där man kan se att det tionde budet, eller det tolfte om vi vill ha tolv, säger att ingen ska behöva dö ensam. Detta ska uttalas. För ett antal år sedan var det så. Då hade man extravak som gick in. Nu är det många som dör ensamma. Jag säger detta bara för att ta en av dessa punkter. Det behöver alltså skrivas konkret och specifikt. Vi är ju så noga annars om vi talar om försäkringar eller pensioner. Vi ska veta exakt. Nu talar vi om ett område där vi tydligen är överens om att allt inte är som det borde vara, och där det finns en slapphet i vår mentalitet, eller nonchalans. Då tror jag att det är angeläget att man vågar punkta upp detta. Man ska kunna se att det står att mamma inte ska behöva dö ensam. Det ska finnas någon som håller henne i handen. Man ska kunna se att det står att far inte ska behöva sitta och äta vid samma bord som dementa som kanske ropar och beter sig på ett sätt som gör att måltiden inte blir vad den borde vara. Man ska kunna se att vi inte får ha det så i vår kommun. Jag tycker att denna typ av uppmaningar eller budord, men inte i sten utan från hjärta och hjärna, som ministern sade, skulle vara värdefulla. Vi ska veta vad vi har att rätta oss efter. Väldigt många gånger behöver vi få ned allt vårt myckna tal till ett A 4-papper som människor kan ta del av och ta till sig. I politikens värld är det så att jag inte kan begära att ministern ska stå här och säga att vi tar de här punkterna. Så har det aldrig fungerat i den här kammaren och kommer väl aldrig att göra det heller. Men ta de här punkterna till er på sikt, Ylva Johansson.
Ylva Johansson (S)

Anf. 80 Ylva Johansson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Alf Svensson, jag tror faktiskt att vi kan behöva nationella mål och riktlinjer för äldreomsorgen. Men låt oss ta en lite längre diskussion om hur de ska utformas. Jag har tidigare sagt att de kommunala äldreomsorgsplanerna förstås är av varierande kvalitet. Men många av dem är mycket bra. Där har man just skrivit ned vad varje individ kan vänta sig av kommunen inom äldreomsorgen. Då ska vi se till att vi inte utformar några nationella regler på ett sätt som kan uppfattas som att det är okej för kommunerna att sänka någon ambitionsnivå. Det måste man fundera över. Det finns också en annan sak att fundera över. Alf Svensson har ju lång erfarenhet från politiken och vet att det alltid finns ett problem med rättigheter om man inte samtidigt definierar skyldigheter. Jag läste nyligen en bok av Göran Rosenberg som handlar om detta. Och han blir väldigt upprörd över denna rättighetsiver som finns i samhället. Jag vet inte om jag håller med honom i alla delar, men jag måste säga att det ligger någonting i att det är lätt att utfärda rättigheter men att det är svårare att leva upp till skyldigheter. Men rättigheter utan skyldigheter har inte mycket värde. Alf Svensson tog själv upp tio Guds bud som just är skyldigheter, vilken skyldighet man själv har i sättet att agera gentemot andra och inte i första hand vilken rätt andra har att möta, därför att den rätten hänger ihop med skyldigheten. Nu kanske detta blir en väl filosofisk diskussion. Men jag vill ändå problematisera lite grann när det gäller någon typ av nationella mål så att man vet vad man har att rätta sig efter. Jag tror att det kan vara en bra idé. Men jag tror att det krävs lite tankearbete och också diskussion mellan olika partier här i kammaren om hur man ska utforma sådana på bästa sätt för att också nå den effekt som man vill nå med att både bidra till att höja kvaliteten och tryggheten inom äldreomsorgen och se till att fler människor av dem som i dag inte är i behov av äldreomsorg ska känna trygghet och tillit till att den dag de behöver det så fungerar det på ett visst sätt och har en viss kvalitet.
Alf Svensson (Kd)

Anf. 81 Alf Svensson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tror att vi kan vara överens om att ingen ska behöva dö ensam. Jag tror att vi kan vara överens om att ingen ska behöva ligga med en nedkletad blöja. Jag kan faktiskt berätta för statsrådet att de här punkterna har jag skrivit ned och funderat mycket över utifrån erfarenhet med anhöriga som har fått beskedet: Du får vänta. De har varit klara i huvudet men oförmögna efter en stroke. Om man har levt in i den här verkligheten rent faktiskt och praktiskt vill man att det ska finnas något att ta i, inte luntor och välformulerade planer utan något mycket, mycket konkret. Jag led oerhört med anhörig som varje dag fick äta ihop med senildementa - och ingen får uppfatta det som att jag klagar över att folk är dementa. Men visst var det en påfrestning att komma ur ensamheten i sitt rum och sitta vid sidan av dementa. Jag kände åtskilliga som fick bo sina sista år långt ifrån sina anhöriga till vilka det inte fanns någon kommunikation. Det är också en av punkterna. Det är inte så att man ska vinna någonting partipolitiskt, utan låt oss ta oss samman i de här frågorna. När det gäller barnomsorg, som statsrådet nämnde, och en lång rad andra områden är vi så rörande engagerade och överens. Det är utmärkt om Ylva Johansson tar krafttag i de här frågorna. I den mån jag finns med och orkar, och det gör man trots att man har blivit 66 år, vill jag verkligen ge support i det avseendet. Jag vill avsluta med att önska statsrådet, herr talmannen och alla som orkar sitta här denna eftermiddag god jul från Kristdemokraterna, som strider med en mängd interpellationer.
Ylva Johansson (S)

Anf. 82 Ylva Johansson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! De här punkterna uttrycker vad som borde vara en självklarhet inom alla delar av äldreomsorgen, och jag ställer upp på dem allihopa. Dessvärre är det inte en självklarhet överallt. Det är ett av problemen. Det beror kanske inte på att man inte har den rätta ambitionen och rättesnöret, för det tror jag att man har, ute i kommunerna. Det finns andra brister. Därför är det viktigt att vi skärper tillsynen och ser till att bristerna blir uppdagade och snabbt åtgärdade. Det har ändå hänt en hel del positiva saker sedan vi införde äldreskyddsombuden - det har lite olika namn i olika länsstyrelser. De har funnits i ungefär ett år. Man gör bedömningen att vi har femfaldigat den operativa insatsen i tillsynen av äldreomsorgen, vilket också syns i många fler fall som blir uppmärksammade. Detta är utmärkt. Jag tog emot i tisdags, för tre dagar sedan, en utredning som just handlar om beslut som inte är verkställda. Det handlar om fall där man får beslut om boende, men sedan händer det ingenting. Människor är rättslösa i det fallet. Det har vi nu utrett, och jag har fått förslag på åtgärder, så det finns nog anledning att återkomma till kammaren. Det behövs insatser på flera olika håll inom det området. Det är väldigt trevligt med det tonläge som Alf Svensson anslår och med det stora engagemanget. Jag svarar gärna med att bidra med det ansvar som jag har som minister. Jag vill också avsluta med att önska god jul.

Dokument

den 18 november

Interpellation 2004/05:174

 av Alf Svensson (kd) till statsrådet Ylva Johansson om värdighet för äldre

I den särskilda riksdagsdebatt om äldrevården som hölls onsdagen den 17 november diskuterades bland annat behovet av en värdighetsgaranti för vård- och omsorgsbehövande äldre. Statsrådet Ylva Johansson anförde att risken med den värdighetsgaranti som Kristdemokraterna föreslår är att kommunerna sänker ambitionsnivån och tror att det är det som är signalen från riksdag och regering.

Detta är enbart ett sätt för statsrådet att fly från sakfrågan, eftersom situationen i äldreomsorgen visar att det är just en garanterad minsta gemensam nämnare som måste till. I annat fall kan vi inte göra gällande att värdighet är för handen. Något att mäta emot, att avstämma mot för såväl den vårdbehövande som vederbörandes anhöriga och förstås för personalen.

I en rapport av äldreskyddsombuden i Stockholms län har ett hundratal äldreboenden granskats. Kartläggningen visar både brister och förtjänster inom äldreomsorgen, men framför allt att tillvaron för de äldre är händelselös. Många sitter bara och väntar på måltiderna och önskar att personalen hade tid att ägna sig mer åt dem. Personalen hinner inte med mer än den basala omvårdnaden. Att många äldreboenden minskat personalantalet leder till försämringar.

En så kallad värdighetsgaranti inom äldreomsorgen skulle kunna fylla två funktioner. För det första kan en konkret utformad värdighetsgaranti göra klart för brukare och personal vad som kan krävas av omsorgen @ ett slags miniminivå som ska uppfyllas. En sådan miniminivå blir, mot bakgrund av besparingskrav och demografi, allt viktigare. För det andra är det en trygghet för den äldre, omsorgsbehövande att veta vad äldreomsorgens åtagande innebär i praktiken. Garantin blir ett politiskt kontrakt gentemot medborgarna med förutsättningar för ett tydligt ansvarsutkrävande.

Den värdighetsgaranti Kristdemokraterna föreslår, innehåller följande garantier:

  • Det ska finnas en läkare knuten till varje äldreboende och till varje hemsjukvårdspatient. En läkare som är specialiserad på åldrandets sjukdomar och problem och som regelbundet besöker dessa omsorgstagare.
  • Det ska finnas eget rum för alla som så önskar.
  • Det ska finnas skilda vårdenheter för dementa och andra boende.
  • Det ska vara en självklarhet att senior- och äldreboende erbjuds i eller i närheten av den kommundel där vederbörande tidigare bott.
  • Det ska vara en självklarhet att en patient inte ska behöva ligga och vänta innan en blöja byts.
  • Det ska finnas tillräckligt med personal för att mata och hjälpa till med att dricka.
  • Det ska finnas så mycket personal att varje patient får känna sig ompysslad, observerad och personligt tilltalad.
  • Det ska finnas tillräckligt med personal så att alla patienter som så orkar hjälps upp ur sina bäddar i rimlig tid och dessutom får komma ut i andra miljöer än det egna rummet.
  • Det ska vara en självklarhet att ta till vara ideella insatser som erbjuds inom äldreomsorgen.
  • Det ska finnas så god tillgång till personal att ingen behöver dö i ensamhet.
  • Det ska finnas ett rehabiliterande synsätt i omvårdnaden för att bevara eller öka den äldres funktioner så långt det är möjligt.
  • Det ska finnas en samordning och uppföljning av läkemedelsförskrivningen till äldre i det särskilda boendet.

En omsorgs- eller värdighetsgaranti ska vara så konkret utformad att det går att följa upp vad som utlovats. Behandlingen av patienter som inte själva kan föra sin talan ställer extra stora krav på vårdpersonalen vad gäller lyhördhet och förmåga att tolka signaler. Värdighetsgarantin ska vara en försäkran om att god vård ges @ även när man inte längre är kapabel att föra sin egen talan. Garantin blir också ett stöd för personalen och den bör följas upp genom öppna och kontinuerliga kvalitetsredovisningar.

Ansvaret god vård och omsorg, värdighet och trygghet @ är främst ett ansvar för kommuner och landsting. Men det hindrar inte att regering och riksdag fastställer målsättningar och krav på den äldreomsorg som ges.

Därför vill jag fråga:

Avser statsrådet att vidta åtgärder för att införa en värdighetsgaranti inom äldreomsorgen?