Utfasning av bistånd till diktaturer

Herr talman! Birgitta Ohlsson har ställt frågan till mig hur jag avser att fasa ut biståndet till diktaturer som konsekvent vägrar att respektera mänskliga fri- och rättigheter samt motverkar demokratisk utveckling. Demokrati och mänskliga rättigheter är en förutsättning för utveckling och minskad fattigdom. Därför ska Sverige ställa tydligare krav på sina samarbetsländer rörande demokrati och förverkligandet av de mänskliga rättigheterna. Regeringen anger därför i budgetpropositionen för 2007 att dessa frågor är särskilt prioriterade områden inom utvecklingssamarbetet. Vi har nu inlett en genomgång av Sveriges samarbetsländer. Demokrati, mänskliga rättigheter samt rättsstatsfrågor är grundläggande aspekter som vi kommer att beakta i denna process. I länder där demokratiska förutsättningar saknas för ett långsiktigt samarbete, kan i stället olika typer av riktade insatser för att stödja positiva processer vara möjliga. Det svenska stödet kan där exempelvis kanaliseras via enskilda frivilliga organisationer. Det civila samhället har en särskilt stor betydelse i länder med brister vad gäller demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Regeringen lägger särskild vikt vid att främja insatser för att främja en övergång till demokrati i länder som bland annat Kuba och Vitryssland. Sverige ska också ge stöd till framväxten av starka civilsamhällen i Mellanöstern och Nordafrika. Särskilt stöd kommer att ges till demokratiseringsprocesser. Utvecklingssamarbetet ska tydligt länkas till samarbetsländernas demokratiska system och pågående demokratiseringsprocesser samtidigt som de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna skyddas, respekteras och främjas.

Herr talman! Jag vill inleda med att tacka biståndsministern och gratulera henne till sin nya post. Gunilla Carlsson och jag har debatterat flitigt i utrikesfrågor här i kammaren de senaste åren, inte minst mot Laila Freivalds. Det är också glädjande att du i svaret säger att du vill satsa på att stödja demokratiska krafter i exempelvis Kuba och Vitryssland. Det är positiva satsningar som lyfts fram. Men det är inte detta som min konkreta fråga handlade om. Min fråga, som lämnades tämligen obesvarad, var: Avser statsrådet att fasa ut biståndet till diktaturstater som konsekvent vägrar att respektera mänskliga fri- och rättigheter samt motverkar demokratisk utveckling? Min fråga handlar alltså om ifall den borgerliga regeringen är beredd att frysa, strypa eller minska bistånd. Det finns flera skäl att strama upp den svenska biståndspolitiken. 40 % av världsbefolkningen lever i dag i ofria eller delvis ofria stater. Demokrati är nyckeln för att skapa en hållbar marknadsekonomi, för att respekt för mänskliga rättigheter ska komma fram, och det är kittet till fred och frihet. Svenskt bistånd ska vara generöst, men det måste också kvalitetssäkras. Den borgerliga regeringen har glädjande nog lyft fram att Sverige ska minska antalet länder som man har bilateralt samarbete med, i enlighet med Globkoms, Sidas och andras rekommendationer. Då måste man också prioritera. Vi hade tidigare en diskussion om Ryssland och om huruvida man ska fasa ut biståndet dit. Det är en debatt som pågår. Hela nio länder, eller ungefär 30 % av de länder som hittills varit svenska biståndsländer, kan klassas som diktaturer. Grundläggande mänskliga fri- och rättigheter saknas i över hälften av länderna. Enligt den oberoende tankesmedjan Freedom House kan man se brister vad gäller mänskliga rättigheter i 85 % av de länder som tar emot svenskt bistånd. Detta är allvarligt av många skäl. Det är omoraliskt om förtryckarregimer kan utnyttja svenska skattebetalares pengar för att legitimera sitt styre och hålla sig kvar vid makten. En annan aspekt är att detta på sikt kan utmana det svenska folkets biståndsvilja. Ingenting är till värre skada för stödet för bistånd än om svenska folket får klart för sig att våra skattepengar går till odemokratiska regimer. Under den förra, socialdemokratiska regeringen var det bara drygt en femtedel av det bilaterala biståndet som gick till att stärka demokrati och mänskliga rättigheter. Det har vi goda förhoppningar att öka radikalt med en borgerlig regering. Jag vill säga ytterligare något om diktaturstaterna. Som liberal menar jag naturligtvis inte att vi ska lämna folket i sticket för att de råkar ha haft oturen att födas i ett land där man inte har frihet, tydliga, rättvisa val och där individen inte får tycka, tänka och tro fritt. Men i de fallen bör man så långt det går kanalisera biståndet via frivilligorganisationer, enskilda organisationer, Förenta nationerna eller Europeiska unionen. Det är allvarligt när odemokratiska regimer uppbär bistånd från Sverige och dessa pengar går direkt in i landets statskassa. Jag kommer i mitt nästa inlägg att gå in på några speciella stater. Några stater som jag redan nu vill nämna är förstås de kommunistiska enpartidiktaturerna Vietnam och Laos. I Amnesty Internationals senaste rapporter om dessa båda länder kan vi visst se enskilda ljusglimtar - vissa politiska fångar har släppts - men när vi ser till dödsstraff, tortyr och så vidare ser vi en negativ utveckling. Samtidigt uppbär dessa länder bistånd från Sverige. Jag skulle vilja att biståndsministern svarar på hur man ska göra. Det handlar inte bara om de positiva satsningarna på frihetskämpar i diktaturländer utan också om vad man gör på andra fronter.

Herr talman! Låt mig allra först gratulera Gunilla Carlsson till arbetet som biståndsminister. Det är den viktigaste ministerposten i regeringen. Om någon inte förstår det kan jag gärna argumentera för detta efteråt. Jag vill titta lite grann i backspegeln med anledning av den här interpellationen och den förra interpellationen - de hänger faktiskt ihop. Jag erinrar mig mycket väl valdebatten 1991. Då talade vi om att vi skulle frysa eller stoppa bistånd till tre länder, nämligen Vietnam, Kuba och Kina, som det talades mycket om. När det gäller Vietnam blev min första uppgift som minister att gå till Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp, där den mäktige Tobisson då huserade, och förklara att vi inte skulle avbryta biståndet. Sverige hade lagt hundratals miljoner i Vietnam under de riktigt tunga, mörka år då Vietnam var isolerat under Sovjetunionens inflytande. Varför skulle vi då, när Vietnam tvingades ut och skaffa sig investeringar, låta enbart Frankrike och en del andra länder komma in i Vietnam, medan Sverige inte skulle vara med? Vi hade då skaffat oss goodwill där. Och vi fortsatte med biståndet, åtminstone på vissa sätt. Om vi nu i efterhand ser på det som hände då är jag övertygad om att det finns en lång rad positiva uppgifter att hämta om svensk företagsamhet som annars hade konkurrerats ut på den marknaden. Vi hade också en väldig debatt om mjuka lån till Kina. Jag skulle gärna se att man undersökte hur många jobb man fick på Ericsson tack vare att regeringen den gången gav mjuka lån till Kina. Det var diskutabelt, men det fanns ingen som inbillade sig att vi skulle kunna isolera Kina från omvärlden. Det klarar man inte när befolkningen är 1,3 miljarder. I dag finns varenda nation som har något som helst intresse av att investera där. Snart sagt vartenda företag i Sverige är intresserat av Kina. Situationen i Kina är för den skull inte något som vi vill framhålla som efterföljansvärd i något avseende, i varje fall inte när det gäller mänskliga fri- och rättigheter. När det gällde Kuba var det lättare. Rent geografiskt var det lättare. Men även där fanns det ett medicinskt forskningssamarbete på avancerad nivå - jag tror att det var med svenska forskare från Uppsala. Den forskningen fick fortsätta. Det hade varit orimligt att avbryta den. Vad vill jag då ha sagt med detta? Det är lätt att i debatten säga: Avbryt alla kontakter med diktaturer! Men jag är angelägen om att stryka under det som sades i den förra interpellationsdebatten: Man måste se till att det går åt rätt håll. Man ska inte ge bistånd som ytterligare förmörkar situationen. Men om man vill - och om man kan - främja vägen till demokrati genom bistånd är det viktigt att man inte stänger alla fönster och dörrar i sin egen självtillräcklighet. Naturligtvis kan man tycka att det är skönare att göra så, men - "det är skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge".

Herr talman! Tack till interpellanten och till riksdagsledamoten Svensson, tidigare biståndsminister, för mycket engagerade inlägg. Detta är första gången vi träffas för att diskutera dessa viktiga och svåra frågor. I den tidigare interpellationen diskuterade vi demokrati i Ryssland. Ryssland betraktas ju som en demokrati för att man har val. Men det är ingen demokrati i betydelsen rättsstat. Jag törs inte föra ett motsvarande resonemang när det gäller diktaturer. Jag tror dock att Alf Svensson har en poäng. Han diskuterar inriktningen och ansvaret för Sveriges utvecklingspolitik. Vi måste lära oss att skilja på olika länder. Det finns de som har tendenser i rätt riktning. Kan vi i så fall med våra insatser, politiska och ekonomiska, uppmuntra goda beteenden? Och om vi ser att det går åt alldeles fel håll i vissa avseenden måste vi också våga agera. Vi ska kanske i en del fall uppgradera våra insatser och i andra fall helt avbryta dem, i enlighet med Birgitta Ohlssons uppfattning. Det finns tillfällen där Sverige har fryst biståndet. Zimbabwe är ett exempel. Där var vi först ut av EU-länderna och sade: Det här är inte acceptabelt. Det finns på något sätt någon form av tradition och spärrar här i Sverige. Men jag tror det finns en stor anledning att se över hela det svenska utvecklingsbiståndet så att vi gör rätta saker och ställer ökade krav på demokrati, mänskliga rättigheter och också rättsstat. En central utgångspunkt i den politik för global utveckling som riksdagen har antagit är att vi ska stödja de allra fattigaste länderna och de fattigaste människorna. Många av de länderna har svaga demokratiska strukturer och brister i respekt för de mänskliga rättigheterna. Det kanske många gånger är grunden till att de är underutvecklade. Just därför måste stödet till demokratisk utveckling, ett förbättrat rättsväsende och insatser för att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna bli centrala delar i det svenska biståndet för att vi ska komma till rätta med underutvecklingen i många av dessa länder. Herr talman! Jag vill också passa på att kommentera Alf Svenssons påpekande om vikten av att vi gör det möjligt för andra aktörer än bara stater att verka. Jag tror inte att vi ska underskatta kraften i att vi handlar och har kontakter med länder och regioner. Det ligger ett stort ansvar på svenska företag som verkar i exempelvis Kina att agera på ett bra sätt och introducera svenska värden och normer vad gäller arbetstagares rättigheter men också uppträda på ett sådant sätt att man främjar en demokratisk utveckling, eftersom det ligger i allas intresse. Därför är det också viktigt att vi har en nyanserad debatt om dessa oerhört svåra frågor. Jag vill avslutningsvis konstatera att Sverige sedan länge bedriver långsiktigt stat-till-stat-samarbete med ett antal länder som har stora problem med demokrati och har allvarliga brister i respekten för de mänskliga rättigheterna, precis som Birgitta Ohlsson påtalar. Det är självklart någonting som vi i den nya regeringen kommer att se över. Men jag vill i dag inte gå in i alltför en länderspecifik diskussion, eftersom vi måste göra detta samlat och i en bredare översyn, som jag nu har initierat.

Herr talman! I diskussionen har nu kommit fram ett slags distinktion mellan svaga demokratier och svaga diktaturer. De länder som jag tar upp i mina exempel är inte svaga demokratier utan starka diktaturer. Det är enpartistater där människor inte har rätten att tycka, tänka och tro fritt. Det är länder där kommunistiska regimer och oftast militärregimer har suttit i decennium efter decennium. Där finns en ekonomisk tillväxt som går framåt, men brotten mot mänskliga fri- och rättigheter är fortfarande totalt kompakta. I många av de länderna kan man inte se att det går i rätt riktning på frihetsfronten, i varje fall inte så mycket som vi borde kunna kräva. Min poäng är att man visst ska kunna använda bistånd som ett slags utpressningsmedel. Men det gör vi alltför sällan mot dessa asiatiska diktaturländer. I östra Afrika har vi otaliga exempel på hur biståndsgivare, inte minst amerikanska men också europeiska, har satt hårt mot hårt. De har sagt: Vi kan inte fortsätta att pumpa in miljon efter miljon i ert land om ni fortsätter att förbjuda ett flerpartisystem. Vi har sett exempel. Ett exempel är Tanzania i början av 1990-talet, och vi såg det också senare i Uganda. Man gick i demokratisk riktning för att biståndet blev en stark påtryckarkraft. Jag tycker inte att vi tillräckligt starkt använder det som ett instrument, inte minst i länder som Vietnam och Laos. Ungefär en dryg månad innan vi hade det svenska riksdagsvalet hade man faktiskt "val" i Laos. Det blev som vanligt. Det laotiska folkets kommunistiska parti tog alla platser utom en. Det är ett parti som har regerat i x år, och en äldre man fick fortsätta att sitta på sin plats som premiärminister. I Vietnam har vi sett ett otal brott mot inte minst tryckfriheten och yttrandefriheten, och nu senast under hösten. Vi kan ta exemplet med en 37-åring vid namn Nguyen Vu Ninh, en journalist som sitter på ett sjuårigt straff för att ha skickat information till vietnamesiska exilgrupper om just demokrati. Ett annat exempel är en ung pojke, Truong Quoc Huy, som greps i oktober för ett år sedan för att ha chattat om demokrati med två jämnåriga bekanta. Han hölls fängslad i ett drygt år utan rättegång, släpptes och sitter nu i fängelse på okänd plats. Det är inte enskilda individer som är enskilda fall. Det är många olika fall. Om man läser rapporter från Human Rights Watch och Amnesty International ser man hur detta pågår om och om igen. Det är min poäng. Visst ska man vara försiktig när man fasar ut bistånd till ett land som är en diktatur. Man måste först använda olika påtryckningsmedel. Men det är de vi inte använder. Vi måste också se till att det inte blir ett slags dubbelmoral i biståndet. Jag diskuterade med en amerikansk människorättsaktivist häromdagen som tyckte att det var ganska underligt att Sverige nu håller på att fasa ut sitt bistånd till Sydafrika. Det är ett land som för övrigt har världens mest liberala konstitution och är en motor för demokrati och frihet på hela den afrikanska kontinenten. Denna MR-aktivist sade: Det är väldigt märkligt att ni fasar ut ert bistånd där, trots de gigantiska problemen med hiv/aids, kvinnors rättigheter och fattigdom, men samtidigt behåller biståndet till kommunistiska enpartidiktaturer som Vietnam och Laos. Han förstod inte riktigt den kopplingen. Det är ändå det som lite är huvudpoängen här, att vi måste strama upp. Man kan bland annat blicka ut lite på den europeiska unionens biståndspolitik. Där har man faktiskt diskuterat repressaliesystem. När ett land begår brott mot mänskliga rättigheter ska man föra en dialog väldigt snabbt. Det handlar om diplomati, att åka dit snabbt på hög nivå och gärna med ministrar, och sedan ge landet en chans. Inom en månad, 60 dagar eller 90 dagar, måste detta och detta ha skett. Där måste vi lägga om politiken. Nu har vi fått en borgerlig regering. Jag och många ledamöter här i kammaren är icke-socialister och tycker att det är otroligt viktigt att svenska skattebetalares pengar används på ett bra sätt. Då måste det också synas i den förda politiken.

Herr talman! Jag tyckte att jag hörde Birgitta Ohlsson säga: En äldre man i Laos, som om det på något sätt skulle vara chikanerande att han hade nått mogen ålder. Men jag förstår ju att han har suttit där länge och inte borde sitta där på grund av sin värdegrund och sina åsikter. Hade han haft rätt åsikter och rätt värdegrund kunde han ha varit ännu äldre än vad han förmodligen är. Herr talman! Jag begärde ordet för att säga att det som Birgitta Ohlsson strök under i sina slutmeningar är oerhört centralt. I en alltmer globaliserad värld måste diplomatin få spela en större och starkare roll. Det mest tokiga som har skett är att vi har stängt ambassaden, låt vara inte alltid i fattiga länder, men i länder där Sverige skulle kunna spela en mycket betydelsefull roll när det gäller att främja mänskliga fri- och rättigheter. I stället åker man hem därifrån. Jag skulle önska, även om det nu uppfattas på något märkligt sätt, att här skulle vi kunna använda en del av pengarna i biståndsbudgeten till att just främja diplomatin. Det handlar inte bara om att bestämma sig för satsningar på projekt utan om att följa noga, kommunicera med makthavare, offentliggöra, och att främja utveckling eller avveckling av det som är helt centralt. Det behövs för biståndet och för att vi ska kunna se en framtid för vårt jordklot.

Herr talman! Jag sade att jag inte skulle kommentera länderna så mycket. Låt mig ändå säga att när Sverige nu har ett samarbete med exempelvis Laos är de övergripande målen, såsom de hitintills är skrivna, för det första att stärka Laos förutsättningar för att långsiktigt och hållbart minska fattigdomen och för det andra att främja och stärka förutsättningar för demokrati, rättsäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter. Volymen till Laos uppgår till ungefär 150 miljoner kronor per år. Det är precis som Birgitta Ohlsson säger. Utvecklingen går inte åt rätt håll och såsom vi skulle vilja se den. Samtidigt har vi dock möjligheter att kanske tack vare våra biståndssatsningar inleda dialoger och diskussioner och tvinga fram samtal, bland annat inom en arbetsgrupp som heter Informal Working Group on Human Rights. Den träffas några gånger per år och blir ett viktigt verktyg för Sverige att försöka påverka. Om detta är rätt och riktigt är bland annat sådant som vi nu måste diskutera igenom. Hur ska vi se till att ett bra svenskt utvecklingssamarbete ska kunna formuleras? Jag tror inte att jag behöver säga att ett bra borgerligt svenskt utvecklingssamarbete behöver formuleras, utan ett svenskt. Jag tror att det finns gemensamma värderingar och idéer när det gäller detta och om hur vi måste se till att det svenska utvecklingssamarbetet fokuseras bättre och även hur vi åstadkommer de rätta beteendena i vår värld. Vi är ju så ömsesidigt beroende av varandra. Jag välkomnar det som Alf Svensson tar upp och som just indikerar ett bredare perspektiv på utvecklingssamarbete. Jag är själv angelägen om att vi så snart som möjligt ska kunna upprätta en ambassad i Minsk i Vitryssland. Vi har ju tyvärr diktaturer ännu närmare inpå vår husknut än Laos och Vietnam. Om vi skulle ha en ambassad i Minsk skulle den inte ägna sig så mycket åt att diskutera stat till stat, utan framför allt åt att understödja en mängd människorättsaktivister, demokratikämpar och även miljöaktivister i Vitryssland. På så sätt skulle man kanske kunna bidra till regimförändringar. Det är ett sätt som jag tror att vi ska använda utvecklingsbiståndet på. Ett demokratiskt och utvecklat Vitryssland ligger i vårt intresse. Men det är också vårt sätt att visa solidaritet, och det är definitivt ett effektivt sätt att jobba med fattigdomsbekämpning. Vad gäller Birgitta Ohlssons krav på att vi ska jobba mer med indikatorer tror jag också att det är helt rätt. Vi måste bli mycket duktigare på att redovisa, även till riksdagen, hur det svenska utvecklingssamarbetet och länderavtalen bygger på indikatorer. Jag tror att det ska vara både indikatorer som visar vartåt man strävar och den här typen av repressaliesystem - om vi får kalla dem så för enkelhetens skull i debatten, herr talman. Där visar man också att om vi ser att vissa saker börjar ta plats så kommer vi inte att vara lika vänliga när det gäller att använda svenska skattebetalares pengar. Det har bland andra EU men också den brittiska biståndsmyndigheten jobbat med. Sådana saker håller vi som sagt på att titta på i syfte att utveckla och förbättra det svenska utvecklingssamarbetet i riktning mot bland annat mer av demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstater i världen.

Herr talman! Jag vill tacka biståndsministern för interpellationsdebatten, och jag hoppas att vi kan återkomma längre fram med flera konkreta förslag på hur vi kan se till att stimulera och utveckla mänskliga fri- och rättigheter. En fråga som vi inte har snuddat vid under diskussionen men som också framgick i interpellationssvaret var att det inte bara ska vara satsningar på människorättsaktivister, fackföreningsaktivister och andra frihetssträvare i Kuba och Vitryssland utan också i Mellanöstern. Jag tror att det är en oerhört viktig nyckel inte minst för att skapa fred i den såriga Israel-Palestina-konflikten. För att se till att demokratin får en starkare roll i den regionen bör vi verkligen gå in för att identifiera personer som står för frihetsideal som vi kan stödja finansiellt. Enskilda organisationers roll måste också stärkas. I många diktaturländer, även oerhört stängda sådana, finns det nästan alltid kanaler att jobba utifrån. Det kanske bara är Nordkorea, Burma och ett fåtal länder till där det är svårt att identifiera enskilda organisationer. Men i de länder där vi kan göra det bör vi oftare nyttja dessa än stater.

Herr talman! Jag tackar Birgitta Ohlsson och Alf Svensson för en mycket givande dialog och diskussion. Låt mig bara få avsluta med att säga att vi nog tyvärr kommer att vara tvungna att konstatera att en del av de svenska skattebetalarnas pengar går till länder och områden där mänskliga rättigheter kränks på ett sätt som vi inte skulle vilja se. Vi har ett stort ansvar för individer i vår värld. Sverige jobbar framgångsrikt med humanitärt bistånd. Det är på något sätt så att de länder som är allra sämst utvecklade många gånger också är icke-demokratiska. De är inga rättsstater. Det är också i de länder där den största underutvecklingen finns som människovärdet kränks allra mest. Det handlar inte bara om att man är fattig utan också om att man saknar grundläggande rättigheter. Birgitta Ohlsson gör en distinktion i sin interpellation som är viktig. Det är viktigt att vi jobbar med humanitärt bistånd. Vi ska också jobba med möjligheter att stödja enskilda organisationer när det gäller att göra någonting för att hjälpa dessa länder. Vi jobbar multilateralt för att se till att vi får de rätta kanalerna. Men vi kommer även fortsatt att kunna konstatera att Sverige ibland har samarbete med stater som inte uppfyller de alldeles mest renläriga kraven på hur det ska se ut i en civiliserad stat när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstat. Därför kommer vi att få anledning att återkomma till värderingarna och graderingsskillnaderna i detta. Därför har jag också en avsikt nu att försöka minska antalet samarbetsländer och att inför riksdagen bättre kunna redogöra för hur vi har gjort vissa vägval och vilka ambitioner vi har för det svenska utvecklingssamarbetet.