Underlättande för bygglärlingar att få arbete

Fru talman! Det är lätt att vara imponerad av Hallandsmodellen, det håller jag med Mats Pertoft om, och jag är naturligtvis inte på något sätt emot den, vare sig av politiska, av ideologiska eller av andra skäl. Tvärtom har det vid flera tillfällen funnits möjlighet att följa Hallandsmodellen, till exempel i olika inslag i tv som jag har sett. Detta har, precis som Mats Pertoft skriver i interpellationen, visat sig vara en bra väg att gå. Som Mats Pertoft också pekar på i interpellationen är det i stället så att vi har satt ett antal försöksverksamheter med yrkesutbildning och lärlingsplatser i sjön inom ramen för våra utbildningssatsningar. En slutsats som man kan dra av detta är att allt inte nödvändigtvis behöver vara arbetsmarknadspolitik. Kan man involvera mer av lärlingsutbildning, praktikplatser och annat inom ramen för utbildningsväsendet är det också en bra väg att gå för att möjliggöra för denna typ av aktiviteter som Hallandsmodellen står för. En bakomliggande orsak till att vi gjorde om organisationen för Arbetsförmedlingen var att vi skulle försöka hitta en bättre organisationsform för den verksamheten så att man skulle kunna prioritera bättre, smartare, snabbare och mer flexibelt när man arbetar med den stora måluppgift som man har att förmedla arbete och se till att minska utanförskap och annat. Då är det klart att en av våra utgångspunkter varit att det ska vara mindre central styrning och mer flexibilitet, möjligheter för Arbetsförmedlingen att sluta avtal med kommuner, länsmuseer, byggsektor och annat. Poängen där är möjligen att det är Arbetsförmedlingen som, beroende på olika konjunkturlägen och olika behov som finns i olika delar av landet, behöver göra bedömningen av vad som ska göras. Sedan är det naturligtvis så att vi delvis har skiftat fokus, framför allt under högkonjunkturåren då fokus var att förbättra matchningen för dem som har varit kortare tid i arbetslöshet och försöka se till att de har möjligheter att hitta ett jobb att gå till, precis som Mats Pertoft också efterlyser, och samtidigt inte ge upp hoppet om dem som har varit borta länge från arbetsmarknaden utan genom jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för unga försöka arbeta intensivt med dem som har sett både en och annan högkonjunktur passera revy. Nu går vi in i ett annat konjunkturläge, och det är klart att det då är av stor vikt att se hur man kan dimensionera olika insatser som behövs för att åstadkomma det som jag är övertygad om att både Mats Pertoft och jag vill åstadkomma, nämligen att se till att fler kommer ut i arbete av dem som i dag hotas av uppsägningar, varsel och annat. Mats Pertoft pekar på två viktiga dimensioner. Den ena handlar om ungdomars möjligheter på arbetsmarknaden. Om det är någonting som jag tycker att vi verkligen behöver arbeta intensivt med så är det möjligheterna för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Om man tittar på den stora diskussionen om flexicurity som förs runt omkring i Europa så handlar den om omställningsförmåga och trygghet vid omställningen. Där kan vi naturligtvis på olika sätt ha många diskussioner om exakt hur det ska vara. Men min poäng är att 820 000-830 000 personer förra året fick jobb genom Arbetsförmedlingen. Det förefaller därför som om omställningsförmågan för den som finns på arbetsmarknaden är ganska god. Däremot har det varit väldigt svårt med omställningsförmågan för den som har befunnit sig utanför arbetsmarknaden och aldrig kommit in - ungdomar, personer med utländsk bakgrund, personer med långvarig arbetslöshet, personer med behov av rehabiliteringsinsatser eller personer med förtidspension. Jag tycker att framför allt ungdomarna är en oerhört viktig grupp. Slutsatsen av det jag försöker säga är att det ska vara mindre central styrning av Arbetsförmedlingen men fortsatt goda möjligheter att på lokal nivå sluta den typen av överenskommelser som har gjort Hallandsmodellen möjlig.

Fru talman! Det är väldigt trevligt att höra att ministern på något sätt öppnar, men jag förstår inte riktigt hur eftersom det är både-och som jag hör. Om det finns något stort problem som vi inte har klarat i Sverige ens under högkonjunktur - det finns flera - så är det ungdomsarbetslösheten. Den har konstant legat på en alltför hög nivå i Sverige. Just ungdomar som går ut gymnasiet och sedan inte får jobb riskerar mer än andra att även på sikt halka in i en långtidsarbetslöshet. Det är en anledning till att det har funnits en bred politisk samsyn om att på olika sätt uppgradera lärlingsprogram. Det fanns med även i den gymnasiereform som den förra regeringen lanserade med stöd av Miljöpartiet, och den finns med nu. Den nuvarande regeringen satsar mycket på lärlingsprogram. Det finns en bred samsyn. Ungdomsarbetslösheten är ett sådant erkänt problem som vi har svårt att komma till rätta med i Sverige. Ministern talar om mer flexibilitet, att man ska kunna hitta lösningar och så vidare. Då måste jag fråga: Varför sker då inte detta? Varför måste man då lägga ned en verksamhet som är så erkänt bra och som alla verkar känna till och som har tagits upp i tv och i andra medier? Även statsministern har i dag i Metro särskilt lyft fram lärlingsutbildningen och yrkesutbildningar när det gäller just möjligheten att få jobb och betydelsen av detta. Hur kan det då komma sig att arbetsmarknadsministern står här i kammaren och säger att vi inte ska göra någonting? Här kommer det inte att hända någonting. Jag får höra av arbetsförmedlare att de räknar med att av de lärlingar som i dag går detta program kan kanske 25 procent räkna med att få jobb. Det betyder att 75 procent av eleverna kommer att gå rakt ut i arbetslöshet. Med den illavarslande tradition som vi har i Sverige riskerar dessa ungdomar att hamna i långtidsarbetslöshet, särskilt inom byggbranschen. Då måste ministern ta ett ansvar för detta. När man nu har gjort om Arbetsförmedlingen så att den ska vara mer flexibel får den väl också vara det. Den får väl vara så flexibel att man kan hitta kreativa och bra lösningar för fortsatta program. När Hallandsmodellen visar på en sådan framgång ska man väl banne mig vara så flexibel att man klarar detta i hela Sverige. I det här landet har vi ju länge kämpat med frågan om hur vi får ungdomarna att komma ut i arbete direkt efter gymnasiet, särskilt efter olika yrkesprogram, så att de inte hamnar i arbetslöshet. Utifrån alla lovord om flexibilitet och utifrån att vi verkar vara väldigt överens om själva andemeningen undrar jag vad ministern tänker göra för att se till att dessa ungdomar inte går ut i arbetslöshet. Jag skulle vilja ha ett svar på denna enkla fråga som jag ställde redan inledningsvis.

Fru talman! Jag delar helt och fullt Mats Pertofts grundläggande ansats, att ungdomsarbetslösheten är ett av vår tids riktigt stora gissel. Jag skulle kunna drista mig till att säga att omställningsförmågan i alla fall är relativt god när det gäller dem som finns på arbetsmarknaden. Men baksidan av den medaljen verkar vara att vi har ganska höga trösklar in för dem som ännu inte har kommit in på arbetsmarknaden. I det här specifika fallet kan man möjligen säga - interpellationen handlar ju om hur elever som gått ut byggprogrammet ska få arbete - att det inte finns skäl att tro att de som har gått byggprogrammet är sämre rustade än andra gymnasieelever som lämnat gymnasieskolan. Snarare har de möjligen haft en bättre kontakt med arbetsmarknaden än andra. Naturligtvis handlar det om hur vi totalt sett hanterar detta. Mitt svar på frågan är att halverade arbetsgivaravgifter för unga är ett sätt att minska trösklarna in för dem som är unga. Lärlingsutbildning, och mer lärlingsutbildning, inom ramen för det ordinarie gymnasieprogrammet så att man ökar kontaktytorna mellan skolsystemet och arbetsmarknaden är ett annat sätt att så att säga öka förberedelsen och möjligheterna att komma in. En tredje punkt handlar om Arbetsförmedlingens möjligheter att sluta lokala överenskommelser med kommuner och med olika typer av aktörer lokalt för att försöka åstadkomma en bättre ordning, till exempel i enlighet med Hallandsmodellen. Det tycker jag naturligtvis är en bra idé. Fungerar då detta? Ja, generellt är väl svaret på den frågan både ja och nej, skulle jag vilja säga. Omställningen av Arbetsförmedlingen från en ganska splittrad myndighet till gemensam myndighet fungerar på vissa håll bra och på andra håll mindre bra. En av erfarenheterna från alla typer av organisationsförändringar är väl att det tar lite tid innan det hela sätter sig. Vi har till exempel haft diskussioner med SKL om hur man ska tolka förordningstexter när det gäller denna typ av samarbete. Vi har en gång skrivit om förordningen för att för Sveriges Kommuner och Landsting tydliggöra möjligheterna till ett sådant här samarbete. Jag är inte alls främmande för att stärka möjligheterna till samarbete mellan Arbetsförmedlingen och kommuner och landsting. Tvärtom är det, tycker jag, oerhört viktigt - särskilt i nuläget. När det gäller Hallandsmodellen konkret är det väl så att vi från Arbetsförmedlingen egentligen från fall till fall behöver en bedömning av hur man avser att, och vill, prioritera de resurser som finns. Naturligtvis bör de prioriteras dit där behoven är som störst. Då är det dessvärre många saker som måste göras samtidigt. Stundtals kan det kännas som att byta motor på ett flygplan i luften. Man måste liksom göra allting på en gång. Man måste se till att ta hand om dem som är långtidsarbetslösa och som har särskilda behov och också se till att varslade som riskerar att förlora jobbet får rätta typen av service och hjälp. Vi måste dessutom se till att sänka trösklarna in för dem som ännu inte har kommit in - bland annat ungdomar. För att så att säga runda av det hela: Det är lätt att vara imponerad av Hallandsmodellen. Den har fungerat bra. Jag skulle naturligtvis önska att vi har möjligheter att fortsätta att arbeta på det ganska flexibla och bra sättet. Men exakt hur det ska gå till är nog en bedömning som Arbetsförmedlingen måste göra beroende på hur man ser på problematiken.

Fru talman! När jag lyssnar på ministern verkar det inte särskilt hoppfullt. Det sägs att allting är bra. Hallandsmodellen är bra. Det behövs resurser och till och med att man kan byta motor på flygplan i luften. Ja, det måste man väl klara av om man är minister. Vi har faktiskt i dag ett system som fungerar. Vi har ju ett system i Halland som har fungerat och som jag tycker borde spridas till resten av landet - system med samarbete, med decentralisering och så vidare. Men samtidigt verkar alliansregeringen ha satt stopp för detta. Det finns inga resurser till det. Ungdomar går ut i arbetslöshet. Enligt Arbetsförmedlingens bedömningar kan ungefär 75 procent räkna med det. Under konjunkturnedgången på 1990-talet gjorde vi liknande saker. Ca 300 000 kronor per elev kastas ut i tomma luften, slösas bort, eftersom de här eleverna måste hitta andra arbetsplatser, antagligen inte byggarbetsplatser. Under nästa högkonjunktur kommer vi att sakna de här ungdomarna. Allt är alltså bara minusposter - detta därför att regeringen inte kan få fram resurser till att få sådana här modeller att fungera vidare. Varför satsar den här regeringen över huvud taget på lärlingsutbildningar när man sedan låter ungdomarna hänga i luften och kastar ut dem i tomma intet? Min fråga är alltså: När kommer regeringen att se till att den modell som ministern och alla lovordar får de resurser som behövs inte bara för att man ska kunna fortsätta med den utan också, och helst, för att den ska kunna spridas över hela landet så att våra ungdomar får en värdig framtid? Det är ett svar på den frågan som jag vill ha - alltså inte bara ett svar om att Hallandsmodellen är bra utan också ett svar om att ministern ska se till att man kommer att fortsätta med den modellen och att den kommer att spridas över landet så att våra ungdomar kan lita på att de löften som de fått i samband med sin utbildning också gäller.

Fru talman! Den springande punkten är om ungdomar från byggprogrammet har sämre förutsättningar än andra gymnasieungdomar att hitta ett arbete. Generellt kan man nog inte säga det. Jag tror att vi behöver göra mer för alla ungdomar för att se till att minska trösklarna in och för att det ska bli lättare för ungdomar att hitta ett arbete. Då är det många saker som behövs. Vi behöver en framväxt av nya jobb som tar vid där de gamla försvinner. Vi behöver också fler än tidigare. Därför är det, tror jag, bra med satsningar på infrastruktur, utbildning, forskning och utveckling men också på lärlingsplatser så att man har en närmare kontakt mellan utbildningssystemet och arbetsmarknaden. Vi behöver också mer av samarbete och behöver möjliggöra ett bättre samarbete mellan Arbetsförmedlingen och olika branscher och olika typer av aktörer som finns där ute. Det arbetet pågår naturligtvis. Jag är övertygad om att vi också behöver sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar. Därför är det för mig lite förvånande att Miljöpartiet så starkt samarbetar med ett parti som vill dubbla kostnaderna för att ha ungdomar anställda. Det leder till en effekt som är raka motsatsen till den som Mats Pertoft egentligen efterlyser, tror jag.

Fru talman! Eva-Lena Jansson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder angående a-kassans regelverk så att inte arbetslösa stängs ute från politiska uppdrag. Låt mig till att börja med understryka vikten av ett ekonomiskt skydd vid arbetslöshet. Arbetslöshetsförsäkringen är en grundläggande och viktig del i det svenska välfärdssystemet. Behovet av ekonomiskt skydd gäller alla på arbetsmarknaden. Syftet med arbetslöshetsförsäkringen är att ge en ekonomisk trygghet under perioden mellan två arbeten. Jag vill även framhålla att jag delar uppfattningen att det är viktigt för vårt demokratiska samhälle att personer med olika bakgrund och erfarenheter deltar i samhällslivet, bland annat som politiskt förtroendevalda. Det pågår inom Regeringskansliet ett beredningsarbete gällande förtroendeuppdrag och deras effekter för arbetslöshetsförsäkringen med anledning av ett tillkännagivande från riksdagen (bet. 2004/05:AU4 Arbetslöshetsförsäkringen , rskr. 2004/05:181). Innan beredningsarbetet är avslutat är jag inte beredd att uttala mig vidare.

Fru talman! Tack, Sven Otto Littorin, för svaret, men jag tycker att det är lite knapphändigt. Bakgrunden till min fråga - jag tar den i dess helhet - är att den borgerliga regeringens hantering av arbetslöshetsförsäkringen, a-kassan, och ständiga försämringar och förändringar har gjort det svårt att få en överblick över vilka regler som gäller för den försäkrade. Även om regeringen valt att kalla a-kasseersättningen för bidrag är det en ersättning från en försäkring som det handlar om. Jag tycker att det är viktigt med ett bra ekonomiskt skydd. Det tycker inte regeringen - så har jag i alla fall uppfattat det eftersom man sänkt ersättningen. Nu har det visat sig att reglerna för ersättning till arbetslösa är av sådant slag att arbetslösa med politiska förtroendeuppdrag - oavsett om det är ett uppdrag är på 75 procent eller om det handlar om enstaka dagar i månaden - måste avsäga sig uppdrag för att inte bli av med sin a-kasseersättning. Därför är min fråga till arbetsmarknadsministern om han är beredd att vidta åtgärder angående a-kassans regelverk så att inte arbetslösa stängs ute från politiska uppdrag. På den frågan har jag inte fått något svar, utan ministern säger att han inte är beredd att uttala sig vidare. Det går att läsa i olika tidningar om till exempel deltid och att fortsätta trots ett nej till a-kassa. Tidningen Dagens Samhälle har haft en artikel om en fritidspolitiker, partikamrat med arbetsmarknadsministern, som inte får någon ersättning. Han blir av med a-kassan. I artikeln står det att a-kassan och domstolen gör en samlad bedömning av uppdragens omfattning. Då räknas även tid för förberedelse, och arvodets storlek används också som mätare. Det här är bekymmersamt eftersom det får olika konsekvenser. Det verkar som att vi inte har ett rättssäkert system med den myndighetsutövning som a-kassan utövar. Jag har fått två brev från två engagerade politiskt aktiva personer. En heter Elisabeth Hammar, och hon sitter just nu på läktaren och lyssnar på debatten. Elisabeth blev arbetslös i somras efter att hon hade blivit uppsagd från Arbetsmiljöverket på grund av neddragna resurser. Den borgerliga regeringen har sänkt anslaget till Arbetsmiljöverket med drygt 150 miljoner kronor. Flera av dem som har jobbat länge har fått sluta, och Elisabeth har fått sluta efter 27 år. Elisabeth har ett fritidsuppdrag och är vice ordförande i Patientnämnden i Örebro läns landsting. Till hennes uppdrag går det åt ungefär nio dagar per år. Nio dagar per år räknas alltså enligt a-kassans regler som ett deltidsarbete. För mig är det lite befängt att man betecknar ett politiskt uppdrag som ett arbete eftersom vi uttalar oss som förtroendevalda. Vi får hela tiden som riksdagsledamöter höra att vi har inget arbete, vi har ingen arbetstid, vi har ingen semester, utan det är ett förtroendeuppdrag som vi förväntas sköta 365 dagar om året och ta den ledighet som tillfälligt medges. Eller hur, fru talman! Visst är det så? Därför blir det konstigt att nio dagar per år räknas som deltidsarbetslöshet. Jag tycker att det är viktigt att arbetslösa får delta i den politiska diskussionen. Om de inte kan delta blir de politiska besluten sämre. Arvode och ersättning hänger ihop med hur mycket man tjänar. I tidningen Dagens Samhälle framgår det att om Elisabeth hade tjänat mer hade det inte räknats som en betydande inkomst, och då hade hon inte blivit avstängd - vi får se hur det går med den frågan. Är arbetsmarknadsministern beredd att se över reglerna? Det kan inte vara möjligt för en a-kassa att använda sig av olika tillämpningar och olika rättssystem när det gäller myndighetsutövning. Det här måste faktiskt ses över. Därför är det viktigt att få höra vad arbetsmarknadsministern tänker göra.