Utbildningen och regionerna

Fru talman! Kent Persson har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att kompetensutveckling och vidareutbildning ska förstärkas för människor i regionalpolitiskt utsatta områden för att häva en sned fördelning i utbildning. En av regeringens utgångspunkter är att resurserna inom vuxenutbildningen ska riktas till dem som har ett stort behov av sådan utbildning. I dag finns en rättighet för vuxna att få en utbildning som motsvarar grundskolan. Inom Regeringskansliet pågår ett arbete med att utreda hur en rättighet för vuxna att ta del av gymnasial vuxenutbildning också ska kunna införas. En annan utgångspunkt för regeringens politik är att kommunernas självbestämmande ska respekteras. Det är kommunerna som själva bäst kan avgöra behovet av utbildning och utifrån det besluta om vilken kommunal vuxenutbildning som ska finnas i kommunen. Detta skapar förutsättningar för att utbildningarna möter såväl den enskildes behov som det lokala behovet av arbetskraft. Genom en sådan anpassning kan arbetslösa personer boende i kommunen få utbildning samtidigt som arbetslivet får relevant kompetens. Samtidigt som det riktade statsbidraget till den kommunala vuxenutbildningen minskades ökades det generella bidraget till kommunerna. Många kommuner har redan valt att anpassa finansieringen så att en fortsatt hög volym kan behållas. Andra utbildningsformer med statlig finansiering, som kvalificerad yrkesutbildning och påbyggnadsutbildning som genomförs i samverkan med arbetslivet, ger många möjligheter till kompetensutveckling för dem som har de största behoven. Kvalificerad yrkesutbildning har under de senaste åren utökats och omfattade 2007 ca 38 000 personer, vilket motsvarade drygt 19 000 årsstudieplatser. Det är till omfånget den största eftergymnasiala utbildningsformen utanför högskolan. Inför 2008 har regeringen permanentat de 2 000 platser som var en engångssatsning 2005 och 2006. I betänkandet Yrkeshögskolan: För yrkeskunnande i förändring (SOU 2008:2) lämnas ett förslag som innebär att ett ramverk kallat yrkeshögskola skapas i Sverige. Syftet är att yrkeshögskolan ska medverka till en effektivare resursanvändning, att tydligare prioriteringar med utgångspunkt i arbetslivets behov görs samt att tillgången på sådan yrkeskompetens som efterfrågas av arbetslivet säkerställs. Även inom lärlingsutbildningen för vuxna till vissa hantverksyrken har studieplatserna utökats, från 50 till 200 platser. Min bedömning är att det redan finns goda förutsättningar för alla vuxna att delta i utbildning och kompetensutveckling oavsett var i landet de bor.

Fru talman! Jag tackar utbildningsministern för svaret. Bakgrunden till interpellationen är att det i dag är en stor skillnad på utbildningsnivån om man bor i ett storstadsområde eller på landsorten, i glesbygd. I den regionalpolitiska utredning som presenterades 2000 slår man fast att kompetensen inom samtliga yrkesområden är högre i storstäder än i övriga landet. Vänsterpartiets riksdagsgrupp har också bett riksdagens utredningstjänst att utreda vilka skillnader som finns mellan utbildningsnivåerna beroende på om man bor i storstadsområdena eller på landsbygden. RUT:s slutsatser är desamma som de den regionalpolitiska utredningen kom fram till. Det är en stor skillnad när det gäller hur stor andel som har slutfört gymnasieutbildning. Effekten av budgetpropositionen är att antalet studieplatser har minskat mellan 2006 och 2007 när det gäller den kommunala vuxenutbildningen, inte på grund av att behovet har minskat utan på grund av att statsbidraget har minskat. Jag har svårt att se att utbildningsnivån höjs om antalet studieplatser minskar eller att tillgängligheten skulle öka. Statsrådet skriver i sitt svar: "Samtidigt som det riktade statsbidraget till den kommunala vuxenutbildningen minskades ökade det generella bidraget till kommunerna." Ja, det är väl rätt. Vad statsrådet glömde att säga i sitt svar är att samtidigt som man gjorde den här förändringen minskade man medlen till kommunerna med 600 miljoner kronor. En tredjedel av medlen till den kommunala vuxenutbildningen försvann alltså. Det innebär att möjligheten att möta behoven drastiskt minskar för kommunerna. Vi ska komma ihåg att den kommunala vuxenutbildningen historiskt sett har spelat en stor roll för att öka möjligheten för dem som inte har gymnasiekompetens att skaffa sig den och gå vidare och på det sättet få en nystart i sitt yrkesval. Det har också betytt mycket för att till exempel undersköterskor ska kunna kompetenshöjas till sjuksköterskor. Det finns en rad exempel på hur det har fungerat. Statsrådet hänvisar till det kommunala självstyret och till att kommunerna avgör vad man ska satsa på. Så har det ju alltid varit när det gäller den kommunala vuxenutbildningen. Det har alltid varit behovet i kommunerna eller regionen som har varit styrande för vilka typer av utbildning man satsar på. Det är inte något nytt. Skillnaden med det här beslutet är att det kommunala självstyret minskar. Mindre medel gör att det ska prioriteras i kommunerna. Det innebär, som vi kan se, att antalet platser i den kommunala vuxenutbildningen har minskat dramatiskt de senaste åren.

Fru talman! Det är ett par saker som Kent Persson glömmer att berätta. Kent Persson säger att det är något helt nytt att det har skurits ned på vuxenutbildningen under det senaste året. Jag kan berätta för Kent Persson att under den tid då Vänsterpartiet var delansvarigt i statens budgetar skars bidraget till den kommunala vuxenutbildningen ned mycket mer än under det senaste året. Mellan 2001 och 2003 skars statsanslagen till kommunal vuxenutbildning ned med 1 ½ miljard. Jag tycker att det beslutet var korrekt då. Jag tycker också att det är korrekt att nu skära ned något. Vi ska alltid ha en mycket omfattande vuxenutbildning i Sverige, men dimensioneringen av vuxenutbildning måste något bero på arbetsmarknaden och konjunkturen. Utgångspunkten för Kent Perssons interpellation är ju att vuxenutbildningen lever i symbios med arbetsmarknaden. Precis så är det naturligtvis. När många människor är arbetslösa, som till exempel i slutet av 1990-talet, är trycket på vuxenutbildning större. Man utnyttjar tiden i arbetslöshet till att utbilda sig. Man kan också behöva utbildning för att söka jobb om något år och då ha en högre utbildning. Det är alldeles utmärkt. När det är högkonjunktur och många människor lätt får jobb minskar trycket på vuxenutbildning och färre söker vuxenutbildning. Därför byggde man ut vuxenutbildningen i Sverige på 90-talet. Nu har man dragit ned den. Det var inte alls jag som gjorde den allra största neddragningen. Den gjordes av den förra regeringen 2001-2003 i samarbete med Vänsterpartiet. Då drogs det ned mer än dubbelt så mycket som vi gjorde förra året. Nu är läget på arbetsmarknaden att vi har en mycket hög sysselsättning. Den kan öka ytterligare, men vi ser också en konjunkturavmattning. Därför ser jag framför mig att statsbidraget till vuxenutbildning ligger still i år. Jag utesluter inte att vuxenutbildningen i Sverige måste expandera i ett läge där konjunkturen svänger. Man önskar alltid att det är hög sysselsättning och högkonjunktur, men om det nu inte är det av internationella orsaker utnyttjar vi det till att åter bygga ut vuxenutbildningen. Jag ser det som helt naturliga svängningar, och det har den gamla regeringen med stöd av Vänsterpartiet också gjort. Det som Kent Persson säger om att vi har skurit ned på detta förra året är helt korrekt. Men det skars ned ännu mer när Kent Perssons parti var ansvarigt, och det kanske man ska nämna i sammanhanget. Vi har i grunden samma syn att detta måste variera beroende på arbetsmarknaden. Det är det ena. Det andra som vi tänker göra är att bygga ut en yrkeshögskola i Sverige. Det tror jag är mycket centralt. Alla ungdomar vill inte bli akademiker, alla kan inte bli akademiker, och samhället fungerar inte om alla är akademiker. Där tycker jag att den föregående regimen med Kent Perssons parti har haft en felaktig värdering där det bara är de teoretiska akademiska utbildningarna som ska räknas. Så har även komvux varit. Det har nästan alltid varit bara teoretiska kurser. Jag tycker att man ska kunna bli yrkesarbetare också inom vuxenutbildningen. Men då är det något som är intressant, för då går Vänsterpartiet mot inrättandet av en yrkeshögskola. Det skulle vara intressant att höra från Kent Persson: Varför går ni mot det? Han talar så väl om att vuxna ska få utbildningschanser. Varför går ni då mot inrättandet av en yrkeshögskola för vuxna, Kent Persson?

Fru talman! Vi kan återgå till det som den här interpellationen handlar om, nämligen utbildningsnivån i de regionalpolitiskt utsatta områdena. Där har den kommunala vuxenutbildningen kanske varit en avgörande insats för väldigt många människor att få en omstart i livet. Av någon outgrundlig anledning drabbas dessa kommuner särskilt hårt när man även drar ned på den kommunala vuxenutbildningen. Jag säger inte att vi alltid har haft den bästa skolpolitiken, för det har vi inte. Det kan jag hålla med om. Det finns anledning att ompröva mycket av det som vi har sagt och gjort tidigare. Men det handlar inte riktigt om det. Det handlar om hur det är nu och om framtiden. Ska vi leva upp till vad som sägs i Lissabonstrategin om det livslånga lärandet måste det finnas en beredskap ute i kommunerna och en möjlighet att bedriva just det livslånga lärandet utifrån ett perspektiv att även vuxna ska kunna komplettera sin utbildning och få en gymnasial kompetens för att sedan gå vidare. Det är inte sant att det mesta i den kommunala vuxenutbildningen har varit inriktat på teoretisk utbildning. Väldigt många av dessa utbildningar har också varit inriktade direkt på att man går från ett yrke till ett annat, till exempel från undersköterska till sjuksköterska. Då behövs denna typ av utbildningar. De har varit väldigt viktiga utifrån väldigt många aspekter. Dessutom ska vi komma ihåg att detta är en gammal tradition. Detta började redan på 50-talet med aftonskolorna för att man skulle ge möjligheter till dem som inte kunde vidareutbilda sig på annat sätt. Det blir dessutom lite märkligt här när det gäller att teoretiska kunskaper inte skulle vara viktiga. Det som är så bra med vuxenutbildning är att vuxna kommer tillbaka till en utbildning med en yrkesbakgrund och en livserfarenhet som de kan ta med sig till de teoretiska studierna för att gå vidare i den fortsatta utbildningen. I detta sammanhang ska vi också komma ihåg att kommunerna har byggt upp kommunala lärcentrum. De finns i dag i väldigt många kommuner. Där tar man ett ansvar för framför allt de vuxnas lärande för att de ska ges möjligheter att komma igen. Är ni beredda att även fortsättningsvis finansiera dessa lärcentrum, att ta över det finansiella ansvaret, för att de ska ges möjlighet att överleva? När ni nu drar ned på stödet innebär det faktiskt inte att behovet minskar. Vad som är höna och ägg här kan man alltid diskutera. Men utbildningsnivån är fortfarande väldigt låg, och det behövs en kompetenshöjning, vilket utbildningsministern vid ett flertal tillfällen säger i debatten. Då måste det också göras satsningar även för de vuxna så att de ges möjligheter. Den kvalificerade yrkesutbildningen är på många sätt väldigt bra, men den spretar också åt väldigt många håll. För att komma in på den måste man ha minst gymnasiekompetens. Hur ska de vuxna som inte har det få det om de inte ges möjligheter?

Fru talman! Det är något lustigt med debatten. Sverige har världens mest omfattande vuxenutbildning. Kent Persson får det att låta som om den efter ett år med den borgerliga regeringen är avskaffad. Det är världens mest omfattande vuxenutbildning. Inget land som styrs av vänsterpartier har mer vuxenutbildning än Sverige har. Den nedskärning som vi gjorde förra året är väsentligt mindre än den som Kent Perssons eget parti gjorde för några år sedan. Vi har 80 000 helårsstudieplatser. Men eftersom alla elever inte studerar helår utan kurser, halvår och så vidare är det 200 000-300 000 elever som går i svensk vuxenutbildning i år. Den existerar, Kent Persson. Jag lovar det. Vuxenutbildningen existerar på rader av orter. I ett läge då konjunkturen svänger måste vi tillföra resurser. Det är det synsätt som vi alltid har varit överens om när det gäller vuxenutbildningen. Nu råkar det vara en borgerlig regering som åstadkommer att det blir hög sysselsättning. Därför minskar trycket på vuxenutbildningen. Då är det fel att skära ned. När socialdemokratiska regeringar har skurit ned har det varit rätt, för då har vänsterpartisterna tryckt på ja-knappen här i kammaren. Det är något märkligt med det synsättet. Jag menar att det var rätt att skära ned när det var högkonjunktur i början av 2000-talet, och det är rätt att göra det nu när det är högkonjunktur. I ett annat läge, om arbetslösheten ökar eller det finns hot om att den ökar, bygger man ut vuxenutbildningen igen. Jag tycker att man ska göra på ett annat sätt nästa gång som man bygger ut den. Då ska man nämligen bygga ut yrkesvuxenutbildningar och inte bara teoretiska utbildningar. Kent Persson bestrider mitt påstående att vuxenutbildningarna i huvudsak är teoretiskt inriktade. Men jag vet inte vilket underlag som Kent Persson har. Jag tror att vi på sida upp och sida ned kan belägga att det i allt väsentligt är de teoretiska allmänna gymnasiekurserna som man läser på vuxenutbildningen och att det i väldigt liten utsträckning är yrkesinriktade kurser, även om de finns. Men de yrkesinriktade kurserna utgör en mycket begränsad andel av det totala utbudet. Låt oss inte tala om yrkeshögskolan, säger Kent Persson. Varför ska vi inte göra det? Det är en väldigt intressant fråga i sammanhanget. Vi tänker nu, precis som ett antal grannländer, inrätta en yrkeshögskola i Sverige, just för vuxna, just för att de ska få jobb. De ska inte bedrivas i Uppsala, Lund och Umeå, utan de ska bedrivas ute i kommunerna, även i de kommuner som Kent Persson har som utgångspunkt för sin fråga, nämligen där det inte finns stora akademiska lärosäten. Där ska vi ha yrkeshögskoleverksamhet. Vänsterpartiet väljer att gå emot detta. Talesmannen i utbildningsfrågor för Vänsterpartiet står i tv och säger: Nej, vi vill inte ha en B-högskola. Varför betraktar man från Vänsterpartiets sida yrkesutbildningar som B-utbildningar? Varför är en yrkeshögskola en B-högskola? Förklara gärna det i nästa inlägg, Kent Persson.

Fru talman! Jag återgår nu till att tala om den kommunala vuxenutbildningen. Om medlen till den kommunala vuxenutbildningen tidigare skars ned, har jag svårt att se att situationen blir bättre om man skär ned ytterligare, som den borgerliga regeringen har gjort. Det är väl knappast troligt att det blir på det sättet. Detta handlar om att man inte kan använda den kommunala vuxenutbildningen som något dragspel beroende på konjunkturerna. Det handlar hela tiden om att upprätthålla en hög kompetens bland den personal som finns. Dessa personer kan inte använda sig av några arbetsmarknadspolitiska instrument för att gå in och ut beroende på hur arbetsmarknaden förändras över tiden. Det går inte. När det sedan gäller vad som komma ska vet vi inte det än. Det som ni har gjort är att dra ned på medlen och säga att någonting ska komma i framtiden. Då måste ni också tala om hur detta ska finansieras när det rent praktiskt gäller möjligheterna för de studerande att studera med studiemedel. Ni väljer faktiskt inte att höja studiemedlen. Det särskilda rekryteringsbidraget som har funnits tidigare är också borttaget. Möjligheterna för vuxna här är alltså betydligt sämre. Som exempel kan man ta en person som ska ha grundskolekompetens, särvux eller grundläggande vuxenutbildning, och ta studiemedel. Sedan ska den personen gå vidare på en yrkeshögskola med studiemedel. Vem kommer att ha möjlighet och råd att göra det med den nivå som det är på studiemedlen i dag? Vi talar nu om vuxna och vuxnas möjligheter. Många gånger har dessa personer familj och ska försörja inte bara sig själva utan barn. Hur ska de klara av det när ni inte höjer studiemedlen?

Fru talman! Vuxenutbildningen kan inte vara ett dragspel i konjunkturerna, säger Kent Persson och menar att man inte ska växla upp och växla ned antalet platser beroende på konjunkturerna. Jag tror att Kent Persson är rätt ensam i denna kammare om att tycka det om man skulle börja diskutera det. Den har alltid växlat med konjunkturerna. Grundskolan måste dimensioneras efter hur många barn som föds. Men vuxenutbildningen måste dimensioneras efter efterfrågan. Om vi skulle ha haft lika många platser på vuxenutbildningen i dag som man hade 1999 när det var all time high skulle huvuddelen av platserna stå tomma. Det är väl ingen idé. De vuxna som ska gå där har ju jobb. De söker inte utbildningar. Om vuxna människor ska plugga på komvux hänger något samman med om de har jobb eller inte. Det hänger inte bara samman med det, men en mycket stor andel hänger samman med detta. När många har jobb minskar trycket. Det är samma sak med universiteten i Sverige i dag. Det är ett mindre söktryck nu än förut, och det beror på att ungdomar får jobb. I ett annat läge är det fler som söker. Utbildningsväsendets dimensionering för personer över gymnasieåldern måste något kunna variera över tiden och något hänga samman med konjunkturerna - det är så efterfrågan ser ut - om vi inte ska tvångskommendera in folk på komvux, men det antar jag att vi inte ska göra. Det måste vara så att vi bygger ut när det är lågkonjunktur och stora behov, som man gjorde i slutet av 90-talet, och sedan drar man ned när det är högkonjunktur. Så gjorde ni i den förra majoriteten, och så gör vi. Det är inget konstigt. Varje gång jag ställer frågan om yrkeshögskola säger Kent Persson att det är någonting annat och att det inte är det vi diskuterar. Men det är precis det vi diskuterar, vuxnas möjligheter till vidareutbildning i olika delar av Sverige. En yrkeshögskola kommer att ge nya utbildningsmöjligheter för vuxna ute i regionerna, och städerna också för den delen, i hela Sverige. Alla vill inte bli akademiker. Alla kan inte bli akademiker. Samhället fungerar inte om alla är akademiker. Vi behöver bra yrkesutbildningar också. En yrkeshögskola är ett steg framåt. Mitt råd till Vänsterpartiet är att gå hem och fundera på det ställningstagandet. Jag tror att det är ett steg framåt att införa en yrkeshögskola också i Sverige för vuxnas möjligheter att utbilda sig vidare.

Fru talman! Yvonne Andersson har frågat mig vad jag avser att göra för att stärka elevernas möjligheter att läsa en IB-examen i en internationell miljö utomlands och vidmakthålla det svenska deltagandet i internationella utbildningsnätverk i ett läge då anslag återkallats. Genom överenskommelsen om nordisk utbildningsgemenskap på gymnasial nivå har svenska elever rätt att delta i gymnasieutbildningar i Norge på samma villkor som norska ungdomar. Det gäller även IB-programmet. Den svenska staten betalade ut närmare 26 miljoner kronor i statsbidrag till kommunerna för de nordiska elevernas skolgång under läsåret 2006/07. Det har också alltid varit fler norska elever som söker sig till Sverige än svenska elever som söker sig till Norge. Min bedömning är därför att det även fortsättningsvis finns mycket goda möjligheter för svenska ungdomar att läsa på IB i Norge. Jag har från biståndsminister Gunilla Carlsson inhämtat följande. Det svenska bidraget till United World Colleges i Flekke i Norge har belastat biståndsanslaget i Sverige. Enligt de kriterier som OECD och Dac ställt upp kan dock inte bidraget klassas som bistånd. Det är skälet till att bidraget dragits in. Regeringen utesluter dock inte att den svenska staten på något vis genom biståndet kan medverka till en lösning som bidrar till att stödja verksamheten vid United World College i Norge.

Fru talman! Först får jag väl tacka för svaret även om jag egentligen inte var så jätteintresserad av det generella. Det vet jag. Det är jättebra att vår regering stöttar gymnasieutbildningar i internationell miljö. Jag är naturligtvis besviken på svaret. Jag hade velat ha ett tydligare svar. United World College är ett unikt, globalt inriktat utbildningsnätverk. Det grundades redan 1962 i syfte att både förena och fostra unga studerande från skilda länder att lära sig själva och varandra om de värdegrunder som är betydelsefulla för att främja förståelse för hur fredlig samlevnad kan bidra till att minska konflikter människor emellan. UWC representeras av frivilligt arbetande personer i 124 länder. Det är FN:s generaldirektör som är yttersta huvudman. Det finns alltså tolv UWC-skolor över världen. En av dessa är Röda Korsets skola i Flekke på Norges västkust. Det är väldigt viktigt att betona att Röda Korset är med och arbetar med den här skolan. Det rör sig om två årskurser på gymnasieskolan, de två sista. Alla kan söka i vanlig ordning utifrån sina betyg. Man är inte beroende av någon speciell social tillhörighet eller något annat. Hela den här utbildningen syftar till en långsiktigt hållbar och global utveckling i världen, och den är fredsbevarande. Genom en överenskommelse 1993, alltså för 15 år sedan, har Sverige bidragit genom UD till den här skolan med ungefär 4 ½ miljon årligen. År 2001 prisomräknades detta av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, och man gick upp till 5 ½ miljon 2007. Årligen är det 20 studenter från Norge, 16 från Sverige och 12 från Danmark som går på just denna skola. Under hösten meddelade regeringen att bidraget för år 2008 skulle halveras och att det skulle minskas ned till 25 procent av nuvarande nivå för år 2009 för att helt upphöra 2010. Jag tillhör samma allians som utbildningsministern, och jag måste påpeka att jag ser det här som väldigt allvarligt. Det är en allvarlig signal till omvärlden att vi, ett av de 124 länderna, avstår från att ge medel till en sådan här skola. Vi har ju värnat om att det ska utvecklas ett globalt ansvar, och vi vill ha mångfald och inte enfald också inom utbildningsväsendet. Fru talman! Jag är fullt medveten om att det här har legat på biståndet, och biståndsminister Gunilla Carlsson har varit tydlig med att bidraget ska dras in eftersom det inte ska klassas som bistånd. I själva verket är skolan inte intresserad av från vilken pott bidraget kommer. Det är inte heller några av alla de finansiärer som vi har i det här landet i form av frivilliga som ger till skolan eller kommuner som stöttar elever att komma dit. Det är regeringen som måste ta sitt ansvar.

Fru talman! Det är besvärligt när olika statsråd är involverade. Den fråga som Yvonne Andersson ställer bör ställas till biståndsministern. Man kan anse att jag som utbildningsminister är ansvarig för svenska elevers möjlighet att gå på skolan i Norge. Jag känner starkt för att elever från utvecklingsländer i Afrika och allt vad det kan vara ska ha möjlighet att gå på den här skolan, men att afrikanska elever går på skola i Norge är inte ett ansvar för Sveriges utbildningsminister. Däremot har det betalats en del via biståndsbudgeten. Eftersom frågan är ställd till mig har jag hämtat in några faktaupplysningar från biståndsministern, men det ytterligare resonemanget får interpellanten föra med biståndsministern i det här fallet. Det är inte möjligt att det svenska skolväsendets resurser ska användas för att utländska elever ska gå i skola i ett annat land. Däremot är det ju fullt möjligt att man inom ramen för ett internationellt samarbete kan finansiera det, men då går det på biståndsanslaget eller inom den biståndsram som finns. Den frågan får alltså ställas till biståndsministern. När det gäller svenska elevers möjlighet att gå på denna skola har jag ägnat mig åt att sedan frågan kom upp på mitt bord, delvis genom Yvonne Anderssons interpellation men också genom en del uppmärksamhet i massmedier, sätta mig in i frågan. Jag kan, med de avtal vi har i Norden, försäkra att svenska elever får möjlighet att gå på denna skola, men att ge elever som kommer från andra länder möjlighet att gå i skola i ett annat land, det är inte ett ansvar för Sveriges utbildningsminister.

Fru talman! Jag kan förstå det resonemanget. Men fastän biståndsministern hade avslagit det hela tyckte jag ändå att det var aktuellt eftersom vi har svenska elever där. Det är flera av våra framgångsrika diplomater som faktiskt har gått på den här skolan. Tanken är ju att det ska vara en möjlighet för blivande diplomater och andra som ska göra utlandstjänst på olika sätt att man har fått basen på en sådan här skola där det finns möjligheter. Jag tycker att det är jätteviktigt att utbildningsministern ändå tar ett ansvar för att det finns en skola så att svenska elever faktiskt kan gå på den här utbildningen. Sedan kan jag inte låta bli att säga en sak. Jag har sagt detta flera gånger under tidigare perioder då jag har suttit i riksdagen, och jag måste säga det också till den regering som jag tycker har skött uppdragen på ett väldigt bra sätt. Jag hoppas att man samarbetar kring ett viktigt projekt och en viktig skola. Trots allt är det så här att om inte den här skolan får ett svar som tryggar dess framtid - att beslutet omprövas eller att man åtminstone får ett besked om att man kommer att få pengar till hösten - så kommer det här att skada denna skola rejält. Jag tycker inte att vi i vårt land ska på något vis krackelera de här fantastiska idéerna som finns över världen där vi har varit ett föregångsland i många andra och liknande sammanhang - detta på grund av ungefär 5 miljoner kronor. Någonstans går det fel då. Min fråga är till utbildningsministern: Är det inte ändå möjligt att ta upp en förhandling mellan utbildningsministern och biståndsministern om att ge de här medlen till skolan? Det ger ju också en signal till alla de andra ideella organisationer som ger medel från Sverige till skolan.

Herr talman! Om man läser noggrant de sista raderna är det väl ungefär det som står där, även om vi naturligtvis inte utåt avslöjar våra diskussioner i regeringen. Frågan är inte färdigdiskuterad, och det är egentligen det som står i svaret: "Regeringen utesluter dock inte att den svenska staten på något vis genom biståndet kan medverka till en lösning" för denna verksamhet. Vi är helt medvetna om - jag är helt medveten om det i varje fall - den här skolan, vad den pysslar med, dess höga kvalitet och standard samt att det är angeläget att den kan vara kvar. Men samtidigt får vi sortera. Med de principer för biståndet som Sveriges riksdag har fastställt måste vi naturligtvis kunna sortera ut något. Även om detta är en liten summa i det stora biståndsanslaget - det är det ju i sammanhanget - måste det ändå stämma överens med de beslut riksdagen har fattat om hur bistånd får användas. Den processen och beredningen är inte färdig. Vi har fått förfrågningar från Norge om detta, om det nu är staten eller ägaren till skolan - den överblicken har jag inte - och vi kommer att återkomma. Frågan är under beredning i Regeringskansliet.

Herr talman! Det här gläder mig naturligtvis, därför att jag är helt övertygad om att när utbildningsministern kommer till Norge på lördag, eller hur det nu var, kommer han också att mötas av de här frågorna, därför att det har väckt uppståndelse lite varstans i Norge att Sverige har hanterat den här frågan på det här sättet. Men man kan också säga att om man då kan hitta en kanske ännu bättre lösning för hur det ska fördelas inom ramen för budgeten i vårt land så är det ju bara bra. Det viktiga här är att vi kan tala om att det kommer att kunna lösas, kanske i budgetpropositionen i höst. Är det så att jag skulle kunna skicka den signalen till dem som har legat på när det gäller mig själv och den här frågan, eftersom jag också tycker att skolan har hög kvalitet och är viktig? Kan jag skicka signalerna att det förmodligen kommer att komma ett positivt besked så småningom?

Herr talman! Utlova något som man inte med säkerhet kan leverera vill jag inte göra. Den formulering som är mycket noggrant avvägd som står här, att vi inte utesluter att vi ska kunna medverka till en sådan här lösning, är det vi för dagen är beredda att säga. Men det är knepigt, för detta har tidigare finansierats över biståndsbudgeten, men biståndsministern bedömer att det nu inte stämmer överens med de principer som riksdagen har anvisat. Samtidigt säger biståndsministern till mig att det här inte är slutligt avgjort, så frågan fortlever. De svenska elevernas skolgång på denna skola är tryggad genom de avtal vi har i Norden. Det är i första hand mitt ansvar som utbildningsminister. När det gäller elever från utvecklingsländer i världen som går på skolan i Norge är i den svenska regeringen ansvaret fördelat så att det hamnar på Utrikesdepartementet och biståndsministern, och de får till sist föra denna fråga i mål på ett eller annat sätt. Men den är inte slutligt avgjord ännu.