Totalöversyn av systemet med tolk till döva, hörselskadade och dövblinda

Fru talman! Lennart Axelsson har frågat mig om jag delar Socialstyrelsens och Arbetsförmedlingens bedömning att det behövs en heltäckande utredning med uppgift att se över hela systemet med tolk till döva, hörselskadade och dövblinda och om jag avser att ta initiativ till en sådan utredning. Lennart Axelsson har också frågat mig om vilka övriga initiativ jag är beredd att ta för att förbättra tillgängligheten till samhällets olika områden för målgruppen exempelvis i fråga om utbildning av tolkar och mer resurser. Att samhället görs tillgängligt för döva och hörselskadade personer är en viktig fråga. Den övergripande principen är att varje samhällssektor ska utforma sin verksamhet så att den blir tillgänglig för alla medborgare, inklusive personer med funktionsnedsättning. Kostnader för nödvändiga anpassningar som exempelvis tolk ska finansieras inom ramen för den ordinarie verksamheten enligt den så kallade ansvars- och finansieringsprincipen. Den rapport Socialstyrelsen har lämnat till regeringen har gett mig ytterligare kunskap om vardagstolkningen som faller inom mitt ansvarsområde och vilka gränsdragningsproblem det kan finns gentemot andra huvudmän som ska ge tolk inom arbetsmarknads- och utbildningsområdena. Det Socialstyrelsen och även Arbetsförmedlingens rapport visar på är att systemet för tolk är svåröverskådligt och att det ytterst drabbar den enskilde som inte alltid vet vem man ska vända sig till för att få tolk och för vilka ändamål tolk kan ges. Jag kommer noga att analysera Socialstyrelsens rapport för att bedöma vad som behöver göras för att tolkservicen ska förbättras utan att man åsidosätter den viktiga principen om att varje samhällssektor ska ta ansvar för att den verksamhet den bedriver är tillgänglig för alla medborgare inklusive personer med funktionsnedsättning. Det som är väsentligt är att korrekt, lättåtkomlig och lättförståelig information om nuvarande tolksystem blir tillgänglig för såväl tolkanvändare som andra berörda intressenter. Det ska inte vara så att brist på kunskap och korrekt information om tolksystemet leder till att personer blir utan stöd. När det gäller andra initiativ för att förbättra tillgängligheten till samhällets olika områden har regeringen från och med 2008 infört en ny fördelningsmodell för statsbidraget till landstingets tolktjänst. Den nya fördelningsmodellen tar i högre grad hänsyn till landstingets faktiska kostnader för tolkverksamheten, då det har visat sig att statsbidragets andel av totalkostnaden varierar väsentligt mellan landstingen. Den nya fördelningsmodellen införs successivt under tre års tid. Vidare har de särskilda insatserna för personer med funktionsnedsättning som Arbetsförmedlingen erbjuder förstärkts. För att arbetsgivare i större utsträckning ska anställa personer med större stödbehov höjs det ekonomiska stödet för arbetshjälpmedel till 100 000 kronor per år. Av samma anledning höjs också stödet för personligt biträde till 60 000 kronor per år för anställda och 120 000 kronor per år för företagare. Ett exempel på hjälpmedel är bildtelefoner där man kan se motparten använda teckenspråk. Ytterligare ett exempel är samtalsförstärkare och konferenshjälpmedel för att underlätta för en person med hörselskada att delta i personalmöten och liknande. I takt med att döva och hörselskadade blir alltmer aktiva inom många samhällsområden ökar kraven på ett tillgängligt samhälle. Den tekniska utvecklingen har också bidragit till att tillgängligheten ökat för denna målgrupp. Därför har företrädare för Regeringskansliet i samarbete med Hjälpmedelsinstitutet och Post- och telestyrelsen tagit initiativ till ett seminarium där det närmare kommer att diskuteras hur olika typer av tekniska lösningar kan tillämpas inom arbetsmarknadsområdet, den kommunala vuxenutbildningen, kultursektorn och vardagslivet. Jag välkomnar det här initiativet eftersom det kommer att bidra med ytterligare kunskap om hur samhället kan bli mer tillgängligt för döva och hörselskadade. När det gäller utbildning av tolkar har det visat sig vara svårt att fylla de utbildningsplatser som finns. Därför har Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet ett uppdrag att genomföra särskilda rekryteringsinsatser för att få fler med rätt förkunskaper att söka till tolkutbildningen.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Även om jag inte riktigt kunde hitta svaren på mina frågor var det ändock ett svar. En av de viktigaste sakerna för ett samhälle är att man ser till att göra det tillgängligt för alla dess medborgare. Det är i det perspektivet vi måste se dagens debatt. Tolktjänsten för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade regleras i hela fem lagar och en regeringsskrivelse. Att den regleras av så många lagar beror till största delen på att man genom åren försökt att lösa tolkbehovet allteftersom efterfrågan uppstått. Det här har hela tiden inneburit särlösningar. Man har aldrig förmått se till helheten. Av den anledningen har också tolktjänsten kommit att delas in i tre olika kategorier: vardagstolkning, arbetsmarknadstolkning och utbildningstolkning. Det här var heller inte något som var tänkt från början. Det har bara blivit så. Systemet hänger inte ihop. Det som först beslutades var att döva skulle få tillgång till tolk för vardagliga situationer och att ansvaret för det skulle ligga på landstingen och regleras genom hälso- och sjukvårdslagen, vilket i sig är märkligt. Varför ska tolkservicen falla under sjukvården? Det handlar inte om sjukdom, utan om språk. Det handlar om att göra kommunikationen möjlig mellan döva och hörande, inte om sjukdom. Tolkning i arbetslivet är i princip inte vardagstolkning. Viss tolkning i arbetslivet omfattas ändå av landstingets ansvar. Men man får inte tolk för att utföra sitt arbete. En döv som ska instruera någon på arbetsplatsen får inte tolk. En döv som behöver tolk för kundkontakt får inte tolk. Gränsdragningen är inte lätt, och tillämpningen varierar från tolkcentral till tolkcentral. Och var går gränsen mellan landstingens åtaganden när det gäller tolkning i arbetslivet och Arbetsförmedlingens? Ingen vet säkert. Landstingen bedömer olika, och arbetsförmedlingarna bedömer olika. Vilka arbetsgivare vill anställa döva när det är krångligt, tidsödande och dyrt? Det tredje området, utbildningstolkning, ingår inte i landstingets ansvar och är ytterligare ett exempel på ett område där man inte har sett till helheten utan bara löst vissa delar. För studier på universitet, högskolor och folkhögskolor finns särskilda medel avsatta för teckenspråkstolkning. Men för studier inom den kommunala vuxenutbildningen gäller ansvars- och finansieringsprincipen, vilket innebär att det är upp till varje kommun att avgöra om de har råd att bevilja tolk. För privata utbildningar saknas helt kostnadstäckning, och det regleras inte av någon lag. Eftersom tolkservice är kostsamt innebär det ofta att man utestängs från studier inom både den kommunala och den fristående vuxenutbildningen. Alla inblandade känner till problemen och har nu fått det bekräftat genom Socialstyrelsens utredning om vardagstolkning och Arbetsförmedlingens redovisning. Varken tolkcentralerna, arbetsgivarna, Arbetsförmedlingen eller utbildningsanordnarna vet var gränserna går för det ena eller andra. Än värre är det naturligtvis för brukarna som ofta inte har en aning om hur hans eller hennes behov av tolk för att kunna delta i en fortbildning eller klara sitt arbete ska lösas. Fru talman! Döva nekas tolk varje dag på grund av bristen på resurser, ett oklart betalningsansvar och ett otydligt regelverk. Maria Larsson ingår i en regering som sedan den tog över ansvaret för landet för två år sedan utan att tveka har sänkt skatter motsvarande kostnaderna för all äldreomsorg i landet. Men i en fråga som handlar om att försöka göra samhället tillgängligare för en på många sätt utsatt grupp vågar hon inte ens säga: Ja, det tänker jag göra. Vad är problemet, Maria Larsson?

Fru talman! Det är väldigt bra att vi får den här diskussionen om dövblindas situation och behov av tolkar. I tisdags ordnade Förbundet Sveriges Dövblinda en eftermiddag om just behovet av tolkar och över huvud taget de behov som människor som är dövblinda har av olika skäl. Det var där en forskare, Kerstin Möller, som redovisade sin avhandling som just behandlar dövblindas situation. Hon underströk att det är en heterogen grupp. Vi har barn som föds dövblinda. Vi har ungdomar och vuxna som successivt förlorar syn och hörsel, och vi har äldre som också gör det. Det är olika behov i de olika grupperna. Hon redovisade också, som Lennart Axelsson var inne på här, de lagar som vi har stiftat här i riksdagen. De har alla haft det goda syftet att göra det bättre för människor med funktionshinder, och i det här fallet människor med dövblindhet. De har varit välmenta, men de är inte samordnade och har tillkommit vid olika tider. Detsamma gäller också finansieringen. Det är därför bra att Socialstyrelsen och Arbetsförmedlingen, såsom statsrådet redovisar här, har tagit tag i frågan och pekar på problematiken. Jag ser av svaret att utredningarna nu bearbetas i Socialdepartementet. Det är alldeles utmärkt att man ser problemet. Det är viktigt att man följer den nya fördelningsmodellen. Jag förutsätter att Socialstyrelsen fortsätter att blicka in i den så att vi ser hur det fungerar. Vi ska inte börja ändra i nya system för tidigt. Det är bra med det stöd som har kommit för Arbetsförmedlingen som statsrådet redovisade här. Jag tror att Hjälpmedelsinstitutet här har en väldigt viktig roll att spela. Det har fått ganska stora anslag under senare år för att pröva olika hjälpmedel. Det jag kan mest om är hjälpmedel till äldre personer, men det gäller även andra. Det handlar om att föra ut kunskaper till olika delar av landet om vilka hjälpmedel som är bra eller inte. Statsrådet lyfte fram frågan om fler tolkar som ett problem. Det är svårt att fylla platserna. Det är oerhört viktigt att man beskriver arbetets innehåll. Det är ett väldigt meningsfullt yrke att vara tolk för dövblinda. Jag vill komma in på äldres situation. Kerstin Möller lyfte fram äldre som successivt blivit dövblinda. Dödligheten bland dem är högre än bland andra äldre. Det finns inga rena sjukdomsskäl för det annat än att de råkar ut för olycksfall och depressioner när de inte ser och hör längre. Jag ser att klockan går. Jag kommer i mitt avslutande inlägg att gå in på vad jag tycker att man ska göra för just äldre dövblinda.

Fru talman! Man kan tycka att det är en något defensiv hållning. Visst kan det vara viktigt att hålla sig till principer. Det gäller framför allt principen om allas tillgänglighet i samhället. Men när vi lever i ett samhälle som ständigt stänger ute människor blir en sådan princip enbart ord och ingen verkfull kraft att förändra ett samhälle. Vi har normer som jobbar mot tillgänglighet och det vi nu diskuterar i den specifika frågan. I dag har vi i riksdagens kammare, som ändå måste ingå i någon sorts samhällssektor, teckentolkar som tolkar den pågående debatten. Det är inte en daglig bild för oss riksdagsledamöter att vi har tolkar som gör platserna uppe på läktaren tillgängliga för dem som behöver det hjälpmedlet för att kunna följa en samhällsdebatt. Även när det handlar om vår egen sektor har vi problem att nå hela vägen ut när det gäller att vara öppen och tillgänglig. Det är väl ändå lite allvarligt eftersom riksdagen utgör den högsta beslutande församlingen i Sverige. Jag tycker att det är defensivt. Lennart Axelsson ställde en fråga om man kan tänka sig en utredning som baserar sig på vad Socialstyrelsen kommer fram till. Man bör vara så pass öppen. Vi är öppna i andra sammanhang. Vi ställer inte samma krav på olika sektorer att klara sysselsättning och jobb. Vi har positiv särbehandling i form av lönebidrag och speciella arbetsmarknadspolitiska åtgärder som riktar sig specifikt mot vissa grupper. I regeringens fall handlar det om instegsjobb som riktar sig mot specifika grupper för att hjälpa dem in i samhället. Man ska ha mer öppenhet. Visst ska principer gälla. Men vi måste vara öppna för lösningar hur vi brottar ned normen som i dag stänger ute människor från tillgänglighet. Regeringens ambitioner har inte riktigt med frågeställningen att göra. Tekniska lösningar kan vara bra. Men tekniska lösningar för gruppen som är i behov av tolk är inte vad som behövs för den dagliga konversationen på en arbetsplats. Man kan tänka sig hur det är om jag själv går ut här till kaffeautomaten och behöver en tolk för att kunna följa med i den debatt och diskussion som pågår i kammarfoajén. Om jag inte har det stängs jag ute från informationsinhämtning som borde vara självskriven för människor på en arbetsplats eller som i det här fallet Sveriges riksdag. Jag vill ta upp en sak till innan min talartid är ute. Det gäller utbildningen och att det är så svårt att fylla utbildningsplatserna. Ambitionen att göra någonting är bra. Däremot hoppas jag att man också ställer sig frågan: Varför är det så få som nu söker till att bli tolkar? Kan det vara så att signalsystemet även där är tydligt? Du kan inte göra ett fullgott jobb. Bristerna i samordning och regelverk gör att du känner: Det här jobbet är inte vad jag hade tänkt mig, och därför söker jag inte den typen av utbildning.

Fru talman! Lennart Axelsson har väckt en viktig interpellation. Men jag tycker att ansvarigt statsråd, Maria Larsson, verkligen kör en försiktighetsprincip när hon svarar. Det är ett icke-svar. Det borde inte vara så svårt att säga: Vi vill titta på hur vi ska tillsätta en utredning och vilka direktiv vi ska ge den. Vi har från Vänsterpartiets sida väckt ett antal interpellationer om dövas, teckenspråkigas och dövblindas situation. Bland annat motionerade vi i höstas om just den här frågan och sade att man omgående måste titta på tolkservicen. De signaler vi har fått från brukarorganisationerna är så tydliga: Det fungerar inte ute i dag. Det räcker inte att säga att vi fördelar om de pengar som finns lite mer rättvist när resurserna inte räcker till och systemet är alldeles för krångligt. Jag tycker att Socialstyrelsen är föredömligt tydlig i sin rapport när man säger att det är svårt för brukarna. Det är mycket svårare att få tolk till aktiviteter som fritid och sociala sammanhang. Människor avstår många gånger från att beställa tolk eftersom de vet att de så ofta har fått nej. Det handlar om att andra prioriterar vad som är viktigt för en själv. Självfallet är det viktigt att ha tolk vid läkarbesök och myndighetskontakter. Men det är också oerhört viktigt att fylla sitt liv med meningsfullheter i fritid och kultur, att ha kontakt med människor och att fungera på sin arbetsplats. Det är inte rimligt att andra ska prioritera vad som är viktigast för någon annan. Det handlar om självbestämmande. Man ska naturligtvis ha makten över sitt eget liv även om jag inte är hörande eller varken ser eller hör. Jag tycker att vi fick ett så väldigt bra exempel när jag var på samma konferens som Barbro Westerholm. Där berättade man om mannen som var dövblind och som hade ett intresse som han kunde fortsätta med om han hade tolk. Han tävlade och var framstående, och han ville gärna tävla runt om i Norden. Men det går inte. Han kan inte fortsätta med det som är hans stora intresse därför att tolkservicen inte fungerar där. Jag har också ett annat exempel på en kvinna uppe i Östersund som var svårt sjuk. Hon hade dödsångest, men hon kunde inte få teckenspråkigt stöd att bearbeta sin dödsångest under sin sjukdom. Så ska det inte heller fungera. Den andra fråga som tas upp, och som även Lennart Axelsson tog upp, är arbetslinjen. Man måste kunna jobba, fortbilda sig och delta i arbetsplatsmöten. Man ska till och med kunna starta eget som teckenspråkig döv. Då måste man ha hjälp med tolk i olika situationer. Jag tror också att man måste se att om det blir väldigt dyrt för arbetsgivare att ha människor som behöver tolk - teckenspråkiga, döva eller dövblinda - har de ett incitament att inte anställa någon som behöver tolk och drar en kostnad. Jag tycker att det är tydligt på alla plan. För möjligheten att utvecklas, att bestämma över sitt liv, att få jobb, att utbilda sig, att ha en meningsfull fritid, fritidsintressen, kulturliv och kontakter med andra måste vi se över tolkningen. Socialstyrelsen säger tydligt att systemet är så krångligt och rörigt att det inte går att göra om. Vi måste ta ett helhetsgrepp. Jag vill fråga Maria Larsson om hon inte kan säga ja till att ta det helhetsgreppet här i dag.

Fru talman! Det är en viktig och angelägen fråga som vi diskuterar. Tolktjänst är en viktig förutsättning för att kunna vara engagerad i samhällsliv och i arbetsliv för den som behöver den insatsen. Socialstyrelsens rapport har tydligt visat att det är svårt för den enskilde att få en överblick över systemen. Samtidigt kan man notera en glädjande utveckling; det är allt fler som behöver och efterfrågar tolktjänst. Det betyder att allt fler med en funktionsnedsättning på området har möjlighet att vara delaktiga i arbetsliv och samhällsliv. Jag tycker att det är fantastiskt roligt och glädjande att behovet av tolktjänst faktiskt ökar. Men det är ett struligt system. Jag måste ändå påminna Lennart Axelsson och Lars U Granberg som står här och kritiserar detta om att det är ert parti som har varit ansvarigt för hur systemet har byggts upp. Det är som sagt var mycket struligt och mycket svårt att överblicka. Nu står ni och önskar att en ny regering genast ska lösa de gamla problem som den gamla regeringen har skapat. Det gör vi, skulle jag vilja säga. Vi har ambitionen att förbättra situationen. Vi jobbar systematiskt med frågorna. Vi har verkstad när det gäller handikappfrågor över huvud taget, och vi har gjort en hel del. Låt mig påminna om möjligheterna till deltagande i arbetslivet, som jag tror väsentligt underlättas när arbetsgivare vet att hjälpmedelskontot höjs från 50 000 till 100 000 per år. Det är alltså en fördubbling. Det här kan ofta vara ett hinder för att gå in i en anställning. Ersättningen till personligt biträde höjs från 50 000 till 60 000 från och med i år. Det är stora förbättringar för att öka möjligheterna till ett deltagande i arbetslivet. 13 procent av nystartsjobben har också gått till personer med funktionsnedsättning. Vi har vidtagit en rad åtgärder som har varit framgångsrika och som har ökat förutsättningarna för deltagande. När det gäller tolktjänsterna fanns egentligen de här ingångarna i Teckenspråksutredningen. När vi fick den tillsatte vi en interdepartemental arbetsgrupp, för vi såg att det inte är endast ett departements problematik eller ansvarsområde att ta tag i detta. Här behövs många som samverkar med varandra, och alla måste ta sin del av ansvaret. Vi kunde dela upp Teckenspråksutredningen i en mängd olika delområden där varje del fick sin hemvist på rätt departement. Det var utifrån den utredningen som vi beslutade att be Socialstyrelsen att kartlägga detta och komma med en undersökning som visar hur tillståndet är i dag. Det är ju där man måste börja om man ska göra en förändring. Man måste veta hur situationen ser ut och hur läget är i Sverige i dag. Nu har vi fått undersökningen. Vi fick den i december, så den har anlänt till oss ganska nyligen. Samtidigt kom utredningen och rapporten från Arbetsförmedlingen, som indikerar samma sak: Detta är ett svåröverblickbart system - ett lappverk och ett lapptäcke - som har byggts upp under lång tid och som inte fungerar väl i dag. Nu begärs det av mig att jag genast på stående fot efter en månad ska säga vad nästa steg är. Det kommer vi naturligtvis så småningom att kunna göra, men beredningstiden måste kunna få vara lite längre än så. Min ambition är att hitta möjligheter att förbättra situationen för den enskilde. Det måste vara ett överblickbart system. Man måste veta vart man kan vända sig för att få tolktjänst. Det är otillfredsställande att det ser ut som i dag. Jag ber att få återkomma till detta i mitt nästa svar.

Fru talman! Det är lite spännande varje gång att höra ministrar som efter två år inte verkar ha förstått att det är de som innehar makten. Det må så vara att vi har varit med och bidragit till den situation som finns i dag; så är det naturligtvis. Men det är nu som ni har möjlighet att påverka. Allt fler efterfrågar tolktjänst, säger Maria Larsson. Det är positivt att det är så. Men om vi inte löser den problematik som vi försöker beskriva här i dag kommer det samtidigt fortfarande att finnas ett stort antal människor som kommer att nekas tillgång till tolk på grund av att systemet ser ut som det gör. Jag har ett antal exempel som jag tycker belyser problemen på ett bra sätt. Det första är en ung man i Örebro som är politiskt aktiv. Han beställde tolkar till partimöten för en hel termin. Han blev nekad alla tolktillfällen med svaret att det inte fanns tillräckliga ekonomiska resurser. Han gav upp och lämnade politiken. En annan ung man som är aktiv simmare och medlem i Örebro Simsällskap beställde tolk för tolv träningstillfällen med tränare. Han beviljades fem. En döv flicka vars största intresse är ridning skulle börja på ridskola. Hon beviljades endast tolk för fem ridlektioner under hela terminen och kunde inte börja eftersom hon inte hade någon chans att tillgodogöra sig ridinstruktionerna. Döva föräldrar i Stockholm anmälde sig och sina bebisar till babysim. De beviljades inte tolk. En förälder ville att hennes femåriga dotter skulle få gå på simskola på sommaren. De nekades tolk. Flickan fick ingen simskola. Den största händelsen under hela året för många av de döva pensionärerna i Göteborg är den årliga julfesten. Gruppen döva pensionärer beställde tolk i god tid men blev nekade. Det var tolkbrist på grund av ekonomin. En döv person i Norrland hade vid två tillfällen tätt efter varandra nekats tolk till begravning av nära släktingar. Ett dövt par som skulle köpa hus och behövde tolk vid samtal med mäklaren fick inte tolk. Gunilla i Lund får ingen tolk för sina komvuxstudier eftersom både kommunen och landstinget säger nej. Listan på exempel där döva nekas tolk är oändligt lång. Fru talman! Det finns omkring 10 000 personer i Sverige, statsrådet, som är födda döva och har teckenspråk som sitt första språk. Ytterligare 20 000 personer använder teckenspråk. Det finns 21 tolkcentraler i Sverige. Alla de här väntar på att få tillgång till en ny sammanhållen tolkorganisation som på ett bättre sätt än i dag ser till de enskilda människornas behov. Det är alltså den situationen som vi diskuterar i dag. Det är den diskussionen som Maria Larsson måste ta på allvar. Jag förstår faktiskt inte varför det är så svårt att säga att jag kommer att göra allt vad jag kan för att se till att förändra och förenkla det här systemet. Det måste man väl ändå kunna ta utan att binda upp sig. Jag har till sist ett medskick från Lasse Lorentzon i Örebro som jag har bett lämna synpunkter på det här. Han säger bland annat att vi bör säga svenskt teckenspråk då vårt språk talas endast här i Sverige och på Åland. Det är säkert en viktig synpunkt som inte jag hade tänkt på tidigare. Det finns stora regionala skillnader, till exempel i Örebro är behovet mycket större än i Kalmar. På det viset menar han att det är bra att låta en enhet sköta samtliga tolkbeställningar. Han frågar också vilka som är brukare. Ofta hävdas det att enbart de döva behöver tolk fast behovet är exakt lika stort åt andra hållet. Patientsynen bör också bort. Det handlar om språkbruk, inte om sjukvård. Slutligen bör man tänka på att de så kallade CODA-barnen, alltså barn till döva föräldrar, får samma rättigheter till teckenspråkstolkar som döva då det svenska teckenspråket är deras modersmål. Den rättigheten har förvägrats dem tidigare.

Fru talman! Jag upplever ju inte statsrådets svar som defensivt utan mer som att man måste tänka till om man ska skriva direktiv till en utredning eller om man ska ge uppdrag till någon myndighet och om ett uppdrag av det här slaget ska begränsas till tolkning eller om det ska vidgas till att också innefatta lite andra insatser. Jag vill lyfta fram äldre dövblindas behov. Omvärlden uppfattar ju att äldre ser sämre och sämre och att det inte är mycket att göra åt, att de hör sämre och sämre och att det inte heller är mycket att göra åt. Därmed kommer de bort i hälso- och sjukvården. De får inte de insatser som de är berättigade till. Östergötlands landsting har tillsammans med Föreningen Sveriges Dövblinda, Nationellt Kunskapscenter för dövblindfrågor och Linköpings universitet med stöd från Allmänna arvsfonden gått igenom en rad enkla insatser som avsevärt skulle kunna hjälpa de dövblinda. Det som man kommer fram till, på grund av att ansvaret är splittrat på så många olika händer, är att man skulle behöva ett nationellt handlingsprogram för insatser från olika sektorer för att skapa en bättre situation för den här gruppen. Jag kan tänka mig att detsamma också gäller för andra grupper dövblinda personer.

Fru talman! Då var vi där igen: Vad gjorde ni förra mandatperioden och vad gjorde ni inte? Frågan är vad vi håller på med här och just nu. I riksdagens kammare håller vi på med en kontrollmakt som vi som riksdagsledamöter använder. Tidigare hade Maria Larsson kontrollmakten att ställa interpellationer till den dåvarande regeringen. Den kontrollmakten utövar vi i dag när vi är i oppositionsställning. Vi följer upp myndigheters förslag och ställer krav på ministern. I dag tycker jag att kravet är ganska modest, att kanske bara få det som Barbro Westerholm tog upp, ambitionen att titta på direktiv, ambitionen att gå vidare i riktning mot en utredning. Det är ungefär så jag uppfattar de behov som Lennart Axelsson för fram. Vi vill ha en öppning, en gest. Det här är så krångligt och olika lagstiftning är så hopväxt, precis som Barbro sade, att vi behöver göra ett omtag - inga löften, bara en ambition från ministerns sida. Den kontrollmakten utövar vi, och den kontrollmakten kommer Maria Larsson säkerligen att få utöva om hon är kvar, för hon kommer också att få prova på att sitta i opposition igen. Det jag saknar är ändå någon sorts syn på detta. Tråkigt nog har vi inte en FN-konvention om mänskliga rättigheter som är anpassad fullt ut i dag. Vi har ställt oss bakom den, men skulle vi ha haft den på plats fullt fungerande hade vi aldrig haft den här diskussionen. Vi har haft en stor utredning om diskriminering på grund av otillgänglighet. Hade den utredningens förslag antagits hade vi aldrig haft den här diskussionen, för då hade vi kunnat anse att det vi nu diskuterar är grund för diskriminering.

Fru talman! Jag tror inte att det är någon här som förväntar sig att få en färdig lösning. Det jag kan förvänta mig när jag får en sådan här tydlig utredning och tydlig genomgång både från Socialstyrelsen och från Arbetsförmedlingen är att vi använder våra resurser på bästa möjliga sätt. Man säger att det inte går att lappa och laga längre. Man säger att det inte bara är de teckenspråkiga själva och de dövblinda som förlorar på detta utan att vi nog förlorar helt och hållet på det. Man säger att det är så många inblandade att det är svårt att hitta rätt. Man säger att det finns stora områden där människor ramlar rätt igenom och tolkningen inte hör hemma någonstans. Då tycker jag att ett minimikrav kunde vara att ministern säger: Jag behöver tid att titta på vad utredningen ska innehålla och hur jag vill lägga direktiven, men jag ser ju att det behövs en utredning på det här området. Så långt tycker jag att ministern skulle kunna sträcka sig. Jag tycker att det är viktigt att vi får i gång den här utredningen. Som vi hörde av Lennart Axelsson, och som jag också har fått till mig, drabbas enskilda människor hela tiden. De får inte gå den utbildning de behöver. De får inte hälso- och sjukvård. Något som har lyfts fram för mig är att till exempel den som är i kris eller har psykisk ohälsa, någon som behöver tillgång till olika delar av sjukvården eller när man som kvinna är utsatt för våld och alltså behöver tillgång till teckentolkning för att kunna få det sociala stöd som vi hörande kan få så får man på många platser i Sverige inte det i dag. Vi har hört om människor som vill gå utbildningar men som inte får göra det därför att kommunerna anser att det blir för dyrt. Vi hör om människor som faktiskt vill göra det alla vi andra kan göra på fritiden men som inte får göra det och som inte har möjlighet att välja hur de vill leva sina liv. Det är väl dags att säga ja till den här utredningen. Därmed har man ju inte lovat vilka förslag den kommer att resultera i så småningom.

Fru talman! Jag har full förståelse för att kontrollmakten ska utövas och att statsråd ska ställas till svars. Man kan bara fundera över om ni nu tycker att problemet är så enkelt och lättlöst varför ni inte gjorde det när ni hade regeringsmakten. Men det tillhör villkoren att genast kräva att en ny regering ska ha löst frågan inom kort tid. Jag har redan aviserat att min ambition är att förbättra förhållandena på ett eller annat sätt. Vad som är klokast och bäst att göra är det som vi naturligtvis överväger. Det finns några brister som jag tror är viktiga att få kunskap om. Ett sådant område är vardagstolkning. Vi känner inte till behovet av vardagstolkning i dag. Det finns ingen sådan kartläggning gjord av landstingen. Det finns inte heller något exempel på en enkel informationsguide som lätt kan vara till hjälp för att tala om vem man ska vända sig till vid vilket tillfälle vid vilken sorts tolkning. Sådana enkla saker kan underlätta en hel del. De stora regionala skillnaderna, som Lennart Axelsson var inne på, har vi tydligt sett. Också där har vi haft en verkstad. Vi har försökt att åtgärda det problem som fanns när vi övertog regeringsmakten och göra ett nytt bidragssystem till landstingen. Vi kunde också se att det ser så olika ut i landstingen. En del landsting använder statsbidraget för att finansiera tolktjänster, vilket inte var meningen. Det statliga bidraget till landstingen är till för att utveckla tolktjänsten medan landstingen har huvudansvaret för kostnaden. Det här behöver förtydligas. Jag vet att många av förbunden och organisationerna naturligtvis önskar en gemensam huvudman. De anser att det skulle förenkla mycket utifrån deras perspektiv. Men då är det också viktigt att vi funderar över hur vi kan underlätta för den enskilde samtidigt som vi inte förändrar, underminerar eller gör det möjligt för andra att abdikera från sitt kostnadsansvar eller ansvar för att det ska finnas en fungerande tolkverksamhet inom ramen för sin verksamhet. Som ni förstår är detta ingenting som faller enbart inom Socialdepartementets ansvarsområde. Vi har redan varit inne på det. Det krävs en samordning och samsyn. Det är därför vida överstigande Socialdepartementets ansvarsområde att ensamt hantera frågan. Vi har fått Socialstyrelsens rapport, och vi har också fått Arbetsförmedlingens rapport. Dessa ligger till grund för ett fortsatt beredningsarbete. Det är en dryg månad sedan utredningarna levererades. Lite längre arbetstid än så får vi ändå ha på oss för att göra en bra konsekvensanalys så att vi kan se vad nästa steg är för att gå vidare. Det har getts många exempel på personer och situationer där tolktjänsten inte har räckt till. Jag har stor förståelse för att systemet är oöverblickbart och svårt att manövrera i. Min ambition är att på något sätt hitta vägar för att förenkla för den enskilde brukaren att lättare få tillgång till en tolktjänst. Ett område som jag gärna vill titta närmare på handlar om landstingens skyldighet att erbjuda tolktjänst just för vardagstolkning. Den regleras i dag i hälso- och sjukvårdslagen. Det går egentligen inte att utöva tillsyn eftersom det ändå inte är en verksamhet som kan klassificeras som hälso- och sjukvård. Det här var Lennart Axelsson inne på i sitt första inlägg. Ett sätt att komma till rätta med detta kan naturligtvis vara att införa en överklagningsrätt. I dag kan man anmäla till patientnämnden, som inte har några disciplinära befogenheter. Det är en av de saker som jag anser att man kan titta vidare på.

Fru talman! Det krävs en samordning och samsyn, säger statsrådet. Jag hoppas att den här debatten ändå har lett till den insikten och att nästa steg blir att vi får se förändringar i systemet. Alla inblandade inser nog att vi måste göra något åt det. I sitt frågesvar konstaterade statsrådet att det är en viktig fråga att samhället görs tillgängligt för döva och hörselskadade. Men jag har trots det inte riktigt känt att statsrådet har tagit frågan allvar. Längre fram i svaret konstaterade statsrådet att tolkservicen ska förbättras utan att åsidosätta den viktiga principen om att varje samhällssektor ska ta sitt ansvar. En del av problemet är att man skjuter över ansvaret från den ena till den andra. Vi måste lösa det problemet på ett bra sätt. Det är ett klokt konstaterande att det inte ska vara så att brist på kunskap och korrekt information om tolksystemet leder till att personer blir utan stöd. Det är precis det vi pratar om. Det fanns i svaret inget som tyder på att man har tänkt tanken hur man ska komma åt detta. I svaret togs också frågan om ny teknik upp. Lars U Granberg tog upp frågan i ett av sina inlägg. Naturligtvis ska vi använda den nya tekniken och se till att ytterligare ny teknik utvecklas. Men det får aldrig bli så att den nya tekniken ska ersätta de fysiska tolkarna. Det kommer man aldrig att kunna göra. Det är precis som det inom annan hälso- och sjukvård alltid kommer att finnas behov av tillräckligt antal människor som kan ta hand om omvårdnaden och liknande. Jag vill tacka statsrådet för debatten. Jag tror att den har lett någonstans.

Fru talman! Tack, Lennart Axelsson, för interpellationen! Jag tycker också att det är bra att frågan lyfts upp. Det är lite orättvist att säga att det inte finns intresse från regeringens sida - det finns. Jag tycker att jag visade i mitt svar att vi har vidtagit många åtgärder för att förbättra situationen för personer med funktionsnedsättning av olika slag. Det har faktiskt åstadkommits resultat, och det har varit mycket verkstad. Just när det gäller tolktjänsten har vi ett icke väl fungerande system. Det är jag väl medveten om. Ambitionen är att vi ska hitta vägar att få det att fungera på ett bättre sätt, självklart till gagn för den enskilde. Det kom för mig ett tänkespråk som jag tänkte avsluta debatten med. Det behövs ett nytt sätt att tänka för att lösa de problem som det gamla sättet att tänka har åstadkommit. De lappverk och lapptäcken som i dag utgör tolktjänsten är inte hanterliga för den enskilde. Då måste vi ha ett nytt sätt att tänka i dessa frågor. Jag tycker inte, som en del talare har varit inne på, att man ska utesluta möjligheten till nya tekniska lösningar. Jag tror inte heller att de kan ersätta tolktjänster i större omfattning, men teknikutveckling ska inte föraktas. Den har sin plats för att lösa vardagliga behov. I vilken omfattning kan bara framtiden utvisa, men det är ett av de områden som vi parallellt måste satsa på. Tack för debatten.