Stöd till kvinnor i prostitution

Herr talman! Det är glädjande att Eva Olofsson delar uppfattningen att det är bra med handlingsplanen och att den kommer att göra nytta för de personer och de fenomen som vi talar om, det vill säga köp av sex eller människohandel för sexuella ändamål. Jag kan hålla med om att vi har väldigt lite kunskap om HBT-personers situation när det gäller köp av sexuella tjänster. Det är därför vi aviserar att vi genom forskning ska ta reda på det. Det aktualiserar också frågan om maktordning, som vi talar om. Det existerar absolut - det håller jag med om - kanske framför allt mellan män och kvinnor. Jag menar att den också kan existera mellan två män eller mellan två kvinnor. Det får vi inte glömma. FN arbetar också från utgångspunkten att maktordningen finns i samhället och att den kan ha varierande ansikten. Vi lanserar självklart sexköpslagen. Framför allt när vi får besök av kolleger här i Sverige berättar vi gärna om den. Vi måste också vara öppna med att vi inte har utvärderat den. I de försök till utvärdering som har gjorts av polisen eller Socialstyrelsen säger man att man ska använda informationen med försiktighet. Jag tror att det är viktigt att säga det till de intresserade länderna. När de tar debatten i sina länder måste de veta att de argument och fakta som de använder sig av är sanna. Därför tror jag att min aktivitet att marknadsföra sexköpslagen antagligen kommer att öka i och med att vi får en utvärdering, där vi också konkret får veta vad lagen har lett fram till. Men vi kommer också att marknadsföra lagen med hjälp av Svenska institutet som har fått ett uppdrag att i sina kontakter med omvärlden när man ska sälja Sverigebilden ha med dessa frågor. Det gäller väldigt mycket köp av sex och människohandel för sexuella ändamål. Men en viktig bit i det arbete som de ska göra är just att tala om hur vi i Sverige med hjälp av en lag ändå sänder en tydlig signal om att det är oacceptabelt att köpa en annan människa. I övrigt välkomnar jag alla idéer. Jag försöker vara tydlig med att säga att denna handlingsplan är bra och att det är en bra början. Jag samarbetar väldigt nära med organisationer, och jag lyssnar gärna på partiföreträdare från alliansen eller oppositionen därför att detta är något som vi har gemensamt - vi tycker att det är oacceptabelt, och vi försöker att hitta alla sätt för att komma till rätta med det. Jag lyssnar gärna på ytterligare idéer för att återkomma med ytterligare förslag på detta område. Men vi är just nu i full färd med att genomföra de förslag som står i den första handlingsplanen som riksdagen har fattat beslut om.

Herr talman! Den öppenheten uppskattar jag. Det som vi har funderat väldigt mycket på och motionerat om är att Norge och Danmark har ett nationellt resurscentrum för arbetet mot prostitution, men Sverige har inte det. I handlingsplanen finns många åtgärder. Det är utbildningar, utvärderingar, satsningar på forskning och myndigheter för olika uppdrag. Men jag har lite svårt att se den långsiktiga, sammanhållande och utvecklande kraften i handlingsplanen. När jag flera gånger har talat med prostitutionsgruppen i Göteborg - vi har också träffat dem här i Stockholm - har jag fått höra att det är just detta som de ser saknas i planen. De tycker att det är väldigt bra att man utbildar socialtjänsten. De tycker att det är bra att man utbildar människor som jobbar med ungdomar. De tycker att det är bra att man ökar kunskapen. Och det finns en hel mängd bra förslag i handlingsplanen. De säger när det gäller till exempel offer för människohandel att dessa kan hamna i en liten kommun där socialtjänsten aldrig någonsin har jobbat med detta och kanske aldrig någonsin kommer att göra det igen. I Stockholm lottar man ut dessa ärenden bland stadsdelsnämnderna. Vad bygger man då upp för kompetens? I Göteborg har man i alla fall samlat dessa ärenden hos socialjouren, så att de finns i en instans. När det gäller prostitution tror jag att kunskapen inom socialtjänsten måste finnas. Det finns många olika sorters prostitution. Det handlar till exempel om unga flickor, och kanske även pojkar, som med webbkamera lockas att vika ut sig och får pengar av någon. Det är sådant som vi kanske inte normalt förknippar med prostitution. Det är därför oerhört viktigt att människor som arbetar med ungdomar och andra på olika sätt och som har kunskap om detta berättar om det. Samtidigt tror jag att detta att ge stöd till människor som har hamnat i prostitution under en längre tid eller som är offer för människohandel är en speciell och kvalificerad uppgift. Därför tror jag att vi skulle ha väldigt stor nytta av ett nationellt resurscentrum som kan stötta socialtjänsten ute, som kan samla erfarenheter och forskning och som skulle kunna ringas upp när någon får ett sådant ärende. Man skulle också, precis som man gör i Norge, kunna ta emot människor för stöd, behandling och hjälp att komma ur prostitution. När vi har talat med prostitutionsgruppen i Stockholm har de väldigt tydligt sagt att till exempel många kvinnor från kranskommunerna kommer till dem. Men de ska egentligen inte ta emot dessa kvinnor eftersom budgeten är från Stockholms stad. Det händer också att det kommer kvinnor från andra kommuner eftersom det kan vara väldigt tufft att gå till sin egen kommun och säga att man är prostituerad och vill komma ur prostitutionen och söka hjälp. Dessa kvinnor kanske hellre vänder sig till en annan kommun för att få detta stöd och denna hjälp. Kvinnorna talar också om hur svårt det är att sluta med prostitutionen. Dessa kvinnor har ofta haft traumatiska upplevelser tidigare som har gjort att de många gånger har hamnat i prostitution. De har också upplevt övergrepp och våld när de har sålt sin kropp på detta sätt. De har vänner och sitt sätt att leva i kretsar där prostitutionen finns, och de ska kanske tvingas in i ett försörjningsstöd när de är vana att då och då få lite mer pengar i handen. Jag tror att det vore väldigt viktigt för att man ska kunna jobba mot prostitutionen och ge stöd till människor som vill komma ur den att man får ett nationellt resurscentrum. Vi kan jämföra det med NCK i Uppsala när det gäller våld mot kvinnor. Jag vill ställa följande fråga till ministern: Är detta något som ministern skulle kunna tänka sig att jobba för?

Herr talman! Jag tycker att detta låter väldigt positivt. NCK fråntar inte kommunerna ansvaret för kvinnor som är utsatta för mäns våld. Men de har en nationell telefonlinje, och de tar emot människor för stöd, behandling och samtal. På så sätt har de en egen kunskap, alltså uppdraget att stödja, forska, stå för utbildning och samla erfarenheter och kunskap om våld mot kvinnor. På samma sätt skulle ett nationellt resurscentrum mot prostitution kunna fungera. Jag tror att det skulle vara en styrka att ha båda benen som man har i Norge. I Danmark har man inte båda benen. Men jag tror att det skulle vara en styrka. Jag har också träffat Prostituerades Rätt/Revansch I Samhället. De beskriver hur svårt det är att komma tillbaka ut på arbetsmarknaden. För hur ska man berätta att man under några år har levt på att sälja sexuella tjänster? Hur blir man då bemött av arbetsgivare? Får man jobbet? Vad säger arbetskompisarna om detta kommer ut? Men hur ska man då förklara att man under tre år inte har gjort något? Det är alltså inte lätt att komma tillbaka. Jag tycker att det skulle vara mycket positivt om man kunde få detta stöd. Samtidigt behöver naturligtvis kunskap finnas ute i kommuner. Men jag tror inte, speciellt inte när man ska hjälpa människor som en längre tid har fastnat i prostitution eller som är offer för människohandel, att vi kommer att få tillräckligt kvalificerad kunskap runt om i hela Sverige. Jag vill ställa en annan fråga. Statens institutionsstyrelse har fått ett specialuppdrag. På hemmaplan brukar jag få frågor om hur man ska nå de andra institutionerna. I Västra Götaland har de 25 procent av institutionsplatserna. 15 procent har det bolag som har kommunala HVB-hem. Resten har privata och andra utförare. Är det meningen att man ska nå den personalen också för att kunna stödja dessa ungdomar?