Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Svikna klimatlöften till fattiga länder

Interpellationsdebatt 7 december 2012
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anders Borg (M)

Anf. 71 Finansminister Anders Borg (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Helena Leander har frågat hur jag avser att leva upp till Sveriges åtagande om 7-8 miljarder kronor årligen i nya och additionella medel till klimatåtgärder i fattiga länder och hur jag arbetar för att driva på utvecklingen internationellt av nya finansieringskällor för sådana klimatåtgärder. Låt mig först, innan jag svarar på frågan, klargöra att Sverige i Köpenhamn åtog sig att bidra med 800 miljoner euro i snabbstartsfinansiering för treårsperioden 2010-2012, inte 800 miljoner euro per år. Sverige uppfyller åtagandet med god marginal eftersom vi har bidragit med 8 miljarder kronor i klimatbistånd till utvecklingsländer under perioden. Sveriges bidrag motsvarar 11 procent av EU:s totala snabbstartsfinansiering och är det i särklass mest ambitiösa bidraget per invånare inom EU. Vi kommer, som miljöministern redovisade i Doha häromdagen, att fortsätta att vara ambitiösa under 2013, då vårt klimatbistånd enligt prognos uppgår till ca 2 ½ miljard kronor. För framtiden har industriländerna gemensamt lovat att mobilisera 100 miljarder US dollar årligen per 2020 från olika finansieringskällor, varav offentligt bistånd kan vara en del, i samband med att meningsfulla och transparenta åtgärder mot utsläpp genomförs i utvecklingsländerna. Utöver detta föreligger ännu inga konkreta kvantifierade åtaganden om offentlig klimatfinansiering eller hur stor del som ska utgöras av bistånd. De pågående förhandlingarna rör utvecklingen mot 2020 och fördelningen mellan privata och offentliga källor och även hur kopplingen till effektiva åtgärder ska se ut. Sverige arbetar med övriga medlemsstater för att EU tillsammans med andra parter ska öppna vägen framåt för att uppfylla den för industriländerna gemensamma utfästelsen från Köpenhamn. Hur stor del av det gemensamma beloppet som kommer att utgöras av svenskt offentligt bistånd är ännu för tidigt att säga. En precis överenskommelse av det slag interpellanten antyder föreligger alltså inte nu och naturligtvis inte heller något löftesbrott.
Helena Leander (MP)

Anf. 72 Helena Leander (MP)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Tack, finansministern för redogörelsen. Om det är svaret på hur Sverige ska leva upp till sina löften om klimatinsatser i utvecklingsländer och hur vi ska arbeta internationellt för att hitta nya finansieringskällor för det är tystnaden talande. Men låt mig, liksom finansministern, börja med en bakgrund. Redan när Sverige skrev på klimatkonventionen lovade vi och de andra rika länderna att vi skulle bidra med nya och additionella resurser för utsläppsminskningar och för anpassningar till ett förändrat klimat i utvecklingsländer. Vi har nämligen byggt upp vårt välstånd med hjälp av stora mängder billig fossil energi till priset av stora utsläpp. Ska vi klara klimatet kan utvecklingsländerna inte göra samma resa, utan de måste använda sig av annan, åtminstone till en början, dyrare teknik. Dessutom måste de samtidigt anpassa sig till det förändrade klimat som vi i de rika länderna har den största skulden till, men som de fattiga länderna drabbas hårdast av. Av båda dessa skäl enades världen om att vi i de rika länderna har ett ansvar för att, utöver det bistånd som vi ger, finansiera klimatåtgärder i fattiga länder, både utsläppsminskningar och anpassningsåtgärder. Behovet av vanligt bistånd har inte minskat bara för att behovet av klimatåtgärder har tillkommit. I Köpenhamn lovade vi och de andra industriländerna, precis som finansministern redogjorde för, att mobilisera 100 miljarder dollar till 2020. För att sätta i gång processen lovade vi dessutom särskilda snabbstartspengar för perioden 2010-2012. Dessa pengar har vi visserligen levererat, men varenda krona har varit biståndspengar som har döpts om. Tyvärr är det inte bara Sverige som tar klimatpengar från biståndet. Storbritannien fick häromdagen beröm när man presenterade nya pengar för klimatinsatser. Men vid en närmare granskning visade det sig att även dessa pengar var gamla biståndspengar. Att man inte kan lita på de rika ländernas utfästelser är sådant som bidrar till att öka misstron från utvecklingsländerna. Jag vill därför ta tillfället i akt och be om ursäkt för att jag i en kommentar framhöll Storbritannien som en förebild som kom med nya pengar som inte var gammalt bistånd. Nåväl, oavsett varifrån pengarna kommer var tanken att klimatfinansieringen skulle skalas upp efter snabbstartspengarna. Men regeringen börjar denna uppskalning med att skala ned den särskilda klimatsatsningen till internationella fonder - halvera den. Nu säger finansministern att det i själva verket handlar om 2 ½ miljard. Men det bygger på en höftning från biståndsministern om hur mycket av det ordinarie biståndet som med lite kreativitet och god vilja skulle kunna anses ha en klimatkoppling. Jag trodde att finansministern höll sig för god för sådant budgettricksande. Om finansministern nu inte är beredd att plocka fram nya pengar ur statsbudgeten är frågan var pengarna då ska komma ifrån. Det finns en rad idéer från frivilligorganisationer, från enskilda länder och från FN:s särskilda arbetsgrupp för klimatfinansiering. Det handlar bland annat om globala skatter på flyg och sjöfart, öronmärkning av pengarna från EU:s utsläppshandel och internationella skatter på finansiella transaktioner. Hur tänker finansministern se till att vi kommer framåt där, om man nu inte ska ta pengarna från den svenska budgeten? Hittills har han ju bara bromsat.
Anders Borg (M)

Anf. 73 Finansminister Anders Borg (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Sverige är ledande i klimatarbetet och ett av de länder som tydligt driver på därför att vi måste få en omläggning som gör att vi kan kombinera tillväxt och ökad levnadsstandard för fattiga människor med en hållbar ekonomisk utveckling. Det har vi gått i bräschen för. Jag kan nog tryggt säga att under de år som jag har suttit i Ekofin har inte någon finansminister gjort fler inlägg än jag där vi har krävt ytterligare åtgärder och varit beredda att gå längre än andra. Under den tid som vi hade ordförandeskapet och jag höll i de förhandlingar som gällde finansiering inför G20 var det uppenbart att bland annat Sveriges mycket stora bidrag till snabbstartsfinansieringen var ett exempel för andra länder. Sedan kom vi tyvärr inte framåt i Köpenhamn. Det var naturligtvis besvärligt. Men låt oss inte ge bilden av att Sverige är problemet. Jag vet precis hur dessa diskussioner går. Det är Sverige, Danmark och ibland Storbritannien, men inte alltid, som försvarar en tuff klimatpolitik. På andra sidan i EU står länder som Polen, Tjeckien och Ungern som anser att de ännu inte har råd med detta. Ibland har vi stöd från Tyskland och Frankrike. Men vi har aldrig varit i en situation där Sverige har hållit tillbaka. Vi har alltid vid alla möten varit pådrivande. Det har vi kunnat vara med en mycket stark uppbackning i Sveriges riksdag. I EU-nämnden har vi vid varje tillfälle fått stöd för att ha en mer offensiv inriktning i klimatpolitiken. Detta har naturligtvis gett resultat. Sverige är ett föredöme i klimathänseende. Vi har den högsta koldioxidskatten. Den är inte lite högre utan mycket högre än skatten i alla andra jämförbara länder. Vi har gröna certifikat. Vi har jobbat med att förstärka dessa system och bland annat tagit bort de felaktiga lättnader som vi hade för diesel och när det gäller återbetalningar till jordbrukssektorn. Vi har under min tid fått ordning på och utvecklat systemet med handel med utsläppsrätter. Räcker detta? Nej, självklart inte. Sverige ska fortsätta att vara pådrivande. Vi ska fortsatt vara de som säger att vi behöver göra mer och ta ett större gemensamt ansvar. Låt mig sedan ta upp perspektivet på biståndspolitiken. Jag är oerhört stolt över att Sverige kanske är det land som ger mest bistånd av alla länder. När vi sitter i styrelsen för Världsbanken och deltar i IMF-mötena är Sverige ett land som går framåt. Varje gång som Världsbanken säger att man behöver mer pengar till Afrikas horn, till klimatåtgärder, till jämställdhet och så vidare ställer Sverige upp därför att vi har ett enprocentsmål för vår biståndspolitik och har haft en god tillväxt. Detta tycker jag är jättebra. Det är fantastiskt att när vi sitter på världsbanksmötena och talar om till exempel Afrikas horn då gör Norden och Baltikum och Sverige ensamt mer än stora länder som Storbritannien, Tyskland och USA. Det är bra och rätt. Sverige, Norge och Danmark är föredömen och ska vara det. När man talar om additionalitet i dessa sammanhang är det utifrån att man ska ha ett 0,7-procentsmål för biståndet och utöver det ett tillägg för klimatåtgärder. Låt oss vara tydliga med att det nästan inte är några andra länder som uppfyller 0,7-procentsmålet. Det är nästan inga andra länder som klarar av det. Till och med de länder som har varit på vår sida, som holländarna, backar nu och minskar sitt bistånd. Sverige går framåt och ökar sitt bistånd. Under min tid som finansminister har vi i nominella termer praktiskt taget fördubblat biståndet. Det tycker jag är jättekul och bra. När vi landar i en uppgörelse internationellt kommer Sverige självklart att tillhöra dem som argumenterar för denna uppgörelse. Lika självklart kommer vi att vara ett av de länder som bär en börda utöver vår vikt. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Denna position har Sverige alltid haft, och den positionen kommer Sverige alltid att ha.
Helena Leander (MP)

Anf. 74 Helena Leander (MP)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Sverige är inte sämst i världen. Vi gör mycket som är bra, inte minst gäller det koldioxidskatten. Anders Borg är ofta ute och skäller på oss när vi vill höja den. Men han är för den som princip. Men problemet är att detta inte är tillräckligt. Våra utsläpp är fortfarande högre än det globala snittet och högre än vad som är globalt hållbart. För ovanlighetens skull tänkte jag nu inte tala om vår nationella klimatpolitik utan om just vårt bidrag till insatser utomlands där vi har ett stort ansvar. Det har vi tagit på oss och varit med att finansiera. Detta är en fråga som handlar om människor som flyr för sina liv för att klimatet förändras och tar deras hem och deras leverne ifrån dem. Det handlar inte bara om att det skapar en misstro bland utvecklingsländer som blockerar förhandlingarna när rika länder inte lever upp till sina åtaganden, utan det handlar om människor som är i en mycket utsatt position. Jag önskar att det fanns fler länder som gjorde bra saker. Men det viktiga är att vi som faktiskt har förutsättningar gör saker. Vi som lyssnade på Anders Borg i den tidigare interpellationsdebatten kunde höra hur han talade om hur fantastiskt bra och stark vår ekonomi är. Om inte ens vi som var med i Köpenhamn och satte ribban och visade att vi hade ambitioner lever upp till våra löften, vilka ska då göra det? Det faktum att Sverige skär ned på sitt klimatbistånd har också satt avtryck. I EU börjar man tona ned formuleringarna och slirar på målet och säger att man får se hur långt man kommer med detta. Det spelar därför roll vad vi gör. Även om man har höga ambitioner kan man inte slå sig till ro med det och tänka att vi nog kan skala ned dem lite grann utan att någon märker det. Det är mycket bra att vi har ett enprocentsmål i biståndet. Det innebär att biståndet växer när ekonomin växer, även om man har Anders Borg som finansminister. Det är jag glad för. Men att vi har ett enprocentsmål i stället för ett 0,7-procentsmål innebär inte automatiskt att vi kan flytta runt och tricksa hur vi vill med allting därutöver. Det är mycket sådant som vi har sett under Anders Borgs tid som finansminister att man har flyttat, tricksat, dubbelräknat och tillgodoräknat. Det är till klen tröst för de människor som befinner sig i en mycket utsatt position i världen och som behöver pengar, oavsett om det handlar om vanligt bistånd eller om det handlar om klimatbistånd. Det är dessa människor som blir lidande när vi tricksar med siffrorna och säger att det finns en ny regel om att allt över 0,7 procent är additionellt. Det finns inga enhetliga definitioner på det, utan det handlar om att Anders Borg dubbelräknar. Jag tycker att detta är ansvarslöst mot de människor som drabbas, och jag tror att det försvårar processen framåt. Ska vi bryta det dödläge som vi har sett på toppmöte efter toppmöte måste det komma fram länder som verkligen visar att de står upp för sina löften och som inte tricksar. Sverige är absolut inte sämst - långt ifrån. Men vi skulle kunna vara så mycket bättre. Vi är i ett sådant allvarligt läge där alla behöver göra allt de kan. Sverige kan faktiskt göra bättre.
Anders Borg (M)

Anf. 75 Finansminister Anders Borg (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Helena Leander väljer formuleringen: Sverige är inte sämst i världen. Det reser lite grann frågeställningen: Vem är bättre? Om vi nu inte är sämst i världen måste det ju finnas många länder som är mer ambitiösa än Sverige, som tar större ansvar och som ställer upp bredare. Jag är lite osäker på vilka det är. Är det till exempel Polen, med sitt tunga beroende av kolkraft? Är det till exempel Tyskland, som nu kommer att få öka sina koldioxidutsläpp kraftigt under de kommande åren? Är det Storbritannien, som knappt har en förnybar energi, ingen koldioxidskatt och inga gröna certifikat? Eller är det kanske Frankrike, med sin kraftigt utbyggda kärnkraft? Är det detta som är Miljöpartiets ideal? Eller är det den progressiva regeringen i USA, som med kraft har. ja, som med kraft inte har gjort någonting? De ställde inte upp när det behövdes i Köpenhamn, de har inte någon koldioxidskatt och de satsar på en jordbrukssubventionsbaserad etanolproduktion som enda åtgärd. Är det Kina? Om nu Sverige inte är sämst i världen skulle jag vilja höra en lista på 10, 20, 30 eller kanske 100 länder som är bättre. Om vi inte är sämst måste vi ändå tillhöra om inte de 10 sämsta så kanske de 20 sämsta. Då är man inte sämst. Men sanningen är precis tvärtom. I alla sådana här mått är Sverige i toppen. När NGO:er värderar Sverige sätter de genomgående Sverige på topplaceringar. I alla dessa förhandlingar och på alla Ekofinmöten som jag har varit på tar Sverige en ytterkantsposition. Det är vi som begär ordet när andra vill backa. Och vi gör det med en trygg förvissning om att vår koldioxidintensitet är lägre än andra länders. Vi prövar fler nya vägar att få fram alternativ energi. Vi bygger massor av vindkraft, vilket är jättebra. Det är jag oerhört stolt över. Det är en i grunden helt felaktig bild av Sverige om man påstår att vi inte tar vårt ansvar i utvecklingsfrågorna. Jag deltar i de internationella mötena om dessa frågor. Jag träffar mina afrikanska kolleger. Jag vet hur det ser ut. Sverige tar mer ansvar än praktiskt taget alla andra länder. Det är jag jättestolt över. Jag tycker att det är jättebra att vi i Sveriges riksdag, möjligtvis med undantag för ett parti, har en bred uppbackning för en global solidaritet och ett ansvarstagande för bistånd också i svåra tider. Nu får jag höra här att vi fuskar och tricksar. Låt mig bara berätta att alla länder fortfarande inte har betalat in sina kvarstadspengar. Vi gjorde det först, och vi betalade 11 procent av det totala beloppet. På vilket sätt är det fusk? Vi har gått före här. Vi har betalat fyra gånger så mycket som vår vikt i normala EU-sammanhang. På vilket sätt skulle det vara att tricksa eller fuska? Jag tycker att det är jättekonstigt. Jag vill höra vad Helena Leander säger om detta. Vi är alltså inte sämst i världen på det här med bistånd heller. Vilka länder är det då som ligger så mycket högre än Sverige? Vilka är det som ligger högre än 1 procent och som dessutom ger klimatbistånd? Såvitt jag förstår är det inget land. Varför måste vi låtsas att vi har en konflikt i en fråga där vi inte har det? Det är ett allvarligt problem med klimatet; det tycker vi allihop. Vi gör mer än andra länder för att göra någonting åt det. Vi tar tuffa positioner i internationella förhandlingar. Vi är det land i världen som satsar mest på bistånd. Alla dessa fyra saker är vi överens om. Varför då låtsas att det står en jättekonflikt mellan oss när vi i realiteten står för både bra miljöpolitik och global solidaritet?
Helena Leander (MP)

Anf. 76 Helena Leander (MP)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det finns en konflikt mellan regeringen och Miljöpartiet när Miljöpartiet satsar 1,3 miljarder extra bara nästa år i vår budget utöver biståndet för klimatinsatser i utvecklingsländer och när vi föreslår att vi ska vara drivande i utvecklingen av innovativa finansieringskällor för att verkligen få loss de pengar som finns. Dessutom har vi en rad förslag på hur vi ska kunna minska våra utsläpp här hemma i Sverige. Det är förslag som finansministern oftast brukar kritisera. Så visst finns det skillnader mellan de politiska blocken och partierna. Problemet är att vi har ett svagt startfält internationellt. Vi har en massa länder som gör jättedåliga saker och som inte alls gör det som krävs. Jag funderar på hur det skulle vara om Anders Borg skulle åka Vasaloppet och bryta i Evertsberg och sedan säga: Det fanns folk som bröt loppet ännu tidigare. Skulle Anders Borg vara stolt då? Problemet är att klimatutmaningen är så stor. Vi måste göra allt vi kan. Vi kan inte skylla på att alla är ännu sämre. Det är mycket vi gör där vi är betydligt bättre än andra. Men det räcker inte. Vi behöver leva upp till de löften vi har gett om vi ska komma vidare i klimatfrågan. Vi behöver leva upp till de löften vi har gett om människor som i dag drabbas av klimatförändringen ska kunna ha en chans att få ett drägligt liv. Om Anders Borg inte är beredd att ta pengar från biståndsbudgeten vill jag höra vad han vill göra för att få fram andra finansieringskällor. Denna fråga har vi knappt ens berört i diskussionen trots att det var en av de frågor som jag ville ha svar på. Hur försöker Anders Borg vara drivande internationellt? Det finns förslag som jag har diskuterat. Några exempel handlar om att öronmärka intäktskällorna som kommer från utsläppshandeln. Det handlar om skatter på globalt flyg och sjöfart. Det handlar om internationella skatter på finansiella transaktioner. Vi har en rad olika förslag utöver dessa. Inte när det gäller något av förslagen har jag hört Anders Borg gå ut och säga att nu ska Sverige jobba stenhårt för att få fram dessa pengar. Vi behöver verkligen få fram mer pengar om vi ska klara klimatet.
Anders Borg (M)

Anf. 77 Finansminister Anders Borg (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Nu nämner Helena Leander Miljöpartiets politik. Där finns skiljelinjer; det rådet ingen tvekan om det. Jag stöder inte Miljöpartiets förslag om kraftigt höjd bensinskatt, kraftigt höjd lastbilsskatt, kraftigt höjd flygskatt och de ytterligare sammanlagt 17 miljarder i skattehöjningar på miljöområdet som Miljöpartiet förordar. Jag ska förklara varför: Jag bor i glesbygden. Jag tycker att vi ska ha ett land som lever även utanför Södermalm. Jag tycker att det ska finnas förutsättningar för människor att arbeta även i Katrineholm, och då kan man inte ha denna typ av stora skattechocker. Där har vi en skiljelinje - i skattepolitiken. Det är jag helt överens med Helena Leander om. Jag är inte för Miljöpartiets skattehöjningar. Men vi har inga skiljelinjer när det gäller klimatpolitiken internationellt. Sverige är och förblir ett av de länder som tar störst ansvar. Vi har bland den lägsta koldioxidintensiteten. Vi är alltid internationellt pådrivande, vilket naturligtvis Lena Ek nu också kommer att vara på mötet i Doha. Jag vill bara påpeka för Helena Leander att vi nu har gått från att inte vara sämst till att vara betydligt bättre än andra. Det tycker jag är en mer korrekt beskrivning av hur Sverige förhåller sig. Vi är betydligt bättre än andra på miljöpolitik och biståndspolitik. Det borde Helena Leander och jag kunna vara överens om. Jag kan garantera Helena Leander att när förhandlingarna är avslutade, när röken har lagt sig och när dimman har skingrats kommer Sverige att vara ett av de länder som gör störst åtaganden för att säkra att det blir en bra klimatpolitik framåt också. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara, för Sverige är ett land som både tror på hållbar utveckling och global solidaritet.

Dokument

den 26 november

Interpellation

2012/13:152 Svikna klimatlöften till fattiga länder

av Helena Leander (MP)

till finansminister Anders Borg (M)

De länder som nu drabbas hårdast av klimatförändringarna, och som kommer att drabbas än hårdare framöver, är inte de som har störst skuld till utsläppen. Tvärtom; De som drabbas hårdast är i allmänhet fattiga människor i fattiga länder, vars utsläpp inte är i närheten av utsläppen från människor i Sverige och andra rika länder. I detta ligger en djup orättvisa.

Som rikt land, vars välstånd byggts upp till priset av höga växthusgasutsläpp, har Sverige därför ett dubbelt ansvar: dels att minska våra egna utsläpp till hållbara nivåer, dels att bidra till finansieringen av fattiga länders utsläppsminskningar och anpassningar till ett förändrat klimat.

I dag inleds FN:s klimattoppmöte i Doha. I de snåriga förhandlingarna kommer rika länders ansvar för finansieringen av klimatarbetet i fattiga länder att vara en knäckfråga. Fattiga länder har högst legitima skäl att vilja bekämpa den fattigdom som i dag är alltför många människors vardag. Det kommer inte att ske utan utsläpp, och kräver därför att vi är beredda att dela med oss av det redan mycket begränsade utsläppsutrymmet som finns kvar om vi ska klara tvågradersmålet. Men hur stora de utsläpp som krävs för att lyfta dessa länder ur fattigdom blir, det beror till stor del på vilken teknik som används.

Sverige och andra rika länder kan bidra med kunnande och resurser så att utvecklingsländer slipper göra om alla de utsläppskrävande missar vi gjort under vår ekonomiska utveckling. Målet är att utvecklingsländer inte ska behöva ta omvägen över oljeberoende och energislukande 1900-talslösningar utan kan gå rakt på 2000-talets energieffektiva samhällsplanering med förnybara energikällor.

Vi kan bidra till att de investeringar som är nödvändiga för att lyfta människor i fattigdom är hållbara. Vi kan bidra till att rusta fattiga samhällen för de stormar, översvämningar och andra extrema väderhändelser som redan nu ökar och som kommer att öka än mer framöver.

Det är vårt moraliska ansvar och också något vi lovat. Världens rikare länder har i klimatförhandlingarna i FN lovat att bidra med 100 miljarder dollar till 2020 för att fattiga länder ska kunna minska sina utsläpp och anpassa sig till ett förändrat klimat. Hittills ser det tunt ut.

Sverige började med att ta av det vanliga biståndet – som fortfarande behövs mer än väl för fattigdomsbekämpning och andra traditionella utvecklingsfrågor – och döpa om det till klimatbistånd. Sen skar man ned det omdöpta klimatbiståndet. Och nu ser vi hur EU:s ledare tonar ned sina löften om klimatfinansiering inför klimattoppmötet i Doha. Det kan allvarligt skada förtroendet för de rika länderna i klimatförhandlingarna. Varför skulle länder som inte redan har åtaganden om utsläppsminskningar vilja ta på sig några sådana när rika länder inte står upp för det man lovat?

Sverige behöver göra allt det kan för att återställa förtroendet i klimatförhandlingarna. I det ingår både att se till att vi minskar våra utsläpp på hemmaplan och att vi bidrar med tillräckliga resurser för att fattiga länder ska kunna utvecklas på ett mer klimatsmart sätt. Att Sverige vägrar skjuta till nya pengar utöver biståndet, och dessutom skär ned klimatbiståndet är därför mycket olyckligt.

Men vi har fortfarande visst hopp kvar. Runt om i världen, alltifrån gräsrotsorganisationer till politiska ledare, diskuteras alternativa finansieringskällor som inte är beroende av att de rika ländernas regeringar törs prioritera långsiktig klimatfinansiering till fattiga länder framför mer populistiska saker som skattelättnader för röststarka grupper – eller för den delen akuta frågor som den skuldkris som nu plågar många av Europas länder.

Bland de förslag som diskuteras kan nämnas globala skatter på flyg- och fartygsbränslen för internationella transporter, öronmärkning av intäkterna från auktioneringen av EU:s utsläppsrätter, en internationell skatt på finansiella transaktioner, samt att de pengar som i dag går till att på olika sätt subventionera klimatstörande saker styrs om till att finansiera utsläppsminskningar och klimatanpassning.

Vi har sedan en lång tid fått höra finansminister Anders Borg passionerat motsätta sig alla sorters finansskatter och öronmärkning. Däremot har det varit väldigt tyst om vad regeringen är för – hur de har tänkt lösa frågan. Faktum kvarstår att de rika länderna via FN åtagit sig att inom de kommande åtta åren komma upp på en nivå av 100 miljarder dollar – vilket för Sveriges del motsvarar runt 7–8 miljarder kronor årligen – i finansiering.

Ska vi stå upp för vårt löfte och komma någon vart i de internationella förhandlingarna måste Sverige spela en mycket mer konstruktiv roll när det gäller att hitta nya finansieringskällor för de klimatinsatser vi utlovat. Sverige borde vara drivande för att ta fram konkreta förslag på vilka finansieringskällor som bäst lever upp till krav som fördelning, klimatnytta, pålitlighet, genomförbarhet med mera och hur dessa på bästa sätt kan utformas. Från Miljöpartiets sida ser vi extra positivt på förslag som utöver intäkterna också minskar utsläppen – såsom internationella bränsleskatter – men i det här läget har vi inte råd att vara kräsna. Alla förslag är välkomma. Mina frågor till finansminister Anders Borg är därför:

Hur avser finansministern att leva upp till de åtaganden Sverige gjort om 7–8 miljarder kronor årligen i nya och additionella medel till klimatåtgärder i fattiga länder?

Hur arbetar finansministern för att driva på utvecklingen internationellt av nya finansieringskällor för klimatåtgärder i fattiga länder?