Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

utvecklingen efter parlamentsvalet i Iran

Interpellationsdebatt 20 april 2004
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 5

Laila Freivalds (S)

Anf. 17 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Alice Åström har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta inom EU och FN för att Europas och världssamfundets kritik av den iranska regimens brott mot mänskliga och demokratiska rättigheter ska få ett kraftfullt genomslag och påverka Iran i den riktning som innebär större respekt för mänskliga och demokratiska rättigheter i landet. Alice Åström har vidare frågat mig om jag avser att verka för en komplettering av dialogen med Iran med någon åtgärd, exempelvis punktsanktioner för att understryka allvaret i den framförda kritiken. Jag delar Alice Åströms oro över utvecklingen i Iran. Att ett stort antal kandidater hindrades från att ställa upp i årets parlamentsval är djupt beklagligt. Detta utgör ett steg tillbaka för de försök till reformer som genomförts i Iran under senare år. Jag och mina kolleger i EU uttryckte den 23 februari vår besvikelse över utvecklingen samtidigt som vi uttryckte förhoppningen att Iran återvänder till den väg som leder till reform och demokratisering. Vi lyssnar uppmärksamt på synpunkter som framförs till oss av kontakter i Iran om hur vi kan bidra till de förändringar i landet som vi vill främja. Sveriges och EU:s ståndpunkt är att dialog är bättre än isolering för att kunna påverka situationen. Det är också det budskap vi får från företrädare för till exempel människorättsorganisationer i Iran. Nobels fredspristagare Shirin Ebadi framförde vid en sammankomst i Europaparlamentet i slutet av februari budskapet att inte isolera Iran. Jag tror därför inte på sanktioner som en konstruktiv metod för framsteg i utvecklingen i Iran. Däremot tror jag att en dialog där tydliga krav ställs kan bidra till att få till stånd förändringar. EU:s dialog med Iran bedrivs inom flera olika områden: den så kallade allomfattande dialogen, den särskilda MR-dialogen och förhandlingarna om ett handels- och samarbetsavtal med därtill kopplade politiska krav. Till de krav som ställs hör respekt för de mänskliga rättigheterna, nedrustning/icke-spridning av massförstörelsevapen, samarbete i kampen mot terrorismen och en konstruktiv iransk hållning till fredsprocessen i Mellanöstern. Sverige verkade under hösten 2003 för att EU skulle lägga fram en FN-resolution om respekt för de mänskliga rättigheterna i Iran, men tyvärr kunde någon enighet om detta inte uppnås. Generalförsamlingens tredje utskott antog i stället den 21 november 2003 en resolution om Iran, föreslagen av Kanada, där oro uttrycks över de fortsatta MR-övergreppen i Iran. Sverige och majoriteten av EU:s medlemsländer var medförslagsställare till denna resolution, och alla EU:s medlemsländer röstade för resolutionen. Inom den särskilda MR-dialogen med Iran argumenterar Sverige fortlöpande för att krav ställs på Iran och att dialogen ska leda till konkreta förbättringar. Dialogen är inte ett mål i sig utan ett medel. Inför vårens möte med FN:s kommission för mänskliga rättigheter (MRK) sökte Sverige resa frågan om en resolution om MR-situationen i Iran. Tyvärr kunde ingen resolution presenteras, men såväl EU:s ordförandeland Irland som Sverige uppmärksammade i sina tal till MR-kommissionen situationen i Iran, som ett försök att mana till förbättringar. Regeringen kommer även att fortsätta att uppmärksamma situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran och är beredd att stödja resolutioner som läggs fram. Jag är också i fortsättningen beredd att via FN och EU i möjligaste mån verka för att förbättra respekten för mänskliga rättigheter i Iran.
Alice Åström (V)

Anf. 18 Alice Åström (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Iran har under väldigt många år varit aktuellt i den politiska debatten. För ett antal år sedan såg vi en utveckling i Iran då mer reformvänliga politiker lyckades komma fram och lyckades få en politisk plattform. Trots att det kanske var långt ifrån de steg som vi gärna hade velat se var det steg i rätt riktning. I den situationen ansåg Vänsterpartiet att det var fullständigt rimligt att man skulle hålla en öppen dialog med Iran och att man med tydliga krav skulle försöka hjälpa de reformvänliga att så att säga putta deras situation framåt. Tyvärr har utvecklingen i Iran snarare gått åt andra hållet. I dag finns de reformvänliga knappt kvar. Väldigt många av de reformvänliga tilläts inte att ställa upp i det senaste valet. Och i dag är de reformvänliga i stort sett bortsuddade från parlamentet i Iran. Däremot har det skett ganska stora förändringar hos den iranska befolkningen. Vi ser att det sker strejker runtom i Iran där människor faktiskt protesterar mot det som händer. Och vi såg den 8 mars den mängd kvinnor och kvinnoorganisationer som demonstrerade trots förbud mot att demonstrera. Därför, herr talman, anser jag att det är dags att ta ytterligare ett steg i dialogen med Iran. Jag tror inte längre på att enbart detta med att lyfta fram tydliga krav i dialogen med Iran är en möjlig väg att få en positiv process. Snarare har det varit så att man från Irans sida tycks ha vant sig vid att de här protesterna och kraven kommer - man uppfyller dem inte; ändå händer ingenting. Därför tror vi i Vänsterpartiet att det kan vara viktigt att införa så kallade smart sanctions - riktade sanktioner för att tydliggöra för Iran att utvecklingen, som går åt fel håll, inte är något som är acceptabelt, att tydliggöra att det inte går att bara hålla en dialog och tala när man inte ser något resultat utan i stället en utveckling som går åt fel håll och att tydliggöra att här har Iran gått ett steg för långt och att man nu är beredd att ta till sanktioner för att åter vända utvecklingen i Iran. Vi tror att det är oerhört viktigt att göra det vid den här tidpunkten, när man i Iran så tydligt försöker rensa bort alla reformvänliga politiker, för att dessa politiker också ska känna det tydliga stödet och att det finns en möjlighet för dem att komma tillbaka i den politiska världen innan de helt och hållet har blivit bortrensade. Det tror vi i Vänsterpartiet är det viktigaste stödet för en positiv utveckling inom Iran i dag och det viktigaste steget att ta för att ha en positiv inställning till människors protester för att dessa ska märka att man reagerar från både EU och FN och från andra länder runtom i världen.
Laila Freivalds (S)

Anf. 19 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tror att det viktigaste som vi för närvarande kan göra, innan vi vet vad konsekvenserna av det senaste valet är och vad det kan innebära för den fortsatta politiska processen i Iran, är att lyfta fram de förhandlingar vi har om ett handels- och samarbetsavtal. Det är ingen tvekan om att om ett sådant avtal trädde i kraft skulle det ge Iran fördelar av olika slag som skulle vara mycket betydelsefulla. Genom att koppla förhandlingarna om detta handels- och samarbetsavtal till de fyra mycket konkreta kraven har vi, tror jag, en möjlighet att faktiskt uppnå en insikt hos Iran om nödvändigheten av att uppfylla våra krav. Jag tror att attraktionen i att få till stånd ett avtal är så stark att det kommer att innebära att det sker förändringar. I stället för sanktioner, som det är svårt att se vad de skulle kunna göra för nytta här i dag, tror jag således att påtryckning och att inte ge de fördelar som ett avtal skulle innebära är en starkare markering och ett starkare instrument i den här situationen. Jag tror därför att vi ska fortsätta på den inslagna vägen.
Alice Åström (V)

Anf. 20 Alice Åström (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tycker att det är oerhört positivt att man kopplar handelsavtalet till de här kraven. Jag tror också att det kan vara ett påtryckningsmedel. Men det som inte får glömmas är att man då befinner sig i ett slags nollsituation. Handelsavtalet är något positivt som man kan få om man genomför det här. Men om man inte genomför det här och inte får handelsavtalet innebär det att man inte får positiva fördelar och därmed att situationen i stort sett är densamma som i dag. Jag tror ändå att läget har varit så allvarligt i Iran och vid det senaste valet när man rensade bort de reformvänliga ledamöterna att det är viktigt att visa att det också kostar att göra de här inskränkningarna. Jag tror alltså att man mycket väl skulle kunna använda sig av båda metoderna. Min fråga till utrikesministern blir därför: Om man inte ser några positiva fördelar när det gäller handelsavtalet - att man inte får den här förändringen och att det inte blir den påtryckning som man hade hoppats - anser då utrikesministern att det kan vara dags att ta ytterligare ett steg utifrån den situation som är och införa sanktioner? Jag tror att det också vore en ganska viktig signal. En annan fråga som jag också tycker att det är viktigt att lyfta fram, och detta är något som vi i Vänsterpartiet fördömer, är frågan om den behandling som man från regimens sida ger de strejkande i Iran. Vi fördömer de kränkningar mot mänskliga rättigheter som görs. Jag tror att det är viktigt att varje gång man talar om Iran också lyfta fram människors situation och de kränkningar som görs just för att visa vårt stöd till dem som i en svår situation vågar demonstrera, vågar ta det politiska steget att göra detta. Därför tycker jag att detta är viktigt. Jag skulle alltså gärna, utrikesministern, trots att jag vet att utrikesministern givetvis delar min ståndpunkt, vilja höra att man alltid ska fördöma kränkningar mot mänskliga rättigheter och fördöma den behandling som de strejkande i Iran ges. Jag tror att det är viktigt att vi från olika partier också tydligt uttalar detta.
Laila Freivalds (S)

Anf. 21 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Låt oss ta frågan om vad som ska göras när vi konstaterar att påtryckningarna via handelsavtalet inte får de konsekvenser som vi önskar. När det gäller fördömanden uppfyller jag gärna Alice Åströms önskan att uttala att det är viktigt att Sverige såsom land och EU såsom union samt internationella organisationer alltid fördömer de övergrepp och kränkningar som sker mot de mänskliga rättigheterna.

Dokument

den 2 april

Interpellation 2003/04:410

 av Alice Åström (v) till utrikesminister Laila Freivalds om utvecklingen efter parlamentsvalet i Iran

Revolutionen mot shahen 1979 var en revolt mot den tidens missförhållanden. Den var en reaktion på det förtryck som shahen hade utövat. De krafter som störtade shahen var emellertid mycket sammansatta. Där fanns vänsterorganisationer av modernt slag och organisationer som var djupt traditionalistiska, som ogillade shahens kapitalistiska moderniseringar av det iranska samhället. Det blev de senare krafterna som vann kraftmätningen efter revolutionen mot shahen. De förmådde att appellera till gamla invanda föreställningar i kampen mot shahen. I kraft av detta och sin traditionella auktoritet kunde prästerskapet införa en regim, där sharia blev högsta lag och där den politiska efterblivenheten blev överordnade ideologi i samhället.

Iraks anfall på Iran, som ägde rum med USA:s goda minne, bidrog inte till att försvaga prästerskapet. I stället medförde det att trycket utifrån under åtta långa år, höll samman landet och folket trots motsättningar och till att prästerskapet kunde bygga upp starka institutioner, som sedan när kriget gick dåligt kunde hålla människor i schack. När kriget var slut kunde Khomeini med hjälp av dessa låta avrätta tusentals politiska fångar för att skrämma regimens kritiker.

Den förhärskande ideologin under shahens tid syftade till att legitimera den monarkistiska diktaturen och en kapitalistisk modernisering anpassad till USA:s intressen. Detta gynnade inhemska och utländska kapitalägare.

Efter prästerskapets maktövertagande blev det religionen som skulle spela rollen av överordnad ideologi i det iranska samhället @ men utan att det skedde någon genomgripande förändring av det ekonomiska systemet. Resultatet av detta blev att prästerskapet och de som flockades kring det snabbt korrumperades. De rikaste och samtidigt mest korrumperade hittar man i dag bland de högsta ledarna inom den klerikala hierarkin.

Till råga på allt var de flesta av dem amatörer på det ekonomiska området, när det gällde att leda företag vilket fått katastrofala följder för det iranska folket. Arbetarna får inte ut sina löner. När de kräver sin rätt möts de av Pasdaran eller Hizbollah-grupper.

Senast detta hände var vid smältverket Khatun Abad i närheten av Kerman. Arbetarna sittstrejkade mot att många avskedade från företaget. De angreps av regeringens styrkor. Aktionerna fortsatte då i grannstaden Shar e Babak. Sammantaget dödades fyra mäniskor när regeringsstyrkorna sköt rakt in bland folket.

Lärare och studenter har också åter strejkat och protesterat mot regimen efter de farsartade val till parlamentet som ägde rum för någon månad sedan, då väktarrådet strukit de som var regimkritiska från vallistorna. Missnöjet växer.

Den 8 mars, internationella kvinnodagen demonstrerade kvinnor överallt i Iran trots att man inte hade regimens tillåtelse att göra det. Protesterna sprider sig åter över landet. Dessa strejker och andra aktioner håller på att bli landets politiska puls.

Sedan islamiska regimen kom till makten har dess maktutövning kännetecknats av att den växlat mellan hård repression under vissa perioder och viss så kallad liberalisering under andra. Regimen har varit mycket manipulativ. Den har varit opålitlig, ömsom brutal, ömsom "liberal". Den har för en tid tillåtit viss frihet för pressen. Men snart har man dragit in den och fängslat redaktörer och journalister. Regimen saknar inre stabilitet. Dess maktutövning är godtycklig. Det som håller den samman är makten som sådan, korruptionen, privilegierna för prästerskapet.

Målet är makten och härligheten, där härligheten inte längre är ett begrepp i andlig religiös mening - utan pengar och profit. Medlet är våld och förtryck.

Regimen har hållit folket i ett strypkoppel som man ibland lossat på för att sedan, när man ansett det passande, dra åt.

Under de senaste tio åren dessa två tillstånd symboliserats av den andlige ledaren Khomenei som varit den som dragit åt och president Khatami varit den som i vissa lägen lossat på kopplet. Regimen har haft två ansikten. Regimen har använt morot och piska. Sammantaget har det dock hela tiden varit en och samma regim som styrt landet.

På en punkt är nu läget förändrat inom regimen. Det ena ansiktet, det "liberala" håller på att blekna bort. Efter valet till parlamentet, majles, finns det inga reformvänliga ledamöter att sätta hopp till eller ha illusioner om. Snart är också Khatami, en president som under åtta år egentligen inte förändrat någonting konkret annat än att han hållit sig med ett mjukare ordval, också borta. Han kan inte väljas om.

Nu är det bara bakåtsträvarna kvar vid makten. Nu är det de som bär hela ansvaret. Det finns inga "liberaler" kvar som kan trösta folket och ge hopp om en framtid inom regimens ram.

Men det har skett förändringar @ omfattande sådana. Dock inte inom regimen, utan utanför dess ramar. Väsentliga förändringar har inträffat i folkets inställning till regimen.

Där finns både oron för och hoppet om framtiden. Folkets förtroende för regimen undergrävs alltmer. Den håller på att förvandlas till en jätte på lerfötter på samma sätt som shahens regim en gång blev.

När shahen störtades exploderade det iranska samhället. Alla var emot shahen. Få visste vad man ville ha i stället. I dag har iranska folket i sin långa kamp mot förtrycket erövrat nya kunskaper, gjort nya erfarenheter så att de kan skapa ett samhälle med demokratiska och mänskliga rättigheter och ett fungerande rättssystem. Det finns dock fortfarande en fara för att det iranska samhället kan explodera på samma sätt som 1979. Förtrycket har varit brutalt. Många har fått uppleva grymma oförrätter. Samtidigt har medvetenheten om att 1979 inte får upprepas vuxit sig starkare.

Europeiska unionen, där Sverige är medlem och medansvarig för unionens relationer till Iran, för en så kallad kritisk dialog med den iranska regimen. Denna dialog har inte givit något resultat. Regimen kan bli hur brutal som helst bara för att behålla makten. Den kritiska dialogen har använts för att hålla EU på gott humör och för att regimen ska kunna fortsätta att ha ett handelsutbyte med Europa.

Upprätthållandet av den kritiska dialogen har i mycket ringa grad tjänat de syften som EU avsåg. Snarare har den tjänat den iranska regimens syften, varav det främsta är att till varje pris behålla makten och låta dess ledande skikt berika sig på ett lidande folks bekostnad. Utifrån kan den kritiska dialogen te sig på följande sätt: Antingen är den kritiska dialogen inte allvarligt menad från någondera sidan eller så har man från EU:s sida menat väl men inte fört den med tillräcklig effektivitet.

Jag vill utifrån den utveckling som skett i Iran under senare tid ställa följande frågor till utrikesministern:

1.Vilka initiativ avser utrikesministern att ta inom EU och FN för att Europas och världssamfundets kritik av den iranska regimens brott mot mänskliga och demokratiska rättigheter ska få ett kraftfullt genomslag och påverka Iran i en riktning som innebär större respekt för mänskliga och demokratiska rättigheter i landet?

2.Avser utrikesministern att verka för en komplettering av den så kallade kritiska dialogen med någon åtgärd, exempelvis punktsanktioner mot Iran, för att understryka allvaret i den framförda kritiken?