Utebliven skolgång

Fru talman! Gunilla Svantorp har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att alla barn och ungdomar kan delta i skolarbetet och inte tvingas stanna hemma på grund av uteblivet stöd. Alla barn har rätt till utbildning av hög kvalitet. Att skolpliktiga barn inte går i skolan är mycket allvarligt. Varje sådant fall är ett fall för mycket. Statens skolinspektion har nyligen redovisat statistik över de anmälningar som inkommit från elever och föräldrar under förra året. Skolinspektionen redovisar till exempel att antalet anmälningar om kommunens hantering av skolplikt har ökat sedan föregående år. Statistiken behandlar anmälda fall och inte konstaterade missförhållanden. Skolinspektionen har successivt förenklat möjligheten att anmäla missförhållanden. Det kan i sig göra att antalet anmälningar ökar. När ett skolpliktigt barn inte går i skolan handlar det ofta om att skolan inte lyckats erbjuda särskilt stöd eller att skolan på annat sätt inte lyckats skapa en fungerande skolmiljö för eleven. Regeringen har tagit initiativ till flera reformer, som dels har genomförts, dels är under genomförande, för att tidigt identifiera barn med olika svårigheter och för att stödja dessa barn. Möjligheten att överklaga åtgärdsprogram, som kommer i den nya skollagen från den 1 juli i år, är en viktig reform för att stärka elevens rätt till särskilt stöd. Förutom detta kan jag nämna tydligare kunskapskrav, tidigare betyg och riktade insatser mot arbetet att lära elever läsa, skriva och räkna. Från och med 2008 har speciallärarutbildningen återinförts och den kommer nu att utvidgas med inriktningar mot olika funktionsnedsättningar. I de nya lärarutbildningarna kommer specialpedagogik också att vara en del av den utbildningsvetenskapliga kärnan som ska ingå i utbildningen för alla lärarstudenter. Regeringen har också tillsatt en utredning med uppdrag att se hur en skyldighet att anmäla missförhållanden inom skolväsendet kan utformas. Detta uppdrag ska redovisas senast den 31 mars. Inrättandet av Skolinspektionen är också i sig en viktig åtgärd. Det faktum att Skolinspektionen nu upptäcker och påpekar brister, till skillnad från förut när brister doldes, är en förutsättning för att förbättra skolan. Min bedömning är därför att utöver alla dessa insatser som nu är införda eller under genomförande är ytterligare insatser inte påkallade just nu, men jag och regeringen kommer noggrant att följa utvecklingen i dessa frågor.

Fru talman! Jag tror inte att jag var ensam om att hoppa till inför nyheterna för ett par veckor sedan som talade om att allt fler barn utestängs från skolan för att de inte får det stöd de har behov av för att kunna gå i skolan. För att få utrett vad som görs i den här allvarliga frågan ställde jag den här interpellationen till utbildningsministern. År 2010 kom det in 239 anmälningar till Skolinspektionen. Det är en mycket kraftig ökning jämfört med 2009. Jag tycker att det är extra allvarligt när det väldigt ofta visar sig vara barn och ungdomar med funktionsnedsättningar som inte får den hjälp eller det stöd de har behov av. Jag är säker på att även utbildningsministern har hört radions reportage om Anton Widing som inte varit i skolan på över ett år. Ministern kan självfallet inte kommentera ett enskilt fall, men det finns uppenbarligen 239 Anton Widing runt om i Sverige. Man måste fundera över vad det är som sker. Jag menar att vi måste prata om lösningar för att undvika att någon gång mer behöva höra att över 200 barn inte kan gå till skolan för att de inte får det stöd de har behov av. I svaret från ministern kan jag läsa att en orsak till att det är så många anmälningar är att det har blivit betydligt enklare att anmäla. Jag kan också läsa att bara för att det har kommit in anmälningar betyder det inte att det faktiskt är missförhållanden. Fru talman! Jag menar att detta är att stoppa huvudet i sanden och inte ta ansvar. I svaret räknas också en mängd åtgärder upp som har vidtagits för att öka kunskapsnivån och bättre ta hand om de barn som har behov av särskilt stöd. Men det verkar inte hjälpa särskilt mycket då skolresultaten i Sverige de senaste åren stadigt går nedåt och vi dessutom nu får dessa alarmerande rapporter som vi just nu debatterar. Över 200 barn i Sverige kan inte gå i skolan för att de inte får det stöd de har behov av för att kunna genomföra en skoldag. Ministern tänker inte vidta några som helst åtgärder. Det avslutas nämligen svaret med. I det skrivna svaret står det: Min bedömning är därför att ytterligare insatser inte är påkallade just nu. Fru talman! Det är ytterst märkligt att Jan Björklund, med ansvar för skolan i Sverige, inte tänker vidta några som helst åtgärder för att se till att alla barn i vårt land kan gå i skolan. Jag läste gamla debattartiklar av ministern i går och fastnade för en artikel från den 16 september i fjol. Det var ett svar på en debattartikel från artisten Nanne Grönvall där hon var bekymrad över den svenska skolan. Björklund svarade henne: Vi bryr oss om barnen och ungdomarna som har det svårt i skolan. Vi vill att alla ska lyckas och få en chans i livet. Därför måste jag fråga ministern om han verkligen tänker luta sig tillbaka och låta bli att ta något som helst ansvar och låta de här 239 barnen fortsätta i en tillvaro utan möjlighet att gå i skolan.

Fru talman! Det var ett väldigt märkligt inlägg av frågeställaren. I mitt svar räknade jag upp ett tiotal åtgärder som nu vidtas och är på väg att införas för just den här gruppen barn, och så säger Gunilla Svantorp att ministern inte gör någonting och lutar sig tillbaka. Det är otroligt märkligt. Jag kan räkna upp alltihop en gång till, men det behövs inte för det finns ju i skrift. Jag räknade upp alla de åtgärder som nu vidtas. Det är åtgärder som borde ha vidtagits för massor av år sedan men som tidigare regeringar inte vidtagit. Om jag ska ge en prognos är det inte så att vi har 239 barn som inte går i skolan, utan vi har fler än dessa 239. Vi har 239 anmälningar. Sedan är det inte säkert att alla dessa faktiskt visar på missförhållanden när de är utredda. Vi har ännu fler, och vi har haft dem under mycket lång tid. Det var ingenting som kom med mig som utbildningsminister. De har funnits hela tiden. Det vi gör nu är att vi synliggör detta. Vi inrättar en skolinspektion och möjlighet att anmäla, och vi vidtar rader av åtgärder. Inget av detta gjordes när Gunilla Svantorps parti satt i regeringen. Man blundade för detta. Vi lyfter fram det och åtgärdar det. Lite ödmjukhet borde man ha och inte bara säga att jag sitter och lutar mig bakåt och inte gör något. Vi gör mängder av saker för den här gruppen barn. Sedan ska man vara ödmjuk och säga att det är oerhört komplexa förhållande runt många av de här barnen som gör att det inte går att garantera att ens de här åtgärderna räcker. Då måste vi ha en beredskap att göra ännu mer. Men vi måste först se vad de åtgärder som nu vidtas leder till innan vi tar ställning till ytterligare åtgärder. Det står inte i svaret att jag inte kan tänka mig att göra mer, men vi måste först se vad de åtgärder vi nu vidtar leder till innan vi tar ställning till om vi ska göra ännu mer. Det görs väldigt mycket nu till skillnad från förr. Jag tror att det finns ett betydande mörkertal som inte ens registreras i dessa anmälningssiffror. Det finns ännu fler, och de har funnits hela tiden. Att antalet anmälningar går upp tror jag beror på att Skolinspektionen har inrättats, precis som Skolinspektionen själv hävdar. Det är lättare att anmäla på nätet nu. Det gör att antalet anmälningar i alla möjliga avseenden går upp nu. Jag tror inte att man ska tro att dessa missförhållanden inte har existerat tidigare bara för att antalet anmälningar nu går upp när det har blivit lättare att anmäla.

Fru talman! Jag håller med om det. Det här har självfallet funnits tidigare. Men nu är det du som är skolministern, Jan Björklund, och därför är det du som har ansvar. Jag måste ställa en fråga till utbildningsministern. Jag är jättebekymrad över att vi har dessa över 200 barn. Sedan kan det vara så att alla inte har varit hemma ett år som Anton Widing, men de har åtminstone varit hemma ett tag eftersom de har anmält att deras skolgång inte fungerar. Det är jag jättebekymrad över. Jag är bekymrad över att de inte får det stöd de har rätt till. Jag är också jättebekymrad över de uttalanden som vi hört i samband med några av dessa fall, uttalanden från tjänstemän och lokala förtroendevalda, där missförhållanden uppdagats genom Skolinspektionens granskning. Samtidigt säger man i uttalandena att man inte ser någon annan lösning än att låta barnen vara hemma. Underförstått handlar det om en resursbrist. Självfallet har kommunerna fått det svårare. Jag läste i veckan att en medelsvensk betalade en tredjedel mindre i skatt år 2009 än för tio år sedan. Givetvis får det återverkningar på välfärden. Det går inte att behålla välfärden samtidigt som man sänker skatterna. Det tror jag att fler och fler inser. Därför, fru talman, vore det intressant att höra ministerns åsikt om detta. Tänker ministern verka för att kommunerna ska få möjlighet att skapa bättre välfärd genom att avstå från vidare skattesänkningar? Om man läser de dokument som Skolinspektionen upprättat efter inspektionerna, där de kritiserar skolor och kommuner, ser man att det ofta handlar om att orsakerna till den uteblivna skolgången inte har utretts. Om det trots allt skett har i flera fall ändå inga åtgärder satts in. De flesta har emellertid inte utrett varför barnen och ungdomarna har svårigheter med skolan. Så kan vi inte ha det. Många av oss är aktiva via sociala medier, även jag. När jag lade ut min interpellation för att dela med mig av den fick jag många hejarop. Särskilt ett av inläggen var nästan för mycket. Jag vill, fru talman, citera det inlägget för att vi ska förstå vad det innebär för en mamma eller pappa att hamna i situationen att ha ett barn som inte får gå till skolan. Så här skrev Monika: "Jag vet precis hur illa det kan vara. I dag hade jag aldrig gått med på det jag gick med på då. I dag är jag stark, då var jag svag och tyvärr fick mitt barn lida för det. Jag vet hur det är att sitta och gråta inför rektorer och ifrågasätta varför inte mitt barn får undervisning och svaret blir: Vi har ingen annan lösning just nu. Jag avskyr det svaret. Jag blir ledsen och arg och frustrerad över att vi inte fick 'rätt hjälp' förrän i åk. 5. ILLA." Jag har naturligtvis frågat mamman om att få citera henne. Också jag skulle kunna sätta mig och gråta när jag tänker på hur den mamman kände det, hur ensam hon var och hur lite hjälp hon fick. Min fråga till utbildningsministern kvarstår alltså, fru talman. Även om utbildningsministern har räknat upp en mängd åtgärder är det inte säkert att de hjälper de barn som just i dag inte kan gå till skolan. Man behöver handfasta, snabba, konkreta åtgärder. Varje dag som barnen är utan kunskap måste vara ett misslyckande, och det är de när de inte är i skolan.

Fru talman! Precis som Gunilla Svantorp konstaterar vidtar vi rader av åtgärder. Det fungerar så, i synnerhet med den kommunaliserade skolan, att det staten kan göra är att via lagstiftning ge befogenheter, rättigheter, skyldigheter. Genom lärarutbildning och andra insatser skapar vi så goda förutsättningar som möjligt. Till sist är det dock kommunerna som har ansvaret. De har ansvaret för att eleverna går i skolan och att de kommer till skolan. Jag vill särskilt påpeka det som Skolinspektionen understryker i sin rapport, nämligen att en stor andel av de elever som inte kommer till skolan - åtminstone av dem man känner till - är elever som har olika typer av funktionsnedsättning. Den slutsats som därför ligger nära till hands att dra är att en betydande förklaring till detta är skolans oförmåga att möta barn som har funktionsnedsättningar. Därför är det som vi nu gör viktigt. Vi har återinfört speciallärarutbildningen, som den gamla regeringen avskaffade. Vi inför på speciallärarutbildningarna särskilda inriktningar mot olika typer av funktionsnedsättning. Vi behåller särskolan, den som den gamla regeringen hade tänkt avskaffa, som skolform för barn med utvecklingsstörning, barn som i många fall skulle ha oerhört svårt att gå i en vanlig skola. Vi behåller specialskolorna. Vi återupprättar en del specialskolor för elever som har mycket stora svårigheter. De drygt 200 barn som det finns anmälningar på - min bedömning är att det finns och har alltid funnits ett mörkertal utöver detta - är barn som på olika sätt har en komplex problematik. Det är inte något lättvindigt beslut att utebli från skolan, utan det ligger en svår problematik bakom. Det har haft att göra med skolans oförmåga att möta den problematiken. Min bedömning är att den viktigaste åtgärden är att öka skolväsendets kompetens för att kunna möta olika problem - adhd, dyslexi, utvecklingsstörning och även andra problem. Det är den viktigaste åtgärden långsiktigt för att förebygga detta. Sedan kan Gunilla Svantorp stå och säga att det borde hända någonting denna vecka. Ja, det skulle jag också önska, men den typen av åtgärder låter sig inte genomföras över en natt. De reformer vi nu genomför verkar emellertid i den riktningen. Det är reformer som borde ha gjorts tidigare. Om de hade gjorts för ett antal år sedan skulle problemen förmodligen ha varit mindre i dag, men den tidigare regeringen var ointresserad.

Fru talman! För att kommentera det sista vill jag säga att det trots allt är fem år sedan som utbildningsministern tog över. Fem år har man haft på sig att rätta till det som enligt utbildningsministerns åsikt inte hade hänt tidigare. Jag är fortfarande orolig och bekymrad över det faktum att vi har en skola som inte förmår ta emot alla barn och ge dem det stöd de har behov av. Det är bra att speciallärarutbildningen återinförs. Jag kan inte historien bakom och vet därför inte varför den togs bort. Jag är här och nu, och jag tycker att det är jättebra att den återinförs. Jag är även bekymrad över den sortering av barn som vi ser i skolan i dag där alltmer ansvar för lärande och inhämtande av kunskap läggs på de enskilda barnen och ungdomarna. Om de misslyckas får de skylla sig själva. Om de i den framtida skolan väljer fel inriktning i tio- eller elvaårsåldern och till exempel inte läser språk får de också skylla sig själva, för någon ny chans ges inte. Om de dessutom har en funktionsnedsättning som gör att de behöver särskilt stöd får de inte ens gå i skolan om de har riktigt otur. Hur man kan tillåta att så många barns förmågor slarvas bort förstår jag inte. Det måste vi hjälpas åt med, men det är utbildningsministern som har det yttersta ansvaret. Var kommer barnperspektivet in i den undfallande attityd som jag tycker att jag hör? Hur stämmer den överens med artikel 2 i barnkonventionen som slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde och att ingen får diskrimineras? Det är oacceptabelt att vi har det så i Sverige år 2011. Det är skarpt läge för att se till att välfärden inte krymps ännu mer och vi får generationer av barn och ungdomar som får lida för minskade resurser i kommunerna. Det är också skarpt läge för att se till att svaret på Nanne Grönvalls artikel blir seriöst. Det är ett mycket bra svar om man gör någonting av det. Avslutningsvis: Nej, jag är inte nöjd med svaret. Jag skulle vilja ha ett annat svar.

Fru talman! Jag gissar att frågeställaren hade bestämt sig för den slutrepliken oavsett vad jag hade svarat, men det är inte det intressanta. Det intressanta är att det görs mer än någonsin på detta område för dessa barn som har det mycket svårt. Låt mig sammanfatta de viktigaste insatserna som nu görs. Vi inrättar en skolinspektion som har makt att ta kommunerna i örat när de missköter sig. Det har inte funnits förut. Ni, Gunilla Svantorp, trodde att kommunerna skulle ta över skolan, sköta den utmärkt och ingen skulle behöva granska den. Det var er uppfattning. Skolinspektionen får sanktionsmöjligheter, tuffa sådana, från den 1 juli. Speciallärarutbildningen är återinförd. Den avskaffades av Bengt Göransson och Lennart Bodström på 80-talet. Vi inför inriktningar på speciallärarutbildningarna som är riktade mot dessa barn. Jag noterade att Gunilla Svantorp frågade varför barn har ansvar för sin egen inlärning. Fråga Ylva Johansson! Hon stod i denna kammare och pläderade för att katederundervisningen skulle avskaffas och eleverna få lära sig själv. Det är socialdemokratiska undervisningsmetoder som har skapat dessa problem. Vi behöver återinföra mer katederundervisning i skolan. I synnerhet de barn som har det väldigt svårt tjänar på en lärarledd, strukturerad undervisning. Jag jobbar dag och natt med att reformera svensk utbildningspolitik. Det kommer att ta tid innan det ger resultat. Passiviteten stod den förra regeringen för.