Sveriges ansvar för giftigt avfall i Chile

Interpellationsdebatt 18 juni 2021

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 22 Miljö- och klimatminister Per Bolund (MP)

Fru talman! Lorena Delgado Varas har frågat mig om jag kommer att agera för att avhjälpa miljö- och hälsohoten i Arica, arbeta för att Sverige ska återta det giftiga avfallet så att det kan slutförvaras på ett betydligt säkrare sätt än i Chile samt undersöka möjligheten att bistå Chile med stöd för att åtgärda de befintliga hälso- och miljöskadorna i Arica till följd av gruvavfallet.

Regeringen har tagit emot ett brev från åtta av FN:s specialrapportörer där de beskriver situationen för mänskliga rättigheter i Arica i Chile och Boliden Mineral AB:s hantering av våtverksslam 1984-1985. Specialrapportörerna har uppmanat regeringen att vidta omedelbara åtgärder för att stoppa påstådda pågående övergrepp mot mänskliga rättigheter samt se till att ansvar utkrävs av personer som påstås ha orsakat övergreppen. Regeringen har svarat på brevet. I svaret har regeringen framhållit att den ser med oro på den situation i Arica, Chile, som FN:s specialrapportörer beskriver. Situationen är djupt beklaglig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sverige har en drivande och ambitiös linje i det internationella kemikalie- och avfallsarbetet, liksom för att utveckla arbetet med hållbart företagande, inte minst för att öka kunskapen om risker men också för att utveckla innovativa lösningar som bidrar till mindre miljöpåverkan. Alla människor ska kunna leva under säkra, hälsosamma och hållbara förhållanden.

Regeringen konstaterar i svaret att det vid tidpunkten för exporten av våtverksslammet inte uppställdes krav på exportlicens från svenska myndigheter eftersom material med metallinnehåll liknande våtverksslammet inte klassificerades som farligt avfall. När exporten genomfördes fanns det inte heller några specifika rekommendationer från OECD angående export av avfall som inte klassificerats som farligt avfall. Därför har regeringen inte anledning att vidta de åtgärder som rör våtverksslammet som krävs i brevet.

Det har gått lång tid sedan det inträffade, och frågan har varit föremål för domstolsprövning i både Sverige och Chile. Regeringen har också i svaret till specialrapportörerna pekat på att det skett en utveckling av regelsystemet sedan 1980-talet. Sedan 2006 är det inom EU förbjudet att exportera farligt avfall utanför OECD.

Regeringen för en aktiv dialog och samarbetar i miljöfrågor med Chile. Sverige undertecknade bland annat 2016 ett bilateralt avtal med Chile om hållbar gruvnäring och uppdaterade ett annat om hållbart företagande. Sveriges ambassadör i Chile besökte Arica 2019 och träffade representanter för boende som drabbats. Förhandlingar pågår också mellan EU och Chile om ett moderniserat associeringsavtal som ska innehålla ett särskilt hållbarhetskapitel med skrivningar om miljö, mänskliga rättigheter, sociala villkor och jämställdhet. Avtalet kommer att ytterligare stärka EU:s och Sveriges dialog med Chile i dessa frågor. I svaret till FN:s specialrapportörer har regeringen framhållit det aktiva arbete som bedrivs för att implementera FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter.

Regeringen lägger stor vikt vid arbetet med företagande och mänskliga rättigheter och för en aktiv dialog med företag, fackföreningar, civilsamhället och näringslivsorganisationer. I december 2019 lanserades regeringens plattform för internationellt hållbart företagande, i vilken det uttrycks en tydlig förväntan på svenska företag. Oavsett var i världen företag verkar ska de agera hållbart och ansvarsfullt genom att arbeta för mänskliga rättigheter, jämställdhet, goda arbetsvillkor, miljö, klimat och korruptionsbekämpning.


Anf. 23 Lorena Delgado Varas (V)

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Jag uppskattar att minister Bolund räknar upp det arbete som genomförs i dag i fråga om hållbart företagande. Det är positivt, men inte tillräckligt.

Egentligen handlar interpellationen inte om vad regeringen kräver eller den dialog regeringen har med företagen i dag, utan interpellationen handlar om reparation och upprättelse kring en miljöorättvisa som Boliden, med svenska statens goda minne, ändå utförde och som fortfarande i dag är högst relevant i vardagen för invånarna i Arica.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ministern sa att när exporten genomfördes fanns inte heller några specifika rekommendationer från OECD angående export av avfall som inte klassificerats som farligt avfall. Men sanningen är att Sverige inte levde upp till de internationella krav som gällde när Boliden fraktade avfallet från Sverige till Chile. Här duckar minister Bolund och regeringen från Sveriges ansvar genom några ohållbara argument.

Vid tiden för utförseln av avfallet hade OECD i februari 1984 beslutat om riktlinjer för transporter av farligt avfall. Dessa gällde även för Sverige. Enligt OECD:s beslut definierade man farligt avfall enligt följande: Varje avfall som anses som farligt eller som är rättsligt definierat som farligt i det land det befinner sig i på grund av den potentiella risken för människor eller miljö som sannolikt uppkommer vid en olycka, felaktig transport eller slutförvar.

OECD:s beslut gäller alltså varje avfall som ansågs vara farligt vid den aktuella tiden, inte bara det som är rättsligt definierat som farligt. Här gör man en juridisk misstolkning av OECD:s beslut.

Jag undrar om ministern verkligen menar att avfall som innehåller mer än 17 procent arsenik och därtill höga halter av bly, kvicksilver, kadmium och andra giftiga ämnen inte skulle ha ansetts farligt i mitten av 1980-talet. Kunskapen om de ämnenas giftighet har vi haft i mer än ett sekel.

Det är just därför att avfallet var så enormt farligt som Boliden och Naturvårdsverket vid den tiden hade hållit samråd om andra hållbara lösningar för slutförvar. Men Boliden valde ändå 1984 att meddela staten att man tänkte skicka avfallet till Chile i stället. Svenska staten gjorde ingenting för att stoppa eller kontrollera utförseln och ingenting för att följa upp, i strid med internationella förpliktelser och med katastrofala följder för människors hälsa i Arica.


Anf. 24 Miljö- och klimatminister Per Bolund (MP)

Fru talman! Jag vill börja med att konstatera att jag tycker att det vi har kunnat se i Arica är oerhört olyckligt,. Jag är glad över att det är något som vi aldrig skulle acceptera i dag.

Samtidigt är det så att myndigheter vid varje givet tillfälle följer den lagstiftning som gäller just då. Våtverksslammet som exporterades betraktades inte som farligt avfall vid det tillfället, och därför var myndigheterna tvungna att agera på det sättet.

Sedan kan man tycka vad man vill om den lagstiftningen. Där kan jag säga att Miljöpartiet bildades ungefär samtidigt som den här exporten skedde, och vi bildades just för att kunna bemöta den här typen av händelser. Det är ju tyvärr inte bara i Chile som vi har sett exempel på att människor har skadats av hantering av olika former av avfall, i det här fallet våtverksslam. I andra fall är det elavfall, plastavfall eller liknande.

Min och regeringens inställning är att detta aldrig ska vara acceptabelt utan att människor och miljö ska skyddas från den här typen av utveckling. Det är också därför vi har drivit på med så enormt stor kraft för att ändra lagstiftningen så att något sådant här aldrig ska kunna hända igen.

Det är samtidigt viktigt att poängtera att det är långt ifrån bara i Chile vi haft problem med farliga ämnen som förgiftar människor och miljö. Även i Sverige har vi tusentals platser runt om som sitter på gamla giftsynder, där gifterna riskerar att läcka ut och påverka miljön och människors hälsa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett väldigt känt exempel i Sverige är BT Kemi i Teckomatorp, där det också var människor som drabbades av hälsoeffekter på grund av att man hade dålig hantering. Där har saneringen fortsatt ända fram till nu för att hantera den typen av problem.

Det här visar väl på att den stora bristen har varit att vi inte haft tillräckligt lagligt skydd för miljö och hälsa. Det har vi haft all anledning att kämpa hårt för att förändra, och jag är väldigt glad över att vi har lyckats förändra det så att vi nu har en helt annan lagstiftning på plats. I dag skulle en liknande hantering inte vara tillåten.

Vi har som sagt många egna saneringsarbeten att göra. Det är också något som vi lägger mycket resurser på, och det gör att vi utvecklar tekniker och lösningar. Där är vi såklart beredda att bistå Chile om man skulle begära sådan hjälp. Vi har inte fått någon formell begäran från Chile om insatser från svensk sida. Däremot vill jag vara tydlig med att vi inte på något sätt lägger hinder i vägen för Boliden om Boliden skulle vilja göra insatser för att hantera den här situationen.

Jag är den förste att beklaga att människor både i Chile och i Sverige har drabbats av förstörd miljö och förstörd hälsa på grund av agerande i historien. Vi har allt ansvar att se till att det inte kan upprepas.


Anf. 25 Lorena Delgado Varas (V)

Fru talman! Jag vill bara så att vi har med oss det lyfta fram att det här är ett svenskt företag och att svenska myndigheter gjorde en feltolkning, dessutom då Chile var en diktatur.

Jag kan inte låta bli att bli både arg och upprörd. Folk utsätts för avfallet än i dag, så det här är inte på något sätt ett avslutat kapitel. De första barnen som växte upp med detta ser nu sina egna barn påverkas av det.

Jag läste till exempel om Patricia Aguirre och hennes familj, som flyttade till en av de kontaminerade stadsdelarna 1995. Hennes yngsta var då ett år gammal och hade höftproblem. Han fick ofta leka på framsidan av huset, som täcktes av damm. Ibland kunde han till och med svälja damm, så som barn gör när de leker till exempel i sand. Hela familjen testades år 2000, och de hade klart förhöjda värden av arsenik och bly. Patricias son har i dag mist synen och har en funktionsnedsättning. Hennes äldsta dotter har fått missfall. Folk i Arica beskriver livet som en pilgrimsfärd mellan sjukhus och vårdcentraler.

I sin slutreplik i Svenska Dagbladet i går, den 17 juni, skriver Marcos Orellana, en av FN:s rapportörer, följande om den invändning som ministern tog upp tidigare: "Detta påstående, att svensk rätt inte betraktade avfall med så höga koncentrationer av arsenik, kvicksilver, bly och kadmium som farligt, är i bästa fall helt enkelt fel, i värsta fall avsiktligt missledande. Vi måste komma ihåg att dessa ämnen är bland de giftigaste som människan känner till. Arsenik har exempelvis varit typexemplet på gift i århundraden. De katastrofala hälso- och miljöeffekterna som drabbat lokalsamhället i Arica undanröjer varje tvivel på att Bolidens avfall var farligt."

Kan ministern och regeringen på fullt allvar påstå att Bolidens giftiga avfall inte ansågs farligt under 80-talet? Är detta verkligen regeringens linje? Väljer regeringen att glida undan sitt ansvar och ducka bakom ett juridiskt ohållbart argument?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En sådan linje försvagar Sveriges internationella trovärdighet på miljöområdet. Det är lätt att prata om att Sverige ska vara drivande och ambitiöst i klimatfrågorna. Jag är den första att uppskatta det. Men vi måste också ta hand om det som hänt i historien. Vi måste gå från ord till handling och visa att det här betyder någonting.

Är det den här bilden som människorna i Arica och omvärlden ska ha av Sverige, nu inför förberedelserna av 50-årsfirandet av Stockholmskonferensen och den miljödeklaration som Sverige antog 1972?

Jag tänker att ministern ändå måste förstå att uppmärksamheten som den här frågan skulle kunna få under FN-konferensen är väldigt negativ.


Anf. 26 Miljö- och klimatminister Per Bolund (MP)

Fru talman! Det är ju en fruktansvärd beskrivning av ett väldigt tragiskt fall som Lorena Delgado Varas ger. Det går inte att inte beröras av den.

Jag kan säga att mycket av min mission, anledningen till att jag gick in i politiken, är att se till att man inte ska kunna skada människor och miljö på ett så här allvarligt sätt. Det är också det jag ägnar hela min arbetstid åt.

Sedan finns det många sätt att skada människor och miljö. Giftiga ämnen är ett. Klimatförändringarna är ett annat som riskerar att skada människor och miljö väldigt allvarligt i framtiden. Det är precis där vi behöver lägga vår kraft och vårt arbete för att motverka att det händer.

Det är också viktigt, tycker jag, att hålla fast vid principer när vi försöker bekämpa händelser som skadar människor och miljö. En princip som jag tycker är viktig att hålla fast vid är att det är förorenaren som ska betala, det vill säga att det är den som ger upphov till ämnen som riskerar att skada människor och miljö som också ska stå för kostnaden.

Det är den principen som vi arbetar efter i Sverige när vi sanerar farliga områden. Det kan ibland vara ett frustrerande arbete. Det är ju inte alltid självklart vem som är ekonomiskt ansvarig - i slutändan är det ofta domstolar som får avgöra vilken aktör det är som har gett upphov till risker eller skador i miljön. Men det är ändå en viktig princip att hålla fast vid.

Jag tror inte att Lorena Delgado Varas vill se en situation där svenska staten alltid kliver in när företag, oavsett om de är svenska eller internationella, har begått olika former av fel eller orsakat miljö- eller hälsoskador. Det är en viktig princip att det är den som har orsakat problemen som i slutändan ska stå för kostnaderna.

Från regeringens sida är linjen väldigt tydlig: Företag som har aktiviteter i andra länder har ett oerhört stort ansvar, var de än är. Man kan inte bara dumpa sina problem på de länderna eller på andra aktörer, utan man har ett ansvar att agera på ett hållbart sätt när det gäller miljö men också när det gäller till exempel sociala rättigheter. Det är något som vi varit starkt pådrivande för i relation till svenska företag som har aktiviteter internationellt och något som det är viktigt att hålla fast vid.

Det är väldigt beklagligt, tycker jag och även regeringen, att frågan om sanering inte har kunnat lösas. Som jag sa tidigare kommer regeringen inte att stå i vägen om Boliden vill agera i det här fallet.

Den här frågan har också prövats i domstol både i Sverige och i Chile, och regeringen kan inte överpröva beslut som en domstol har fattat. Så fungerar inte det svenska politiska och rättsliga systemet. Men regeringen är som tidigare öppen för att ha en dialog och ett samarbete i miljöfrågor med Chile och även med andra länder. Det har vi också varit tydliga med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Både regeringen och ambassaden i Chile har under många år följt Bolidenärendet, och vi har kunnat konstatera att den här frågan skulle ha hanterats inom ramen för rättsväsendet. Staten kan inte uttala sig i det här fallet - inte i andra fall heller - om de juridiska överväganden som ligger bakom de domslut som har kommit.

Samtidigt visar detta fall också på vikten av att Sverige och Chile, för den delen, och även exporterande företag arbetar aktivt med hållbart företagande och inte minst ökar kunskaperna om risker samt på behovet av att göra det man kallar för väsentlighetsanalyser, eller due diligence, när man för över avfall eller ämnen mellan länder.

Vi för också en aktiv dialog och samarbetar med Chile i miljöfrågor. Bland annat utvecklade vi 2016 bilateralt ett avtal med Chile om hållbar gruvnäring och uppdaterade ett avtal om hållbart företagande. Regeringen för alltså en fortsatt aktiv dialog med Chile i dessa frågor.


Anf. 27 Lorena Delgado Varas (V)

Fru talman! FN har ändå bett Sverige att agera i denna fråga. Regeringen har nu en chans att bli ett internationellt föredöme genom att tillsammans med Boliden och Chile hitta en lösning som är hållbar för människorna i Arica. Avfallet bör fraktas tillbaka till Sverige för slutförvar i Bolidens moderna anläggning på Rönnskärsverken.

Förutom när det gäller Arica behöver Boliden även ta sitt historiska ansvar för dammkatastrofen i Andalusien i Spanien, där 7 miljoner kubikmeter giftig massa vällde ut över åkermark och naturskyddsområden. Senast för två veckor sedan frågade spanska miljöorganisationer varför Boliden fortfarande inte betalat skadeståndet fullt ut.

Ansvar bör man ta, precis som man valt att göra med avfallet från Forsmark. Jag blir ställd över skillnaderna i hanteringen. Angående tunnorna från Forsmark valde ministern att uttala sig på följande sätt:

Det här är ett exempel på hur otroligt allvarligt det kan bli när man inte tar hand om livsfarligt avfall på ett bra sätt. Här har man historiskt avfall som uppenbart hanterats ansvarslöst. Därför ger vi myndigheten i uppdrag att under det här året göra en rejäl analys av det historiska avfallet och föreslå hur vi kan hantera det, både finansiellt och med ansvar för miljön.

Jag kan bara dra slutsatsen att ansvaret för att säkerställa att varken människor eller miljö kommer till skada på grund av historiskt avfall endast sträcker sig till Sveriges gränser.


Anf. 28 Miljö- och klimatminister Per Bolund (MP)

Fru talman! Där delar jag inte Lorena Delgado Varas slutsats. Vi tycker tvärtom att principen är densamma: Förorenaren ska betala, oavsett var denna typ av skador uppstår. Det är också precis den processen vi har satt igång med strålsäkerhetsavfallet. Vem har ansvaret för att det har hanterats på det sättet, och vem har ansvaret för att stå för kostnaden för det?

Däremot kan vi tydligt enas om att den lagstiftning som fanns på plats på 70- och 80-talen kring miljö och hälsa inte var tillräcklig. Den var alldeles för bristfällig. Detta är också något som inte minst mitt parti, Miljöpartiet, har ägnat enormt mycket kraft åt att förändra - att faktiskt se till så att vi har en lagstiftning på plats som kan stoppa olika aktiviteter som riskerar att förstöra människors hälsa eller miljön, för den delen. Där har vi också som land varit starkt pådrivande i arbetet för att skärpa Baselkonventionen, till exempel, för att förhindra att händelser som denna inträffar igen. Detta är en otroligt viktig uppgift som vi har i framtiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men det innebär inte att den svenska regeringen eller svenska skattebetalare kan ta ansvar i varje enskilt fall där svenska företag har varit inblandade. Det vore också en dålig princip att etablera. Vår syn är att det är den som står för en förorening som också ska stå för kostnaden för och arbetet med att hantera den.

Jag vill återigen poängtera att Sverige är en föregångare när det gäller en miljömässigt hållbar hantering av farliga ämnen, men också när det gäller gruvnäring och avfallshantering generellt. I dag har vi också verkligen förändrat våra verksamheter och inte minst förändrat lagstiftningen på ett sätt som är oerhört viktigt.

Därmed inte sagt att arbetet är färdigt. Vi kommer även i fortsättningen att behöva skärpa lagar och regler så att vi ser till att alla företag, oavsett var i världen de är verksamma, tar sitt fulla ansvar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2020/21:772 Sveriges ansvar för giftigt avfall i Chile

av Lorena Delgado Varas (V)

till Miljö- och klimatminister Per Bolund (MP)

 

För några dagar sedan uttalade sig miljöminister Bolund angående det historiska avfallet i Forsmark. Ministern sa då följande: ”Det här är ett exempel på hur otroligt allvarligt det kan bli när man inte tar hand om livsfarligt avfall på ett bra sätt. Här har man historiskt avfall som uppenbart hanterats ansvarslöst. Därför ger vi nu Strålsäkerhetsmyndigheten i uppdrag att under det här året göra en rejäl analys av det historiska avfallet, och föreslå hur vi kan hantera det både finansiellt och med ansvar för miljön.”

Tunnorna, med avfall från 1970- och 80-talen, har felaktigt förvarats på ett lager i Forsmark. Nu ska de hanteras för att säkerställa att varken människor eller miljö kommer till skada. Om vi jämför hanteringen av Forsmarkstunnorna med Bolidens hantering av 20 000 ton miljöfarligt avfall under 1980-talet så slås man av likheter och skillnader. Mest av allt skillnader där det borde finnas likheter.

Boliden valde att i mitten av 1980-talet skicka 20 000 ton giftigt gruvavfall till Chile. På så sätt kunde bolaget undkomma de svenska miljökraven och spara pengar. Boliden skickade avfallet till det chilenska bolaget Promel i Arica. Promel hade emellertid inte på långa vägar den kapacitet som krävs för att hantera avfallet. Avfallet, som bland annat innehöll stora mängder arsenik, blev i stället liggande i cirka 15 år i en stor hög i Arica, och under tiden expanderade bostadsområdet vid platsen. Enligt chilenska uppgifter har tusentals människor utsatts för avfallet, och många har dött eller fått cancer och andra sjukdomar relaterade till förgiftningar. Trots att svenska staten, genom Naturvårdsverket, kände till Bolidens utförsel och frakt av det giftiga avfallet till Chile, och trots att Chile vid denna tid styrdes av diktatorn Augusto Pinochet, reagerade svenska staten aldrig när Boliden skickade iväg avfallet.

Vid tiden då det giftiga avfallet fördes ut ur Sverige och fraktades till Chile hade OECD tagit fram principer för gränsöverskridande förflyttningar av farligt avfall. Principerna ålägger medlemsländerna att kräva att företagen inte genomför avfallstransporter i strid med gällande lagstiftning och att företagen tar tillbaka ansvaret för avfallshanteringen, om nödvändigt genom att återimportera avfallet, ifall säkert förvar eller återvinning i mottagarlandet inte kan fullföljas. Sverige var utöver det bundet av den gällande regeln i internationell rätt att inte tillåta verksamheter inom dess jurisdiktion eller kontroll som kan medföra skada på andra länders territorium.

Trots att regeringen kände till att Boliden transporterade det giftiga gruvavfallet till Chile begärde man aldrig in några uppgifter om detta från Boliden. Boliden sökte aldrig och fick aldrig något tillstånd för utförseln. Staten borde ha kontrollerat utförseln, säkerställt att avfallet omhändertogs på ett säkert sätt, följt upp detta och även bedömt om utförseln borde ha stoppats av miljö- och hälsoskäl. Nu gjorde svenska staten ingenting – i strid med de internationella krav som fanns i mitten av 1980-talet. Så småningom skulle de internationella kraven skärpas ytterligare genom 1989 års Baselkonvention om gränsöverskridande transporter av farligt avfall. Men redan dessförinnan ställdes alltså internationella krav på Sverige.

Det giftiga avfallet ligger fortfarande kvar i Aricas utkant, några hundra meter från bostadsområden, oskyddat, strax under markytan – trots de tidigare skadorna, och trots de påtagliga riskerna för framtida skador på människor och miljön.

I början av februari i år uppmärksammades detta av miljörättsprofessorn Jonas Ebbesson i Dagens Nyheter. Professorn var ett av de juridiska ombuden för cirka 800 personer i Arica i rättsprocessen mot Boliden, men han har också haft kontakter med Miljödepartementet för att få regeringen att engagera sig för att få bort avfallet från Arica. Mer än ett år efter professor Ebbessons kontakter med Miljödepartementet och Utrikesdepartementet svarade statssekreteraren på Miljödepartementet och kabinettsekreteraren på Utrikesdepartementet följande: ”Det är beklagligt att frågan om sanering inte har kunnat lösas. Vi konstaterar samtidigt att Hovrätten har prövat fallet och kommit med en dom som friar Boliden från juridiskt ansvar och beslutar att svensk rätt ska tillämpas, vilket också innebär att fallet preskriberas. Vi ser mot denna bakgrund inte att det finns något behov att träffas för att diskutera frågan. Regeringen avser inte heller att ta någon kontakt med Chiles ambassadör för att diskutera en återföring av våtverksslammet.”

Svaret från regeringen är nedslående av flera skäl. Till exempel hänvisar den till skadeståndsprocessen mot Boliden, trots att regeringens ansvar för att få bort avfallet från Arica inte alls har med den rättsprocessen att göra. Svenska statens ansvar enligt internationell rätt preskriberas inte.

Nu har även FN:s råd för mänskliga rättigheter riktat hård kritik mot Sverige och Boliden för det miljöfarliga avfall som bolaget fraktade till Chile. FN-rapportörerna underkänner att Sverige inte prövade Bolidens ansvar, eftersom skadeståndsanspråken ansågs preskriberade. I likhet med professor Ebbesson menar FN-rapportörerna också att Sverige är skyldigt att återta avfallet eller se till att det hanteras på annat miljösäkert och ansvarsfullt sätt. Dessutom anser de att de invånare i Arica som drabbats ska kompenseras. FN-rapportörerna räknar med att 12 000 invånare i Arica har drabbats.

Som en kommentar till FN-rapportörernas brev lät regeringen via sin presstjänst meddela följande: ”Regeringen har tillbakavisat krav på att Sverige ska vidta åtgärder som rör våtverksslammet. Det har gått lång tid sedan det inträffade och frågan har varit föremål för domstolsprövningar i både Sverige och Chile.” Även denna gång blandar regeringen ihop regeringens ansvar med den tidigare rättsprocessen mot Boliden.

Med tanke på hur regeringen agerat kring Forsmarkstunnorna förväntar vi oss samma konsekvensanalys när det kommer till förgiftningarna i Arica. I dag har Boliden en anläggning för slutförvar av den här typen av avfall i Rönnskär. Där ska avfallet förvaras 350 meter ned i bergrummet. I Arica ligger det alldeles under markytan. Bolidens avfall skulle inte placerats på ett liknande sätt i Sverige.

Sverige har ett ansvar enligt internationell rätt att bidra till en hållbar lösning som innebär att det giftiga avfallet förs bort från Arica. Sverige bör därför ta initiativ till ett samarbete med Chile och med Boliden för att i första hand återföra gruvavfallet till Sverige. Sverige bör också undersöka möjligheten att bistå Chile med stöd för att åtgärda de befintliga hälso- och miljöskadorna till följd av gruvavfallet.

Med anledning av detta vill jag fråga miljö- och klimatminister Per Bolund:

 

  1. Med tanke på att svenska staten, trots vetskap om utförseln av det giftiga avfallet, inte agerade i enlighet med de internationella regler som då gällde och därmed gjorde det möjligt för Boliden att frakta avfallet till Chile där det i dag utgör en stor miljö- och hälsorisk, kommer ministern nu att agera för att avhjälpa miljö- och hälsohoten i Arica?
  2. Kommer ministern att arbeta för att Sverige ska återta det giftiga avfallet där det kan slutförvaras på ett betydligt säkrare sätt än i Chile?
  3. Kommer ministern av samma skäl att undersöka möjligheten att bistå Chile med stöd för att åtgärda de befintliga hälso- och miljöskadorna i Arica till följd av gruvavfallet?