Svenska pansarbandvagnar till Irak

Fru talman och ärade ledamöter! Stig Henriksson har med anledning av försäljningen av pansarbandvagnar till Republiken Tjeckien frågat mig om jag tänker ta några lagstiftningsinitiativ eller vidta någon annan åtgärd för att vi inte ska hamna i en liknande situation igen.

Inledningsvis vill jag understryka att Sverige alltid tar frågan om hur krigsmateriel hanteras på största allvar. Jag vill också påminna om att den svenska exporten av krigsmateriel kringgärdas av ett strikt regelverk.

Svar på interpellationer

År 1994 importerade Sverige 350 begagnade pansarbandvagnar från Tyskland. Innan vagnarna fördes till Sverige renoverades de av det statliga tjeckiska bolaget VOP 026 Sternberk. I samband med affären lämnade Sverige slutanvändaråtaganden till både Tyskland och Republiken Tjeckien.

När flertalet pansarbandvagnar 2010 såldes till Tjeckien upphörde det svenska åtagandet gentemot det landet. På grund av slutanvändaråtagandet gentemot Tyskland krävdes också ett tyskt medgivande för den svenska försäljningen till Tjeckien. Detta gavs av Tyskland under förutsättning att Tyskland, som ursprungsland, även fortsättningsvis skulle kunna kontrollera en eventuell vidareexport. Av detta skäl erhöll Tyskland ett slutanvändaråtagande av den tjeckiska regeringen. Efter försäljningen stod bandvagnarna med andra ord under såväl tjeckisk som tysk exportkontroll.

Av de svenska riktlinjerna framgår att ett slutanvändarintyg bör föreligga vid utförsel av krigsmateriel. Enligt min uppfattning är innebörden av denna regel klar. ISP har meddelat att myndighetens tillämpning när det gäller slutanvändarintyg i den här typen av situationer möjligen inte har varit tillräckligt tydlig. ISP:s generaldirektör har konstaterat att myndigheten nu klargjort denna tillämpning för det fall motsvarande situation skulle uppstå igen.

Fru talman! Tack för svaret!

Hela historien är nästan lite tragikomisk. Från början var det fråga om sovjetiska pansarbandvagnar tillverkade - som jag förstår det - på licens i Tjeckien, sålda till DDR och så småningom Tysklands egendom. Eventuellt slutanvändarintyg borde ha krävts av tjeckerna från tyskarna en gång i tiden.

År 1994, precis som ministern sa, köpte vi sammanlagt 433 vagnar för reapriset 30 miljoner kronor. Nu var de i så uselt skick - en del var vattenfyllda, och rostiga var de alla - att det kostade 500 miljoner att restaurera dem. Det gjordes av det statliga tjeckiska företaget VOP, som ju återkommer i historien.

Sedan upptäckte man tyvärr att framkomligheten på snö var begränsad, för att inte säga rent ut sagt dålig. De Norrlandsbrigader som skulle ha haft pansarbandvagnarna kunde aldrig få någon nytta av dem. Av alla dessa vagnar kom till slut 120 ut på förband. Resten ställdes i förråd. Nu kanske det inte spelar någon roll eftersom innan slutleveransen var klar 2001 hade samtliga infanteribrigader som skulle ha haft nytta av bandvagnarna lagts ned.

År 2005 fattades beslutet att sälja 335 vagnar. År 2008 återkom alltså VOP in i historien, i praktiken som bulvan för det privata företaget Excalibur - som passande nog har hämtat sitt namn från Artursagan.

Det är kanske följdriktigt att även fortsättningen ter sig förvirrande för en nykomling som jag. Flera svenska regeringar har sagt att vi av tämligen uppenbara skäl inte ska sälja vapen eller krigsmateriel till Irak, men det har ändå inte hindrat Sverige från att sälja motsvarande materiel till Irak. Via Tjeckien har inte mindre än 250 pansarbandvagnar, sammanlagt 3 375 ton krigsmateriel, sålts till det land vi inte säljer krigsmateriel till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Slutanvändarintyget är naturligtvis i fokus. Jag kan spontant tycka att Sverige måste ta ansvar för alla vapen vi säljer, även de vi själva har importerat. Det är väl rimligen andan i och tanken bakom lagstiftningen.

Det är bra att utrikesministern har reagerat. Samma sak gäller Irak som tankarna om att skicka vapen till Ukraina. Det är inte mer vapen som behövs i Ukraina, utan vad som behövs är ett tillbakadragande av de ryska vapnen. Det borde gälla även Irak.

Jag förstår ändå inte riktigt svaret. För klarhets vinnande undrar jag om svaret betyder att ISP, nu när beslutsamhetens friska hy övergått i eftertankens kranka blekhet, anser att man har gjort fel.

Fru talman! Det framgår tydligt av svaret att rutinerna har skärpts. Redan i detta fall fanns en tanke att både Tjeckien och Tyskland skulle ta ett ansvar i processen. Om det inte har funkat fullt ut har man skärpt rutinerna. Det är positivt i sammanhanget. Även om de bästa intentionerna finns, och det bästa regelverket, får man om man ser att det inte fungerar lära sig av erfarenheterna och förbättra regelverket. Det har nu skett. Sedan får man givetvis noga följa vad som händer.

Jag tycker snarare att utvecklingen på senare år i Sverige har varit att rutinerna för vapenexport har skärpts. Det gäller garantier för att vapnen inte ska hamna i fel händer, det vill säga hamna i länder som vi inte vill exportera vapen till, och även i stort.

År 2011 gick Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och även Folkpartiet och Kristdemokraterna ut med ett besked om att vi ska skärpa rutinerna för vapenexporten när det gäller kränkningar av mänskliga rättigheter och demokratifrågor. Det har getts många undantag. Det sas redan då, och en stor del av riksdagen stod bakom. Jag tycker att utvecklingen har gått åt det hållet.

Sverige är inte ensamt. Tyskland har ifrågasatt sitt vapenavtal för vapenexport med Saudiarabien. Sverige är inte ensamt i denna utveckling. Det är positivt. Det ska finnas ett tydligt regelverk, och det ska följas. Det är viktigt för att våra svenska vapen inte ska användas på ett sätt som vi inte vill, men det påverkar också Sveriges utrikespolitik i stort vilken politik vi har för vapenexporten. Det är viktigt att detta går hand i hand så att det blir konsekvent.

Fru talman och ärade ledamöter! Jag kan bara upprepa att det förstås är ISP, Inspektionen för strategiska produkter, som ansvarar för enskilda ärenden, och det är den myndigheten som begär in slutanvändarintyg för Sveriges räkning. Det är därför till ISP som frågor om det enskilda ärendet ska ställas.

Den förklaring jag har fått från ISP är att man bedömde att det handlade om återexport av materiel som inte hade svenskt ursprung och att materielen efter försäljningen skulle stå under såväl tjeckisk som tysk exportkontroll.

ISP:s generaldirektör har som sagt meddelat att myndighetens rutiner inte har varit tillräckligt tydliga och att man har gjort dem tydligare för det fall den här situationen skulle uppstå igen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Bara så att jag är fullständigt klar över det här: Rutinerna har skärpts, heter det. Betyder det i klartext att vi i motsvarande fall med importerade vapen alltid kommer att kräva ett eget slutanvändarintyg, eller i vilken annan betydelse kan rutiner ha skärpts?

Det är kanske så - det vet säkert de som kan historien längre tillbaka än jag - att regelverket både har skärpts och tillämpats hårdare. Ändå händer sådana här saker.

Man kan ju tycka att FMV, som hade fått en förfrågan från det privata företaget Excalibur och sagt nej eftersom vi inte säljer till det företaget på grund av dess privata karaktär, kunde ha reagerat när det statliga företaget strax efteråt erbjöd sig att köpa samma pansarbandvagnar. Det är en fundering man kan ha i marginalen. Ministern kan inte svara på hur FMV har tänkt och resonerat, men det visar att det fortfarande finns lite förbättringspotential i det här. Förhoppningsvis kommer KEX-utredningen med de skärpningar som jag tror att alla ser behövs.

Det är ju så att vi inte ska exportera till länder som befinner sig i krig, använder vapen mot sin egen befolkning eller grovt och allvarligt kränker mänskliga rättigheter. Men det är inte absolut, utan i den nuvarande lagstiftningen ska vi göra avvägningar gentemot svenska försvars- och säkerhetspolitiska intressen. Det är klart att det är en väldigt grannlaga uppgift, så det är inte helt enkelt att fatta beslut.

Men det här var egentligen kristallklart: Vi exporterar inte vapen till Irak, vilket Tyskland vad jag förstår fortfarande gör.

Det är alltså bara den tydligheten jag skulle vilja ha: Betyder det att ISP när man har funderat på sina rutiner har kommit fram till att man i motsvarande fall alltid kommer att kräva ett eget slutanvändarintyg för vapen vi exporterar vidare?

Fru talman! Det finns nog alltid förbättringspotential när det gäller det mesta. Jag tycker att svaret från utrikesministern är tydligt: Myndigheten har skärpt och förtydligat sina rutiner när det gäller den här frågan. Tydligare än så tror jag att det blir svårt att få det.

Jag tror aldrig att vi får ett hundraprocentigt säkert system. Det är på grund av att vi, om vi till exempel exporterar till ett land som är okej enligt våra riktlinjer, inte vet vad som händer i nästa steg. Det landet kanske exporterar vidare till ett annat land, som vi inte vill exportera till. Jag tror att det alltid kan bli så att vapen hamnar på avvägar. Men vi kan så långt som möjligt se till att vi gör allt vi kan för att undvika det. Det är vårt ansvar men i det här fallet såklart också Tjeckiens och Tysklands att man får tydliga slutanvändarintyg.

Jag tycker att det är tydligt att man har lärt av erfarenheten och förtydligat regelverket.

Fru talman! Ärade ledamöter! Jag kan bara svara ganska kort och formellt, och det är egentligen samma svar som tidigare: Jag tycker att det nuvarande regelverket i grunden är klart. Jag kan citera; det står att "vidare bör vid utförsel av materiel ett slutanvändarintyg eller ett intyg om egen tillverkning (bearbetningsintyg) föreligga".

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kan bara hålla med Hillevi Larsson, som nästan stal min slutreplik: Förbättringspotential - det säger jag till Stig Henriksson också - finns det alltid, kanske särskilt på ett område som rymmer så mycket komplexitet och så många svåra avvägningar. Men här har också ISP meddelat att de har sett över rutinerna och kommer att förbättra dem.

Fru talman! Jag tycker att det låter bra. Jag väljer att tolka det som precis det som jag efterlyste i interpellationssvaret, även om jag hade lite svårt att förstå skrivningarna.

Det är väl så, vilken fråga det än gäller, att arbetet för att förbättra vår värld aldrig tar paus. Förhoppningsvis görs det ständigt nya framsteg - så även på detta område.

Överläggningen var härmed avslutad.