Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

stärk föräldraskapet

Interpellationsdebatt 14 februari 2003
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Berit Andnor (S)

Anf. 40 Berit Andnor (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Kenneth Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att stödja föräld- rautbildning och föräldrastöd och vilka åtgärder jag avser att vidta för att stödja öppen förskola. Det finns i vårt land en bred enighet om att föräld- rarna är avgörande för hur barnen mår och utvecklas och att det är viktigt att föräldrarna får stöd i sin för- äldraroll. Vi har byggt upp ett omfattande system för att ge det stödet. Mödra- och barnavårdscentraler är basen i arbetet med att ge föräldrar stöd. Centralerna har resurser så att de kan ge stöd till föräldrarna individuellt, vilket är särskilt viktigt för de föräldrar som har ett särskilt behov av stöd. På mödravårdscentraler och barna- vårdscentraler bedrivs i regel också föräldrautbild- ning i grupp med syfte att föra över kunskaper om barnet till föräldrarna. Föräldraverksamheter finns också inom förskola och skola, ofta inriktade på samarbetet mellan hem och institution. Olika studieförbund och frivilligorga- nisationer bedriver också föräldrautbildning i olika former. Den öppna förskolan är ett komplement till andra former av förskoleverksamhet. Den utnyttjas bland annat av föräldrar som är föräldralediga. Den öppna förskolan är också en bas för olika former av föräld- rastöd. Det är statsrådet Lena Hallengren som ansva- rar för den öppna förskolan. Föräldrautbildning, föräldrastöd och öppna för- skolor är verksamheter som bedrivs på lokal nivå framför allt av kommuner och landsting. Jag anser att det är viktigt att föräldrarnas behov av stöd och kun- skaper tillgodoses och att verksamheterna har till- räckliga resurser och bra kvalitet. Staten har de se- naste åren skjutit till betydande resurser till kommu- ner och landsting med hänvisning till främst behoven inom vård, skola och omsorg. Satsningar för att för- bättra stödet till och kunskaperna hos föräldrar är enligt min mening en del av inriktningen på dessa satsningar. Frågor om föräldrastöd och föräldrautbildning be- handlades av Utredningen om föräldrautbildning i betänkandet Stöd i föräldraskapet som avlämnades år 1997. Betänkandet innehöll inte några konkreta för- slag till lagändringar, statsbidrag eller annat som kräver riksdagsbeslut. Föräldrastöd kan ges i många olika former, och det måste anpassas till föräldrarnas behov och öns- kemål. Föräldrastödet måste alltså ges lokalt. Reger- ingen vill gärna stödja det lokala utvecklingsarbetet och har därför givit Statens folkhälsoinstitut i upp- drag att vidareutveckla arbetet med föräldrautbild- ning. Arbetet inom institutet är inriktat på att ta fram kunskaper om vilka metoder som är verksamma när det gäller att föra över kunskaper och när det gäller att nå de föräldrar som är mest i behov av stöd. I uppdraget pekas också på att vissa områden behöver förstärkas, exempelvis när det gäller föräldrautbild- ning till föräldrar med annan etnisk bakgrund än svensk och föräldrar med tonårsbarn. I uppdraget ligger också att fånga upp det positiva och nyskapande arbete som sker på fältet och sprida det till andra som är verksamma inom området. Upp- draget ska redovisas nästa år, och vi får då tillfälle att diskutera hur vi ska gå vidare med föräldrastödsfrå- gorna.
Kenneth Johansson (C)

Anf. 41 Kenneth Johansson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret. Alla barn och ungdomar förtjänar en bra start i livet med goda uppväxtmiljöer som är fria från droger, mycket värme och kärlek. Samhällets uppgift måste vara att ge förutsättningar för föräldrar att ta sitt an- svar, att erbjuda föräldrastöd och stärka föräldraska- pet. Engagerade och medvetna föräldrar är helt avgö- rande för våra barns uppväxt. Jag tycker att det be- hövs något av en folkrörelse för föräldraskapet. Det handlar också om att motverka krafter som vill redu- cera föräldraansvaret. Vuxnas förmåga att ta sitt föräldraansvar varierar naturligtvis beroende på sociala, ekonomiska och personliga förutsättningar, och familjebildningar ser olika ut. Jag menar att utgångspunkten måste vara att föräldraansvaret är omistligt. Lika viktigt är det att det finns någonstans dit föräldrar kan vända sig och få stöd när problem uppstår. Ett bra föräldrastöd är mycket viktigt. Barn till ensamstående föräldrar be- finner sig i en särskilt utsatt situation. Jag menar att det behövs mer tid för föräldraskap. Barnfamiljernas ekonomi måste förbättras rejält. I ett barnvänligt samhälle går det att kombinera yrkesliv med mer tid med barnen och reella möjligheter att välja barnomsorgsform. Föreningen för familjecentraler har över 100 fa- miljecentraler anslutna i dag. Det finns flera goda exempel på hur man arbetar lokalt för att stärka och stödja föräldraskapet genom att bygga nätverk, skapa mötesplatser och samverka mellan myndigheter, näringsliv, föreningsliv och föräldrar. För mig som dalmas är familjecentrum i Leksands kommun något av ett föredöme, men det finns många fler. Trots ekonomiska begränsningar växer nya initia- tiv fram för att ge föräldrarna, och därmed barnen, ökad trygghet. Det ser, och ska se, olika ut utifrån lokala önskemål och behov. Jag tycker att det är en viktig uppgift för den nationella nivån att med ett underifrånperspektiv lyfta fram familjecentraler, öppna förskolor och föräldragrupper. Det gäller att sprida de goda exemplen och ge stöd på annat sätt. Jag har ingenting att invända mot det svar som familjeministern har gett mig på interpellationen. Jag tar särskilt fasta på att det står att "Regeringen vill gärna stödja det lokala utvecklingsarbetet" samtidigt som man hänvisar till Statens folkhälsoinstitut. Jag accepterar också att den öppna förskolan inte ligger på ministerns bord, även om den i sig är väldigt viktig i det här sammanhanget. Jag har ytterligare några kommentarer. Det finns ett önskemål från Föreningen för familjecentraler om ett mer samlat nationellt grepp. Man vill ha en kon- taktperson, en resurs, att vända sig till och diskutera frågorna med på departementsnivå. Det finns önske- mål om ekonomiskt stöd. När det gäller Folkhälsoin- stitutets regeringsuppdrag finns det också synpunkter på att man enbart koncentrerar sig på barn över 18 månader. Det tycker man är fel. Man skulle även vilja inbegripa yngre barn. Fru talman! Låt mig slutligen nämna det nordiska samarbetet. Familjeministern har ju en unik möjlighet att ta upp det nordiska samarbetet i sin roll som nor- disk minister. Hur ser ministern på det?
Tina Acketoft (Fp)

Anf. 42 Tina Acketoft (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det verkar som om vi i mångt och mycket är överens om vikten av att skapa nya mötes- platser i ett samhälle som ständigt utvecklas. Vi är säkert också överens om att vi som politiker har en skyldighet att underlätta föräldraskapet både ekono- miskt och socialt. Statsministern gick ju till och med ut och pläderade för ett ökat föräldraskap, det vill säga att vi ska skaffa fler barn. Vi vet också att för- äldraförsäkringen skulle höjas, men det var ju före valet. Problemet i dag är att det varken är skollagen eller socialtjänstlagen som reglerar öppna förskolor eller familjecentraler som jag väljer att kalla dem. I den uppgraderade formen kallar vi dem alltså för familje- centraler. Man får inga statsbidrag, vilket innebär att det är upp till kommunen att bestämma om man ska ha öppna förskolor eller familjecentraler. Vi ser också i våra egna kommuner att det är det första som ryker i dessa tider. Det är det första man skär ned på. I dag bygger familjecentraler på eldsjälar och ide- ellt arbete. Synen från många partier, även de borger- liga, är väl snarare att familjecentraler är ett litet my- sigt ställe där nyblivna mammor träffas och kokar kaffe och tovar vantar med de lite större barnen. Det är lite grädde på moset i föräldraskapet. Men som de flesta av de nordiska länderna vet är familjecentraler så mycket mer. I Norge är familje- centraler en statlig angelägenhet med ett eget exi- stensberättigande. De ligger direkt under socialmi- nistern och den psykiska hälsan. Man utvecklar och satsar på familjecentraler. Man ser dem som ett vik- tigt led i ett förebyggande hälsoarbete. Ett samhälle förändras ju ständigt. Det blir aldrig färdigt. Det vet i allihop, speciellt vi politiker. Då måste vi naturligtvis ligga steget före och se vad det är som behövs i samhället nu och i morgon. Just där skulle familjecentralerna kunna spela en otroligt vik- tig roll. Där kan vi knyta ihop alla de delar som Ken- neth Johansson talade om tidigare. Det är barnavård, mödravård och även kyrkan som faktiskt har en stor del i det hela. Som vi vet sedan tidigare blir summan av delarna ofta mycket större när vi bakar ihop dem än om man vi har dem var och en utpluttade över hela kommunen eller landstinget. Av de erfarenheter som finns av familjecentraler kan vi också se att pappaledighet faktiskt har tagits ut i större omfattning i de delar där man har ett aktivt system för familjecentraler. Man vet också att det har byggts upp spontana nätverk mellan så kallade inföd- da svenska familjer och utlandsfödda svenska famil- jer. Det är alltså även ett mycket viktigt steg i integ- rationsarbetet som vi talade om tidigare. Jag pratade häromdagen med Vibeke Bing som är en av de ledande på detta område och som på ideell väg väldigt ofta används som expert. Hon säger att hon har varit i kontakt med i princip alla tänkbara ministrar, och även Folkhälsoinstitutet som vi talade om tidigare, och konstant fått samma svar: Tack, det var väldigt intressant, men detta är inte mitt bord. Därför skulle jag vilja att man lyfte upp detta, att det får ett eget existensberättigande och att det läggs direkt under socialministern kanske. Jag vet inte var det hör hemma. Men det är viktigt att vi tar itu med det. Det är också spännande att före detta statsrådet Ingela Thalén för ganska länge sedan poängterade vikten av familjecentraler i det förebyggande hälsoar- betet. Justitieminister Laila Freivalds poängterade vikten från den brottsförebyggande sidan. Om man nu verkligen ser betydelsen, vilket regeringen verkar göra, varför händer då ingenting? Varför görs ingen- ting? Det är jättebra att regeringen vill stödja, men frågan är bara när och hur vi kommer att få se det mer aktivt.
Berit Andnor (S)

Anf. 43 Berit Andnor (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tror att vi är helt överens om att familjecentraler är ett bra sätt att samverka kring barn och familj. Det har dessutom visat sig oerhört fram- gångsrikt där man verkligen har utvecklat den här idén på ett bra sätt. Jag har en lite annan bild av detta än Tina Acketoft som säger att det blir färre familje- centraler. Det är inte min upplevelse. Det är snarare tvärtom. Det sker en utveckling i positiv riktning, och vi får mer av den här typen av samverkan. Jag tror att det är bra med samverkan. Det är framför allt bra för familjerna och deras barn och det är dessutom, precis som Tina Acketoft också sade, bra för ekonomin, om vi ska prata lite mer om de hårda frågorna i det här sammanhanget. Jag tycker att det är väldigt viktigt att det får be- stämmas lokalt exakt hur det här ska se ut. Det ser olika ut, och man har lite olika traditioner för hur man vill utveckla samverkan. Precis som Kenneth Johans- son och Tina Acketoft känner till, har vi ju lämnat förslag till hur man ska kunna skapa bättre möjlighe- ter för kommuner och landsting att samverka. Det ska alltså inte vara något hinder. Det är viktigt att vi kan stödja föräldrarna i föräld- raskapet. Den erfarenhet jag har från mitt eget län, Jämtlands län, är att det är oerhört viktigt att man tar ett helhetsgrepp. Det handlar om föräldrautbildning och om hur möd- ravårdscentralerna fungerar i samspel med denna. Det handlar också om hur barnavårdscentralerna fungerar i samverkan med den öppna förskolan, med kommu- nens socialtjänst och med skolan i övrigt. Det har här bedrivits ett enormt fint utvecklingsarbete. Jag vill återigen understryka det positiva som jag ser i att denna samverkan utvecklas. Vi stöder kom- muner och landsting genom att tillföra dem extra resurser, och det har vi gjort under ganska lång tid. En förutsättning för att man ska kunna utveckla den här verksamheten är naturligtvis att man har pengar till sitt förfogande, och vi har tillfört sådana medel. Detta var närmast ett svar på Tina Acketofts något pessimistiska hållning att det inte händer någonting i detta sammanhang. Så är det inte. Det tillförs varje år extra medel utöver de pengar som kommuner och landsting har redan sedan tidigare. Vi känner till Föreningen för familjecentraler. Vi har fått särskild information om den dels av Kenneth Johansson, dels av Ingela Thalén. Det är en oerhört viktig förening, och vi har den erfarenheten att man från Socialdepartementets sida har haft en bra kontakt med det nätverk som har byggts upp. Jag har också blivit informerad om att situationen är sådan att det skulle behövas ett ekonomiskt stöd för att man ska kunna få föreningen att fungera vida- re, kanske framför allt i avvaktan på att man hittar någon mer permanent finansieringslösning. Jag har tagit till mig den frågan och diskuterar den för närva- rande internt inom departementet. Det nordiska samarbetet är naturligtvis en oerhört kär fråga, särskilt för mig. Under min tid som ordfö- rande för det nordiska samarbetet har jag haft mycket nära kontakter med mina kolleger. Jag var så sent som i den här veckan i Helsingfors och träffade Eva Biaudet, som är ansvarig för dessa frågor. Vi kunde då konstatera att vi från båda håll har ett stort intresse av att utbyta erfarenheter inom områdena barnpolitik och familjepolitik, och vi har för avsikt att utveckla detta arbete vidare.
Kenneth Johansson (C)

Anf. 44 Kenneth Johansson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tycker att det är jätteviktigt att vi går vidare med att utveckla det här arbetet. Det är också mitt intryck att det finns ett engagemang i detta sammanhang, och antalet familjecentraler ökar. Det är viktigt att möta den efterfrågan som finns och att skapa förutsättningar som kan leda till det som vi säkert är alldeles överens om värdet av, nämligen ett bra stöd för föräldraskapet i vid bemärkelse. När det gäller det nationella samordningsansvaret har Föreningen för familjecentraler uttryckt ett öns- kemål om att man vill utveckla och intensifiera sam- arbetet. Det finns en ganska stor spännvidd av idéer alltifrån inrättande av ett eget departement till till- sättande av en kontaktperson. Vad jag för min del tror är realistiskt, vettigt och rimligt är att man har raka rör till ansvarigt statsråd, och jag utgår från att det är familjeministern som är det. Jag tycker också att det är väldigt bra att få höra att statsrådet ser positivt på möjligheterna att ge eko- nomiskt förbättrade förutsättningar för arbete med föreningen. När det sedan gäller Folkhälsoinstitutets reger- ingsuppdrag ställde jag en fråga om 18- månadersgränsen. Den frågan kommer från förening- en, som vid flera tillfällen har fört fram den syn- punkten att det gäller att börja redan när barnen är riktigt små. Man tycker att det är en brist att gränsen dras vid 18 månader. Jag önskar få en kommentar till detta vilken naturligtvis ska gå ut på att statsrådet ska ge signaler till Folkhälsoinstitutet om att detta är något som man kanske måste titta på. Vad gäller det nordiska samarbetet vill jag nämna att jag deltagit vid en konferens i Leksand i slutet av förra året. Den hade temat "Föräldrastöd i praktiken" och hade 250 deltagare. Där visades ett enormt posi- tivt engagemang, och vid konferensen fanns bland annat deltagare från Norge, Finland och Danmark. Det framfördes tydligt att man såg fördelar med en samordning av insatser till stöd för varandra. Det är bra om sådana kontakter nu kommer till stånd, och jag hoppas på handlingskraft och aktivitet som leder till att vi får ett mer utvecklat nordiskt samarbete på det här området än vad vi har i dag. Jag vill avslutningsvis i den här replikomgången hålla med Tina Acketoft om att det är jätteviktigt att man ser till helheten i insatserna från mödravårds- central, barnavårdscentral och hela vägen upp till tonåren. Det gäller också beträffande det som har tagits upp om pappaaktiviteter. Det är enormt roligt att se vad familjecentraler med mera kan leda till i form av praktiskt engagemang från papporna för ett självklart deltagande i barnens uppfostran och ut- veckling.
Tina Acketoft (Fp)

Anf. 45 Tina Acketoft (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tackar för beskeden från familje- ministern. Berit Andnor bad nästan bokstavligen om ursäkt för att hon pratade om ekonomi. Jag tycker inte alls att man ska göra det. Ekonomin är oerhört viktig och ligger till stor del till grund för fortsatt upprätt- hållande av folkhälsan här i landet. Problemet med de pengar som staten har satsat är att de alltid haft något konstigt tillnamn. De har alltid varit riktade men aldrig till den öppna förskolan eller till familjecentralerna. Men kanske talar vi inte om samma pengar. Berit Andnor nämnde att vi har fått fler familje- centraler, och skälet till det är naturligtvis att det för några år sedan över huvud taget inte existerade några familjecentraler. I takt med att den öppna förskolan har lagts ned har det bildats familjecentraler, men totalen är faktiskt mindre i dag än tidigare. Ett problem med familjecentraler är vidare, som också nämndes tidigare, att de ses som ett komple- ment. Man vägrar att se den stora styrka som en fa- miljecentral faktiskt kan ha i sig själv. Man vill inte ge den ett riktigt eget existensberättigande, vilket jag tycker är ett problem. Detta kan vi också se däri att i mötena inom det nordiska nätverk som vi har talat om har alla andra nordiska socialministrar varit närvarande medan svenska statsråd tydligen har lyst med sin frånvaro. Jag vet inte om detta stämmer. Jag hoppas att det inte är så. Jag kommer tillbaka till att det nog skulle behövas ett eget departement för dessa frågor. De måste åt- minstone vara någons bord, och jag hoppas att de blir familjeministerns bord, så att man inte skickas runt med kommentaren att frågorna är intressanta men att ingen vet vem som har hand om dem. Det var väldigt intressant att höra att det diskute- ras en permanent finansieringslösning. Jag som är en otålig själ skulle naturligtvis väldigt snabbt vilja se en sådan, men jag hoppas att jag åtminstone kan ta fa- miljeministern på orden.
Berit Andnor (S)

Anf. 46 Berit Andnor (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! För det första: Det är inte fråga om några öronmärkta pengar till kommuner och lands- ting. Det som jag pratar om är den ökning som har skett av de resurser som särskilt tillförts kommuner och landsting. Dessa pengar har inte haft någon öronmärkning. För det andra: Jag är ansvarig för barn- och fa- miljepolitiken. Om detta råder det inte någon tvekan, så man behöver inte fundera på vem man ska vända sig till. För det tredje är det kommuner och landsting som är ansvariga för familjecentralernas verksamhet. Så bör det också vara. Jag tror inte att vi har någon oe- nighet om detta. Det är fråga om ett lokalt ansvar. Vi ska dock tillföra resurser så att man har möjlighet att driva dem vidare, sprida de goda exempel som fa- miljecentralerna utgör och utveckla metoder för hur man kan gå vidare. Folkhälsoinstitutet har ett särskilt uppdrag att göra detta. Kenneth Johansson tog återigen upp 18- månadersgränsen. Jag glömde tyvärr att kommentera den i mitt förra inlägg. Jag vill bara säga att familje- centraler som fungerar på bästa möjliga sätt inte själ- va arbetar med någon åldersgräns. Det sker där en successiv övergång från mödravårdscentralerna till barnavårdscentralerna. Där ser man inte på familjen utifrån en åldersbestämning, utan man ser till det behov av stöd och hjälp som man har i sitt föräldra- skap, och det kan jag mycket väl poängtera för Folk- hälsoinstitutet. Det handlar alltså om att sprida goda idéer och goda metoder, och där har Folkhälsoinsti- tutet en central och viktig roll. Jag har inte lovat några pengar - jag vill bara be- tona det. Jag sade inte det heller, men jag har sagt att jag är väl medveten om att det finns ett behov av resurser under en period för den här föreningen för familjecentraler. Jag har blivit informerad om detta, dels av Kenneth Johansson, dels av Ingela Tahlén, och vi funderar just på den här saken i departementet. Jag kan inte lova någonting men har förstått allvaret i situationen. Däremot tycker jag att det är viktigt att man själv också funderar på den framtida utveckling- en av detta nätverk och hur man ska kunna finansiera en fortsatt verksamhet inom föreningens ram. Vi ska naturligtvis fortsätta att stödja den här ty- pen av arbete som pågår. Det är centralt och viktigt, och det finns även ett nordiskt perspektiv. Också som minister för nordiskt samarbete har jag en naturlig plattform och position för att vidareutveckla detta arbete, och det finns ett sådant intresse. Jag vill dock betona att den närvaro som har varit från en del nor- diska länder på konferensen i Leksand nog inte var på ministernivå. Men det är oerhört viktigt att utveckla det nordiska samarbetet även inom detta område. Som sagt var: Vi tillför resurser. Jag tycker att familjecentraler är oerhört viktiga. De har varit mycket framgångsrika. Men de bygger på ett lokalt intresse, och de bygger på lokala prioriteringar. I de län där man har engagerat sig - Dalarna är ett exem- pel, och Jämtland är också ett exempel - där man har en lång tradition av föräldrautbildning, pappautbild- ning och mammautbildning och där man mycket medvetet har satsat på familjecentraler, där har man en bra verksamhet. Men jag vill återigen betona det lokala ansvaret för denna verksamhet.
Kenneth Johansson (C)

Anf. 47 Kenneth Johansson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Föräldraansvaret är omistligt, och föräldraskapet kan inte nog betonas. Vår uppgift är att underlätta föräldraansvaret i ekonomiskt och socialt hänseende och ge föräldrarna stora möjligheter att påverka barns uppväxtförhållanden. För Centerpartiet är ledstjärnorna i familjepoliti- ken ökat självbestämmande, bättre möjligheter att kombinera familjeliv och arbetsliv samt mer tid med barnen. I det sammanhanget är föräldrastöd i olika former mycket viktigt. De lokala nätverken och mö- tesplatserna för familjerna förebygger problem och stöttar föräldraskapet. Jag tycker att familjeministern har gett positiva kommentarer som jag är nöjd och glad över. Det gäller det nationella samordningsansvaret där vi för- väntar oss även fortsatt raka rör in i departementet. Att utvidga ett samarbete i Norden vore oerhört vär- defullt, och signaler till Folkhälsoinstitutet om 18- månadersgränsen är bra. Jag tycker att det är positiva besked. Det är väl- digt viktigt att vi följer hur det här arbetet fortskrider. Det kommer jag att göra. I den mån jag som enkel oppositionsföreträdare kan bidra med någonting så kommer jag att fortsätta att även göra det. Barnen är trots allt det bästa och det finaste vi har, och de är vår framtid.
Berit Andnor (S)

Anf. 48 Berit Andnor (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Föräldrastöd och föräldrautbildning är ju sådana att de kan ges i många olika former, och de måste alltid anpassas efter de behov och önskemål som föräldrarna har. Hur ska ett bra stöd för föräld- rarna se ut i det föräldraskap som man vill utöva? Det innebär alltså att det stödet måste formas lokalt, i den lokala miljön. Då vet vi att familjecentraler är ett sätt att samverka kring barn och familjer som har visat sig vara mycket framgångsrikt. Det finns all anledning att sprida dessa goda exempel vidare. Regeringens vilja är att stödja det lokala utveck- lingsarbete som pågår, och det är ju bakgrunden till det uppdrag som vi har gett till Folkhälsoinstitutet, där vi poängterar att man har i uppdrag att vidareut- veckla arbetet med föräldrautbildningen och att gå vidare med metodutveckling. Man ska kunna sprida dessa goda idéer och skapa bättre kunskaper, men också uppmärksamma det som vi ju särskilt måste uppmärksamma i de här sammanhangen, nämligen att vi får en föräldrautbildning som fungerar bra till för- äldrar som har en annan etnisk bakgrund, och även föräldrar med tonårsbarn. Det är ju en grupp som kanske också kan behöva ett stöd i föräldraskapet. Avslutningsvis ser jag fram emot att fortsätta di- alogen med Kenneth Johansson och Tina Acketoft i dessa frågor. Det är ett viktigt område, och vi behöver gemensamt fundera på hur vi på bästa sätt kan stötta denna verksamhet, som vi ju samtliga här ser som oerhört värdefull.

Dokument

den 21 januari

Interpellation 2002/03:135

 av Kenneth Johansson (c) till statsrådet Berit Andnor om stärkt föräldraskap

Att vara förälder i dagens samhälle är ett stort ansvar. Barn och ungdomar i Sverige har det relativt bra. Ur ett internationellt perspektiv är den materiella standarden hög och barns och ungdomars hälsa är god. Men detta till trots vet vi att barns och ungdomars hälsotillstånd har försämrats i Sverige. I en enkätundersökning gjord av bland andra Barnombudsmannen redovisas att hälsotillståndet hos flickor och pojkar i skolan markant har försämrats de senaste tio åren. Det som har ökat allra mest är depressioner. Att den psykiska ohälsan har försämrats uppger nio av tio tillfrågade skolkuratorer, skolpsykologer och skolsköterskor. Trycket på socialtjänsten/socialkontoren och på barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) har ökat. På tio år har antalet sökande till barn- och ungdomspsykiatrin ökat kraftigt, på flera håll i landet har det skett en fördubbling.

Vuxnas förmåga att ta sitt föräldraansvar varierar naturligtvis beroende på sociala, ekonomiska och personliga förutsättningar och den egna inställningen. Även om inte alla föräldrar lyckas fullt ut att ge sina barn en trygg uppväxt så är föräldraansvaret omistligt och kan inte ersättas genom politiska åtgärder. Men när problem uppstår är det oerhört viktigt att det finns någonstans dit föräldrarna kan vända sig för att få stöd. Ett bra föräldrastöd kan till och med helt förebygga så att problemen över huvud taget inte uppstår.

Den politiska uppgiften måste vara att underlätta föräldraansvaret i ekonomiskt och socialt hänseende samt att ge föräldrarna stora möjligheter att påverka barnens uppväxtförhållanden. Ledstjärnorna för Centerpartiets familjepolitik är ökat självbestämmande, bättre möjlighet att kombinera familjeliv och arbetsliv samt mer tid för barnen.

Det förutsätter att familjernas ekonomiska utrymme stärks samt att föräldrarna har möjlighet att ta ansvar för barnens uppväxt både när det gäller barnomsorg och skola. Självbestämmande förutsätter mångfald och det är viktigt att det finns olika former av barnomsorg att välja mellan. Barnomsorgen ska ge utrymme för nytänkande och olika former av tjänster anpassade efter den enskilda familjens behov. Det offentliga stödet ska bygga på likabehandling av alla barn. Makten över barnomsorgen ska flyttas över från staten och kommunpolitiken till föräldrarna.

För mig är slutsatsen helt klar. En politik som tar sikte på barnens grundläggande behov av trygghet och kärlek måste ha en positiv grundinställning till familjen, oavsett hur den är uppbyggd.

Förnyad föräldrautbildning/förnyat föräldrastöd

Trots ekonomiska begränsningar växer nya initiativ fram för att stödja föräldrarna i sitt föräldraskap och därigenom ges barnen ökad trygghet. Leksands Familjecentrum är ett lysande exempel på hur de lyckats skapa en verksamhet som stöder föräldrarna. Verksamheten påbörjas redan under graviditeten och fortsätter sedan så länge föräldrarna vill. FC är en helhetslösning för familjen, ett fungerande samarbete mellan myndigheter, organisationer, näringsliv och föräldrar. Försäkringskassan har märkt ett markant ökat uttag av pappadagar. Familjerådgivningen har kunnat ge fler familjer råd och stöd i tid och den öppna förskolan har en intensiv verksamhet. I stället för att skicka runt föräldrarna till olika institutioner i samhället, för att förbereda sig i den nya livssituationen, erbjuder Familjecentrum en helhetslösning för familjen.

Öppen förskola

Öppen förskola är dels till för barn som inte är inskrivna i förskolan och dels ett komplement till familjedaghemmen. Det finns inga krav på inskrivning eller anmälan för att delta i verksamheten. Verksamheten erbjuder barnen en pedagogisk gruppverksamhet och ska även tillgodose de vuxnas behov av kontakter med andra vuxna samt social service.

Under 1990-talet har antalet öppna förskolor mer än halverats. Hösten 2001 fanns 752 enheter. Centerpartiet vill understryka behovet av att utveckla den öppna förskolan och den betydelse den har för barn och föräldrar.

Jag vill med anledning av ovanstående fråga ministern följande:

Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stödja föräldrautbildning/föräldrastöd?

Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stödja öppen förskola?