Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

utvecklingen i Västsahara

Interpellationsdebatt 15 juni 2004
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 10

Laila Freivalds (S)

Anf. 33 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Alice Åström har frågat mig vad jag avser att göra inom EU och FN för att förmå Marocko att upphöra med obstruktionerna mot FN och Polisario att få till stånd en lösning om Västsaharas framtid, förmå Marocko att anta Bakerplanen och att upphöra med sina brott mot mänskliga rättigheter samt vad jag gör för att öka det politiska stödet för Polisario och öka det humanitära stödet till de västsahariska flyktinglägren i Algeriet. Gunnar Nordmark har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att verka för att FN:s säkerhetsråds resolution 1541 efterlevs och för att bidra till en fredlig och demokratisk lösning av konflikten om Västsahara. Jag besvarar båda interpellationerna i ett sammanhang. Den svenska regeringen ser allvarligt på Västsaharakonflikten. Den hämmar utvecklingen i Maghrebregionen och bidrar till att försämra den säkerhetspolitiska situationen i en redan orolig del av världen. Den har också skapat allvarliga humanitära problem. FN har en central roll i hanteringen av konflikten, och den svenska regeringen har gett FN och generalsekreterarens personliga sändebud James Baker sitt fulla stöd i strävandena att hitta en politisk lösning. Det är därför ett bakslag att James Baker nu meddelar att han lämnar sitt uppdrag som sändebud. Medier uppger att Baker blivit alltmer frustrerad över bristen på framsteg i processen, och över att hans egna ansträngningar efter sju år som medlare ännu inte burit frukt. Trots detta lever den så kallade Bakerplanen vidare. Planen lades fram under fjolåret som ett kompromissförslag. Säkerhetsrådet har betecknat förslaget som en optimal politisk lösning baserad på en överenskommelse mellan parterna. Regeringen välkomnar därför att Polisario visat kompromissvilja när det gäller Bakerplanen. I sin slutliga reaktion på Bakers fredsplan tar Marocko däremot avstånd från centrala element i planen och gör klart att man inte längre är beredd att diskutera självständighet som ett möjligt framtida alternativ för territoriet. FN:s generalsekreterare skriver i sin rapport den 23 april 2004 att det är omöjligt att lösa konflikten om inte båda parter gör eftergifter och accepterar att de inte kan få allt de önskar i en uppgörelse. Den svenska regeringen delar uppfattningen att parterna måste samarbeta och sträva efter kompromisser för att en lösning ska vara möjlig. När det gäller utformningen av en politisk lösning fäster den svenska regeringen särskild vikt vid att folkrätten respekteras liksom västsahariernas rätt till självbestämmande. Dessa viktiga utgångspunkter har också sanktionerats av FN:s säkerhetsråd i resolutionerna 1541 (2004) och 1495 (2003). I säkerhetsrådsresolutionerna 1541 och 1495 sägs uttryckligen att den lösning som eftersträvas ska baseras på politiskt samförstånd och inte tvång. Om en lösning ska bli hållbar och skapa stabilitet är det också viktigt att den har stöd hos direkt berörda parter, liksom hos andra intressenter. Den syn som jag nu redogjort för är också den linje Sverige står för och driver inom EU, liksom i FN och i bilaterala kontakter med andra länder. Jag är överens med Alice Åström om att det finns brister vad gäller respekten för mänskliga rättigheter i både Västsahara och Marocko. I Utrikesdepartementets rapporter om mänskliga rättigheter i Marocko respektive Västsahara, som är publicerade på UD:s hemsida, har detta uppmärksammats. Regeringen kommer att fortsätta följa utvecklingen vad gäller de mänskliga rättigheterna, inte minst vad gäller Västsahara, och fortsätta att ta upp särskilda problem med de marockanska myndigheterna. En viktig fråga i sammanhanget är de marockanska krigsfångarna. Jag anser det angeläget att Polisario släpper alla återstående krigsfångar i enlighet med folkrätten, särskilt Genèvekonventionen om krigsfångars behandling. Västsaharakonflikten har pågått alltför länge, och detta torde ha medfört en viss givartrötthet när det gäller biståndet till flyktingarna i Tindouf. Biståndet har periodvis varierat i omfattning, och svält har varit hotande nära. Det finns emellertid inga belägg för att det skulle vara någon medveten utpressningspolitik. En sådan metod vore från svensk utgångspunkt fullständigt oacceptabel. Sverige har sedan länge varit en mycket viktig bilateral biståndsgivare och vi avser att fortsätta med det. Det är också vår policy att bevaka att det bistånd som vi lämnar via multilaterala organisationer som World Food Programme - WFP - och UNHCR fortsätter och kommer flyktingarna till del. Samtidigt vill jag understryka att även andra biståndsgivare måste ta sitt ansvar. Då Alice Åström som framställt interpellationen anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Gunilla Wahlén i stället fick delta i överläggningen.
Gunilla Wahlén (V)

Anf. 34 Gunilla Wahlén (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag vill först tacka utrikesminister Laila Freivalds för svaret, men jag skulle vilja ha mycket tydligare klarlägganden och mer konkreta svar på frågorna. Varför lågprioriteras hjälpen till flyktingarna i Västsahara? Sedan trettio år lever en stor del av Västsaharas befolkning som flyktingar i läger i södra Algeriet. De unga västsaharier som i dag bildar familj i Tindoufs flyktingläger tvingas leva som flyktingar och har svårt att se hur de ska kunna ge sina barn en framtid. Det finns inga arbeten, och utbildningen är ytterst bristfällig. Mödravården, barnhälsovården och situationen för de gamla är en katastrof. Västsaharierna lever i Algeriets ökenområde under svåra omständigheter. De lever på lånad jord och har inga möjligheter att själva producera mat och andra nödvändiga produkter för att överleva och bli ekonomiskt oberoende. Jag har själv besökt flyktinglägren och bott i tälten tillsammans med västsahariska kvinnor och barn. Jag har själv kunnat ställa frågor om deras vardag och framtidsdrömmar. Eftersom jag är sjuksköterska har jag även träffat läkare och besökt vårdcentraler för att få en klar bild av hur situationen ser ut för de gravida kvinnorna och barnen. Människorna som bor i dessa flyktingläger lider brist på den mest grundläggande hälso- och sjukvården, mat och rent vatten. Västsaharierna i Tindouf har under flera år fått humanitär hjälp från UNHCR, ECHO och WFP. Under de två senaste åren har denna hjälp minskat, och situationen i lägren blir allt svårare. Sverige är en av huvudgivarna när det gäller stödet till flyktingarna i dessa läger, och därför torde det vila ett extra stort ansvar på Sverige i fråga om Västsahara. Det handlar både om att öka Sveriges direkta stöd och om att verka i FN och EU för att också stödet från andra länder till Västsahara åter ska öka. Den del av den västsahariska befolkningen som i dag lever i läger skulle kunna hamna i en situation som i långa stycken liknar den som råder i Palestina. Man skulle få en stor befolkning som lever i ett område gränsande till hemlandet, som man hela tiden anser sig ha rätt till och längtar till. Detta skulle vara både olyckligt och farligt. Om Sverige ska leva upp till den roll som vårt land eftersträvar att spela måste för västsahariernas skull, för FN:s skull och för folkrättens och de mänskliga rättigheternas skull den svenska regeringen arbeta för en ökning av det humanitära och politiska stödet till det västsahariska folket. Att inte göra det vore att spela de krafter i händerna som inte respekterar folkrätten och det västsahariska folkets rättigheter. I interpellationen till utrikesministern har ställts flera konkreta frågor. Av svaret framgår att utrikesministern delar synen att konflikten pågått alltför länge och att det råder brist på mänskliga rättigheter samt att Sverige har för avsikt att fortsätta att vara biståndsgivare. Det som emellertid förvånar och förskräcker mig i ministerns svar är diskussionen om givartrötthet och andra länders ansvar att ge bistånd. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta inom EU och FN för att förmå Marocko att upphöra med sina brott? Vad tänker man konkret göra för att öka biståndet? Vilka kontakter har tagits med länder som Spanien, de forna kolonisatörerna? Hur tänker man konkret diskutera med Spanien, Marocko och Frankrike för att se till att biståndet ökar och svälten bland västsaharierna minskar?
Gunnar Nordmark (Fp)

Anf. 35 Gunnar Nordmark (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret. Jag vill också tacka Alice Åström som har tagit upp andra frågor som är minst lika angelägna för det västsahariska folket som dem i min interpellation. I de interpellationdebatter som vi haft tidigare här i dag, eller hört tidigare i dag, går det som en röd tråd hur stater, myndigheter och organisationer alltför ofta väljer våldets, tortyrens och terrordådens väg för att nå mer eller mindre berättigade mål. Mot den bakgrunden väcker det västsahariska folkets och Polisarios ställningstaganden i konflikten respekt. För 13 år sedan lade man ned vapnen och valde den motsatta vägen. Man valde att tro att genom förhandlingar, demokrati och genom att välja fredens väg skulle man uppnå ett fritt och självständigt Västsahara. Polisario har hela tiden visat sig vara villigt att genom kompromisser och genom att frångå ställningstaganden, ståndpunkter och rättigheter som är helt rimliga och helt i enlighet med folkrätten skapa en fredlig och hållbar lösning av konflikten i västra Sahara. Dess motståndare, kungadömet Marocko, har valt den motsatta vägen. Det är Marocko som i strid med internationell rätt en gång i tiden annekterat Västsahara. Det är Marocko som ägnar sig åt terrorkrigföring mot den västsahariska befolkningen och driver många människor i flykt till flyktinglägren kring Tindouf. Det är Marocko som efter vapenvilan konsekvent vägrar att följa FN:s resolutioner. Det är Marocko som förhalar och försvårar alla möjligheter till folkomröstning. Det är slutligen nu också Marocko som avvisar den så kallade Baker II-planen. Jag vill fråga om utrikesministern delar min syn att det i dag är kungadömet Marockos agerande som utgör det avgörande hindret för att skapa en fredlig och demokratisk lösning av konflikten i västra Sahara. Om det är så skulle jag också vilja ha reda på vilka åtgärder som utrikesministern avser att vidta i kontakter med företrädare för kungadömet Marocko, inom Europeiska unionen och inom FN för att få Marocko att acceptera de förslag till fredsplaner som finns. Det sägs att detta måste vara en lösning i samförstånd och att parterna i området måste vara överens. Men vad gör vi när den ena parten hela tiden mycket medvetet och mycket konsekvent använder förhandling av fredstillstånd för att enbart få igenom sin sak och konsekvent blockerar alla rimliga lösningar av frågan?
Laila Freivalds (S)

Anf. 36 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Biståndet till de västsahariska flyktingarna är inte lågprioriterat i Sverige. Sverige är sedan länge en viktig bidragsgivare, och Sida är positivt till att fortsätta att lämna bistånd till flyktingarna. Biståndet har dock varierat från år till år. Det har berott på att ansökningarna från organisationerna har kommit in olika. Under förra året bidrog Sverige med drygt 19 miljoner kronor varav ungefär 14 ½ miljoner gick via Caritas och nästan 5 miljoner via Praktisk Solidaritet. Hittills i år har Sida betalat ut 4,3 miljoner till organisationen Praktisk Solidaritet. Caritas ansökan har inte kommit in ännu. Av det svenska årsbidraget till UNHCR har 3 miljoner kronor avsatts för insatser i Nordafrika, och en övervägande del av dess insatser i Nordafrika inriktas på stöd till just de västsahariska flyktingarna. Det är i enlighet med avtal mellan Sverige och UNHCR, som är den organisation som fördelar det svenska bidraget i en dialog med Sverige. Det finns naturligtvis anledning att uppmana andra att också bidra på motsvarande sätt. Det sker inom ramen för FN:s arbete. FN försöker att få ett ökat intresse även från andra håll att komma med bistånd. Det är viktigt att stödja FN i det arbetet. När det sedan gäller Gunnar Nordmarks fråga om Marockos agerande är det onekligen så att Marocko har varit motsträvigt när det gäller att genomföra Bakerplanen. Här finns det anledning för EU att utnyttja möjligheterna i det samarbete som man har med Marocko inom ramen för den så kallade Barcelonaprocessen. Det samarbetet är politiskt och säkerhetspolitiskt, och även ekonomiskt, socialt och humanitärt. Det finns en pågående dialog med Marocko om viktiga frågor som har med mänskliga rättigheter och demokrati att göra. Även Västsaharakonflikten berörs i de sammanhangen. I övrigt är det Sveriges uppfattning att vi måste ge allt stöd vi kan till FN och den roll som FN har för att lösa Västsaharakonflikten. FN:s roll är central.
Gunilla Wahlén (V)

Anf. 37 Gunilla Wahlén (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vet att Sverige inte har för avsikt att ta bort biståndet, utrikesministern. Men jag delar inte regeringens uppfattning utan tycker att vi borde ge mer. Den svenska regeringen ser allvarligt på Västsaharakonflikten, säger utrikesministern i sitt svar på interpellationen. Situationen har kommit i ett allvarligare läge sedan den förre utrikesministern James Baker har gett upp medlingsförsöken. Han har som FN:s specielle medlare i 13 års tid lagt fram många olika förslag till en lösning av konflikten. Marocko har gång på gång förkastat och förhalat olika konkreta förslag. Polisario har, precis som vi hörde tidigare, under årens lopp deltagit i förhandlingarna, kompromissat och accepterat olika förslag. Ahmed Boukhari, som är förhandlare för Polisario, har djupt beklagat Bakers beslut att lämna uppdraget. Polisario ser det som en stor förlust för fredssträvandena och en allvarlig motgång för FN:s försök att lösa konflikten men är villigt att acceptera det förslag till fredsplan som Baker nu har lämnat och fortsätta att förhandla utifrån de förslag han har. Marockos ambassadör i FN tackar Baker för hans arbete och tålamod. Men Marocko tar inga initiativ för att i nuvarande läge ta sitt ansvar och på allvar medverka till att lösa konflikten. Hur ser i det här läget Sverige på situationen i dag? Har vi tagit några initiativ med anledning av att James Baker har avsagt sig uppdraget? På vilket sätt har EU agerat i den uppkomna situationen? Det finns krafter i USA och i Europa som gör att det finns anledning att misstänka att de har intresse av en marockansk annektering av Västsahara. Det finns olja och andra viktiga naturtillgångar i Västsahara och utanför kusten. Det franska oljebolaget Totalfina Elf och det amerikanska oljeföretaget Kerr-McGee projekterar redan efter olje- och gasfyndigheter på västsahariskt territorium. Det strider formellt inte mot folkrätten att bedriva projekteringsarbeten. Men självklart förstår man att om de projekterar och hittar olja kommer de också att göra det de kan för att utvinna denna olja. Skulle Västsahara hamna under marockanskt styre skulle redan ingångna avtal mellan Marocko och andra länder praktiskt taget automatiskt bli gällande. Det gäller bara att få Västsahara att ge upp kampen för självständighet. De inkomster som då skulle bli följden av utvinningen av tillgångarna i Västsahara skulle med största sannolikhet hamna i Marockos händer och inte komma den västsahariska befolkningen till del. Trots att man kan iaktta en utveckling mot ett demokratiskt styre i Marocko begås brott mot de mänskliga rättigheterna genom tortyr, misshandel och kidnappning. Den verkliga källan ur vilken dessa brott mot mänskliga rättigheter och sociala missförhållanden i själva Marocko söker sin näring är ockupationen av Västsahara eftersom ockupationen är kostsam för Marocko. Ett slut på ockupationen av Västsahara skulle innebära att resurser skulle sättas in för att lösa en stor del av de sociala problem som även finns i Marocko. I det läge som har uppstått har EU ett särskilt ansvar för att rent praktiskt och konkret understödja FN för att se till att det blir en lösning i konflikten. Eftersom det är forna kolonier och problem efter det som hände för 50 år sedan har Europa ett speciellt ansvar att se till att situationen löses.
Gunnar Nordmark (Fp)

Anf. 38 Gunnar Nordmark (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Vi som är demokratiska stater, vi som tror att man i frihet, förhandlingar och samtal mellan människor, organisationer och länder löser konflikter har ett särskilt ansvar när det gäller Front Polisario och deras agerande i Västsahara. De har mycket medvetet valt den här vägen. Det förtjänar vårt stöd och att vi tydligt klargör att Polisario har agerat i en internationell konflikt såsom betydligt fler organisationer och stater borde göra. Om vi inte lyckas stödja Polisario i deras strävanden att få en fredlig och demokratisk lösning av den här konflikten har vi ju bland demokratiska stater talat om för organisationer och människor i tredje världen att de inte ska välja denna väg för den bär inte någonstans. Det gör det här speciellt viktigt. Att västsaharierna har rätt till sitt eget land är en annan sak. Utrikesministern sade att Marocko har varit motsträvigt. Jag tycker att det är bra att utrikesministern erkänner detta. Jag tycker samtidigt att det i viss mån är ett understatement. I sitt svar säger utrikesministern också att medierna uppger att Baker blivit alltmer frustrerad över bristen på framsteg i processen och över att hans egna ansträngningar efter sju år som medlare ännu inte burit frukt. Men hans ansträngningar som medlare har ju burit frukt. En av parterna i konflikten har fullständigt accepterat de förslag som Baker har tagit fram. Den andra parten i konflikten, Marocko, har avvisat de grundläggande förutsättningarna för att Baker II över huvud taget ska kunna genomföras. Marocko har konsekvent och medvetet utnyttjat förhandlingarna för att förhala en lösning så att det här skulle bli en glömd konflikt. Jag frågar än en gång utrikesministern: Vilka konkreta åtgärder kommer utrikesministern att vidta inom Europeiska unionens ram, med hjälp av Europeiska unionen och i samband med Barcelonaprocessen för att sätta press på Marocko så att de accepterar Bakerplanen? Jag noterar med tillfredsställelse att min meddebattör i den här frågan kan se att EU kan bidra i den här processen. Det tycker jag också är ett framsteg.
Laila Freivalds (S)

Anf. 39 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det är givetvis ett stort bakslag att Baker förklarat att han efter sju år nu lämnar sitt uppdrag som medlare. Mandatet för Bakers uppdrag får nu fyllas på något annat vis. Arbetet för att finna en politisk lösning som kan accepteras av båda parter måste givetvis fortsätta. Det finns en beredskap från regeringens sida att bistå FN om det finns önskemål därom. EU delar uppfattningen att FN har en central roll för att få en lösning på konflikten. När det gäller stödet till FN råder det enighet inom EU. Även när det gäller humanitära frågor finns det en samsyn inom EU. I övrigt är uppfattningarna mer splittrade, och det går inte att samla EU kring en mer aktiv roll. Däremot är stödet från EU till FN enigt och starkt.
Gunilla Wahlén (V)

Anf. 40 Gunilla Wahlén (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det är nu drygt två år sedan jag diskuterade med vår förra utrikesminister Anna Lindh om exakt samma fråga. Hon påpekade att Sverige följer frågan noga, att Sverige känner ett ansvar och att Sverige stöder FN. Precis samma säger vår utrikesminister i dag trots att FN:s förhandlare har tröttnat på situationen. Han ser ingen utväg att fortsätta att arbeta utan hoppar av uppdraget. Det går inte att svara att man ska lösa det här på något annat vis. Sverige och EU har ett ansvar. Vi ska inte vänta på att FN hör av sig om de behöver hjälp. Jag anser att Sverige bör ta ett initiativ till att någonting händer nu. Sverige bör ta upp frågan mycket högre på dagordningen och kräva att vi ska lösa det här och att EU ska vara behjälplig att lösa det här. Jag tycker till och med att Sverige skulle kunna föreslå en ny medlare som kommer från Sverige och som aktivt axlar det här ansvaret och ser till att det blir någonting gjort. Det går inte att vänta längre. Västsaharierna har väntat i 30 år i öknen. De har väntat och förhandlat i 13 år under Bakers och FN:s ledning. Marocko har, precis som Gunnar Nordmark också påpekar, gång på gång förhalat det här. Vi kan inte fortsätta den här situationen. Det går inte att säga att vi stöder freden. Vi måste göra något aktivt för att på demokratisk väg förhandla fram och ta initiativ till att något måste hända i den här frågan. Vi kan inte vänta. Västsaharierna kan inte vänta. Det måste bli en konkret fredsplan som Marocko och västsaharierna är tvungna att följa.
Gunnar Nordmark (Fp)

Anf. 41 Gunnar Nordmark (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Utrikesministerns svar - det senaste - inger ju djup oro. Det är en situation där man ska komma överens men där den ena parten, Front Polisario, har gjort allt man rimligen kan begära och mer när det gäller att uppfylla de krav som internationella samfundet har på att man ska skapa en fredlig lösning. Man har gått Marocko och FN till mötes på punkt efter punkt och sträckt sig betydligt längre än vad många bedömare trodde skulle vara möjligt, bara för att skapa en fredlig lösning. Frågan är om Polisario kan gå så mycket längre än vad de har gjort utan att det blir en meningslös lek med ord. De flesta bedömare säger nej. Samtidigt fortsätter Marockos förhalningspolitik. Det krävs att man inte bara säger att man via FN förväntar sig initiativ. Det krävs att vi som tror att man ska lösa internationella konflikter på det sätt som Front Polisario har valt att göra och vi som tror att folkrätten, nationellt självbestämmande och rätten till eget land är något viktigt agerar till stöd för Polisarios och det västsahariska folkets sak. Jag hoppas att utrikesministern i sitt svar ska kunna vara lite mer tydlig i vad Sverige konkret kommer att göra. Tiden håller på att ta slut för Västsaharas folk, både i flyktinglägren utanför Tindouf och i själva Västsahara.
Laila Freivalds (S)

Anf. 42 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Sverige agerar konkret via FN, och Sverige kommer att fortsätta att göra det.

Dokument

den 19 maj

Interpellation 2003/04:511

 av Alice Åström (v) till utrikesminister Laila Freivalds om utvecklingen av Västsahara

Situationen i Västsahara har under en följd av år långsamt men säkert försämrats. Halva landet är ockuperat av Marocko. En annan del kontrolleras av befrielserörelsen Polisario. Marockos ockupation strider mot en rad FN-beslut och mot folkrätten. Trots att befrielserörelsen Polisario, som varit verksam i över 30 år, under mer än tio år vidtagit det ena steget efter det andra för att förmå den marockanska regeringen att genomföra den folkomröstning som FN krävt när det gäller Västsaharas framtid, har den marockanska regeringen fört en konsekvent obstruktionspolitik för att förhindra att en folkomröstning kommer till stånd. Den senaste eftergiften som Polisario gjort är att man gått med på förslaget från FN:s sändebud James Baker om att Västsahara fyra år ska fungera som ett autonomt område och att en folkomröstning därefter, under det femte året, ska verkställas för att fastställa huruvida Västsahara ska fortsätta vara en autonom del av Marocko eller en självständig stat. Marocko har även motsatt sig detta förslag, som innebär långtgående eftergifter från Polisarios sida.

Den enda slutsats man kan dra av detta agerande från Marockos sida är att man har inga som helst intentioner att följa några FN-beslut, att man inte kommer att respektera folkrätten i något avseende och att Marockos mål inte är någonting annat än en ren annektering av Västsahara.

Förhalning som medel @ annektering som mål

En annektering eller annekteringsliknande situation för Västsahara skulle inte innebära en lösning utan medföra nya problem. Den del av västsahariska befolkningen som i dag lever i läger skulle hamna i en situation som i långa stycken liknar den situation som råder i Palestina. Man skulle få en stor befolkning som lever i ett område gränsande till hemlandet, som man hela tiden anser sig ha rätt till och hela tiden längtar till. Detta skulle vara både olyckligt och farligt. Och det skulle knappast gynna den något osäkra men ändå hoppingivande utvecklingen av demokrati i Marocko. Det som i förstone ter sig som en god affär i form av en annektering kan i slutändan bli en dyr historia om man värderar kostnaderna både i rent ekonomiska termer och i människoliv.

Mänskliga rättigheter och ekonomiska intressen

Det finns krafter i USA och Europa som det finns anledning att misstänka att de har intresse av en marockansk annektering av Västsahara. Det finns olja och andra viktiga naturtillgångar i Västsahara och utanför Västsaharas kust. Det franska oljebolaget Totalfina Elf och det amerikanska oljeföretaget Kerr-McGee projekterar redan efter olje- och gasfyndigheter på västsahariskt territorium. Det strider kanske formellt inte mot folkrätten att bedriva projekteringsarbeten. Det är först när man börjar utvinna olja eller gas som en sådan verksamhet strider mot internationell lag. Men man bedriver knappast projekteringsarbeten om man inte förväntar sig framtida fördelar av den för egen del. Skulle Västsahara hamna under marockanskt styre skulle redan ingångna avtal mellan Marocko och andra länder praktiskt taget automatiskt bli gällande @ det gäller bara att få Västsahara att ge upp kampen för självständighet. De inkomster som då skulle bli följden av utvinningen av tillgångarna i Västsahara skulle med största sannolikhet hamna i Marockos händer och inte komma den västsahariska befolkningen till del.

Ockupation, MR-brott och social misär

Trots att man kan iaktta en utveckling mot ett mer demokratiskt styre i Marocko begås brott mot mänskliga rättigheter såväl i Marocko som i det ockuperade Västsahara. Det förekommer uppenbara rättsövergrepp på saharier, tortyr och misshandel, kidnappningar med mera. Journalister som söker utröna vad som händer i Västsahara utvisas med mera.

Den verkliga källan ur vilken dessa brott mot mänskliga rättigheter och till sociala missförhållanden i själva Marocko söker sin näring är ockupationen av Västsahara. Ockupationen är en kostsam affär för Marocko och innebär ett stort resursslöseri i ett läge där stora resurser borde sättas in för att råda bot på de sociala missförhållanden som gör att många marockaner dagligen försöker att illegalt ta sig över till Spanien och Europa.

Ett slut på ockupationen av Västsahara skulle innebära att resurser skulle kunna sättas in och lösa en stor del av de sociala problem som många marockanska medborgare brottas med.

Varför lågprioriteras hjälpen till flyktingarna från Västsahara?

I dag lever en stor del av Västsaharas befolkning som flyktingar i läger i Algeriet. De lever under svåra omständigheter. Man har under flera år fått humanitär hjälp från UNHCR, ECHO och WFP. Under de två senaste åren har denna hjälp minskat. Situationen i lägren blir allt svårare. Sverige är en av huvudgivarna när det gäller stödet till flyktingarna i dessa läger. Därför torde det även vila ett extra stort ansvar på Sverige när det gäller Västsahara. Det handlar om att öka både Sveriges direkta stöd och arbetet för att i FN och EU verka för att stödet från andra länder till Västsahara åter ökar.

Att inte göra detta med kraft vore att falla undan för de krafter, de företag och intressen, som bryr sig mer om sin egen lönsamhet och sina vinster än om det västsahariska folkets rättigheter och om det nödvändiga i att respektera folkrätten.

Om Sverige ska leva upp till den roll som vårt land eftersträvar att spela måste för västsahariernas, FN:s, folkrättens och mänskliga rättigheternas skull den svenska regeringen arbeta för en ökning av det humanitära och politiska stödet till det västsahariska folket. Att inte göra det vore att spela de krafter som inte respekterar folkrätten och det västsahariska folkets rättigheter i händerna.

Jag vill fråga utrikesminister Laila Freivalds:

1.Vilka initiativ avser ministern att ta för att inom EU och FN förmå Marocko att upphöra med obstruktionerna mot varje försök från FN:s och Polisarios sida att få till stånd en lösning av frågan om Västsaharas framtid?

2.Vad avser ministern att göra inom EU och FN för att förmå den marockanska regeringen att acceptera Bakerplanen?

3.Vilka initiativ avser ministern att ta inom EU och FN för att förmå Marocko att upphöra med sina brott mot mänskliga rättigheter?

4.Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för att öka det politiska stödet till Polisario?

5.Vad avser ministern att göra inom EU och FN för att öka det humanitära stödet till de västsahariska flyktinglägren i Algeriet så att ett bristande stöd till flyktinglägren inte omvandlas till en utpressningspolitik gentemot västsaharierna och Polisario?