strandskyddsbestämmelserna

Fru talman! Sven Bergström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att göra de nuvarande strandskyddsbestämmelserna bättre anpassade till ett ökat lokalt och regionalt självbestämmande. I den översyn av strandskyddet som pågår i Regeringskansliet ingår att föreslå mer flexibla bestämmelser för strandskyddet, vilket innebär lättnader i vissa områden och skärpningar i andra avseenden. Strandskyddet har två tydliga syften som båda är stöd för ett strandskydd av generell karaktär. Det ursprungliga syftet med strandskyddet om tillgänglighet för friluftslivet kompletterades med att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtliv eftersom stränder generellt har ett särskilt värde för biologisk mångfald i den svenska naturen. Att detta värde skulle vara avgränsat till vissa begränsade, tätbefolkade områden är enligt min mening därför inte en riktig beskrivning av värdet av denna naturtyp. Situationen när det gäller det generella strandskyddet infördes på 70-talet var att stränderna i snabb takt togs i anspråk för bebyggelse främst i kustområden nära de större tätorterna men också på många andra håll i landet. Tillgängliga stränder var emellertid inte en oändlig resurs som man fritt kunde exploatera. Jag tycker det är viktigt att i den debatt som nu pågår om strandskyddet påminna om att 70-talets beslutsfattare var framsynta när det gällde att skydda stränderna mot exploatering. Möjligheten till utvidgning av strandskyddet till 300 meter har utnyttjats av flertalet av landets länsstyrelser. För såväl inrättande som upphävande av det utvidgade strandskyddet finns bestämda regler i lagstiftningen. I det aktuella ärendet i Gävleborgs län upphävde regeringen länsstyrelsens beslut med anledning av att beslutet var grundat på bristande utredning, bland annat saknades områdesvisa analyser. Jag vill dock nämna att i den översyn av strandskyddsbestämmelserna som nu pågår i Regeringskansliet ingår också att bedöma om de nuvarande reglerna kring det utvidgade strandskyddet är ändamålsenliga. Frågan om på vilken nivå det är lämpligt att fatta besluten beträffande strandskyddet har diskuterats flera gånger i denna kammare. Kommunernas roll och ansvar för strandskyddet är av central betydelse i diskussionen om tillämpningen och eventuell ändrad utformning av strandskyddet. Redan i dag har de allra flesta kommunerna ansvar för hanteringen av dispenser från strandskyddet. Eftersom stränderna har ett särskilt värde i den svenska naturen och skyddet av stränder är en nationell angelägenhet bör stränderna även fortsättningsvis omfattas av starka skyddsbestämmelser i miljöbalken. Jag håller med Sven Bergström om att det otvivelaktigt finns stora regionala skillnader vad avser tillgång och efterfrågan på stränder. En samverkan mellan intresset av att nyttja stränderna som resurs för regional utveckling och intresset av att bevara strändernas värden är viktig eftersom de är ömsesidigt beroende. Som jag nämnde inledningsvis pågår ett översynsarbete som syftar till en förnyad strandskyddspolitik. Detta ger nya förutsättningar att hantera strandskyddet i samverkan mellan kommunerna och länsstyrelserna. Vilka dessa förändringar är kan jag inte i dag närmare ange, men som jag tidigare har fört fram är avsikten att ett förslag till förnyat strandskydd ska remitteras innan sommaren.

Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet Sommestad för svaret. Det finns både plus och minus i svaret som jag läser det. Men i grunden är det lite otydligt vilket budskap statsrådet vill ge till oss som är nyfikna på vad den förnyade strandskyddspolitiken skulle betyda. Jag vill ändå ge en bakgrund till min interpellation för åhörare och tittare som inte är fullt insatta i ärendet. Bakgrunden är att Länsstyrelsen i Gävleborgs län i juni 2003 bestämde att den 300-metersgräns för strandskyddet som har gällt ska minskas ned till 100 meter för kustremsan. Det har funnits ett starkt tryck för det bland befolkningen, näringslivsföreträdare och kommunala företrädare. Länsstyrelsen i Gävleborgs län var enig om detta beslut från höger till vänster, från Moderaterna till Vänsterpartiet. Naturvårdsverket överklagade det beslut som länsstyrelsen hade fattat i enighet till regeringen. Den bestämde i sin vishet i januari i år att det inte skulle gälla. Man knäppte helt enkelt Länsstyrelsen i Gävleborg på näsan och sade: Ni får inte bestämma det, utan strandskyddet i Gävleborgs län ska fortsatt vara 300 meter. Det gjorde man trots att en enig länsstyrelse hade fattat beslutet. Min första aggressiva reaktion på beslutet var att man inte låter makten byggas underifrån. När kommunala företrädare, näringslivsföreträdare och människor i länet är eniga om att de vill tillämpa strandskyddet på ett visst sätt kommer regeringen och säger ifrån. Jag vill betona att både länsstyrelsen och jag och Centerpartiet tycker att strandskyddet är viktigt. Det har ett berättigande för att skydda friluftslivet, växter och miljö. Därom råder ingen tvekan. Frågan är hur stort strandskyddet ska vara som generell bestämmelse. Jag ställde min interpellation till statsrådet Sommestad för att få det utklarat. Jag har också tidigare haft diskussioner här i kammaren med Mona Sahlin och Ulrica Messing om denna fråga. I beslutet i januari knäppte man länsstyrelsen i Gävleborg på näsan och sade: Det ska inte vara som ni har bestämt i enighet, utan det ska vara fortsatt 300 meter längs kuststräckan. Mona Sahlin, Ulrica Messing och nu också Lena Sommestad säger att man ska se över det här. Jag skulle vilja att Lena Sommestad i sitt nästa inlägg lite mer preciserar på vilket sätt man avser att göra det. Det ska vara en flexiblare tillämpning, säger hon, och hon håller med mig om att det finns stora regionala skillnader. Hon säger också att en samverkan ska ske mellan olika organ, mellan län och kommuner, och så vidare. Jag vill gärna att statsrådet utvecklar vad hon menar med det. Det är angeläget att ge ett besked till alla berörda runtom i landet att man nu avser att göra en tillämpning så att det inte bara är vid Hammarby sjöstad, norra stranden i Göteborg och andra områden som man får bygga nära vattnet utan att man får göra det också i andra delar av landet. Med nära vattnet menar jag inte precis vid strandkanten utan 100 meter i stället för 300 meter som ett första steg. Jag vore tacksam om vi kan få ett besked på den punkten från statsrådet.

Fru talman! Den här debatten handlar om vad som stadgas i 7 kap. miljöbalken, nämligen att det gäller ett allmänt strandskydd på 100 meter i hela landet. Detta skydd för stränderna kan alltså utökas till 300 meter. Det är viktigt att vi har klart för oss att det är detta vi diskuterar. Från de här 300-metersbestämmelserna, som gäller på många håll, kan man få dispens. Syftet med lagen är att tillgodose allmänhetens möjligheter till friluftsliv samt att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtliv. Antalet dispenser har ökat kraftigt, särskilt i tätbebyggda kommuner. Denna ökning måste ses som ett hot både mot naturvärden och mot friluftsliv. Det finns exempel på att stränder med höga naturvärden exploateras, och de exemplen är ganska många. Fru talman! Jag vill fråga: Kan det vara rimligt att genom delegeringen till kommunerna samma instans som fattar planbeslut också handhar behandlingen av dispenser från strandskyddet? Anledningen till att jag ställer den frågan är att när naturintressena ställs mot de ekonomiska intressena är det alltid naturintressena som förlorar. Därför har vi denna oroväckande utveckling med många dispenser och dispenser för stränder med höga naturvärden. Vad vi alltså nu behöver är en skärpt kontroll av dispensgivningen. Jag vill fråga miljöministern: Är ministern beredd att verka för att vi får en sådan skärpning av kontrollen av dispensgivningen?

Fru talman! Jag får vända mig både till föregående talare och till ministern. Jag skulle vilja understryka att vi i Sverige faktiskt har 95 800 sjöar som är större än en hektar. Finland, som brukar kallas de tusen sjöarnas land, har som jämförelse bara 56 000 sjöar större än en hektar. Den sammanlagda arealen för Sveriges sjöar uppskattas till 40 660 kvadratkilometer, vilket är 9 % av landets areal. Vi skulle alltså nästan kunna ha en egen liten strand var och en av oss. Tillväxtdelegationen, som nyligen lämnade sitt betänkande, föreslår att strandskyddet bör ingå i den kommunala planprocessen. Kommunerna ska alltså själva få ta ställning till vilka områden som ska värnas och vilka som ska bebyggas. Det tycker också landets alla kommuner. Boverket och länsstyrelserna vill ha flexiblare regler. De enda som säger nej är egentligen regeringen och Naturvårdsverket. Man kan ju hoppas att Naturvårdsverket får en annan syn när man flyttar till Östersund och får se hur det ser ut i verkligheten. Vi känner till Naturvårdsverkets uppdrag när det gällde att utreda förutsättningarna för ett flexiblare strandskydd. Så här skrev man i rapporten: "Strandskyddet ger i sin nuvarande utformning inte utrymme för regionala och lokala anpassningar till skilda geografiska förutsättningar och till skiftande exploateringstryck." Man föreslog att strandskyddet ska kunna upphävas för att stimulera den regionala utvecklingen genom att länsstyrelsen får förordna om ett förändrat strandskydd. Så här är det också väldigt många som tycker. Jag läste dock att Lena Sommestad i en debatt här i december 2004 sade: "Som jag tidigare har påpekat tror jag inte att man kan tillmäta strandskyddet en avgörande betydelse när det gäller hinder för regional utveckling." Jag tror att detta är en väldigt viktig fråga. Jag har också ganska stor erfarenhet nu av att i egenskap av bostadsutskottets ordförande resa runt och träffa kommun efter kommun. Förra veckan var jag i Habo och träffade dem och såg deras förfäran över avslaget och Naturvårdsverkets överklagande till Regeringsrätten om att bygga 170 meter från stranden. Detta ansågs kunna störa rekreationen för människor, men i dagsläget är det bara åkermark som ingen egentligen kan färdas över annat än om det anläggs grönska, stigar och vägar. Vi har alltså ett regelsystem som försvårar och som inte är balanserat utifrån hur det ser ut i vårt land. Här skulle jag vilja veta varför det dröjer så länge med den här propositionen. Vi har fått angivet att den ska komma då eller då. Förslaget presenterades redan i april 2002, efter det att Naturvårdsverkets förslag hade kommit i april 2001. Nu har vi 2005, och i december sade Lena Sommestad att vi skulle få besked 2006. I dagens svar till Sven Bergström står det att detta ska ut på remiss efter sommaren. Jag skulle vilja veta: Vad vill Lena Sommestad själv? Ser hon detta som en viktig del för den regionala utvecklingen? Och kan det också vara så att det är lite skillnad om man bor i Gävleborg eller om man bor i Göteborg?

Fru talman! Låt mig först klarlägga något när det gäller utvidgat strandskydd. När det gäller det beslut som togs i Gävleborgs län var problemet inte möjligheten att minska skyddet till 100 meter. Problemet var, precis som jag sade i mitt svar, grundmaterialet för beslutet. Liknande genomgångar har gjorts av till exempel Västra Götalands län på ett helt annat sätt, betydligt grundligare och med det underlag som behövs. Som lagstiftningen ser ut i dag måste man nämligen ange skäl för att upphäva skyddet. Man måste tala om av vilka skäl och för vilka områden detta är motiverat. Det underlaget var inte tillräckligt i Gävleborgs län, och det skulle ha haft en starkt prejudicerande effekt att godkänna den typen av underlag för att upphäva strandskydd. Men att göra det är alltså möjligt, och andra länsstyrelser har gjort detta. När det gäller vilka förslag som kommer tror jag att det redan av denna debatt har framgått att vi här har konflikter som är väldigt skarpa. Vi har stora problem i många delar av landet med en alltför hård exploatering av stränderna. Jag får som miljöminister många brev från enskilda som är oerhört oroliga över denna exploatering. Vi har 3 000-4 000 dispenser per år, och det byggs på vissa håll mer inom strandskyddat område än utanför. Samtidigt finns det också, vilket har tagits upp här, krav från glesbygden där man har många mil stränder och betydligt lägre befolkningstryck. Vi har varit tydliga och sagt att vi i strandskyddslagstiftningen bör kunna ta hänsyn till att det finns regionala skillnader. Det måste dock ske på ett sätt som inte hotar med ytterligare exploatering av de områden som redan i dag är hårt exploaterade. Det förslag som vi kommer att lägga fram kommer alltså att inriktas dels på att försöka tillgodose de krav på lättnader som finns av till exempel regionala utvecklingsskäl i delar av landet där sådant är möjligt utan att det hotar strandskyddets värden, dels på att exempelvis skärpa tillsynen och se till att dispensgivningen sker på ett bra sätt. Vi behöver göra båda dessa saker. När det gäller Naturvårdsverkets överklagande är det så att Naturvårdsverket har som sin uppgift att tillse att vi har en likformig tillämpning av lagstiftningen i vårt land. Strandskyddet ligger under miljöbalken, och det är Naturvårdsverkets uppgift att följa detta. Det jag tycker är viktigt nu är att vi ser just på lagstiftningens utformning. Har lagstiftningen en utformning som gör det möjligt att på ett rimligt sätt förändra till exempel ett sådant här utvidgat strandskydd, om det finns behov av det? Har vi till exempel möjligheter att arbeta med tätortsutveckling på ett bra sätt? Det finns vissa otydligheter och luckor i lagstiftningen som vi ska försöka hantera. Det tycker jag är det viktigaste. Jag tycker också att det är viktigt att vi gör det här på ett grundligt sätt när vi nu går igenom strandskyddslagstiftningen. Det är ett komplicerat område. Därför behöver det remissbehandlas. Det är ingen förändring i dag mot när jag senast talade om vår plan för när förslagen ska kunna läggas fram.

Fru talman! Jag tycker att Lena Sommestad pratar utan att ge något besked. Det vore väldigt välkommet om det kunde sägas någonting mer om i vilken riktning det här ska gå. Vi har helt tydligt olika utgångspunkter i den här debatten. Lena Sommestad, och tydligen också Harald Nordlund, ser framför sig de överexploateringar som har skett i de stora tätbefolkade områdena. Det finns säkert sådana exempel. Ulrica Messing pratade om hur man på sina håll pålade ute i havet för at kunna bygga, medan vi, som Ragnwi Marcelind exemplifierade, har massor av sjöar, stränder och vattendrag i Gävleborgs län där man ska vara väldigt rigid när man tillämpar den lagstiftning som vi har. Det upplevs, berättigat, av människorna som en mycket märklig situation att man i tätbefolkade områden ska kunna bygga nära stranden. Man pålar till och med ute i havet för att kunna bygga. Man får tillstånd, dispens och så vidare. Men i ett län som inte är överbefolkat, som har gott om stränder och vattendrag ska tillämpningen vara stenhård och man ska inte låta människor få den livskvalitet som ett vattennära boende kan innebära. Som jag sade tidigare i min interpellation säger jag nu också att vi ska ha ett strandskydd. När man lyssnar på Harald Nordlund låter det som om det är stor fara på taket, att alla stränder runtom i vårt land håller på att exploateras, privatiseras och göras otillgängliga för friluftsliv. Han har helt andra utgångspunkter än de jag har i Gävleborgs län, där vi inte alls har den typen av bekymmer. Jag har väldigt stort förtroende för att regionala och lokala företrädare har ett gott förstånd i sådana här frågor och inte släpper fram bebyggelse som inte är rimlig. Det luktar misstroende lång väg mot de lokala och regionala beslutsfattarna både när man lyssnar på Lena Sommestad och Harald Nordlund. Det är inte berättigat. Det är naturligtvis de människor som bor nära sin befolkning som bäst känner villkoren och som bäst kan avgöra hur man ska tillämpa lagstiftningen, för lagstiftning ska självfallet tillämpas. Det som är väldigt stötande i det här fallet är det som jag tog upp i min interpellation, att en enig länsstyrelse i Gävleborg - jag har protokollet här - gjorde bedömningen, till skillnad från det Lena Sommestad säger, att det material som länsstyrelsens tjänstemän har tagit fram var tillräckligt för att man skulle kunna fatta beslutet att ändra från 300 meters strandskydd till 100 meters strandskydd. Men där fick Lena Sommestads partikamrater i länet bakläxa. Ni begriper inte det här, jag begriper bättre. Jag tycker att det är lite märkligt att man gör den överprövningen och säger till en enig länsstyrelse i Gävleborg att det här har ni inte förstått eller att det här inte tar tillräcklig hänsyn till att det ska vara ett fullödigt material. Men om det fattas lite grann i grundmaterialet, som Lena Sommestad säger, låt dem då komplettera detta, komma tillbaka och få sitt beslut genomfört med hundra meter. Sedan får vi se vad den översyn som Ulrica Messing, Mona Sahlin och Lena Sommestad har aviserat kan innebära. Men det går onekligen åt lite olika håll när Lena Sommestad är så påtagligt försiktig med att tala om att det ska vara generösare tillämpning i de län och de områden där man inte har den typen av överexploatering, där man har gott om plats, många stränder, sjöar och vattendrag, där man kan ge människor tillfälle att få den livskvalitet det innebär att få ett boende närmare vattnet. Jag är övertygad om att det inte kommer att vara ett hot mot växtlighet, friluftsliv och miljö, som jag tycker att Harald Nordlund antydde. Tvärtom tror jag att det här öppnar miljö och natur för många fler människor.

Fru talman! Anledningen till att jag talar om att en skärpt kontroll av dispensgivningen är nödvändig är bland annat att det av rent praktiska skäl är omöjligt att tidsmässigt följa upp dispensansökningarna. Naturvårdsverket har alltså överklagningsrätt. Men eftersom det finns så många dispensansökningar, som ju nästan alltid är tillstyrkta av kommunerna, kan i själva verket Naturvårdsverket nästan aldrig utöva överprövningsrätten. Samtidigt riskerar storstäders redan totalexploaterade stränder att drabbas av översvämningar. Vi får försäkringskostnader, kommunala och andra samhällskostnader och privata kostnader. På grund av resursbrist hade Naturvårdsverket för något år sedan överklagat i endast 37 fall av 10 500 givna dispenser. Det talar sitt tydliga språk. Här måste någonting göras. Efter tsunamivågen annandag jul 2004, fru talman, har vi faktiskt fått ytterligare ett argument mot strandbebyggelse. Det här gäller inte minst för många norrländska älvar och sjöar. Jag vill fråga miljöministern: Har ministern byggt in försäkringsfrågan och hotet mot personers liv och lem i den kommande översynen av strandskyddslagen?

Fru talman! Man kan känna en antydan i Lena Sommestads inlägg. Hon tycker inte att länsstyrelserna och kommunerna är kompetenta nog att hantera strandskyddsärendena på ett bra sätt. Även i det anförande som Lena Sommestad höll i december sade hon att 65 % av alla ärenden som skötts av kommunerna har skötts dåligt. Det är anmärkningsvärt att kommunerna inte skulle klara av den här miljö- och planeringsfrågan. Det planmonopol kommunerna har enligt plan- och bygglagen hör man sällan att regeringen vill dra tillbaka, inte heller det allt större ansvar de har för tillståndsgivning och den tillsyn de har enligt miljöbalken. Miljöministern borde ta sig en funderare på vilka brister i lagstiftningen det är som gör att Naturvårdsverket finner skäl att peka på att kommunerna har svårigheter att tillmötesgå lagens krav just när det gäller strandskyddet. Eftersom kommunerna har att hantera plan- och miljöärenden är det ju en angelägen fråga att i så fall titta närmare på om lagstiftningen motsvarar de krav som kan ställas på den. Det är ju upp till riksdagen att tillhandahålla en lagstiftning som går att ta ställning till. Lena Sommestad hänvisade till Naturvårdsverkets uppgift, som är att ha en likformig tillämpning. När man läser Naturvårdsverkets egen rapport, där de säger att nuvarande strandskyddsbestämmelser riskerar att uppfattas som stelbenta och byråkratiska, är det klart att man lätt kan se att de själva kanske skulle behöva ha en större flexibilitet också. Den här frågan är så het ute i kommunerna nu. Jag förstår att många brev skrivs till ministern, för jag möter den här frågan ständigt. Det måste ske någonting med strandskyddsbestämmelserna. Jag hoppas att den proposition som kommer framöver verkligen ska innehålla radikala förändringar.

Fru talman! Låt mig först säga att jag tycker att det är märkligt att jag uppfattas som otydlig. Jag säger väldigt tydligt att regionala skillnader är något som kommer att beaktas i det förslag som vi lägger fram. Däremot är det ganska självklart att jag inte kan gå in på detaljerna i förslaget. I så fall vore det ju redan färdigt. Det här är ett förslag som vi arbetar med just nu, så jag kommer inte at gå in på exakta detaljer. Däremot är det tydligt att vi kommer att ta upp regionala skillnader och försöka se till att lagstiftningen på det sättet blir mer flexibel. Låt mig samtidigt säga att till exempel kuststräckan i Gävleborgs län faktiskt är ganska exploaterad. Runt Söderhamn är ungefär 50 % av kuststräckan exploaterad. Det är inte så att det i alla delar av landet utanför storstadsregionerna finns hur mycket strand som helst. På många ställen måste det också tas lokala hänsyn. Det fanns också en sådan bakgrund i överklagandet, prövningen, som Naturvårdsverket gjorde när det gäller att "lätta" på hela strandsträckan utan ordentlig diskussion om de olika delarna - som alltså krävs. Jag har ett stort förtroende för kommunerna, precis som alla här. Det system vi har i Sverige när det gäller överklaganden, överprövningar och annat bygger inte på något misstroende eller uppfattningar om brist på kompetens och annat. Det är en ordning vi har. Även många bygglovs- och planärenden som beslutas enligt plan- och bygglagen överklagas. Det förekommer också att länsstyrelserna gör en överprövning av dem med hänsyn till till exempel riksintressen. Det behöver inte alls uppfattas som något misstänkliggörande eller brist på respekt, utan det är olika uppgifter som olika nivåer har i arbetet. Dispensgivningen är ett problem. Den är mycket omfattande. Ett syfte med den översyn vi nu gör är att försöka se till att få en större tydlighet som också kan minska antalet dispenser som ges. En stor del av dispensgivningen är redan i dag delegerad till kommunal nivå. Den siffra jag nämnde, 65 % som inte hanteras på ett bra sätt, är ingen subjektiv uppfattning som jag har utan den bygger på Naturvårdsverkets analys av hur man har berett ärendena. Det är inte en självklarhet att det är fel på lagstiftningen eftersom bristerna finns, men det är ett problem som vi måste hantera. Även om det kan behövas en flexibilitet i relation till de omgivningsförutsättningar som finns i olika delar av landet ska medborgaren uppleva att när han får en dispens prövad ska han bemötas på samma sätt i alla delar av landet. Det ska inte vara olika generositet eller restriktivitet när det gäller hanteringen. Det ska upplevas att det finns en rättssäkerhet. Det är det som jag avser med likformighet. Det är en uppgift vi har att se till att den följs på ett bra sätt i alla delar av landet. Låt mig än en gång säga att vi har flera problem att hantera när vi ser över strandskyddslagstiftningen. Vi har problemet med regional utveckling i glesbygdsområdena där vi har betydligt mer stränder per invånare än i andra delar av landet. Vi har också problem i de mest exploaterade områdena, där en fortsatt exploatering, till exempel vid byggande ute i vatten, ofta kan ske därför att strandskyddet tidigare har varit upphävt. Kanske har det varit upphävt för en industrianläggning. Därmed är det sedan upphävt, och det kan bli bostäder vid stränder. Det upplevs inte som rättvist, och det upplevs inte som rimligt. Det hör också till det som vi ser över. Vår ambition är att få en lagstiftning som är tydligare, som ger större möjligheter till regional flexibilitet, men som också behåller strandskyddet som ett nationellt strandskydd. Det är en av de viktigaste lagstiftningarna vi har i Sverige och i sig en viktig resurs för Sverige och Sveriges utveckling.

Fru talman! Jag väljer att ta fasta på det positiva som miljöministern säger, nämligen att hon har stort förtroende för regionala och lokala beslutsfattare och att det finns orimliga regionala skillnader i dag. Det är det som jag har velat påpeka i interpellationen. Det är för många människor stötande att det går att bygga så oerhört nära vattnet i storstadsområdena med mycket tätare befolkning än vad vi kan göra i Gävleborg och i Hälsingland där det finns gott om sjöar och vattendrag men där man är stenhård med tillämpningen. Att det är så många dispenser, miljöministern, kan bero på att man upplever att regelverket inte är rimligt i dag. Det är en signal om att det är hög tid att göra den översyn som är på gång. Den välkomnar jag. Jag tycker dock att Ulrica Messing var tydligare än vad miljöministern nu är när Ulrica Messing i sitt svar till mig för några veckor sedan sade att det finns skäl för oss att framför allt vid många av insjöarna i vårt land vara mer generösa än i dag. Jag undrar om miljöministern kan ställa sig bakom det uttalandet. Det är precis vad det handlar om. Med så många sjöar och vattendrag kan vi inte ha en fyrkantig lagstiftning som tillämpas stelbent. En annan sak i sammanhanget är att det har gått en budkavle i framför allt Mellansverige och norra Sverige. Kommunalråd efter kommunalråd har ställt sig bakom kravet på en flexiblare tillämpning av strandskyddet därför att man i dag upplever det som alltför stelbent och fyrkantigt. Jag är säker på att miljöministern har tagit del av hur många socialdemokratiska kommunalråd som tycker att det är en orimlig ordning vi har i dag. Jag vet inte om jag ska debattera med andra debattörer här, men Harald Nordlund jämför med tsunamivågen. Där går han väl ändå lite väl långt. Försäkringsbedömningar måste alltid försäkringsbolagen göra i olika sammanhang. Självklart ska man vara noggrann med detta så att man inte hamnar i situationer som gör att man får skador av vatten.

Fru talman! Låt mig svara Harald Nordlund när det gäller översvämningsrisker. Översvämningsriskerna är en viktig faktor som vi bör ha med oss när vi beaktar strandskyddet. Jag såg själv i somras när jag var i Småland en hel del översvämmade permanenthus och sommarstugor. Det var hus byggda nära stranden. I vissa delar av landet har det här redan uppmärksammats och man är betydligt försiktigare. Regelverk kring detta finns i plan- och bygglagen. Man ska ta hänsyn till översvämningsrisker. Vi tar inte särskilt upp den frågan när det gäller strandskyddslagstiftningen, men den finns givetvis med som en viktig del. Som avslutande ord vill jag påminna om alla möjligheter vi har att utnyttja strandskyddet som en positiv resurs. Att bygga attraktivt i strandnära lägen, att kunna bo nära stränder är attraktivt för många. Som jag ser det finns det många möjligheter att bygga attraktivt strandnära också utanför strandskyddat område, inte minst om det finns en hundrametersgräns, som vi var inne på i början. Det är viktigt vid dispensgivning eller upphävande av strandskydd att lämna en remsa öppen. Ju fler som kan komma till våra stränder desto bättre. Om vi bygger nära stränderna, om vi privatiserar våra stränder, som har skett i många andra länder, stänger vi också många människor ute. Låt oss också tänka på hur vi kan bygga attraktivt och sjönära, havsnära, men att göra det så att strandzonen lämnas öppen för många människor att ta del av. Om vi lämnar strandzonen öppen värnar vi bland annat om naturen, djur och växtliv, där strandzonen är en så viktig bit i vår biologiska mångfald, men vi har också en handlingsfrihet för kommande generationer. Låt oss inte bygga igen stränderna. Låt oss inte få debatten att tippa över åt andra hållet. Jag förstår att många vill ha en större flexibilitet, men vi ska också komma ihåg vilka värden vi har värnat och bevarat i Sverige tack vare vårt strandskydd.