Utbildning för elever i arbetsmarknadens villkor

Herr talman! Eva-Lena Jansson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att elever i grundskolan och gymnasiet ska få grundläggande utbildning i arbetsmarknadens spelregler och den svenska modellen med kollektivavtal. Dessutom har Eva-Lena Jansson frågat mig om jag är beredd att vidta åtgärder för att säkerställa att fackförbunden ges möjlighet att bidra med information om arbetslivet i skolan. Jag håller med Eva-Lena Jansson om att elever behöver kunskap om hur arbetsmarknaden fungerar. Läroplanerna och kursplanerna för både grund- och gymnasieskolan stöder också detta. I grundskolans kursplan för samhällsorienterande ämnen står till exempel att eleven ska kunna bilda sig kunskap om och förstå samhällsfrågor. Eleven ska också bli förtrogen med sina rättigheter och skyldigheter som medborgare i ett demokratiskt samhälle. Jag konstaterar att kunskap om fackföreningar och kollektivavtal är en viktig del av detta. Regeringen har i budgetpropositionen för 2008 aviserat en översyn av grundskolans kursplaner. Planeringen är att denna översyn ska påbörjas under 2008. Gymnasieutredningen presenterade sitt betänkande i mars 2008 (SOU 2008:27). Utredningens förslag väntas medföra en översyn även av gymnasieskolans kursplaner. Regeringens utgångspunkt är att målen i skolan ska bli färre och tydligare. Jag utgår från att kunskaper om hur arbetsmarknaden och samhället i övrigt fungerar kommer att vara fortsatt viktiga inslag i undervisningen. Hur undervisningen ska utformas för att eleverna ska få denna kunskap ska dock vila på rektor och lärare. Det är skolans lärare som ska se till att eleverna ges möjlighet till en heltäckande bild av samhället så att de kan bilda sina egna uppfattningar. Rektorn ansvarar för att verksamheten som helhet inriktas på att nå de nationella målen. Ett sätt att utforma undervisningen är att bjuda in företrädare för samhället. Det kan ge en fördjupning och konkretisering av undervisningen som säkerligen kan vara meningsfull. Man ska också komma ihåg att skolan inte är en allmän plats. Politiska partier, fackförbund eller andra organisationer kan inte hävda någon rätt att delta i skolans verksamhet. Det är skolans uppdrag som är i fokus. Om rektor och lärare gör en sådan bedömning finns det inget som hindrar att man bjuder in företrädare för till exempel fackliga organisationer. Mot bakgrund av detta avser jag inte att vidta några ytterligare åtgärder.

Herr talman! Vid flera tillfällen har jag mötts av elever i grundskolan, men också på gymnasiet, som saknar grundläggande kunskaper om hur arbetsmarknaden fungerar. Många har liten eller ingen kunskap om fackförbund eller kollektivavtal. Men på de yrkesinriktade utbildningarna fungerar det lite annorlunda genom att både arbetsgivare och fackförbund deltar i skolan och bidrar till kunskap om arbete, anställningsförhållanden, kollektivavtal och annat som är kopplat till respektive bransch. För att man som enskild individ ska ha förutsättningar att kunna hävda sina rättigheter och veta sina skyldigheter på arbetsmarknaden krävs också att man får utbildning i detta. I grundskolan genomförs prao redan i årskurs 8, och många får sitt första sommarjobb på lovet mellan åttan och nian men också efter nian. Varje sommar genomför LO sin kampanj Facket i sommarland, och där möter man väldigt många ungdomar som utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. Avsaknad av skriftliga anställningsavtal, dåliga arbetsförhållanden och svarta löner är frågor som är återkommande problem varje sommar. Därför behövs det tidigt utbildning för elever om arbetsmarknadens spelregler och vilka krav som ställs i arbetslivet. Det är något som arbetsmarknadens parter kan vara behjälpliga med. Herr talman! Men samtidigt kommer det information från fackförbund att man inte släpps in i vissa skolor för att informera om arbetsmarknadens villkor trots att man erbjuder sig. Det har oroat mig därför att jag ser att de här eleverna inte får den kunskap de borde få. Nu läser jag i statsrådets svar att han utgår från att kunskaper om hur arbetsmarknaden och samhället i övrigt fungerar kommer att vara fortsatt viktiga inslag i undervisningen. Det jag försöker peka på är att det uppenbarligen inte är så att lärarna alltid prioriterar det. Anita Ferm har i sin gymnasieutredning påtalat just det positiva när arbetsmarknadens parter aktivt deltar i utbildningen. Det får också positiva konsekvenser längre fram, det vill säga att när man slutar skolan går man oftare ut i arbete än om man inte har fått de här kunskaperna. Just samarbetet med fackförbunden och arbetsmarknadens parter verkar faktiskt vara det viktigaste. Om det nu inte fungerar, hur tänker statsrådet då? Jag försöker peka på att många av de här ungdomarna som går ut inte kan någonting om arbetsmarknadens regler. De känner inte till anställningsavtal. Då tycker jag att det borde vara viktigt att detta finns med. Jag kan inte se någonstans att det är tydligt för skolan att det är någonting de borde jobba med. Nu är utvecklingen i skolan att man prioriterar entreprenörskap väldigt mycket. Företag är varmt välkomna till skolan. Jag tycker att det är jättebra. Entreprenörskap är jätteviktigt, och även företagsamhet är viktigt. Men det är väl också viktigt att arbetsmarknadens andra parter kommer in, det vill säga fackföreningar som kan vara med och bidra till att höja kompetensen och kunskapen hos både elever och personal. Jag är lite besviken att inte statsrådet tycker att det här borde finnas med som en obligatorisk del i undervisningen. Nu har jag pekat specifikt på fackförbund, men jag tycker att båda parterna borde kunna vara med och bidra med den informationen. Om man säger att man ställer upp på den svenska modellen och svenska kollektivavtal är det också viktigt att de som ska ut på arbetsmarknaden har kunskap om den. Efter besök på komvux och även på sfi-undervisning vet jag att den här utbildningen är väldigt begränsad. Jag tycker att sfi fixar det lite bättre än vad man gör på många av de här skolorna. Jag skulle i alla fall vilja veta om statsrådet är nöjd med den kunskapsnivå som man tydligen uppnår när man inte ens vet vad ett fackförbund är när man har slutat skolan. Är han nöjd med den utveckling som vi har sett där personer som är 19-20 år och har gått treårig gymnasieskola fortfarande inte har en aning om vad fackföreningar är?

Herr talman! Låt mig göra en allmän reflexion först. I 10-15 år har jag påtalat att eleverna lär sig för lite i svensk skola. Det är alldeles för många som inte ens lär sig läsa och skriva. Det är många som inte lär sig matte och naturvetenskap. Vi sjunker som en sten i de internationella jämförelserna. Det kom en undersökning häromveckan där man presenterade att mer än hälften av eleverna i årskurs 3 på gymnasiet i Umeå inte kunde svara rätt när de fick frågan vad Finlands huvudstad heter. Detta har vi i Folkpartiet och alliansen framfört. Vi har stora kunskapsbrister i svensk skola. Vad har vi hört från Socialdemokraterna? Det finns inga problem. Vi har världens bästa skola. Ni säger att vi svartmålar. Nu har Socialdemokraterna upptäckt att här finns en kunskapsbrist. Alla vet inte vad LO är. Det är den stora kunskapsbristen. Det ingår naturligtvis att lära sig om fackföreningar i skolan också, men det finns kunskapsbrister i den svenska skolan som jag är mer oroad över än om alla inte kan räkna upp LO:s branschförbund. Jag tycker att det blir en väldigt naturlig del att involvera detta i gymnasieskolans yrkesutbildningar och i lärlingsutbildningar. Där utbildas man nära yrken och branscher, och då är det naturligt att man där involverar också parterna i utbildningen och i det konkreta arbetet. Det kommer att vara så inte minst i lärlingsutbildningarna. Jag uppfattar att LO:s branschorganisationer är djupt involverade, i varje fall på ett antal områden, i att också organisera dessa lärlingsutbildningar och de nya yrkesutbildningarna. Jag tänker bjuda in LO:s organisationer i de nya programråden. Det har funnits någonting liknande tidigare, men nu ska också parterna på arbetsmarknaden, branscherna och de fackliga organisationerna, vara med och verkligen utforma de nya yrkesutbildningarna på gymnasieskolan på ett helt annat sätt än vad som har skett i den tidigare gymnasieskolan. Men jag har svårt att stå här i kammaren och bli upprörd över att alla inte kan räkna upp LO:s branschorganisationer när man jämför med alla andra kunskapsbrister som finns i den svenska skolan. Det borde kanske också ibland oroa er socialdemokrater något.

Herr talman! Jag tycker faktiskt att statsrådet Björklund raljerar över en berättigad fråga. Jag möter elever, personer som har gått ut gymnasieskolan, som inte känner till fackliga organisationer. De vet inte vad ett fackförbund är. Och då pratar inte jag om LO:s 15 specifika branschförbund, utan jag pratar om en facklig organisation och vad den typen av förening står för. Det är grundläggande för att veta hur den svenska arbetsmarknaden fungerar i dag. Jag är ganska säker på att det finns flera statsråd i den här regeringen som inte riktigt känner till vad ett kollektivavtal egentligen innehåller och vad det får för konsekvenser om man inte har ett kollektivavtal på en arbetsplats. Vi har ingen lagstiftning med minimilöner i dag. Det får också konsekvenser för de här eleverna om de blir utnyttjade av oseriösa arbetsgivare när de går ut skolan. Det finns många arbetsgivare i Sverige som också förlorar på att eleverna inte har den här kompetensen. Seriösa arbetsgivare slås naturligtvis ut av de oseriösa arbetsgivare som väljer att konkurrera med svarta löner. Som relativt ny riksdagsledamot, sedan hösten 2006, måste det finnas en möjlighet för mig att ställa den här typen av frågor till statsrådet utan att han hela tiden ska recensera den förra regeringen. Om man har varit statsråd i snart två år borde det vara på sin plats att man också ikläder sig den rollen och tar ansvar för sitt ansvarsområde, vilket jag inte tycker att statsrådet gör. Han står och pratar om vad vi borde ha gjort för tolv år sedan eller för fem år sedan. Jag satt inte i regeringen då, herr Björklund. Jag tycker att det är viktigt, herr talman, att man håller sig till det ämne jag pratar om nu. Jag tycker att det kan vara på sin plats att man tittar på hur det här ämnet ser ut i skolan, för uppenbarligen fungerar det ju inte när man går ut nionde klass och kan ställa upp på extremt dåliga villkor. Då har man inte fått den här kompetensen. När statsrådet säger i sitt svar att det kan ge en fördjupning och konkretisering av undervisningen som säkerligen kan vara meningsfull skulle jag vilja säga att det är ett understatement, herr talman. Det är en fördjupning och en konkretisering av undervisningen som är meningsfull enligt mitt förmenande. Även om skolan inte är en allmän plats tycker jag att det finns en uppgift för skolan att faktiskt ta till sig den kompetens som finns hos båda parterna på arbetsmarknaden, både arbetsgivarna och fackförbunden. Då pratar jag inte specifikt om LO. Det man kan se är att där de flesta av LO-förbunden är inblandade när det gäller branschutbildningar, alltså riktade yrkesutbildningar, ser vi ett positivt resultat där många också får jobb. Men det finns flera av de utbildningar man går vidare till som gör att man kommer att hamna i ett tjänstemannaförbund, och det är väl viktigt att även de förbunden får möjlighet att informera om sin verksamhet. Nästan varje vecka har vi här i riksdagen besök av skolelever som kommer hit för att fördjupa sin kunskap om samhället och om demokrati, och jag kommer att fortsätta ställa frågor till dem om deras kunskap om bland annat den svenska modellen och fackföreningsrörelsen. Men jag skulle önska att vi hade ett statsråd som tog min fråga på allvar, herr talman.

Herr talman! Jag tar verkligen frågan på allvar, men däremot är jag inte beredd att säga att just detta behov skulle vara så mycket viktigare än andra behov i skolan. Vi vet båda att det med jämna mellanrum avslöjas att det finns arbetsförhållanden på svensk arbetsmarknad som inte borde finnas. Så är det. Det vet vi. Det har vi mekanismer i vårt samhälle för att rätta till. Där är fackföreningsrörelsen naturligtvis en väldigt viktig larmklocka. Att däremot säga, som interpellanten nu beskriver det, att när det förekommer är det ett bevis på att skolan inte har fungerat, tycker jag är att lägga ett alltför stort ansvar på skolan att säga att man ska fixa detta. Det är klart att skolan ska ge en allmän orientering också om dessa delar av vårt samhällsliv, men det finns massor av saker som inte fungerar perfekt i ett samhälle, och man kan inte säga att det är skolans ansvar varje gång. Man lär sig en allmän orientering i skolan, men sedan måste det i vuxenlivet på olika sätt och i arbetslivet finnas mekanismer och saker som rättar till felaktigheter. Det kan inte alltid vara så att när man ser ett nytt problem i samhället ska det lösas genom ytterligare någon insats i skolan. Jag känner som utbildningsminister mer generellt - det är därför jag drar frågan till det generella - att jag varje vecka står här i riksdagen och svarar på frågor om varför ett visst samhällsproblem finns och om inte skolan borde kunna fixa det. Den ena veckan gäller det att ungdomarna är tjockare än förr, nästa vecka är det miserabla arbetsförhållanden och tredje gången gäller det trafiksäkerhet. Jag vore glad om skolan kunde fixa allt, men det är liksom inte riktigt så. Skolan måste få koncentrera sig på ett antal väldigt viktiga saker, och sedan ger man en allmänorientering till alla barn och ungdomar också om till exempel de saker som det står om här, men det betyder ju inte att allting fungerar smärtfritt när man har gått ut skolan för det. Det måste finnas andra mekanismer i samhället sedan som slår larm, till exempel om miserabla förhållanden på arbetsmarknaden. Just i vårt system med kollektivavtal har vi inte lagstiftade minimilöner. Jag förespråkar den svenska modellen på den punkten. Men den bygger på att det finns fackföreningar som slår larm och så vidare. Det är fullt möjligt att det finns ungdomar som har gått igenom skolan och lärt sig hur det ska vara och ändå hamnar i den typen av arbetssituation. Det hjälper liksom inte. Det är inte skolans fel att det inte fungerar. Jag är ändå för den modell som alla partier i denna riksdag har varit överens om. Skolan fungerar så här att vi från riksdag och regering skriver en läroplan om vad eleverna ska lära sig. Vi har mål för vad man ska lära sig. Hur man går till väga - om man tar in aktörer utifrån och utbildar om detta eller hur man lägger upp undervisningen - är en fråga lokalt för rektorer och lärare. Jag vill inte ha någon annan modell för skolan. Det är just den modellen jag tror på. Att jag skulle stå här och föreskriva att fackförbunden ska ha ett visst utrymme i skolan menar jag är en helt felaktig princip. Jag föreskriver inte heller att politiska partier eller några andra ska ha något utrymme i skolan. Det är läroplanen som styr skolan. Där ska vi skriva in det vi tycker att eleverna ska lära sig. Hur man lär ut det och i vad mån skolan blandar in andra aktörer i detta är ingenting som jag vill stå här i riksdagen och uttala en bestämd uppfattning om som sedan kan åberopas i det ena och det andra sammanhanget. Det är upp till rektorer, lärare och våra skolor i Sverige att tolka läroplanen och se till att eleverna lär sig detta. Sedan vet vi att hur många punkter vi än skriver i läroplanen kommer det ändå att vara så att ett antal elever går ut och inte kommer ihåg allting hela livet rakt igenom. Det kanske till och med är så att både interpellanten och jag själv har glömt någonting av det vi lärde oss i skolan. Skolan ger ändå en allmän orientering om detta, men sedan måste resten av samhället också ta ett ansvar. Skolan kan inte lösa alla samhällsproblem.

Herr talman! Nej, det kan jag hålla med om: Skolan kan inte lösa alla samhällsproblem. Men skolan kan vara en viktig del av samhället och ge den information som man kan behöva ha. Det jag försöker peka på är att tanken är att när barn väl slutar skolan så ska de gå in i arbetslivet. En del kommer att gå vidare till universitet, men merparten kommer att gå vidare ut i arbetslivet. Jag vill understryka att jag ganska ofta möter även företagare som säger att problemet är att man inte har tillräcklig kunskap om hur arbetsmarknaden fungerar bland många av de elever som kommer ut på arbetsmarknaden. Man känner inte till vad det är för regler som gäller och vilka rättigheter och skyldigheter man har. Jag pratar inte bara om rättigheter, utan jag pratar också om skyldigheter. Det ser lite annorlunda ut att befinna sig i skolans värld och sedan komma ut i arbetslivet. För en del kan det vara jättetrevligt att gå ut i arbetslivet, och för en del kan det bli en väldigt speciell erfarenhet som man kommer att må dåligt av resten av sitt liv. Jag tycker att det är viktigt att skolan drar sitt strå till stacken och ser till att man får del av viktig information. Det jag vill peka på är att arbetsmarknadens parter, som kan de här frågorna, borde vara en tillgång för skolan. Om man nu pratar om att man har problem med resurser och inte tillräckligt med tid att lägga ned på andra viktiga ämnen, varför tycker man inte att det här är viktigt? Då tror jag att det finns en poäng med att lagstiftaren också har ett signalsystem som säger: Det här är en möjlighet! Se det här som en viktig och bra möjlighet att stärka elevernas möjlighet att komma ut, inte som nyfödda bebisar utan med någorlunda kunskap om frågorna.

Herr talman! Interpellanten talar om lagstiftarens signalsystem. Det är just det jag försökte resonera om i mitt förra inlägg. Vi måste akta oss lite här. Först säger vi att vi ska ha målstyrning i skolan, det vill säga vi sätter upp mål, och sedan får man ute i skolväsendet avgöra hur man ska nå de målen. När det så är sagt ska vi gå in och ge hundratals direktiv om hur allting ska göras, och det är det som interpellanten är ute efter: Jag ska tala om för skolorna att man borde plocka in facket i skolorna. Jag tänker inte göra det. Jag tänker inte tala om att man ska plocka in företagare. Jag tänker inte tala om att man ska plocka in partier. Jag tänker inte tala om för skolorna vilka man ska plocka in i skolan. Hela idén med den målstyrda skolan är att vi i läroplanen sätter upp mål för vad eleverna ska lära sig, och sedan avgör man lokalt hur man bedriver undervisningen, om man plockar in aktörer utifrån eller inte. Jag är helt övertygad om att rektorer och lärare är kompetenta att göra detta. Jag är väl medveten om att vartenda särintresse i Sverige tycker att just de borde få ännu mer utrymme i skolan. Varje vecka får jag påstötningar från alla möjliga aktörer om allt möjligt. Senast var det något om privatekonomi och hur alla ska placera sina pensionspengar. Branschorganisationerna inom finansbranschen tycker att de borde få komma in i skolan och berätta och sådant. Om man sade ja till allt detta och gav de signalerna utåt skulle vi kunna lägga ned all ordinarie undervisning. Det är väldigt viktigt att hålla på detta för mig som utbildningsminister. Jag inser att de som nu är besjälade av just den här frågeställningen och just det här intresset som interpellanten tar upp inte är nöjda med mitt svar. Det fattar jag också. Det är inte de andra som kommer till mig heller. De är aldrig nöjda med det, för alla vill komma in i skolan och berätta om sin viktiga verksamhet. Men vårt sätt att styra skolan i Sverige är inte sådant. Vi har en läroplan, och det är rektorer och lärare som avgör vilka man bjuder in och inte. Jag som utbildningsminister eller vi som lagstiftare bör inte föreskriva att man ska plocka in den och den i skolan. Det är föremål för lokala beslut, och det är den ordning som hela riksdagen har varit överens om.