Sveriges arbete för kvinnors situation i väpnade konflikter

Fru talman! Désirée Pethrus Engström har frågat utrikesministern och mig vad vi avser att vidta för åtgärder för att tillse att resolution 1325 genomförs i Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa) för att skydda kvinnor mot systematiska våldtäkter; vad vi avser att vidta för åtgärder i internationella sammanhang för att den i väpnade konflikter ofta utbredda straffriheten för soldater och officerare ska försvinna; vad vi avser att vidta för åtgärder för att de utsatta kvinnorna ska kunna få relevant vård och behandling efter de övergrepp de utsatts för, samt vad vi avser att göra för att säkra dessa kvinnors och deras barns fortsatta försörjning. Jag svarar på båda interpellationerna. Sverige fäster stor vikt vid jämställdhetsperspektivet i vårt breda freds- och säkerhetsfrämjande arbete, i det svenska humanitära biståndet samt i svenska åtgärder för att främja respekten för mänskliga rättigheter. Skyddsaspekten rent generellt och skydd mot sexuellt våld utgör en central del. Övergreppen i Kongo-Kinshasa, särskilt de sexuella övergreppen mot kvinnor och barn, har varit omfattande och allvarliga. Sverige fäster därför stor vikt vid skydd för, och stöd till, dessa grupper. Låt mig nämna några exempel. I Kongo-Kinshasa kanaliseras mycket av det svenska humanitära biståndet via en gemensam givarfond, Pooled Fund. År 2006 betalades 105 miljoner svenska kronor ut, av omkring totalt 170 miljoner kronor i humanitärt bistånd, och under 2007 kommer beloppet sannolikt att bli 100 miljoner kronor, och den totala volymen kommer sannolikt att kvarstå. Medlen inom den gemensamma fonden förvaltas av FN:s humanitära koordinatör i landet. Sverige är representerat i fondens styrelse på plats och kan således bevaka att centrala svenska frågor som sexuellt och könsrelaterat våld beaktas i fondens arbete. Den gemensamma givarfonden verkar inom ramverket för den för världssamfundet gemensamma Humanitarian Action Plan för Demokratiska republiken Kongo. Sverige bidrar genom denna fond till ett stort antal internationella enskilda organisationer och FN-organ som utför insatser inom den gemensamma aktionsplanens ramverk. Exempelvis kan nämnas att delar av detta omfattande humanitära bistånd går till samfälligheter i städer och byar som till största delen består av kvinnor utsatta för sexuellt våld. Dessa kvinnor har förskjutits av sina familjer och är ensamförsörjare i sina hushåll. Ett exempel är en samfällighet där kvinnorna genom FAO:s, Food and Agriculture Organization, försorg får utsäde, gödsel, redskap med mera som möjliggör odlandet av grödor som de sedan kan sälja för att försörja sig och betala skolavgifter med mera. Därtill bör nämnas att Sverige i Kongo-Kinshasa stöder Internationella rödakorskommittén som bland annat arbetar med skyddsfrågor och med att minska sexuellt våld mot kvinnor och verka för deras återanpassning i samhället. Vidare stöder Sverige den Norgebaserade internationella enskilda organisationen Norsk Flyktinghjelp, som bland annat arbetar med medling i konflikter i lokalsamhällen, upplysning om mänskliga rättigheter och informationsspridning, vilket kan påverka inställningen till och förekomsten av sexuellt våld. Som en följd av omfattningen av det grova sexuella våldet har man på Panzisjukhuset i Bukavu, Syd-Kivu, utvecklat gynekologisk kirurgi för att behandla drabbade kvinnor. Utöver de kirurgiska operationerna bidrar sjukhuset med psykosocialt stöd. Genom Pingstkyrkans biståndsgren och dess kongolesiska samarbetspartner har Sverige till stora delar varit med och byggt upp detta sjukhus. I dag utgår det direkta stödet till denna verksamhet från Echo, det vill säga att Sverige bidrar indirekt, samtidigt som Sida ger humanitärt bidrag till sjukhuset via Röda Korset, Rädda Barnen och Unicef. Även andra sjukhus erhåller svenskt stöd via Unicef. Interpellationerna berör problematiken med att kvinnorna ofta förskjuts socialt, det vill säga att statusen som våldtäktsoffer är väldigt stigmatiserande. Det är viktigt att i sammanhanget notera att man måste inrikta sig på att hjälpa dessa kvinnor utan att stigmatisera dem ytterligare. Ovannämnda inriktning på det humanitära biståndet fortsätter under 2007. Skyddsaspekten är och förblir viktig. Rätten för kvinnor att inte bli utsatta för sexuellt våld är en integrerad del av skyddsaspekten och Sveriges humanitära arbete i Demokratiska republiken Kongo. Sverige bidrar till att demobilisera "potentiella" förövare inom såväl den reguljära kongolesiska armén som miliser och återintegrera dem i samhället genom att bland annat ge dem startkapital och utbildning. Sedan 2002 stöder Sverige Trust Fund i Världsbankens regi inom ramen för the Multi Country Demobilisation and Reintegration Programme for the Greater Great Lakes Region. I detta program är komponenten för Kongo-Kinshasa den enskilt största. Sverige verkar även genom Europeiska unionen i Kongo-Kinshasa. En militär EU-styrka, Eufor RD Congo, till vilken Sverige gav ett substantiellt bidrag, har under sommaren och hösten stöttat FN-styrkan Monuc för att upprätthålla säkerheten under valen. I samband med detta åtagande tillsatte Sverige även tjänsten som rådgivare i genderfrågor till EU-styrkans militära ledning. Rådgivaren verkade bland annat för att bredda kontaktytorna med den kvinnliga delen av befolkningen, säkerställa att de kvinnor som utsatts för sexuellt våld fick hjälp på ett bra sätt, samt att kvinnans viktiga roll som opinionsbildare uppmärksammades. EU bedriver även en militärrådgivarinsats med syfte att reformera militären och en polisinsats i Kinshasa, till vilka Sverige bidrar med personal. Sverige bidrar även med kravallutrustning till polisinsatsen. EU planerar nu för att stärka sitt engagemang för säkerhetssektorreform i landet - en nyckelåtgärd för att stärka skyddet för kvinnor. Sverige har varit pådrivande inom EU för att genomföra FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet i insatserna. I det pågående planeringsarbetet av en möjlig EU-SSR-insats och i enlighet med den nationella handlingsplanen för genomförande av resolution 1325 har Sverige varit särskilt aktivt för att säkerställa att kvinnors utsatta situation tas i beaktande. Avslutningsvis, fru talman, frågan om straffrihet för soldater och officerare. Inom ramen för regeringens arbete för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna har Sverige, ofta tillsammans med övriga EU, påtalas för regeringen i Demokratiska republiken Kongo vikten av att motverka straffrihet. Landets regering bär det yttersta ansvaret för att förhindra kränkningar av de mänskliga rättigheterna och för att skydda kvinnor och män, flickor och pojkar från risken att bli utsatta för våld, inklusive sexuellt våld i alla dess former. De ansvariga för övergreppen måste ställas till svars, och offren har rätt till skydd.

Fru talman! Jag vill tacka ministern för det genomarbetade svaret och tycker naturligtvis att det är glädjande att ministern instämmer i att det behövs åtgärder för att minska antalet våldtäkter i Kongo-Kinshasa och för att ge dem som har utsatts för våldtäkter rätt till vård och behandling. Anledningen till att jag ställde denna interpellation är bland annat ett stort antal artiklar som tidningen Dagen hade under hösten. Det var skrämmande berättelser som inte handlade om några enskilda fall utan om systematiska våldtäkter som begås mot kvinnor i Kongo. Enligt flera organisationer menar man att var tredje kvinna i Kongo har våldtagits. Det är en fruktansvärd siffra. Det visar att våldtäkter har blivit en del av krigföringen mot befolkningen, och syftet är att slå sönder familjer och den bas som familjen utgör för trygghet och överlevnad i detta fattiga land. Det sägs att det inte är krig i landet, och ändå är Kongos kvinnor varje dag männens slagfält! Så kriget pågår, men bara i en annan form. Jag var i december på ett seminarium där Justine Sirire, 30 år, själv berättade om de våldtäkter - det är inte bara en utan flera - som hon har varit utsatt för just i Kongo-Kinshasa. Även den läkare som vårdar många offer på Panzisjukhuset i Bukavi, doktor Mukwege, berättade om det fruktansvärda som händer i landet och hur svårt skadade de kvinnor är som över huvud taget överlever dessa fruktansvärda övergrepp. Då, fru talman, kan vi inte slå oss till ro som politiker. Vi måste naturligtvis gå samman över landsgränser och markera att detta inte på något sätt är acceptabelt och att vi vill se åtgärder från det internationella samfundet och från Kongos regering mot detta. Jag vet att Kofi Annan på kvinnokonferensen år 2005 i FN:s regi i New York höll ett seminarium där han uppmärksammade de här frågorna. Han betonade just att kvinnorna har blivit männens slagfält och hur det påverkar kvinnorna, som blir utfrysta från lokalsamhället. De får också svårt att försörja sig, då de inte vågar sig ut på fälten för att arbeta i rädslan för nya övergrepp. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi här i kammaren kan berätta om detta, men samtidigt är det så svåra berättelser som dessa kvinnor har att det inte går att beskriva allt det som kvinnorna har varit med om. Frågan blir då vad vi i Sverige kan göra mer. Ministern har tagit upp flera viktiga åtgärder. Kan vi göra något mer? Kan vi påverka FN att göra mer? Kan vi sätta frågan högre upp på FN:s agenda? Jag är inte så säker på att den är så högt upp på FN:s agenda. Kan EU göra mer? Min fråga är naturligtvis: Vad kan ministern ytterligare göra vid sidan av det som redan görs för att få upp frågan på både EU:s och FN:s agenda? Det är ofta milismän från Rwanda, men också från Kongo-Kinshasas egna soldater, som gör dessa övergrepp. I dag finns många FN-soldater i Kongo-Kinshasa, och ändå pågår dessa ständiga våldsattacker mot kvinnor. Hur kan de få fortsätta trots att det finns så många FN-soldater i Kongo? Kan vi inte trycka på mer inom det internationella samfundet på att det också finns resolutioner som säger att man inte får våldta kvinnor? Ministern säger att det är landet självt som ska beivra brotten, men frågan är om vi inte kan föra upp det i internationella domstolar när det är militär personal som gör dessa övergrepp?

Fru talman! Låt mig tacka Désirée Pethrus Engström för att hon vill ta upp den här frågan, som jag tror förtjänar mycket stor uppmärksamhet med tanke på varje enskild som utsätts för detta men också därför att det har blivit mer systematiskt med våldtäkter i konfliktsituationer. Vad ska vi göra åt detta? Kriget är slut men offren lever vidare, och fortfarande är det kanske en del beteenden som äger rum. Jag har också hört förfärliga siffror, bland annat när jag var på en FN-aidskonferens i höstas. Vi hade upp ett specialfall om säkerhet och aidsproblematiken och ägnade en förmiddag åt Kongo-Kinshasa. Man diskuterade vad aidsspridningen har haft för betydelse i samband med kriget och dess konsekvenser men också uppgiften att av de kvinnor som har överlevt lär uppemot 800 000 ha varit utsatta för våldtäkter, kvinnor som nu lever vidare. Hur kan vi verka för fred och försoning? Det är många komponenter i detta, vi hinner inte gå in på allting i dag. Men det jag tror är viktigt - och det är därför jag i dag har på mig märket Ögat som Lottorna och Unifem tagit fram i syfte att lyfta fram frågan om systematiska våldtäkter - är att visa att vi ser vad som sker och att vi försöker förstå men också motverka det. Jag tror att det är oerhört viktigt att säga att landet självt måste förstå och ta ansvar och hävda internationell rätt och lag men också dokumentera övergreppen och se till att förövare ställs till svars. Därför måste vi utbilda våra soldater och människor som arbetar med utvecklingsstödet för att iaktta detta och inte bara bilda opinion utan också se till att kvinnors rättigheter blir en integrerad del i alla de aktiviteter vi företar oss inom utvecklingssamarbetet, i militära operationer och i EU:s civila och i krishanteringssituationer. Vi har tagit initiativ till att det inom FN-systemet, inom dess militära del som utbildar och förser alla de FN-soldater som ska ut, ska finnas en högt placerad jämställdhetsrådgivare. Det är ett initiativ som har tagits nyligen, inte minst genom det intresse som Kofi Annan har visat frågan. Det är ett sätt att visa att detta måste vara med när vi utbildar de soldater som sänds ut. Många gånger har de tyvärr också varit förövare. Det handlar också om att få kunskap och kunna dokumentera detta för att någon ska kunna ställas till svars och för att försoning också ska kunna äga rum. Det finns väldigt mycket mer kvar att göra i det här arbetet. Jag är glad över att riksdagen har visat engagemang för detta i dag. Jag vill också passa på att nämna att vi har en nationell handlingsplan kring resolution 1325 som handlar om detta. Jag hoppas kunna få återkomma inte bara till kvinnors roll som offer utan också till hur jag anser att vi ska arbeta för att stärka kvinnor för att bryta dessa förfärliga beteenden som vi nu ser i en del konfliktsituationer.

Fru talman! Jag tackar ministern för det svaret och för det engagemang som ministern visar för frågan. Det bådar gott för framtiden. I mitt första inlägg fokuserade jag lite mer på hur vi ska förhindra våldet. Där tror jag att det finns mer att göra för att få upp det på agendan ännu mer. Jag skulle också vilja lyfta upp nästa del som handlar om vård och behandling. Den vård som krävs är nämligen ganska omfattande. För det första är det så många offer vi talar om. De behöver ofta hjälp med komplicerade operationer efter de här våldtäkterna, eftersom de är så våldsamma. Frågan är: Finns det tillräckligt med sjukvård för alla dessa kvinnor, om nu var tredje kvinna i Kongo-Kinshasa har varit utsatt för våldtäkt? Tror vi att det finns tillräckligt med resurser? Sedan behövs det också, som ministern sade, ett psykologiskt och psykosocialt stöd till kvinnorna, eftersom det också självfallet är en stor andel som får psykiska men. Jag vet inte om de 100 miljoner som ministern nämner i interpellationssvaret går till just vård och behandling av våldtäktsoffer. Jag kan inte riktigt utläsa det. Finns det tillräckligt många sjukhus och behandlingscenter för de här kvinnorna? När de här kvinnorna sedan har fått vård och behandling ska de återvända hem. Då börjar ytterligare en svår process för många kvinnor eftersom det är, som vi har varit inne på, så behäftat med skuld och skam. Utfrysningen från lokalsamhället av de här kvinnorna är omfattande. Då krävs det ett mänskligt stöd för att de ska kunna klara av det här återvändandet. Den utbredda synen att de här kvinnorna ska förskjutas finns ju. Där tror jag att ideella organisationer än mer än i dag kan finnas med i stödprocessen. Jag vet att kyrkans olika hjälporganisationer gör en stor insats. Jag tror att kyrkliga organisationer och andra hjälporganisationer kanske skulle kunna få ett ännu större stöd än i dag. En viktig fråga som jag också vill lyfta upp är detta hur kvinnor ska försörja sig, eftersom de inte vågar gå ut på fälten för att hämta mat. Den ingår också i min frågeställning. Det här gör att kvinnorna blir fattigare och att deras barn drabbas. Det gör att kvinnorna blir än mer utsatta för framtiden. Jag har också en fråga som berör ministerns svar om den här rådgivaren till EU-styrkans militära ledning i genderfrågor. Jag tänker mig att det skulle handla om att utbilda och ge kompetens i frågor som har att göra med hur man inom FN-styrkan ska kunna stärka kvinnors ställning i Kongo och hur man ser till att de får kunskap i att se strukturella och ojämställda system inom samhället som gör det möjligt att var tredje kvinna i Kongo riskerar att bli våldtagen. Där menar jag att FN-styrkan måste få förståelse för de mekanismer som gör att många av dem till exempel själva utnyttjar sexuella tjänster hos kvinnor i Kongo-Kinshasa. Det här ger helt fel signaler till militär personal inom landet att synen på kvinnan är att hon är en rättighet, någonting man kan ta för sig av. Jag skulle vilja att den här rådgivaren verkligen utbildade styrkorna i de här frågorna och markerade att det inte är acceptabelt att kvinnors kroppar utnyttjas på det sättet och naturligtvis inte heller för sexuellt våld. Min fråga handlar om huruvida ministern tror att de här 100 miljonerna räcker och om den här utbildaren, rådgivaren, även ska utbilda FN-styrkorna.

Fru talman! Jag tackar Désirée Pethrus Engström för att hon har ställt den här interpellationen. När statsrådet vidgade perspektivet en smula från att bara handla om Kongo-Kinshasa fann jag anledning att också begära ordet. Jag hade förra året möjlighet att på Backåkra nere i Ystad lyssna till FN:s generalsekreterare Kofi Annans särskilda utredare eller granskare i den här frågan, nämligen Elisabeth Rehn. Tillsammans med en känd kvinnlig politiker från Liberia har hon gjort en stor utredning om just de här frågorna. Det var en specialgranskning av ett antal konflikter i världen, hur kvinnor har misshandlats och hur detta har skett systematiskt. Det var på ett annat sätt, i förstorad skala, en ännu mer skrämmande upplevelse. Den fråga som jag tycker reser sig här är att man inte bara kan göra de enskilda soldaterna och människorna ansvariga för de enorma övergrepp som sker systematiskt. Vi har sett det i Rwanda och så vidare. Vi måste också, som Désirée Pethrus Engström var inne på, lyfta upp ansvaret för att det här förekommer till statsledningarna och till de ansvariga politikerna. Jag tror att det var Elisabeth Rehns och hennes medarbetares huvudlinje att om inte det internationella samfundet gör frågan om de systematiska våldtäkterna i krig till en fråga också för de ansvariga politikerna - om de stillatigande åser detta - blir det ett vapen i själva krigföringen. Jag menar, och jag tror att det kan vara oberoende av kön, att det är viktigt att göra de politiker i olika statsledningar som stillatigande åser detta ansvariga för att deras soldater använder våldtäkten som ett inslag i att kuva en annan nation, ett annat folk eller en annan stam som det ibland är fråga om. Detta är inte något nytt i världen. Vi vet att det förekom inte minst under slutskedet av andra världskriget, och kanske tidigare också. Det har kommit ut en bok som heter Stalins hämnd . Den visar den otroliga brutalitet på det här området som ryska soldater visade i Tyskland gentemot tyska kvinnor i slutet av andra världskriget. Det är en alldeles utmärkt bok. Jag skulle vilja fråga statsrådet hur Sverige skulle kunna följa upp Elisabeth Rehns och den liberianska kvinnosakskämpens studier på det här området så att det blir en internationell fråga där ansvaret för de systematiska våldtäkterna i krig också läggs på de ansvariga politikerna.

Fru talman! Låt mig återkomma till detta att Sverige hade med en jämställdhetsrådgivare i EU-insatsen i Kongo nu senast. Det var en kvinna som var placerad i Potsdam. Det har haft väldigt bra effekt. Det visar att Sverige menar allvar och att vi också vill påverka detta inte bara i ord utan också i handling genom att ställa den här typen av kompetens till styrkans förfogande. Vad jag har förstått har det gjort så god nytta att chefen för den svenska insatsledningen nu har knutit den här kvinnan direkt till sig. Det här behövs också för de fortsatta svenska framgångarna på det här området. När det gäller den FN-jämställdhetsrådgivare som vi vill ha placerad i New York handlar det väldigt mycket om de FN-soldater som sänds ut. Behoven är ju enorma. Jag tror att DPKO planerar att snart skicka ut uppemot 140 000 soldater till olika krishärdar runtomkring. Många av dem kommer från utvecklingsländerna. Det handlar om att utbilda de soldaterna i hur man beter sig och hur man lever i FN:s anda, och inte minst enligt resolution 1325. Det handlar också om att iaktta speciellt kvinnors och barns skyddsbehov i konflikter. Det är oftast kvinnor och barn som drabbas värst. Men detta behövs också för att man ska kunna dokumentera de övergrepp som sker. Jag tror att det är väldigt viktigt, när man sedan går in i en post-konflikt-situation, för att komma åt stigman kring de kvinnor som har drabbats och för att kunna ställa ansvariga till rätta, att man också har ett rättssystem som fungerar. Därför är jag glad att Sverige har sjösatt ett program som heter Gender Justice. Vi har gjort det tillsammans med Sydafrika. Där tittar vi bland annat nu på situationen i Liberia för att diskutera kvinnors rättigheter, utkräva ansvar och få möjlighet att döma de skyldiga. Det måste ju vara så att det är på så sätt vi lyfter upp hela den här frågan: genom att visa att det här inte är acceptabelt och att vi är oroade för en utveckling där våldtäkter har blivit ett systematiskt sätt att föra krig. Konsekvenserna av detta är alltså fruktansvärda för dessa kvinnor och deras barn med tanke på vilken vardag de sedan lämnas i. Därför handlar det också väldigt mycket om utvecklingssamarbete - att vi kan ha ett utvecklingssamarbete som riktas specifikt till dessa kvinnor för att de ska kunna komma tillbaka genom att kunna försörja sig själva och, trots de hemskheter de har överlevt, kunna leva ett någotsånär värdigt liv. Där är det en styrka i Sverige, tycker jag, att vi har en hög medvetenhet om de här frågorna och att vi vill framhålla kvinnors och barns ställning. Vi har många kyrkor men också Unicef, Unifem, Kvinna till Kvinna, IKFF - många ideella organisationer som jobbar med de här frågorna utifrån två perspektiv, skulle jag vilja säga: medvetandegörandet och informationsbildandet, men också att de erbjuder direkt stöd. Det är därför som vi kanaliserar en hel del av vårt utvecklingssamarbete genom dessa organisationer. Räcker då resurserna? Finns det tillräckligt många sjukhus, och ser vi att det behövs fysisk men också mental rehabilitering? Där tror jag att det finns stora brister. Jag kommer nu att resa till ett annat område, Sudan och Darfur, där det har förekommit extremt mycket systematiska våldtäkter, i syfte att göra många fältbesök och att diskutera tillsammans med experter från WHO hur pass stora behoven är för att vi ska kunna bygga ut sjukvårdskapaciteten men också göra detta utifrån de mentala perspektiven. Jag vet inte om de här pengarna räcker, kan jag svara interpellanten, men jag lovar att jag ska försöka se till att vi har rätt balans i det svenska utvecklingssamarbetet och den budget som riksdagen har beviljat för att vi ska kunna ta vår del av ansvaret för fred, säkerhet och försoning i världen.

Fru talman! Låt mig återkomma till detta att Sverige hade med en jämställdhetsrådgivare i EU-insatsen i Kongo nu senast. Det var en kvinna som var placerad i Potsdam. Det har haft väldigt bra effekt. Det visar att Sverige menar allvar och att vi också vill påverka detta inte bara i ord utan också i handling genom att ställa den här typen av kompetens till styrkans förfogande. Vad jag har förstått har det gjort så god nytta att chefen för den svenska insatsledningen nu har knutit den här kvinnan direkt till sig. Det här behövs också för de fortsatta svenska framgångarna på det här området. När det gäller den FN-jämställdhetsrådgivare som vi vill ha placerad i New York handlar det väldigt mycket om de FN-soldater som sänds ut. Behoven är ju enorma. Jag tror att DPKO planerar att snart skicka ut uppemot 140 000 soldater till olika krishärdar runtomkring. Många av dem kommer från utvecklingsländerna. Det handlar om att utbilda de soldaterna i hur man beter sig och hur man lever i FN:s anda, och inte minst enligt resolution 1325. Det handlar också om att iaktta speciellt kvinnors och barns skyddsbehov i konflikter. Det är oftast kvinnor och barn som drabbas värst. Men detta behövs också för att man ska kunna dokumentera de övergrepp som sker. Jag tror att det är väldigt viktigt, när man sedan går in i en post-konflikt-situation, för att komma åt stigman kring de kvinnor som har drabbats och för att kunna ställa ansvariga till rätta, att man också har ett rättssystem som fungerar. Därför är jag glad att Sverige har sjösatt ett program som heter Gender Justice. Vi har gjort det tillsammans med Sydafrika. Där tittar vi bland annat nu på situationen i Liberia för att diskutera kvinnors rättigheter, utkräva ansvar och få möjlighet att döma de skyldiga. Det måste ju vara så att det är på så sätt vi lyfter upp hela den här frågan: genom att visa att det här inte är acceptabelt och att vi är oroade för en utveckling där våldtäkter har blivit ett systematiskt sätt att föra krig. Konsekvenserna av detta är alltså fruktansvärda för dessa kvinnor och deras barn med tanke på vilken vardag de sedan lämnas i. Därför handlar det också väldigt mycket om utvecklingssamarbete - att vi kan ha ett utvecklingssamarbete som riktas specifikt till dessa kvinnor för att de ska kunna komma tillbaka genom att kunna försörja sig själva och, trots de hemskheter de har överlevt, kunna leva ett någotsånär värdigt liv. Där är det en styrka i Sverige, tycker jag, att vi har en hög medvetenhet om de här frågorna och att vi vill framhålla kvinnors och barns ställning. Vi har många kyrkor men också Unicef, Unifem, Kvinna till Kvinna, IKFF - många ideella organisationer som jobbar med de här frågorna utifrån två perspektiv, skulle jag vilja säga: medvetandegörandet och informationsbildandet, men också att de erbjuder direkt stöd. Det är därför som vi kanaliserar en hel del av vårt utvecklingssamarbete genom dessa organisationer. Räcker då resurserna? Finns det tillräckligt många sjukhus, och ser vi att det behövs fysisk men också mental rehabilitering? Där tror jag att det finns stora brister. Jag kommer nu att resa till ett annat område, Sudan och Darfur, där det har förekommit extremt mycket systematiska våldtäkter, i syfte att göra många fältbesök och att diskutera tillsammans med experter från WHO hur pass stora behoven är för att vi ska kunna bygga ut sjukvårdskapaciteten men också göra detta utifrån de mentala perspektiven. Jag vet inte om de här pengarna räcker, kan jag svara interpellanten, men jag lovar att jag ska försöka se till att vi har rätt balans i det svenska utvecklingssamarbetet och den budget som riksdagen har beviljat för att vi ska kunna ta vår del av ansvaret för fred, säkerhet och försoning i världen.

Fru talman! Jag tackar Gunilla Carlsson för det svaret. Det är bra att man jobbar vidare med Gender Justice och även Darfur, som ju, som ministern säger, också är ett område där systematiska våldtäkter länge har rapporterats men inte har stävjats. På något sätt är det så som tidigare talare sade: Det här måste lyftas upp väldigt högt på de olika agendorna där man diskuterar kring de här krigs- och konfliktområdena. Vi vet ju att våldtäkter är ett sätt och terrorism är ett annat. Vi rår inte på det. Den krigföring som sker i dag sker inte på traditionellt sätt, och därför måste vi också titta på hur vi ska jobba med fredsarbetet framöver. Jag noterar också att Gunilla Carlsson i dag i tidningen Dagen gör en viktig markering. Den handlar om att man inte blandar ihop försvarsinsatser med biståndsinsatser. Om vi ser till det vi i dag debatterar blir det väldigt tydligt att vi behöver de fredsbevarande insatserna, men vi behöver också insatser och kraftiga resurser till bistånd som till exempel vård och behandling för dem som har varit utsatta för systematiska våldtäkter i olika områden. Jag vill alltså tacka för det förtydligandet och hoppas att ministern driver den linjen inom regeringen. Jag vill också tacka för det engagemang som ministern har visat för frågan. Jag ser fram emot alla de åtgärder som ministern har aviserat och att få se hur vi kan jobba vidare gemensamt för att de här kvinnorna kanske framöver ska börja se ett slut på de här vidriga övergreppen och känna en trygghet inför framtiden. Ser man en FN-soldat ska det betyda att det nu är trygghet som gäller. Soldaterna ska kunna markera detta, och deras syn på kvinnan ska vara att inga övergrepp eller utnyttjande av kvinnor på något sätt får ske i de länder där konflikterna råder.

Fru talman! Jag vill tacka Désirée Pethrus Engström och även Gunnar Andrén för att vi fick en möjlighet att diskutera vad som redan sker men också känna efter att det nog finns mycket kvar att göra ute i världen för de här frågeställningarna, som ju delvis är nya och som vi också måste leva med, inte minst utifrån mitt perspektiv som ansvarig för internationellt utvecklingssamarbete. Det här är centrala frågeställningar för att man ska kunna få gå från konfliktsituationer till väl fungerande samhällen. Kvinnornas situation måste stå i centrum, tycker jag, när vi nu bland annat diskuterar den här tragiska frågan. Men det gäller också, som jag sade att jag skulle återkomma till, att kvinnor inte bara är offer. Kan vi också stärka kvinnor och säga att vi står på deras sida kan de bli detta verktyg som gör att utvecklingen tar fart. Det är kvinnor som många gånger tar ansvaret för barnen, för framtiden och för skolgången. Därför hoppas jag att vi genom att visa solidaritet i dessa extremt utsatta situationer också kan bygga vidare i utvecklingssamarbetet. Därför blir rehabilitering av dessa kvinnor så viktig. Därför är frågan om tillgång till god vård central, men centralt är också att vi initialt kan stävja dessa övergrepp, delvis genom självklarheten att FN ska stå för säkerhet och inte för övergrepp. Det har ju tyvärr skett en del. Därför är det så viktigt med utbildning och kunskap om detta i FN-organisationen, men också att vi har tillräckligt mycket soldater som kan stävja övergreppen och hindra våldet. Därför brukar jag säga att säkerhet och utveckling går hand i hand. Min roll är inte att ge upp medel i biståndsbudgeten för att vi ska ha mer militära insatser, utan det är att se till att vårt utvecklingsbistånd går till att säkerhet och utveckling ska gå hand i hand och samverka. Vi måste se de här sambanden. Vi kan inte bara tro att en militär insats räcker, utan det handlar om så mycket kring detta med till exempel eftervård. Framför allt: När vi gör en militär insats är det det yttersta beviset på att våra förebyggande åtgärder har misslyckats. Därför är det jättespännande att få ha det här ansvarsområdet, men det innebär också att man träffar de allra mest utsatta människorna. Därför hoppas jag få en fortsatt bra diskussion med riksdagen om dessa frågor, som jag tror har varit för lite synliggjorda, kanske just för att de är så fruktansvärda att vi inte ens vill tänka på dem.