Utsikterna för arbetsmiljöarbetet

Herr talman! Torbjörn Björlund har frågat mig om jag är beredd att tillsätta en kommission för att utvärdera effekterna av minskade anslag till Arbetsmiljöverket. Björlund nämner bland annat att antalet inspektioner har minskat. Jag vill börja med att nämna att inom Arbetsmiljöverkets tillsynsarbete utförs fler inspektioner per inspektör än tidigare, vilket visar på en ökad effektivitet. Verkets arbete med urvalsmetoder för att identifiera de mest riskfyllda arbetsställena har utvecklats de senaste åren vilket också medför en ökad träffsäkerhet i tillsynsarbetet. För att öka inspektörernas närvaro på arbetsplatserna ser verket över hela inspektionsprocessen. Regeringen har under mandatperioden gjort stora satsningar på en förnyelse av arbetsmiljöpolitiken. Utgångspunkten är dels att stödja åtgärderna mot utanförskap, dels att nyttja arbetsmiljöns potential för ökad konkurrenskraft. Som en del i detta arbete tillsatte regeringen 2008 en utredning med uppdrag att se över behovet av och möjligheterna att införa styrmedel på arbetsmiljöområdet. Utredaren har särskilt utrett möjligheterna att koppla sådana styrmedel till Arbetsmiljöverkets tillsyn av efterlevnaden av arbetsmiljölagen. I april 2009 lämnade utredningen ett delbetänkande och i november 2009 ett slutbetänkande. Utredningens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Dessutom gjordes i budgetpropositionen för 2010 en satsning om totalt 24 miljoner kronor under åren 2010-2012 för att Arbetsmiljöverket i ett pilotprojekt ska utveckla och prova en kompletterande tillsynsmetod för att nå fler arbetsplatser. Slutligen vill jag påpeka att informationsinsatser är ett viktigt komplement till tillsynsverksamheten för att få en högre efterlevnad av arbetsmiljöreglerna. I budgetpropositionen för 2009 skedde nya tillskott till Arbetsmiljöverkets anslag. Anslaget ökas därmed successivt under perioden 2009-2011. Det nämnda tillskottet innebär en sammanlagd nivåhöjning av anslaget med 57 miljoner kronor från och med 2011. Förstärkningen är bland annat avsedd för en informations- och kunskapssatsning och i syfte att ge förstärkt information till utländska företag och arbetstagare. Syftet med informationssatsningen är att fler arbetsplatser ska stimuleras till ett effektivt arbetsmiljöarbete och nås av den kunskap som finns hos verket. Särskilt viktigt är också att även de minsta arbetsplatserna, där ofta stora risker för allvarliga olyckor finns, nås av informationsinsatser. Mot bakgrund av att utvecklingen på arbetsmiljöområdet i stort är positiv ser jag inte någon anledning att tillsätta en haverikommission. Innan jag tar ställning till eventuella ytterligare förändringar på området kommer jag att avvakta resultatet från den nämnda försöksverksamheten och övriga pågående insatser.

Herr talman! Först ska jag som bruket är tacka för svaret. De interpellationssvar vi har fått ett antal år under den här mandatperioden har blivit allt tunnare, allt kortare och med allt mindre information. Tyvärr är det också tommare ord. I det svar som jag fått nu finns det några saker som jag tycker är iögonfallande. Det är inte bara för att svaret är kortare utan också för att det är tomma ord. Det är det också om man ser på vad som skrivs i de här frågorna och framför allt sägs i debatterna. Arbetsmarknadsministern för fram frågan om ökad effektivitet, vilket jag tycker är en sak som kanske ekar tomt när man tänker på vissa saker. Som exempel har jag en röst från verkligheten som jag ska citera. Det är en kvinna som heter Lea Skånberg och är chef för IF Metalls arbetsmiljöenhet. Hon säger så här: "Vi får allt fler rapporter om hur arbetsmiljöinspektörerna blir allt svårare att få tag på och hur de tvingas rusa fram vid sina inspektioner." Och här pratar ministern om att man skulle arbeta effektivare! Jag tvivlar starkt på det. Det måste vara någonting som är svårt att hantera när man får för mycket att göra som arbetsmiljöinspektör, kanske framför allt när man inte hinner med att vara på de ställen där man egentligen måste vara. En annan sak som finns i svaret som jag tycker att man måste ifrågasätta - jag vill inte ta till för starka ord - är alternativa eller kompletterande tillsynsmetoder. Det förklaras inte i svaret. Jag vet inte riktigt vad det är. Är det screening och smileys som kommer tillbaka, eller är det någonting annat som finns där? Och vad är det i så fall som ska göras som är bättre än det sätt vi har haft förut? Det mest effektiva måste vara att ha tillräckligt många inspektioner och mycket kunskap om i vilka branscher och på vilka arbetsplatser problemen oftast uppstår. Man måste kunna prioritera och plocka fram de värsta fallen för att jobba med dessa branscher och arbetsplatser mer än något annat. Det kan vara jättetrevligt att gå igenom och titta på goda arbetsplatser, men det är inte där arbetet behöver läggas ned. Om man ska bli effektiv bör man definitivt hitta sätt att komma tillbaka till det man gjorde förut, när man hade kontroller och gick igenom de arbetsplatser och branscher som var utsatta. Då visste man att det verkligen behövdes inspektioner och ett annat arbete där, kanske till och med ett bra förebyggande arbete med att introducera detta på arbetsplatserna. Arbetsmarknadsministern pratar även i svaret om en informationssatsning. Det tycker jag är en sak som också är rätt beklämmande när man vet att de resurser som förut har funnits till utbildning framför allt av skyddsombud och regionala skyddsombud har minskat. Det handlar inte bara om att informera om vad som är farligt eller som inte funkar på arbetsplatsen. Det handlar också om att ha kunskap om det. Den kunskapen finns inte i dag i samma utsträckning som förut därför att man har dragit ned på resurserna till utbildningen. Jag har varit inne på detta i andra debatter - hur viktigt det är att kunskapen sprids på chefer, på dem som har tillsynsansvaret, det vill säga inspektörerna, men också på skyddsombud och på dem som arbetar på arbetsplatsen. Det räcker inte med informationsinsatser för att nå dit. Det mest anmärkningsvärda i debatten är att Mikael Sjöberg, generaldirektören, själv uttrycker det som vi vet om. Han har uttryckt detta publikt i tidningar: Vi vet att det som gör att vi får färre inspektioner i dag är regeringens sparbeting och att resurserna är mindre. Det som år 2006 var 28 000 inspektioner var 21 000 år 2009. Det är en markant skillnad. Det är definitivt också ett problem när vi nu kommer in i en högkonjunktur och det drar i väg och vi får fler arbetstillfällen. Det beror inte på att regeringen på något sätt för en bra arbetsmarknadspolitik, utan på att högkonjunkturen kommer - tror jag.

Herr talman! Om det vore så enkelt att det fanns ett rakt samband mellan AV:s anslag och arbetsmiljön på våra arbetsplatser hade vi tillsammans här kunnat räkna ut det exakt perfekta anslaget för Arbetsmiljöverket. Det finns inget sådant rakt samband. Man löser inte arbetsmiljöproblemet bara genom ett anslag till Arbetsmiljöverket och bara genom att öka antalet inspektioner. När det gäller till exempel dödsolyckor har dessa i dag minskat med en tredjedel sedan 2008. När det gäller arbetsolyckor har vi det lägsta antalet anmälda sådana sedan 90-talet. När det gäller arbetssjukdomar är det ett halverat antal anmälda sådana sedan 2004. När det gäller sjukfrånvaro och ohälsa ligger vi på historiskt låga nivåer. Det är uppenbart att inte finns något tydligt rakt samband mellan Arbetsmiljöverkets anslag och arbetsmiljön på våra arbetsplatser. I stället måste man fundera på hur det faktiskt ser ut. Om vi tittar på de branscher som har haft de största problemen ser vi att det bland andra är byggbranschen. Därför är det så oerhört bra att vi har implementerat byggplatsdirektivet i svensk lagstiftning just för att tydliggöra ansvaret och just för att se till att vi har ett samlat arbete. Det gäller ju en bransch där det många gånger finns flera olika underleverantörer i olika led. Nu har vi det tydliga ansvaret. Det är en aktiv politik för att säkra arbetsmiljön i en bransch som faktiskt har haft stora problem. En annan bransch som är problematisk är jord- och skogsbruk. Där förekommer många olyckor av olika slag. Vad kännetecknas den branschen av? Det är oftast ensamföretagare - jordbrukare. Det är äldre män som skadar sig. De tar lite för stora risker. Det är precis där en ordentlig informationssatsning behövs för att upplysa om riskerna och för att gå igenom och se vilka skyddsmekanismer och vilka skydd man kan använda sig av. Därför är det så bra med en ordentlig informationsinsats just för jord- och skogsbrukarna. Det finns inte på kartan att vi kan besöka varje jordbrukare och skogsbrukare i Sverige med inspektionsinsatser. Det vore ett fruktansvärt resursslöseri. Därför är informationsinsatser av yttersta vikt. Arbetsmiljöverkets anslag är nu ungefär på motsvarande nivå som 2001. Jag står för den neddragning som vi gjorde. Den var inte orimlig med tanke på att vi inte kan sätta oss i kreditskulder som ska betalas av nästa generation. Då får alla myndigheter ett ansvar för att se över sina kostnader; det är inga konstigheter med det. Jag menar att inspektionsverksamheten är bra. Den behövs. Vi behöver jaga de arbetsplatser som är dåliga ur arbetsmiljösynpunkt. Men det behöver göras med målgruppsinriktning så att vi träffar de arbetsplatser som faktiskt riskerar att vara de allra sämsta. Men det räcker inte. Det skulle inte ens ha räckt om vi hade fördubblat anslaget till Arbetsmiljöverket. Det hade förmodligen inte sett så hemskt mycket bättre ut. Vi måste också hitta sätt som får arbetsgivare att vilja sträva mot att bli bättre arbetsgivare över lag. Vi kan inte bara jaga skurkarna, utan vi måste också stödja dem som är bra. Nu håller vi tillsammans med parterna på att ta fram en nationell arbetsmiljöstrategi. Den kommer att presenteras för riksdagen före sommaruppehållet. Där har vi arbetat intensivt med parterna för att hitta de olika strategiska vägval som vi behöver göra för att inte bara ha en förbuds- och förmyndarstrategi utan också en offensiv strategi för bättre arbetsplatser och för bättre arbetsmiljö för de enskilda. Det handlar inte bara om anslaget; det måste mer till.

Herr talman! Det är lite förvånande och kanske också lite skrämmande att arbetsmarknadsministern lyfter fram att det inte finns något rakt samband och att det inte bara handlar om anslagen. Jag har ju precis lyft fram det som handlar om de andra sakerna, till exempel utbildning. Det som också kommer fram från framför allt de fackliga parterna är skaderapporteringen. Man kan trolla rätt mycket med statistik. Skaderapporteringen är något som det har dragits ned på, och kraven är mycket lägre. Det innebär att statistiken kan vara sådan att det finns ett mycket större mörkertal. Det kommer också signaler, inte minst från LO, om att det finns ett mörkertal när det gäller arbetsplatsolyckor och skador och sjukdomar till följd av arbetsmiljön. Detta är någonting som man definitivt måste ta på allvar. Det är därför vi driver frågorna om att vi måste hitta en bättre lösning för statistik och rapportering. Ett annat inslag i den neddragning som regeringen gjorde var just Arbetslivsinstitutet, där forskningen fanns. Där kunde man använda den rapportering som fanns för att forska mer och på så sätt få fram den statistik som verkligen är viktig. När ministern nämner byggbranschen, där man för bara några månader sedan hade tre dödsolyckor på fyra dagar, är det lite svårt att ta det på allvar, tycker jag. Det handlar verkligen om att ta de här sakerna på allvar. Det är seriös kritik vi kommer med därför att man har gjort fel saker. Jag tror inte heller att det bara handlar om resursfrågor, men detta är oerhört viktigt. Vi vet hur synen är när det gäller olika rapporteringar: Om man har fem tillbud brukar det innebära att det blir en olycka. Det finns i branschen ett slags samstämmighet om detta, och det är denna bild. Det innebär att om just tillbudsrapporteringen och uppföljningen är bristfällig tappar man också kunskap. Man tappar möjligheten att forska fram bättre arbetsmiljö och få fram material. I kunskapsinhämtningen eller informationsinsatserna kan man då missa målet. Det borde alltså vara oerhört viktigt för arbetsmarknadsministern att få fram bra statistik och bra kunskap om man ska satsa på att föra ut information. Detta klingar illa. Ministern säger att man inte kan besöka varje jordbruk och varje arbetsplats och pratar om resursslöseri. Men det har ju förts fram idéer om att man ska screena hela arbetsmarknaden. Det finns en skrift om det. Vad innebär det? Innebär inte det att man ska besöka varje arbetsplats? Så uppfattar i alla fall jag den delen. Det blir konstigt om man för fram i debatten här att detta inte går och att man inte kan besöka varje arbetsplats när man tidigare har sagt att man vill göra det. Det handlar verkligen om att hitta både en kommunikation med arbetsmarknadens parter och en metod. Det finns redan beprövade metoder, och det handlar framför allt om inspektioner, utbildning och resurser. Jag kommer tillbaka till detta med skyddsombud och regionala skyddsombud. De behöver finnas på arbetsplatsen, ha kunskaper och förmedla erfarenheter och informationsinsatser. Det handlar om att jobba med detta så att man inte hamnar i en situation där rapportering saknas - man vet inte vad som händer - och säkerhetstänkandet tar stryk. Det är säkerhetstänkandet i botten som på något sätt garanterar att detta är en seriös del av arbetsmarknadspolitiken. Från början drog den här regeringen ned på resurserna. Man kallade rapportering och sådant för statlig byråkrati. Jag tycker att det definitivt är en signal om att man inte tar det på allvar, och det är allvarligt. Kommer det nu en högkonjunktur och vi får fler anställda som ska in på arbetsmarknaden har man tappat den här kunskapen. Man har tappat insikten om hur viktig arbetsmiljön är, och framför allt har man tappat dem som ska föra det vidare. Då kommer vi att råka ut för rätt stora problem när det gäller arbetsmiljön och arbetssjukdomar och inte minst olycksfall.

Herr talman! Det är klassiskt att om inte statistiken stöder ens tes avfärdar man den. Jag har förtroende för Arbetsmiljöverkets statistik. Jag tror att den i grunden visar en bild av verkligheten som vi har att ta till oss. Det har blivit vansinnigt mycket bättre under de senaste åren när det gäller arbetsmiljön. Det innebär inte att det är bra överallt. Det håller jag helt med om. Det är klart att det inte är. Det finns fortfarande många som går till arbetet och riskerar att bli sjuka, må dåligt på något annat sätt på arbetsplatsen eller i absolut värsta fall dö. Likaväl som jag har full sysselsättning som ett politiskt mål för arbetsmarknadspolitiken har jag ett slags nollvision i politikens termer när det gäller dödsfall, olyckor och skador. Jag tycker inte att man kan ha någonting annat. Det är inte rimligt att man går till jobbet och är rädd för att skada sig, bli sjuk eller avlida i värsta fall. Om man tar sin utgångspunkt i verkligheten och hur det faktiskt ser ut och använder den för en framtida arbetsinsats menar jag att lärdomen av de senaste 30 årens arbetsmiljöpolitik är att detta raka samband mellan anslagen och utfallet inte finns. Förmodligen är det något annat som behövs. Då måste man lyfta blicka och fundera på vad detta är för någonting. Kan vi stödja en positiv utveckling när det gäller arbetsmiljöfrågor på annat sätt än genom förbud, förordningar och inspektioner? Det handlar inte om att ersätta utan om att komplettera. Det är precis det som de olika utredningar som vi har tillsatt har utgått ifrån att försöka hitta. Vi kan naturligtvis stå här och diskutera Arbetsmiljöverkets anslag fram och tillbaka, men jag tycker ändå att vi måste fundera över var det finns inspiration som vi kan ta till oss. Danmark är ett bra exempel på detta. Där har man under de senaste fem tio åren förändrat arbetsmiljöpolitiken ganska kraftfullt. Jag menar naturligtvis inte att man kan kopiera och ta hem den rakt av, men det finns inspiration att hämta som syftar till att göra det mer uppenbart för arbetsgivare att det är en bra idé att erbjuda en god arbetsmiljö så att det blir mer av en konkurrensfaktor mellan arbetsgivare. Det finns rapporter från europeiska arbetsmiljömyndigheten som visar att en dålig arbetsmiljö kostar ungefär 4-5 procent av bnp i direkta kostnader och produktionsbortfall. Det är osannolikt stora summor som slösas bort i dålig arbetsmiljö. Jag menar att detta inte bara är nödvändigt för att varje enskild person ska kunna gå till jobbet och känna trygghet, utan det handlar också om en väsentlig ekonomisk förlust som vi gör på grund av dåliga arbetsmiljöer. Därmed kan vi göra en motsvarande vinst om vi förbättrar de här olika förutsättningarna. Om det hade funnits ett rakt samband hade jag pläderat för väsentligt mycket mer resurser till Arbetsmiljöverket, men det räcker inte. Jag kan lägga 10 miljarder per år på Arbetsmiljöverket, men det kommer ändå inte att räcka. Det räcker inte med bara förbud och inspektioner. Det måste också finnas en drivkraft hos de enskilda arbetsgivarna att ta ett större arbetsmiljöansvar och framför allt göra bättre arbetsplatser. Det hade varit bra om vi hade kunnat få en sådan diskussion. Jag blev väldigt besviken när jag läste det lilla rödgröna papperet om arbetsmiljöfrågor som kom häromveckan. Det var precis samma gamla visa som vanligt. Det var mer anslag och inte mycket mer. Det tyckte jag var rätt torftigt om jag ska vara helt ärlig.

Herr talman! Jag tycker att det finns för många exempel där den här regeringen försöker tänka kreativt men hamnar fel därför att man inte förbereder ordentligt. Man har inte utrett saker och ting tillräckligt. Man har för dålig kunskap. Jag tycker att detta är ett exempel på det. Man pratar bara om rakt samband och anslag. Det är inte det vi pratar om i det här fallet. Det handlar om att hitta resurser. Det är resurserna som är viktiga. Arbetsmiljöverkets generaldirektör säger till och med själv att det är ett problem att vi har sänkt antalet inspektioner från 28 000 år 2006 till 21 000 år 2009. Det skapar problem på arbetsmarknaden där man inte har kontroll över arbetsmiljön och den problematik som uppstår. Det kanske uppstår nya saker också. Jag tycker definitivt att den här regeringen har tappat detta. Alla pratar om en nollvision för dödsolyckor, men man måste också följa upp det med ordentlig kunskap och ordentliga resurser. Det handlar om resurser i det fallet också. Det handlar om att hitta människor som gör det här. Det kostar också att utbilda människor. Därför måste man hitta de här resurserna. Det är väldigt märkligt att säga att 10 miljarder inte skulle räcka till mer. I dag har man ungefär 300 miljoner. Om man får 10 miljarder är det klart att det räcker till mycket mer. Man skulle kunna utbilda hur mycket folk som helst. Man måste inse vad som är effektivt i dag. Det krävs också förbud och förordningar. Jag tycker också att Danmark är ett bra exempel. Där har man verkligen fler inspektörer än vad vi har i Sverige. De når upp till ILO-standarden, vilket vi inte gör. Det är väldigt tragiskt för svenska arbetstagare som inte får den här tillsynen och möjligheten att göra någonting. När man har partsöverläggningar och ska försöka hitta en överenskommelse skulle man väldigt enkelt kunna göra om detta till en haverikommission för att se vad som verkligen har hänt. Man skulle kunna gå igenom den statistik och den kunskap som finns ordentligt, framför allt på facklig nivå. Där är kritiken skarp. Vad gör ni åt det här? Följ mitt råd, snälla ministern, och tillsätt en kommission!

Herr talman! En haverikommission skulle förutsätta ett haveri. Det tycker jag inte är orimligt. Om man tittar på statistiken över utvecklingen av arbetsmiljön är det långt ifrån ett haveri. Det är precis tvärtom. Vi har historiskt låga tal när det gäller sjukdomar, dödsfall, sjukfrånvaro och så vidare. Jag tycker nog att det är lite överord där. ILO-standarden är en styrelserekommendation som inte tar hänsyn till våra 90 000 skyddsombud runt om i landet. Det är viktigt att komma ihåg det också. Vilken myndighetschef vill inte ha mer resurser till sin myndighet? Det är ju nästan tjänstefel att inte kräva lite mer pengar i olika budgetsammanhang. Nu har jag haft två interpellationsdebatter här som båda handlar om mer förvaltningsanslag till våra myndigheter. Det kan man ju tycka, men jag tycker inte det med hänsyn dels till att vi har tillfört resurser, dels till att vi har fokuserat dem på rätt ställe och dels till att det inte handlar bara om resurser utan också om andra saker som behövs. Jag kommer att fortsätta att jobba för att vi ska ha en god arbetsmiljö där man kan vara glad och nöjd över att få gå till jobbet utan oro för att bli skadad, sjuk eller dö. När jobbet är utfört ska man kunna gå därifrån och känna sig nöjd och stolt och vilja komma tillbaka dagen efter.