Sveriges position i förhandlingarna under Durbanmötet

Fru talman, ledamöter, åhörare! Jens Holm har ställt ett antal frågor till mig rörande den svenska positionen vid förhandlingarna i Durban. Interpellationen är så oerhört omfattande att jag inte kommer att kunna avge det fullständiga svaret i mitt första inlägg utan kommer att vara tvungen att dela upp det i flera inlägg. Jag hoppas att ni ursäktar det. Låt mig börja med att peka på SMHI:s uppdatering av den vetenskapliga grunden för klimatarbetet som kom i början av hösten. Där framgår att läget är allvarligare än när FN:s klimatpanel kom med sin rapport 2007. Då uppskattades till exempel den globala havsnivåhöjningen bli 2-6 decimeter. Nu bedömer forskare att havsnivån i stället kan höjas med så mycket som 9-16 decimeter. Om avsmältningen av Arktis fortsätter i samma takt som nu kommer hela Arktis att vara öppet till 2030. Samtidigt har de globala utsläppen av växthusgaser slagit alla tidigare rekord. Det finns ny statistik som visar att de globala utsläppen ökade med 6 procent mellan 2009 och 2010. Den internationella energiorganisationen IEA:s World Energy Outlook visar att vi redan har intecknat 80 procent av den mängd växthusgaser som planeten maximalt tål, om vi ska klara tvågraderstaket. Läget är brådskande. Det är viktigt att komma så långt som möjligt i Durban, även om förhandlingsläget som vi alla vet är tufft. Jag vill i likhet med övriga EU-länder i första hand se att vi inom ramen för FN-förhandlingarna kommer överens om ett övergripande, rättsligt bindande ramverk som omfattar alla länder, och jag avser att verka för att vi i Durban ska ta steg framåt i den riktningen. Samtidigt är den princip som finns i klimatkonventionen om gemensamt men differentierat ansvar och respektive förmåga och kapacitet (common but differentiated responsibilities and respective capabilities, CBDR-RC ) en viktig princip. Sverige har liksom andra industriländer ett historiskt ansvar. Vi kan begära att alla bidrar, men vi måste också se att alla måste kunna bidra efter förmåga. Förhandlingsläget är oerhört svårt, och det kan ta tid att få ett nytt regelverk på plats. Som en del av övergången till ett rättsligt bindande ramverk, som är framtidens reglering, är EU öppet för en andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet. Sverige verkar därför för att en färdplan som tydligt definierar ett slutdatum för när ett sådant ramverk ska antas och en process för hur stegvisa framsteg ska kunna nås läggs fast i Durban. Den färdplanen och de tiderna är oerhört viktiga. Där har vi ännu så länge inte några resultat. Det kommer att bli mycket svårt. Den svenska rollen är mycket viktig i dialogen mellan i- och u-länder. Jag deltog vid ett förmöte i Sydafrika i oktober, det så kallade pre-COP, och Sverige har varit engagerat i flera informella mötena, men då har det varit vår klimatambassadör som har representerat landet. Vi har försökt öka förståelsen för vikten av den här rättsliga formen. Det finns olika förslag presenterade, och jag hoppas att vi i Durban åtminstone ska kunna enas om vilken form av avtal som vi behöver. Långsiktig finansiering är ett annat oerhört svårt område. Vi ställer oss givetvis bakom det mål som har beslutats inom ramen för klimatförhandlingarna om 100 miljarder dollar till 2020. När det gäller stöd till omedelbara åtgärder i utvecklingsländerna bidrar Sverige dessutom i enlighet med vårt åtagande om snabbstartsfinansiering med totalt drygt 8 miljarder kronor fördelade på tre år. Vi ger därmed det näst största bidraget per capita av alla länder. Snabbstartsfinansieringen finansieras inte genom omfördelning av andra biståndsmedel. Den tränger därmed inte ut andra insatser för minskad fattigdom utan sker utöver vad som i övrigt görs för att bidra till fattigdomsminskning i världen. Regeringen är medveten om att det finns ett oerhört stort behov av fortsatt klimatfinansiering efter snabbstartsperiodens slut, och vi har arbetat väldigt mycket med den här frågan. Ny miljövänlig och klimatvänlig teknik är också en viktig del i hur vi ska tackla klimatutmaningarna. Här sker förhandlingarna inom ramen för klimatkonventionen och de olika mekanismer som finns där. Det mest grundläggande är naturligtvis att få en internationell överenskommelse med bindande åtaganden om utsläppsminskningar, där i-länderna tar ledningen. Det är nödvändigt. Annars kan vi inte få den klimatsmarta tekniken på plats. Det måste finnas mottagare på andra sidan. Det måste finnas infrastruktur. Om vi investerar i klimatvänlig solel måste det finnas ledningar för att distribuera denna till fattiga människor, för att ta ett exempel. Teknikmekanismen, som vi kom överens om i Cancún, är alltså en oerhört viktig fråga i Durban. Fru talman! Jag ber att få återkomma med andra hälften av mitt svar när det blir min tur igen.

Fru talman! Tack, Lena Ek, för svaret på min interpellation! Jag tycker att det är ett omfattande svar - det är en ganska omfattande fråga. Det tycker jag är bra. Men det finns många frågor kvar att diskutera i det här. Jag tog upp frågan om uppköp av billiga utsläppskrediter i min interpellation. Jag fick inget svar på det, men det kommer kanske i nästa anförande. Det är ett faktum att drygt en tredjedel av hela Sveriges klimatpolitik inte handlar om att minska utsläppen här i Sverige utan handlar om att vi köper billiga utsläppsrätter från Kina, Indien och andra länder. Ja, det är till och med så att de vindkraftverk som Sverige har varit med och finansierat i Kina, som för övrigt är en del av ett större projekt med ett japanskt bolag, har funnits med i den statliga planeringen i Kina av vindkraftverk som man ska bygga. Sedan kommer Sverige med utsläppskrediter, och man sparkar in öppna dörrar. Det här hade blivit av ändå. Det är bara ett exempel på att uppköp av utsläppskrediter inte är någon offensiv strategi för att få ned utsläppen. I synnerhet skjuter vi den viktiga klimatomställningen framför oss när vi inte gör det vi måste göra på hemmaplan. Då blir det precis som när Fredrik Reinfeldt presenterade regeringsdeklarationen 2010. Då sade han att redan gjorda och aviserade åtgärder på klimatområdet räcker. Det blir inga nya åtgärder. Det är precis det som har hänt i Sverige. Klimatarbetet har stannat av helt och hållet. Miljöministern beskrev en bild av att utsläppen är större än någonsin. Och de ökar fortare än någonsin. I fjol ökade de med 6 procent. Så fort har det aldrig gått. I ljuset av detta krävs det att alla länder verkligen gör vad de kan. Jag tycker också att det starkaste förhandlingskortet i Durban är att vi visar att vi tar ansvar. Då tycker jag att vi ska göra alla våra minskningsåtaganden, Lena Ek, på hemmaplan. Vi ska göra som Danmark, som har åtagit sig att minska med 40 procent, allting på hemmaplan. Vi i Vänsterpartiet vill för övrigt gå längre än 40 procent. Det kan vi diskutera någon annan gång. Men jag tycker att just principen, att vi städar upp framför egen dörr, är otroligt viktig. Jag blir faktiskt inte heller riktigt klar över vad Lena Ek och den svenska regeringen vill med EU:s minskningsambitioner. Vi vet ju att Lena Ek, när hon satt i EU-parlamentet, var en av de mest stridbara i fråga om att EU skulle skala upp sina minskningsambitioner. EU måste gå från 20 procent till 30 procent, sade Lena Ek i en debattartikel i Göteborgs-Posten i våras. Jag håller med, fullt ut. Men nu, i det här svaret, har man luddat till det. Jag förstår faktiskt inte om Sverige kräver att EU ska höja sina minskningskrav till 30 procent till 2020. Eller säger Lena Ek någonting otydligt i det här interpellationssvaret bara för att man inte är överens i den svenska regeringen? Då tycker jag att det är oroväckande, för då innebär det att Sverige faktiskt inte spelar någon konstruktiv roll i det här sammanhanget. Vi ska komma ihåg att om man håller fast vid 20-procentsmålet, att man ska minska utsläppen så mycket, kan EU jogga in i mål. Man har redan minskat utsläppen med 16 procent, inte på grund av att man har en bra klimatpolitik utan på grund av att man gör stora uppköp av utsläppskrediter och på grund av den ekonomiska nedgången. Det krävs mycket mer.

Fru talman! Tack, Lena, för ett utförligt svar, även om du inte hann dra hela! Det här är, som Jens Holm också sade, en bred fråga. Jag skulle vilja börja med att säga att de internationella förhandlingarna när det gäller klimatsamarbetet är av väldigt stor vikt. Den svenska regeringen hade under COP 15 för två år sedan - mötet var då i Köpenhamn - en idé om att det kanske vore bättre att bara några få länder skulle sätta sig ned och verkligen lösa det här. Jag tror inte på den linjen. Jag skulle vilja ge den tydliga signalen till vår miljöminister. Värna om FN:s viktiga roll när det gäller de internationella klimatförhandlingarna! Gör det inte minst därför att så fort du pratar om klimatsamarbete, minskningar av klimatutsläpp och möjligheter till energi och utveckling för alla människor på hela jorden är du mitt inne i mycket av utvecklingsfrågorna, och dem kan vi inte särskilja helt från perspektivet kring historiskt ansvar, tekniköverföring, fattigdomsbekämpning, statsutveckling, företagens agerande och så vidare. FN är den aktör som har bredast palett inom alla dessa områden. Jag är också väldigt glad över att för miljö- och jordbruksutskottets räkning delta i den stora svenska delegation som nu arbetar där nere och som Lena Ek kommer att leda under nästa vecka. Jag kommer också att delta då. Eftersom jag inte hann säga det i den förra debatten ska jag nu säga att vi ses nästa vecka. Det ska bli intressant att jobba tillsammans med dig i de här frågorna på det sättet. Nu skulle jag vilja komma till några frågor när det gäller den svenska positionen, som jag har läst om i svaret på Jens Holms interpellation om Durban. Man får väl ändå säga att Sverige fortsätter att visa på vikten av frågan. Man vill hålla sig framme. Vi har en klimatdebatt i Sverige som jag tror att många av våra politiska kolleger är ganska avundsjuka på. Vi har alltså ett debattklimat där vi snarare är pressade av vårt civila samhälle, av våra företag och inte minst våra kommuner att göra mer, inte att göra mindre, inte att säga nej, inte att säga stopp. Men Sverige går då in och säger att vi har den här rollen i förhandlingarna. Vi ska också stötta relationen mellan de fattiga länderna och de rika länderna, och det här är en svår process. Det har genom åren ändå blivit mer och mer tomma ord och mindre och mindre konkret agerande. Det gäller både i fråga om att få till utsläppsminskningar här i Sverige och i fråga om att faktiskt inta en radikal position i de internationella förhandlingarna. Det tycker jag är tråkigt. Varför ska Sverige bli mesigare i klimatförhandlingarna när åren går, både på hemmaplan och i de internationella förhandlingarna? På hemmaplan har vi haft en diskussion där Miljöpartiet tydligt visat att de konkreta klimatpolitiska förslagen saknas. Det är väldigt många ord om mål. Det ska vara mål till 2050, det ska vara mål till 2030 - men det blir inte konkret verkstad hemma, Lena Ek. Där får miljöministern skärpa regeringens arbete. Jag vet dock att Lena Ek har varit i denna position bara i två månader, så jag får väl ge det lite mer tid innan vi konkretiserar den debatten. I de internationella förhandlingarna är det också beklagansvärt att Sverige kommer med mer av tomma ord och tomma tunnor än av konkret action. När det gäller oerhört viktiga frågor som den om långsiktig finansiering av tekniköverföring och det arbete som de fattiga länderna bör göra är Sveriges position för dålig, Lena Ek. Varför kan vi inte säkra upp och säga att vi får nya investeringsintäkter här i Sverige genom EU:s klimathandel? Varför kan vi inte också komma med pengar och reda medel?

Fru talman! Miljöministern gör allt hon kan för att tona ned förhoppningarna på det internationella klimattoppmötet i Durban. Jag tycker att det är beklagligt. Jag menar att det skulle vara en mycket mer framgångsrik väg att säga att vi har högre ambitioner och att vi tror oss kunna bidra. På så sätt kunde vi gå in i klimatförhandlingarna med lite större förhoppningar, för det är oerhört viktigt att vi faktiskt värnar och har en tilltro till FN:s roll och att FN-processen i de här klimatförhandlingarna kan fungera. Jag är inte speciellt förvånad över att miljöministern tonar ned förväntningarna, eftersom den svenska regeringen och också EU uppenbarligen går in med samma strategi till mötet i Durban, Sydafrika som man har gjort två gånger tidigare och misslyckats. Jag menar att vi borde åka till Durban med en annan typ av strategi och med högre ambitioner. Jag tycker att vi borde ha högre ambitioner när det gäller utsläppsminskningar. Vi socialdemokrater menar att man kan bygga det förtroendet genom att sköta sig på hemmaplan, och när jag säger hemmaplan menar jag både Sverige och EU. Det gör man inte. Jag tycker att man borde ha högre ambitioner när det handlar om att lösa den långsiktiga klimatfinansieringen, att världen kan lita på att Green Fund faktiskt finansieras och kan fungera. Det går att gå in i de förhandlingarna med ett tydligare förtroende. En sådan del skulle exempelvis kunna vara att den svenska regeringen sade att det överskott av utsläppsrätter som man har från Kyotoprotokollet är någonting som vi tänker annullera och klippa sönder, för vi tänker inte ha dem som en bricka i det här spelet. De utsläppsminskningar som är gjorda ska också vara gjorda. Jag tycker att vi skulle kunna gå in i förhandlingarna med en tydligare position när det gäller Kyotoprotokollet och säga att vi är beredda att skriva på, även om en massa länder inte gör det. Vi kan gå in och säga att även om det täcker bara 16 procent av utsläppsminskningarna så är Sverige berett att skriva på, för vi kan visa vägen och säga att vi är beredda att ta på oss det ansvaret. Över huvud taget tycker jag att man skulle kunna gå in med ansatsen att det här är en klimatinvesteringsgemenskap som i stället för att handla om att försöka fördela bördor på varandra faktiskt handlar om att man kan fördela möjligheter, att länder kan gå samman och till exempel så småningom införa ett gemensamt pris på koldioxidutsläpp och på så sätt visa att detta är en klimatinvesteringsgemenskap som tar oss framåt. Jag tänker lägga in två frågor i den här interpellationsdebatten, och jag förväntar mig att miljöministern svarar på dem: Varför vågar inte Sverige lämna in det svenska utsläppsminskningsmålet på 40 procent till FN och klimatförhandlingarna? Det skulle kunna vara ett sätt att ta förhandlingarna framåt. Och varför är inte Sverige bland de länder i EU som driver att EU självt ska ta på sig utsläppsminskningar med 30 procent till 2020? Det är mina två frågor, och jag förväntar mig svar på dem av miljöministern.

Herr talman! Även om förväntningarna skruvats ned rejält vad gäller det kommande klimattoppmötet är många av oss hoppfulla. Forskare och miljöengagerade anser att det är nödvändigt att vi når framgång i Durban. Jag skulle i det här sammanhanget vilja tillönska miljöministern all lycka i de kommande förhandlingarna. Jag är övertygad om att miljöministern med sin kraft och kunskap har möjlighet att nå genombrott i dessa förhandlingar. Vi vet att miljöeffekterna slagit igenom snabbare de senaste åren. Det gör att vi känner att det blir än viktigare att snabbt komma fram till ett rejält resultat. Kyoto 2 är en av nyckelfrågorna. Den diskuterades för en stund sedan vid riksdagens frågestund. Det är viktigt att stryka under att Sveriges och EU:s röst kan komma att ha mycket stor betydelse. Det är dessutom viktigt att nu skapa bryggan, möjligheten, för att så småningom även innefatta de stora utsläppsländerna. USA och Kina står för 25 procent vardera, vilket säger en hel del. Det nuvarande Kyotoavtalet löper ut nästa år och omfattar endast 16 procent totalt. Det är alltså nödvändigt. I Kyotoavtalet finns möjligheter till ekonomiska styrmedel. Där skulle jag till Jens Holm vilja säga att jag inte delar hans negativa inställning till ekonomiska styrmedel, exempelvis CDM, clean development mechanism. Vi ska vara ärliga och erkänna att den har sina fel, den har visat sig ha brister, den har koncentrerats på ett fåtal länder, men det är en process som hela tiden pågår och är möjlig att utveckla. En framtida mekanism, framtida ekonomiska styrmedel, inom ramen för ett Kyotoavtal, inom ramen för detta regelverk, skulle kunna ge stora möjligheter. Det är och kan bli väl använda och effektiva resurser och smörjmedel för att få i gång många miljöåtgärder, många insatser, så att klimatet kommer i balans. Jag skulle, herr talman, vilja lyfta upp en fråga som vi ännu inte tagit upp i dag, nämligen den om skogens viktiga roll i kommande klimatförhandlingar. Här har vi vid de gångna klimatförhandlingarna tagit steg framåt, inte minst i Cancún, det som kallas REDD plus. Det är viktigt att man fortsätter att ta steg framåt. Jag skulle vilja skicka med den uppmaningen. Jag vet att miljöministern är engagerad i frågan. Sveriges röst har varit avgörande på flera punkter i Cancún genom att pressa fram och få all världens länder att skriva under tvågradersmålet och till och med att skriva under att vi, om forskningen så säger, är beredda att ansluta oss till 1,5 grader. Vi var också aktiva i Nagoyaöverenskommelsen om den biologiska mångfalden, som nu diskuteras mycket, och jag vet att miljöministern i EU-parlamentet varit härförare för kemikalielagstiftningen Reach. Jag skulle vilja fråga miljöministern hur hon kommer att använda sig av all den kunskapen och erfarenheten.

Herr talman, ärade ledamöter och åhörare! Det här är oerhört viktiga frågor, och vi skulle kunna diskutera dem länge. Jag är glad att vi nu genom Anita Brodéns inlägg kan ägna en liten stund åt CDM, klimatprojekten. Det är intressant att se att inställningen till CDM är olika i de länder som är med. I Europa vill industrin ha så många som möjligt och, höll jag på att säga, så långt borta som möjligt. Man vill genom sådana klimatprojekt ha möjlighet att göra insatser i andra länder. I USA är det tvärtom. Där vill man helst inte ha några alls, och ska man ha några vill man ha dem nära, helst inom landet. Det visar vilken spännvidd det finns i diskussionerna om CDM. Jag tror precis som Anita Brodén att CDM är en viktig kanal för faktisk tekniköverföring mellan länder, särskilt när det handlar om energieffektivisering och förnybar energi. Ett av syftena med CDM är att bidra till värdländernas hållbara utveckling. Det är viktigt att vidareutveckla och ständigt förbättra dessa klimatprojekt. Det är ett centralt och kostnadseffektivt klimatpolitiskt instrument, och därför är det viktigt att de finns. Samtidigt ska man vara klar över att det gäller att titta noggrant på hur de används så att det finns en miljömässig integritet i projekten, att de leder till nytta och att de äger rum där de bäst behövs. Vi behöver alltså transparens, förenkling och en ökad effektivitet vad gäller CDM-processen för att få den miljöintegritet som är så oerhört viktig. Det är synd att flertalet CDM-projekt hittills landat i ekonomiskt expansiva länder som Kina och Sydafrika. Det är klart att de behöver vidareutveckla sin teknologi, det vet vi allesammans, men jag skulle önska att fler CDM-projekt ägde rum i de riktigt fattiga länderna. Det finns afrikanska länder som inte sett mer än kanske något enstaka sådant projekt. Sverige har varit drivande i en genomgång av den långsiktiga nyttan med CDM, hur de används och registreras, hur de revideras och var de placeras i geografin så att de landar i de fattiga länderna. Det är mycket viktigt. Det är också viktigt att vi har standardiserade bedömningsgrunder, så att vi kan se vilka som är dåliga, vilka som är bra och vilken väg vi ska fortsätta. Men givet detta tycker jag att det är väldigt viktiga instrument. Det vi ser är att marknadsnära miljöstyrning väldigt ofta är effektiv därför att den skapar volymer. Där tycker jag att klimatprojekten liksom handeln med utsläppsrätter är väldigt viktiga och ger de styrsignaler som behövs när investeringsbeslut ska tas både offentligt och i privat verksamhet. Jag vill tacka för förtroendet. Det blir min femte klimatförhandling. Jag har varit med under den långa resa som skett under de här åren, och det är klart att jag har kontaktytor som jag kan använda och har jobbat med hela hösten. Jag har rest otroligt intensivt sedan jag tillträdde för att tillvarata de här möjligheterna. Det är oerhört viktigt med aktiva ledamöter i Sveriges riksdag som driver på. Därför vill jag tacka för det här inlägget.

Herr talman! Det är några frågor som vi behöver reda ut tror jag, Lena Ek. Vi börjar med CDM, clean development mechanism, och uppköpen av billiga utsläppskrediter i andra länder. Det är väl fortfarande så att Sverige gör de största uppköpen i världens största diktatur, Kina. Många av de här projekten hade blivit av ändå. Det man gör är att man slår in öppna dörrar mellan de här projekten. Jag vet ett projekt som ska nämnas, dock inte ett som Sverige har stött. Det var ett stort dammprojekt som anlades. Befolkningen i området tvångsförflyttades, och man anlade den stora vattenkraftsdammen. Det var registrerat som ett CDM-projekt. När man utvärderade projektet pratade man bara med poliser och höga makthavare. Alla sade att det var ett jättebra CDM-projekt. Ingen frågade de tusentals människor som hade blivit tvångsförflyttade på grund av dammprojektet. Det här visar på en av komplikationerna med att involvera sig så mycket i en diktatur som Sverige gör med de svenska CDM-projekten. Det har lett till tekniköverföring, säger Lena Ek. Hur vet du det? Vilka utvärderingar baserar du det på? Jag har läst ganska många rapporter från oberoende forskare och klimatinstitut. Prata med forskarna på Stockholm Environment Institute till exempel! Alla kritiserar de CDM-projekten just för att de är så oklara och fluffiga. Det här är ett sätt för de rika länderna att smita från sitt historiska ansvar, nämligen att minska våra utsläpp. Prata med Connie Hedegaard, EU:s klimatkommissionär, som både du och jag har träffat i EU-sammanhang flera gånger! Hon säger att vi i den framtida europeiska klimatpolitiken ska använda minimalt med CDM-projekt därför att vi behöver göra investeringarna på hemmaplan. Vi behöver göra dem i Europa. Vi ska inte skjuta problemet framför oss. Jag tror att Connie Hedegaard har helt rätt. Om jag minns den Lena Ek som jag kommer ihåg från EU-parlamentet rätt tror jag att Lena Ek innerst inne tycker att det finns en stor poäng med detta. Lena Ek, som nu är miljöminister! Kan det verkligen vara rimligt att en tredjedel av den svenska klimatpolitiken befinner sig i Kina och Indien? Är det inte dags att utvärdera CDM-projekten och se till att åtminstone den absoluta merparten av våra utsläppsminskningar görs på hemmaplan? Det är bra att Lena Ek i svaret säger att Sverige ska fasa ut de miljöskadliga subventionerna. Jag fick också ett väldigt bra skriftligt svar häromdagen från Lena Ek om just det. Men det jag saknar är en klar strategi, en inventering av hur stora de svenska miljöskadliga subventionerna är och hur utfasningen ska gå till. Jag saknar också ett trovärdigt agerande på det internationella planet. I Världsbanken röstade Sverige för ett mångmiljardprojekt i Sydafrika, där man bygger ett av världens största kolkraftverk. Detta säger Sverige ja till. Andra länder säger nej. Sådana subventioner, Lena Ek, kan vi inte hålla på med, eller hur? Och hur är det nu med att skala upp till 30 procent och skärpa EU:s minskningskrav? Lena Ek drev det kravet i EU-parlamentet. Jag drev också det kravet under min tid i EU-parlamentet. När Lena Ek och jag stod här och debatterade den 27 oktober i år sade Lena Ek: "Jag och regeringen med mig vill se EU ta steget till 30 procent." Nu när jag läser den här texten finns det ingen sådan formulering. Det finns bara luddiga formuleringar om att det är bra att sikta på ett 30-procentsmål. Jag vill ha ett Sverige som säger klart och tydligt till de andra EU-länderna: Nu är det dags att skala upp våra klimatambitioner! Vi minskar våra utsläpp med 30 procent, oavsett vad omvärlden gör! På så sätt visar man ledarskap, och på så sätt kan vi nå en bra lösning i Durban.

Herr talman! Jag vill bara påminna Jens Holm, som säkert är väldigt medveten om det här, om att vi lever i en global värld. De insatser som görs i Kina, Indien eller Afrika har betydelse. Därför är det nödvändigt att vi jobbar på olika sätt. Vi ska göra vår hemläxa. Vi ska bli bäst i världen. Vi ska ha höga ambitioner. Men det kan inte vara fel att vi använder medel på ett effektivt sätt och också är beredda att jobba internationellt. CDM måste utvecklas. Det är vi alla överens om. Det har varit många barnsjukdomar. Men med den kunskapen är jag övertygad om att vi kan satsa mycket bättre på grön teknik framöver och också vara ett stöd och en hjälp. Herr talman! Jag skulle avslutningsvis vilja lyfta in de arktiska frågorna. Vi har alla möjligheter att arbeta dubbelt. Sverige är ordförandeland i Arktiska rådet. I Arktis ser vi klimatförändringarna på ett högst påtagligt sätt. Därför är det viktigt att detta hela tiden är närvarande i Sydafrika; världen hänger ihop här också. De som drabbas allra hårdast av klimatförändringarna vet vi är människorna i de fattigaste delarna av vår värld. Vi har nu utlovat insatser, både de snabbstartsinsatser som har nämnts och som finns i svaret från miljöministern och de långsiktiga satsningarna. Det är viktigt att vi länder som har lovat och skrivit under verkligen lever upp till våra löften.

Herr talman, ärade ledamöter och kära åhörare! Jag beklagar verkligen att miljö- och jordbruksutskottets ordförande har lämnat interpellationsdebatten. Det är väldigt synd, för detta är oerhört viktiga frågor som förtjänar att diskuteras i Sveriges riksdag, särskilt den här veckan när de första förhandlingarna just har börjat i Durban och det är ett väldigt kritiskt läge. Jens Holm har fortsatt med att diskutera de svenska klimatmålen. Vi har sagt genom beslut i regering och riksdag att vi ska minska med 40 procent redan fram till år 2020. Det tycker jag är oerhört bra och ambitiöst. Jag ska göra allt för att vi ska nå de målen. Det var detta jag hade velat diskutera med Matilda Ernkrans, för de har enligt vad de skrivit så sent som under hösten villkorat sin 40-procentssatsning med att man inte vill göra det förrän EU har beslutat att gå till 30 procent. Jag tycker att det är ett lite märkligt villkorande. 40 procent tror jag är möjligt i Sverige, och det är också bra att vi har det målet och att vi når det. Nästa del av frågan handlar om hur vi ska få EU att höja ambitionerna från 20 procent till 30. Sverige vill gärna att EU går till 30 procent, vilket statsministern också har uttryckt i några debatter. Vi arbetar med detta bakom kulisserna. Men det är också så att kommissionen håller på och gör en konsekvensanalys. Det är väldigt viktigt att se vad man kommer fram till. Där ser vi hur de andra länderna argumenterar. Det är klart att vi i alliansregeringen och majoriteten i riksdagen som redan har satt 40 procent ovillkorat inte har några problem med att EU vill bli bättre. Det har vi naturligtvis inte, för det går ju i samma riktning. Däremot är frågan hur man driver detta. I ett förhandlingsläge där vi vet att Färdplan 2050 stoppades av Polen i ministerrådet så sent som i somras är det viktigt att vi tänker oss för. Det kunskapsmaterial som kommissionen nu samlar ihop hoppas jag ska kunna bidra i den här diskussionen och i det arbete som vi gör. Jag är också glad över att frågan om Arktis kom upp. Arktis är på något sätt symbolen. Det är där vi ser tillståndet - precis som när det gäller kemikalier ser vi det i Arktis först. När det nu kommer rapporter om att isen i Arktis smälter fortare än vi hade befarat har vi de senaste månaderna intensifierat arbetet med de kortlivade klimatgaserna, short-lived climate forcers, SLCF, som är väldigt viktiga. De är kortlivade därför att de inte stannar i atmosfären lika länge som de växthusgaser vi har jobbat med hittills. Här finns också partiklar - sot, helt enkelt - som också bidrar till avsmältningen. När jag var liten tog gamla släktingar och strödde sot över snön för att den skulle smälta snabbare och man inte skulle halka. Precis den effekten ser vi i Arktis och Himalaya. Därför är arbetet med SLCF otroligt viktigt och något som vi också kommer att föra som ett parallellspår i Durban. Jag kommer själv att delta i en stor aktivitet med FN:s miljöprogram, där en alldeles ny rapport om hur det egentligen ser ut lanseras. Vi ska fortsätta jobba väldigt noga med den här frågan.

Herr talman! Det här har varit en intressant debatt. Den visar att det finns stora skillnader mellan höger och vänster i klimatpolitiken. Vi i Vänsterpartiet vill inrätta Sveriges största investeringsfond för klimatet någonsin, ett klimatinvesteringsprogram. Vi vill ha nettodebitering med kvartalsvis avstämning på egen el, vi vill ha massiva satsningar på kollektivtrafiken, och vi bygger inte en kilometer ny motorväg. Vi vill göra alla klimatinsatser på hemmaplan. Vi köper inga billiga utsläppskrediter. Vi vill skärpa EU:s utsläppsmål. Vi öronmärker intäkterna från EU:s utsläppshandel, så att de går direkt till klimatbistånd och klimatåtgärder. Det är jättebra att Arktis har tagits upp, men varför röstar ni mot de rödgrönas förslag om ett stopp för oljeborrning i Arktis? Vi i Vänsterpartiet vill tillsätta en klimatminister, så att det finns en minister som kan arbeta enbart med klimatfrågorna. Allt detta är förslag som vi har väckt i denna församling, men de har alltid blivit nedröstade av högersidan. Ni är hjärtligt välkomna att rösta på de här förslagen nästa gång. Nästa vecka kommer både jag och Lena Ek att befinna oss i Durban i Sydafrika. Jag vill önska miljöministern all lycka till. Precis som miljöministern har sagt är det ett extremt svårt läge. Det är väldigt mycket som står på spel. Om det är något som jag verkligen vill skicka med miljöministern är det två saker. Se till att det finns nya, additionella medel för klimatbistånd för de fattigaste länderna. Vi ska inte ta pengar från det ordinarie biståndet. Det ska inte vara lån, utan det ska vara nya, fräscha pengar till dem som drabbas av våra utsläpp. Och gå ut och säg att vi skriver under Kyotoprotokollet oavsett vad Kanada, Australien och andra länder gör. Vi värnar Kyotoprotokollet, för utan ett legalt bindande internationellt system har vi ingenting kvar.

Herr talman! Ärade ledamöter! Kära åhörare! Det är verkligen svårt. Det är oerhört svårt att se å ena sidan de vetenskapliga rapporterna och å andra sidan utvecklingen i världen det här året, där många stora länder drar sig ur arbetet med Kyotoprotokollet. Som Anita Brodén sade är det en oerhört viktig bro till den bindande globala överenskommelse som vi hoppas kunna börja planera för i Durban. Det är också väldigt viktigt för vår del. Vi har ju redan klarat av det vi lovade i Kyotoprotokollet. Det är vi överens om. Vi måste gå vidare. Det står för bara 16 procent av världens utsläpp i dag. Det finns dock delar i det som är oerhört viktiga för de fattiga länderna. Där finns bärande regler för klimatprojekten, CDM. Det är väldigt bra att vi båda träffar representanter för de fattiga länderna i Durban. När jag var på förförhandlingar i Kapstaden för några veckor sedan var min upplevelse att Mali, Sydafrika, Indonesien och Bangladesh bad oss att behålla CDM. Då hamnar man i en svår knipa om man har Jens Holms åsikt. Möjligen kan vi enas om att göra dem så bra som möjligt. Det finns ju förbättringspotential. Det är inte alla som har blivit bra - jag medger det villigt - men jag tror att de är en viktig mekanism, särskilt om länderna själva vill ha dem. Jag är glad för det stöd som finns. Jag är glad över att vi i olika partier är representerade i Durban. Jag ska göra allt jag kan för att vi ska kunna samarbeta under de här viktiga förhandlingarna och dra åt samma håll.