Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Teckenspråket

Interpellationsdebatt 18 januari 2007
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Maria Larsson (Kd)

Anf. 126 Maria Larsson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Den här debatten kommer att teckentolkas från talarstolen.
Alice Åström (V)

Anf. 127 Alice Åström (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det känns fantastiskt att stå här och bli tolkad till det vackraste språket jag känner. Tack för den möjligheten. Alice Åström har frågat statsminister Fredrik Reinfeldt om han har tagit ställning till vilken minister som ska ansvara för den vidare behandlingen av teckenspråksutredningen, om han avser att verka för att det finns en minister med särskilt ansvar för frågorna och när det kommer en proposition i teckenspråksfrågan. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Jag vill börja med att instämma i Alice Åströms uppfattning om teckenspråkets betydelse liksom om dövas och hörselskadades rätt till teckenspråk. Insikten om teckenspråket som ett språk som andra har successivt vuxit fram och har också lett till den starka ställning som språket har i dag i Sverige. Detta gäller inte minst i jämförelse med många andra länder där teckenspråket ofta betraktas mer som en kommunikationsmetod än som ett språk. En viktig milstolpe var när teckenspråket blev undervisningsspråk i specialskolan för döva och hörselskadade. En annan viktig förutsättning för den ställning teckenspråket har i dag är ökningen av antalet teckenspråkstolkar liksom undervisning i teckenspråk i grundskola, i gymnasieskola och i kommunal vuxenutbildning. Alice Åström har ställt ett antal frågor rörande den fortsatta behandlingen av slutbetänkandet av utredningen Översyn av teckenspråkets ställning (SOU 2006:54). Betänkandet överlämnades i maj 2006 och har därefter remitterats. Remisstiden gick ut den 1 oktober 2006. Inom regeringen är det närmast jag som är ansvarig för den fortsatta behandlingen av betänkandet. Förslagen i betänkandet berör dock flera departement och statsråd. Detta är emellertid inget ovanligt i fråga om betänkanden som täcker stora samhällsområden. Beredningen av betänkandet fortgår inom Regeringskansliet. Frågan om i vilken form regeringen kommer att ta ställning till utredarens förslag får jag återkomma till. När det gäller frågan om det ska utses en minister med särskilt ansvar för teckenspråksfrågor är den grundläggande principen att varje statsråd ska ta ansvar för sitt politikområde. Däremot har jag ett ansvar för att samordna och följa upp handikappolitiken, och i detta ingår situationen för döva och hörselskadade. Teckenspråket har flera dimensioner, bland annat språkpolitiskt. Det ändrar dock inte ansvarsförhållandet inom regeringen.
Maria Larsson (Kd)

Anf. 129 Maria Larsson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag är glad att vi har kommit längre när det gäller teckenspråkets ställning sedan Alice Åström växte upp. Jag är glad och stolt över att Sverige är ett av de länder som ofta hålls fram som ett föredöme när det gäller teckenspråkets ställning. I en rapport som lades fram av rapportören i Europarådets parlamentariska kommitté för juridiska frågor om mänskliga rättigheter som lämnades 2003 till Europarådets parlamentariska församling lyfts just Sverige och Finland upp som förebilder för övriga medlemsländer när det gäller möjligheten och rätten att använda teckenspråket. Mycket har hänt under de senaste åren när det gäller teckenspråkets ställning. Det har kommit till uttryck på olika sätt. Låt mig nämna några sådana exempel. I dag finns det en skyldighet för det allmänna att erbjuda tolk för vardagstolkning för döva, dövblinda, hörselskadade och vuxendöva. I sändningstillståndet för SVT ingår att sända dagliga nyheter på teckenspråk och att producera program på detta språk. Teckenspråket är i dag ett allmänt språkämne för hörande elever i grundskolan, gymnasieskolan och på komvux. Hörande föräldrar har rätt till teckenspråksutbildning på betald arbetstid. En hel del har hänt. En hel del återstår att göra. En utredning kom i maj förra året efter lång väntan. Det gick sakta att få fram den, men den kom till slut. Den måste nu beredas på ett bra sätt. Det får inte ske slarvigt, men så snabbt det är möjligt. Det är min avsikt att försöka skynda på det arbetet. Det är lite för tidigt att svara på om det blir en proposition eller inte. En proposition föranleds av lagförslag. Lagförslagen är inte så många i utredningen. Men i någon form ska vi självfallet arbeta vidare med frågorna. Här finns intressanta förslag. Många av dem kommer att höra hemma på Utbildningsdepartementets område. Andra kommer att höra hemma på Kulturdepartementets område. Min uppgift i detta är som sagt att samordna arbetet och se till att vi driver frågan vidare. Jag är inte beredd att svara på detaljfrågorna i dag eftersom de lyfts fram i ett för tidigt skede. Vi måste inse att remissomgången avslutades i oktober. Remissammanställningen tar tid. Det är den som pågår just nu. Sedan ska ärendet beredas för att se i vilken form vi ska arbeta vidare.
Alice Åström (V)

Anf. 130 Alice Åström (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tackar ministern för det svaret. En viktig fråga är . Nu blandar jag teckenspråk med tal i alla fall. Jag övergår till att bara tala nu, för nu kommer jag in på ord som jag själv känner att jag måste stå och bokstavera och då tar det alldeles för lång tid. En av de viktiga sakerna är vilken ställning det svenska teckenspråket har. Det finns ett bra förslag i utredningen där man föreslår att det svenska teckenspråket tillerkänns en folkrättslig ställning motsvarande den ställning som har givits nationella minoritetsspråk. Det förslaget, som utredningen lägger fram, skulle ha en oerhört stor betydelse för de döva och hörselskadade, för deras rätt till språket och för ett erkännande av språket. Jag delar ministerns uppfattning att vi har kommit långt i Sverige jämfört med många andra länder. Men det är inte tillräckligt. Det visar bara att trots att vi har kommit långt finns det fortfarande stora brister i dag för den gruppen människor. Och det är ingen liten grupp människor; det är ungefär 10 000 döva barn och ungefär 10 000 vuxendöva och hörselskadade som är beroende av teckenspråket. Därför är det viktigt att det här bereds. Jag hoppas att ministern tar till sig de frågeställningar som finns. En sak som ministern själv lyfte upp är att SVT i dag har inskrivet i sina avtal att man ska ha dagliga nyhetssändningar på teckenspråk och att man även ska göra andra program på teckenspråk. Det här är också ett tydligt exempel på att det är positivt för döva att få tillgång till detta. Men för döva handlar det ofta om att det blir ett särintresse. De får en liten sändningstid. De har inte den automatiska tillgången och rätten till information som alla andra har. Om det är något område där vi ser att det saknas program så är det framför allt barnprogram för döva barn. Det handlar om möjligheten att följa med i samtalet både med hörande kamrater och med döva sinsemellan. Teckenspråket har man gemensamt, som något att knytas ihop kring. Där behövs det göras mycket. Dessutom saknas det ett bibliotek för teckenspråkiga. Det skulle kunna vara ett bibliotek som motsvarar tal- och punktskriftsbiblioteket för en annan stor grupp. Kostnaden för att skapa den informationsbanken och för att kunna nå ut till döva och hörselskadade skulle inte vara större än 2-3 miljoner. Det här är små saker och inga stora pengar. Men det är oerhört betydelsefullt för den här gruppen av människor. Det finns ett annat problem som jag hoppas att ministern tar med sig. Jag vet att ministern har samordningsansvaret och att detta går in på en annan ministers område. Det gäller de asylsökande döva barn som har kommit till Sverige. Många gånger har de kommit ensamma till Sverige. De har blivit utplacerade på flyktingförläggningar utan någon som helst möjlighet att kommunicera. De kan inte kommunicera med någon döv här i Sverige därför att man har helt skilda teckenspråk. De har inte fått någon möjlighet till kommunikation, och de blir isolerade. Här måste man titta på en lösning för hur man ska kunna samla dessa barn och hur man ska kunna möjliggöra en kommunikation med omvärlden för dem. Det här är barn som är utsatta redan tidigare, men på grund av sitt handikapp har de en mycket värre situation än många andra. Tyvärr vet jag att vi också har skickat tillbaka döva barn till hemländerna utan en egentlig möjlighet till en ordentlig rättslig prövning eftersom de inte har haft språket. Det är ett område där vi behöver göra mer.
Maria Larsson (Kd)

Anf. 131 Maria Larsson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag börjar bakifrån med frågorna. När det gäller möjligheten till utbildning har asylsökande barn från den 1 januari 2002 samma rätt till undervisning som barn som är bosatta i Sverige. Det innebär att de till exempel har rätt att gå i specialskola. Föräldrar som är asylsökande och har ett dövt barn får i den mån det ligger inom Migrationsverkets möjligheter rätt att få det stöd som de behöver för att barnen ska kunna delta i utbildning och utveckling. Om barnet behöver gå i en specialskola och den inte finns på den ort där familjen är placerad har föräldrarna rätt att välja och säga: Vi vill ha en specialskola. De har då också rätt att få ett boende som ligger i nära anslutning till skolan. Men det är föräldrarna som avgör om de vill acceptera ett sådant erbjudande eller inte. Vuxna asylsökande som kommer till Sverige får oftast hjälp av sin handläggare inom mottagningsverksamheten. Det gäller till exempel hjälp med att ta de nödvändiga kontakterna med dövföreningar. Det gäller också föräldrar till döva barn. Men det är alltid personen själv som får välja. Jag hoppas att det som har hänt är ett steg på vägen som stärker de asylsökande ställning. Det gäller asylsökandes rätt till tolkning, när det gäller kontakt med myndigheter och kontakter med hälso- och sjukvård och det här med att gå i specialskola. Här finns naturligtvis mer att göra, men ett litet steg har vi tagit också på den här vägen. Ett annat förslag som Alice Åström nämner är det om att inrätta ett bibliotek. Jag noterade att det var ett förslag som jag tror att samtliga remissinstanser var positiva till. Detta är en av de frågor som vi ska hantera vidare. Den ligger inom Kulturdepartementets ram. Även om det här är fördelat på flera departement ska man inte betrakta det som ett alltför stort problem. Vi kommunicerar självfallet med varandra. Ha bara lite respekt för att remisserna just har sammanställts och att det inte har gått särskilt lång tid sedan remisstiden gick ut! Teckenspråkets ställning är en av de stora frågorna som utredningen hanterar. Det är en viktig fråga. Jag noterade att Kulturdepartementet föreslår att man ska utreda en särskild språklag, vilket kan vara av intresse i det sammanhanget. Det är mycket arbete på gång här. Jag kan lova att vi inte ska dra frågan i långbänk. Jag ska göra vad jag kan för att försöka skjuta på hanteringen av detta.
Alice Åström (V)

Anf. 132 Alice Åström (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. (Här följde en passus på teckenspråk som inte återges i protokollet.) Det är glädjande att ministern lyfter upp väldigt många av de här frågorna. Jag tror inte att det finns någon motsättning mellan oss, men det har funnits en klar oro för vad som händer med utredningen nu. Det har blivit en ny regering och en ny minister. Vem kommer att ha ansvaret? Vem ska man prata med? Vem ska man ha kontakt med? Oron har varit ganska stark bland de döva att det här kommer att vara en produkt som nu läggs åt sidan och som det inte händer någonting med när det blir en ny regering. Jag tror att många känner sig glada och mer trygga med de svar som ministern har lämnat här i dag. Jag är glad över att ministern säger att man inte kommer att dra det i långbänk även om man ska bereda det på ett riktigt sätt. Här finns nog inga skiljelinjer. Vi är nog båda helt överens om att det är viktigt att göra det så bra som möjligt och att det finns många åtgärder att vidta i framtiden också för att förbättra ytterligare för denna grupp. Jag ser fram emot ett samarbete i de här frågorna.
Maria Larsson (Kd)

Anf. 133 Maria Larsson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det är roligt om den här debatten har varit klargörande i någon del, även om jag som sagt var inte kan lämna några förslag till vad en proposition kommer att innehålla, om en proposition kommer lämnas eller i vilken form som vi ska arbeta vidare med frågorna. Men jag har tydligt angett min ambition på frågeområdet. Det var viktigt att kunna få göra det. För övrigt vill jag tacka Alice Åström för en av de mer spännande och intressanta debatter jag har varit med om i den här kammaren.

Dokument

den 18 december

Interpellation

2006/07:173 Teckenspråket

av Alice Åström (v)

till statsminister Fredrik Reinfeldt (m)

I utredningen Teckenspråk och teckenspråkiga, SOU 2006:54, står det bland annat: För döva är tillgången till information och möjligheten att göra sig förstådda på teckenspråk en grundläggande förutsättning för tillgänglighet och delaktighet. Det står också: För att uppnå de handikappolitiska målen för teckenspråkiga fordras att möjligheten till utbildning, information och övrigt samhällsstöd på teckenspråk säkerställs.

Det är bra. Det är också bra att utredningen föreslår att det svenska teckenspråket tillerkänns en folkrättslig ställning motsvarande den ställning som getts nationella minoritetsspråk.

Sveriges Dövas Riksförbund (SDRF) vill se de teckenspråkigas behov utifrån tre perspektiv: språkpolitiskt, handikappolitiskt och demokratiskt. Här vill man särskilt poängtera det språkpolitiska perspektivet som innebär att teckenspråkiga ska ges rätten och möjligheten att använda teckenspråket och inte diskrimineras på grund av sitt språk.

Många ser teckenspråket som enbart ett hjälpmedel för att kommunicera på svenska. De som är mer insatta vet att det faktiskt är ett eget språk, ett förstaspråk för 10 000 barn (som dessutom ytterligare 10 000 hörselskadade och vuxendöva har behov av).

Jag vill gärna, i likhet med Sveriges Dövas Riksförbund, understryka döva och hörselskadade barns rätt till teckenspråk. Döva och hörselskadade barn med hörapparat eller cochleaimplantat ska tillförsäkras undervisning i båda språken, teckenspråk och svenska. De måste få tillgång till, lära sig och utveckla sina kunskaper i teckenspråk från tidig ålder och under hela skoltiden oavsett skolform. På så sätt får vi trygga barn som genom hela livet själva kan avgöra när de vill kommunicera på svenska eller på teckenspråk.

I dag saknas det i alldeles för stor utsträckning teckentolkade tv-program – det innebär till exempel att barnen inte kan delta i samtal med sina hörande, icke hörselskadade kamrater om sådant de sett på tv. Att känna igen sig själv och sin egen situation i tv-programmen är också ett självklart behov, även för döva, men nyheter från de dövas värld klassas mestadels som ett särintresse.

Dessutom saknas det modersmålsundervisning på teckenspråk, en rättighet som andra barn har i samhället. Och det saknas ett bibliotek för teckenspråkiga – ett som kunde motsvara tal- och punktskriftsbiblioteket för en annan stor grupp. SDRF räknar med att för 2–3 miljoner kronor skulle man kunna skapa en informationsbank och nå ut till de döva och hörselskadade.

Ett problem som särskilt förs fram av Sveriges Dövas Riksförbund är att vi inte har någon beredskap, och därmed ingen samordning, när det gäller asylsökande döva barn som dessutom ofta kan komma ensamma till Sverige. De sitter sedan helt isolerade på någon flyktingförläggning utan någon enda människa att kommunicera med. Det här gäller ganska många barn och varje sådant fall är givetvis en mänsklig katastrof.

Det är nu sju månader sedan utredningen lade fram sitt betänkande. Vi har fått en ny regering och vi har fått en kulturminister med egna erfarenheter av vad det vill säga att vara hörselskadad. Men vi har inte fått någon klarhet i, ännu, vem i regeringen som ska ta ansvar för de här frågorna och hanteringen av utredningens betänkande.

Jag vill därför fråga statsministern:

1. Har statsministern tagit ställning till vilken minister som ska ansvara för den vidare behandlingen av teckenspråksutredningen?

2. Avser statsministern att verka för att det finns en minister med särskilt ansvar för de här frågorna?

3. När, enligt statsministerns bedömning, kommer en proposition i teckenspråksfrågan?