utbildningsvägarna

Fru talman! Ulf Nilsson har frågat mig om jag av- ser att vidta några åtgärder för att förkorta utbild- ningsvägarna. Ulf Nilsson ser i det svenska utbildningssystemet ett systemfel som leder till långa utbildningsvägar. Jag vill därför framhålla att det är stora skillnader mellan olika länder när det gäller högskoleutbildning- ars längd och att Sverige snarast utmärks av att ut- bildningarna här är kortare än i andra länder. Ett an- nat utmärkande drag för det svenska utbildningssy- stemet är strävan att undvika "återvändsgränder", genom att alla grundläggande högskoleutbildningar ska vara påbyggbara och att längre utbildningar ska ge möjlighet till etappavgångar. Det finns också en stor flexibilitet i det svenska utbildningssystemet med möjlighet att välja fristående kurser och att stegvis välja sin utbildning utan att från början binda sig för att studierna ska leda till en examen samt möjlighet att varva studier med förvärvsarbete. Den flexibilitet som kännetecknar den grundläggande högskoleut- bildningen i Sverige är något som jag tycker att vi bör värna om. Jag instämmer med Ulf Nilsson om vikten av att de studenter som haft som avsikt med sina studier att ta en examen, också gör det. Den beskrivning som Ulf Nilsson ger av studenternas resultat är dock miss- visande. Det är visserligen så att endast var fjärde högskolenybörjare avlägger examen först efter fem år, men det finns ingen uppgift om hur många av dessa som avsett att ta en examen. Många har inte tänkt sig mer än en eller några kurser. Enligt Ulf Nilsson är det endast 15 % av högskolenybörjarna som uppnått 120 poäng efter normalstudietiden tre år, men här avser högskolenybörjare samtliga nybörjare, det vill säga även de som aldrig haft intentionen att ta 120 poäng. Ulf Nilssons påstående att studietiderna förlängts kraftigt under 1990-talet är också miss- visande. Såväl för kandidatexamen som för magister- examen är medianstudietiden densamma för examine- rade 1995/96 och 1999/2000 - för kandidatexamen åtta terminer och för magisterexamen tio terminer. För det femtiotal yrkesexamina som vi har ser resul- tatet olika ut. För några av dessa har examinations- graden minskat, för andra har den ökat. I det förra fallet finns det naturligtvis anledning att närmare analysera orsakerna och att överväga relevanta åtgär- der. Det är dock svårt att ta detta som intäkt för att orsaken ligger i brister i utbildningssystemet. En helt annan utveckling är mycket tydlig under 1990-talet, nämligen att andelen examina på längre utbildningar, det vill säga utbildningar om minst 120 poäng, ökat kraftigt samtidigt som andelen examina på kortare utbildningar minskat kraftigt. I detta ligger något positivt, och det innebär att studenterna bättre kan möta de krav som kommer att ställas på dem i ett modernt kunskapsinriktat samhälle. Ulf Nilsson vänder sig vidare emot en ensidig diskussion om hur många som påbörjar en utbildning. Frågan om en öppen högskola är av central betydelse för mig. Genom den expansion som skett under 1990- talet har högskolan öppnats för nya grupper av stu- denter och vi har kommit allt närmare regeringens långsiktiga mål att hälften av en årskull ska ha på- börjat någon högskoleutbildning vid 25 års ålder. Det har dock inte varit fråga om en ensidig fokusering på antalet nybörjare. Medelstilldelningen för den grund- läggande högskoleutbildningen är prestationsrelaterad och målen för olika utbildningar anges inte i antal nybörjarplatser utan i det antal examinerade som svarar mot samhällets behov. Enligt Ulf Nilsson har expansionen av högskole- utbildningen inte finansierats, vilket är felaktigt efter- som tillkommande platser har fått samma per capita- tilldelning som befintliga platser. Totalt beräknas kostnaden för utbyggnaden av högskolan sedan slutet av 1990-talet att uppgå till över 6 miljarder kronor. Härtill kommer satsningar som gjorts för att höja kvaliteten i utbildningen. Full sysselsättning står överst på regeringens dag- ordning. I 2003 års ekonomiska vårproposition finns förslag till en rad insatser för ökad sysselsättning och för att öka alla gruppers möjligheter på arbetsmark- naden. För den högre utbildningens del gäller det att öka kunskapen om högskoleutbildningens resultat och effekter. Regeringen avser därför att ge Högsko- leverket i uppdrag att genomföra effektstudier och följa upp och analysera individernas etablering på arbetsmarknaden. Det gäller också att öka möjlighe- terna att tillgodoräkna sig tidigare kurser på högsko- lenivå. Sverige har ratificerat Lissabonkonventionen, vilket innebär att rätten att tillgodoräkna sig kurser gäller om det inte finns väsentliga skillnader mellan utbildningarna. Hur tidigare studier tillgodoräknats ska kartläggas av Högskoleverket som också ska föreslå åtgärder som underlättar ett tillgodoräknande. Invandrare utgör en stor potential som Sverige bättre måste ta till vara. I vårpropositionen ges förslag som syftar till bättre värdering av kompetens, arbets- praktik för att underlätta språkinlärning och effektiva- re svenskundervisning. Nuvarande tillträdesregler för högskolan har fått en del oönskade effekter. De har bland annat lett till minskad direktövergång från gymnasieskola till hög- skola, och andelen unga nybörjare i högskolan som kompletterat sina betyg i gymnasial vuxenutbildning har ökat. Jag delar Ulf Nilssons oro för denna omfat- tande konkurrenskomplettering. Regeringen har bland annat mot den bakgrunden tillsatt en kommitté som ska se över och föreslå ändringar i tillträdesreglerna till grundläggande högskoleutbildning.

Fru talman! Jag vill tacka utbildningsministern för svaret. Det är ett ganska långt svar, och jag uppskattar att utbildningsministern försöker kommentera de flesta av mina frågor ganska ingående. Däremot tyck- er jag förstås att han i sitt svar underskattar proble- men med de långa utbildningsvägarna, och jag tycker att han underskattar riskerna med att svenska studen- ter är så gamla innan de blir färdiga med sin utbild- ning. Min fråga handlade om att svenska studenter tar lång tid på sig genom utbildningssystemet. Den handlade inte om att utbildningarna i sig är för långa. Men det är svårt att komma in på högskolan, det tar lång tid att lämna högskolan, och i verkligheten går alltfler fyra år i stället för tre i gymnasiet på grund av att de måste läsa på komvux efteråt. Jag tror att detta mönster är dåligt både för individen och för samhället i stort. Samtidigt vill jag naturligtvis säga att det för en del människor är ett helt frivilligt val att göra ett studieavbrott, kanske för att jobba ett tag, för att resa runt i Europa eller för att göra någonting annat. Många väljer också att byta studieinriktning, och det kan vara ett bra val. Den enskilda individen ska naturligtvis ha stor frihet att själv välja mellan studier och jobb. Men problemet är att vi ser ett mönster av långa studietider som beror på ett antal hinder som står i vägen. I dag är de som börjar på komvux direkt efter gymnasiet nästan lika många som de som börjar med högskole- studier. Komvux är en utmärkt institution. Men det var aldrig meningen att komvux i första hand skulle vara till för att konkurrensläsa upp betyg för att komma in på högskolan. Den här onda cirkeln växer. Det är svårt att komma in på högskolan från gymna- siet. Därför läser man upp sina betyg, och på det sättet blir det ännu svårare för nästa årskull att kom- ma in, och så vidare. Utbildningsministern håller i sitt svar med mig om, vilket jag tycker är bra, att den här konkurrens- kompletteringen är ett problem. Men trots regering- ens gymnasieutredning och trots debatter om detta i många år har regeringen hittills inte kommit med några förslag för att göra antagningen till högskolan vettigare. Antagningen till högskolan är ett problem. Där tycker jag att det handlar om att betygen måste värderas efter vilken utbildning man ska gå. Det handlar om att sluta med en centralstyrd antagning som i dag gör att köerna är långa till vissa högskole- utbildningar medan platser står tomma på andra håll. Om man ser på siffrorna från hösten 2001 visar det sig att bara 70 % av alla sökande kom in på högsko- lan. Men samtidigt tog 40 % av utbildningarna in samtliga sökande. Det råder alltså en paradoxal kom- bination av långa köer och studentbrist. Men problemen handlar naturligtvis också om att klara kunskapsmålen i gymnasieskolan, så att inte högskolorna ständigt ska behöva ordna repetitions- kurser under det första året för att studenterna ska kunna klara av sina högskolestudier. Vad är det då för problem med att människor tar så lång tid på sig att bli färdiga med sina studier? För det första ställer det naturligtvis till problem för indi- viden. Studieskulderna blir högre, och hela livslönen blir lägre. Han eller hon kommer in i ett liv med trygg försörjning, med familj och barn och så vidare väldigt sent. För det andra är det också ett problem för oss alla i landet. Vi vet ju att allt färre måste försörja alltfler. Det är naturligtvis ett problem för tillväxten och för välfärdssystemen. Det här bidrar till detta. Enligt en SACO-rapport, Kunskapens läge, där dessa problem sammanfattas kostar den här stora förseningen av utbildning lika mycket som det skulle kosta att sänka pensionsåldern till 60 år, och det är stora summor. Jag saknar i svaret förslag till åtgärder och ett medvetande om att detta ändå är ett allvarligt problem.

Fru talman! En av de stora strukturella föränd- ringar som kommer att påverka svenskt samhälle mycket under de kommande decennierna handlar just om en allt äldre befolkning. Från 2007 och framåt riskerar vi att ha ett läge där det är en större grupp som lämnar arbetslivet än som tillkommer till arbets- livet. Det blir i det perspektivet oerhört viktigt att se över hur vi ser till att underlätta vägen in på arbets- marknaden för de grupper som i dag inte har den möjligheten i den takt som skulle vara önskvärd. Då menar jag att ungdomsgrupperna är kolossalt viktiga. När riksdagen 1997, tror jag, fattade beslut om konkurrenskomplettering i gymnasieskolan insåg man inte till fullo vilka konsekvenser som det skulle få. Naturligtvis ser och genomskådar gymnasieeleverna ganska snabbt ett system och försöker hitta en väg som ökar deras chanser att komma in på den utbild- ning som de vill påbörja i högskolan. Där har vi un- der senare år fått en mycket kraftig ökning av antalet unga människor som går direkt från gymnasieskolan till vuxenutbildning för att konkurrenskomplettera upp sina betyg. Det är en mycket olycklig utveckling. Det är ett resursslöseri för både individ och samhälle. För de ungdomar som gör det skulle det naturligtvis vara kolossalt mycket bättre att de lade ned sin kraft på att få kunskaperna när de befinner sig i gymnasie- skolan. Det skulle naturligtvis också vara bättre för samhället som helhet. Vuxenutbildning är till för dem som har ett starkt behov att få kunskaper som de inte har fått möjlighet att få tidigare. Därför är det viktigt med åtgärder. Det första som vi har gjort, och som Lena Hallengren som ansvarigt statsråd har lagt fram förslag om, är att placera denna grupp allra längst ned vid prioriteringen av de grup- per som söker sig till vuxenutbildningen. Det innebär att möjligheterna redan där att konkurrenskomplettera kommer att minska ute i kommunerna. Men det handlar också om våra regler för antag- ning till högskolan. Just nu arbetar en utredning med frågan om hur vi ska se till att öka ungdomars möj- ligheter att gå direkt från gymnasieskolan till hög- skolan, så att vi ser till att de inte missgynnas i antag- ningsreglerna, och hur vi ska se till att värdet av kon- kurrenskompletteringen därmed ska minska. Utred- ningen har ytterligare ett uppdrag, nämligen att se över hur vi ska se till att antagningsreglerna belönar att man också läser de svåra ämnena i gymnasiesko- lan. Det är en viktig utredning, och jag räknar med att den kommer att komma med bra förslag för att se till att vi ska få en bättre genomströmning i vårt utbild- ningssystem. Jag tycker att exemplet med konkurrenskomplet- tering visar hur viktigt det är att riksdagen verkligen funderar över fler konsekvenser än dem som man först ser av reformer eftersom det är klart att de kan ändra beteenden hos ungdomar på ett väldigt olyck- ligt sätt. Under tiden har vi decentraliserat antagningen till högskolorna genom att de för en tiondel av nybörjar- platserna själva får välja urvalsgrunderna. Det är ett bra sätt att pröva ett system där högskolorna faktiskt får större eget inflytande. Samtidigt måste vi se till att ha en rättssäkerhet för ungdomar som gör att de ser vad som krävs för att komma in på en högskoleut- bildning. Det måste vara möjligt att planera sina stu- dier. Det måste vara möjligt att ha ett system som man kan genomskåda. I den meningen tror jag att jag och Ulf Nilsson ligger ganska nära varandra. Sedan finns det andra frågor där vi skiljer oss åt mycket i vår syn på utbildningen. Men det får vi väl återkom- ma till i fler debatter.

Fru talman! Jag kan verkligen hålla med Thomas Östros om att riksdagen borde tänka väldigt mycket på konsekvenserna av sina beslut. Jag vill då lägga till att jag tycker att även regeringen bör tänka mycket på konsekvenserna av sina förslag till riksdagen. En del av de problem som vi diskuterar i dag, där utbild- ningsministern delvis håller med mig, beror nämligen på beslut som är fattade på förslag av regeringen. Men vi är tydligen överens om att konkurrens- kompletteringen och det fjärde gymnasieåret i kom- vux som har blivit så vanligt är ett problem och en onödig försening, även om vi delvis har olika upp- fattningar om hur detta ska lösas. Även inom högskolesystemet tar man väldigt lång tid på sig. Jag nämnde i min interpellation att var fjärde student fått en examen först efter fem år och att bara 15 % av studenterna har tagit 120 poäng efter normalstudietiden på tre år. Då invänder utbild- ningsministern att man måste tänka på att många kanske inte har tänkt läsa mer än 20-40 poäng eller kanske något år på högskolan, och det är naturligtvis sant. Men även om man räknar med det kan ju inte hela högskolesystemet vara uppbyggt på att bara en liten minoritet av de studerande ska klara av en färdig utbildning. Det blir också missvisande om man som utbildningsministern säger att nästan hälften av be- folkningen läser på högskolan om det handlar om att den stora merparten av dem som läser på högskolan läser bara några enstaka kurser. Det är naturligtvis viktigt att se vilka som kommer ut från högskolan med bra kunskaper och inte bara hela tiden tala om hur många som börjar på högsko- lan. Fru talman! Jag tycker att det finns en svaghet i Socialdemokraternas vision för skolan som visar sig även i den här debatten. De talar väldigt mycket om hur många som börjar en utbildning, men de talar väldigt lite om hur många som har lyckats fullfölja en utbildning. I gymnasieskolan har vi hört det länge. Nästan alla går i gymnasieskolan, över 90 % får slutbetyg, och så vidare. I verkligheten är det bara mindre än 60 % som når upp till gymnasieskolans mål. Nu gäll- er det högskolan. Snart går hälften i högskolan, säger regeringen. Hur många som lämnar högskolan med kvalificerad utbildning är nästa fråga. Utbildningsministern har i sina inlägg tonat ned problemen, med undantag av konkurrenskomplette- ringen, och sagt att han inte tänker vidta några åtgär- der med undantag av en utredning som finns. Han berättar om utredningen som ska se över reglerna för tillträde till högre utbildning. Det är bra att det blir en utredning om detta. Folk- partiet har länge föreslagit bland annat viktade betyg just för att motivera eleverna på gymnasiet att läsa svåra kurser som de har glädje av i högskolan. Jag vill inte döma ut någon utredning i förväg. Men kommer utredningen fram till liknande resultat som andra utredningar och regeringens skolutredningar tidigare har gjort blir jag bekymrad. Det vi behöver nu är inte lägre förkunskapskrav och fler gymnasie- kurser på högskolan. Det kommer inte att göra stu- dievägarna kortare för våra studenter. Utbildningsministern talar väldigt mycket om att högskolan ska vara öppen, att utbildningarna ska vara påbyggnadsbara och att det inte ska finnas några återvändsgränder. Det ligger naturligtvis en poäng i att lyfta fram de aspekterna på utbildningssystemet. Det är jag också beredd att diskutera. Men det para- doxala är att fast regeringen på papperet underlättar för människor att komma in, bland annat genom att sänka olika förkunskapskrav, blir det i verkligen allt svårare att komma in och allt svårare att bli färdig. Man får inte bli så fixerad vid att hela tiden tänka på hur man ska få in människor i olika utbildningar att man struntar i om de lyckas med och avslutar en utbildning. Sammanfattningsvis anser utbildningsministern att det inte behövs något större antal åtgärder. Jag vill därför ställa en avslutande fråga. Anser utbildnings- ministern att det som helhet är ett stort problem för samhället och individen att utbildningarna tar så här lång tid?

Fru talman! Gör inte högskolan till en gymnasie- skola, Ulf Nilsson. Det som kännetecknar högre ut- bildning är ett stort mått av möjligheter att själv på- verka sin utbildning, att själv bygga sin egen utbild- ning. Ta ett universitet som Stockholms universitet som mycket präglas av att vara ett storstadsuniversitet. Det finns studenter som läser på program, väl definierat och följer kurser precis enligt plan. Men det finns också en mycket stor grupp människor som kanske yrkesarbetar på deltid och läser på deltid eller yrkes- arbetar heltid och läser på kvällarna. De hittar olika sätt att skaffa sig de kunskaper som de behöver. Det kommer i din statistik att visa sig vara ett misslyckande för dem. De betedde sig inte så som Ulf Nilsson vill, att de kommer till en program och är på högskolan hela dagen och går hem på kväl- len. Men så fungerar ett modernt universitet, och så fungerar moderna universitet i hela världen. Vi har den här skillnaden mellan olika typer av grupper i högskolan. När du väljer att titta på statisti- ken glömmer du bort att här finns en stor grupp män- niskor, inte minst i Stockholm, som läser på ett annat sätt och därför tar det lite längre tid. Det är självklart om man läser en specialpedagogutbildning på kväl- larna på kvartsfart. Det går inte att jämföra det med att läsa heltid på ett program med någon särskilt in- riktning. Det är samma i övriga delar av landet. Vi ser en expansion av distansutbildning där människor läser på deltid på avstånd till högskolan för att skaffa sig de kunskaper de behöver. På så sätt får vi till exempel väldigt många nya lärare i glesbygden med inriktning mot matematik och naturvetenskap. Det har tagit lite längre tid än om de studerat heltid på orten. Men det har för dem och för samhället varit en viktig inve- stering. De har samtidigt klarat sin studieekonomi genom att de kunnat arbeta vid sidan av. Den hetero- genitet som vi nu ser bland högskolestuderande ska vi vara rädda om. Den är viktig. Gör inte en gymnasie- skola av högskolan. Det är väldigt viktigt att vi också erbjuder kortare yrkesinriktade utbildningar inom högskolan. Vi har föreslagit riksdagen, och fått stöd för detta, att inrätta en yrkeshögskoleexamen i Sverige för att kunna ha en yrkeshögskola som växer med kortare utbildningar på 80 poäng, två år, tydligt definierade mot en arbets- marknad. Det gör att vi också kan få en effektivare studiegång för stora grupper av studenter som i dag inte vill ge sig in i de längsta utbildningarna. Det tycker jag är väldigt bra. Det vi har sett de se- naste åren är en kraftig ökning av antalet examinatio- ner och också en kraftig ökning av antalet studenter. Men antalet som examineras har ökat mycket kraftigt i svensk högskola. Det har blivit en stor skillnad. Tidigare tog man mycket korta examina, i dag har de långa ökat. Det är bra. För akademiskt djup behövs viss längd. Men det finns fortfarande ett behov av kortare yrkesinriktade högskoleutbildningar som i dag inte blir tillgodosett. Den nya yrkeshögskoleexa- men kommer att spela en stor roll. Vi har också ett decentraliserat system. Vi vill att högskolorna själva ska fatta besluten om hur pro- grammen ska se ut och hur de ska läggas upp. Också det tror jag är klokt. Att återcentralisera och därmed gymnasiefiera högskolan vore väldigt olyckligt för den utveckling vi i dag ser. Det är starka högskolor som själva söker utbildningsinriktningar, reformerar och förändrar i god kontakt med både arbetsmarknad och studenter. Den utvecklingen vill jag stärka och inte stjälpa.

Fru talman! Utbildningsministern säger att vi inte ska göra högskolan till gymnasium. Det är en uppma- ning jag brukar rikta till regeringen när vi ser alla gymnasiekurser och repetitionskurser av gymnasiet som anordnas på högskolan. Den uppmaningen tror jag finns all anledning att spegelvända i den här de- batten. Det är en av de tråkiga saker som håller på att hända med högskolan. Man måste i all större ut- sträckning ta hand om de problem som gymnasie- skolan inte klarar. Det finns många orsaker till att studenter tar lång tid på sig genom systemet. I tidigare inlägg förnekade Thomas Östros att utbyggnaden av högskolan inte varit fullt finansierad, till exempel. Men olika utred- ningar, och bland annat regeringens egna, talar sitt tydliga språk. Pengarna till grundutbildningen har urholkats med 20-25 %, och fakultetsanslaget till forskning har i stort sett legat stilla medan studentan- talet fördubblats. Vi har sett att tiderna för handled- ning och undervisning har minskat. Det är en del av detta komplex av olika orsaker som gör att många studenter tar lång tid på sig. De får inte den handled- ning och den hjälp de behöver. Sverige ligger dåligt till i statistiken internatio- nellt. Vi tar ovanligt lång tid på oss. När utbildnings- ministern säger att det beror på att människor kombi- nerar arbete och studier, läser med avbrott, och så vidare, är det en del av sanningen. Men det är bara en liten del av sanningen. Glöm inte den viktiga delen av statistiken, utbild- ningsministern. Glöm inte dem som inte kommer in på högskolan fast de vill komma in direkt från gym- nasiet. Glöm inte dem som misslyckas på grund av att de inte får tillräcklig handledning och undervisning. Glöm inte dem som misslyckas på grund av att de inte har kunskaper med sig från gymnasieskolan. Glöm inte dem som kommer fel i det väldigt centrali- serade antagningssystem vi har som gör att vissa högskolor har tomma platser och andra har köer.

Fru talman! Varenda plats som vi har byggt ut högskolan med har varit fullt finansierad. Det har medfört att de studenterna har fått samma resurser som de studenter har som redan finns på högskolan. Det är väldigt viktigt. Det har kostat över 6 miljarder kronor. Det har riksdagen ställt upp på. Det är en viktig reform som har gjort att vi också har fått fler chanser för inte minst unga människor att komma in på högskolan. Jag vill fortsätta att stärka ungas möjligheter att komma in genom att se över antagningsreglerna. Vi sitter nu och arbetar med att se över hur det konkret ska gå till. Hur ska vi se till att minska konkurrens- kompletteringarna som har florerat sedan riksdagen 1997 införde den möjligheten? Då får vi också korta- re utbildningsvägar. Det är centralt och viktigt inte minst med tanke på det stora behov vi har på arbets- marknaden av unga människor som kommer välutbil- dade redo att ta de nya jobben. Kvaliteten i högskolan måste stärkas. Detta år gör vi en särskild satsning på humaniora och samhälls- vetenskap för att få fler seminarier, fler föreläsningar och bättre kontakt med forskande lärare. Också där skiljer vi oss väldigt kraftigt mot vår omvärld där det snarare är så att man drar ned på insatserna. Vi har i dag en ersättning per student i högskolan som ligger bland de högsta i OECD-området. Ändå har vi högre ambitioner än så, för vi vill att våra stu- denter ska klara sig. Den europeiska traditionen i övrigt i den högre utbildningen är att man antar många på grundnivån och slår ut stora mängder av dem för att sedan satsa på dem som har sorterats fram i processen när man fördjupar sig. Det är inte en mo- dell som jag tycker att vi ska använda oss av. Därför gör vi kvalitetssatsningen på humaniora och sam- hällsvetenskap.