Språkkrav på svenskflaggade passagerarfartyg

Interpellationsdebatt 15 november 2016

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 61 Statsrådet Anna Johansson (S)

Fru talman! Boriana Åberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att underlätta för personer som inte talar något av de skandinaviska språken att skaffa sig ett arbete inom sjöfarten och om jag avser att vidta åtgärder för att förändra reglerna för språkkrav på svenskflaggade passagerarfartyg.

Inom den svenska handelsflottan finns det i dag många anställda personer som inte talar något skandinaviskt språk. Som exempel är filippinska sjömän ofta anställda ombord på svenska handelsfartyg.

Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att stärka den svenska sjöfartsnäringen och för att utöka den svenskflaggade handelsflottan. Svenskflaggade fartyg har stor betydelse för svenska sjömäns möjligheter att få arbete, för tillgången till praktikplatser för studerande och för kompetensen inom sjöfartsklustret, oavsett vilket språk personerna talar.

Införandet av ett tonnagebeskattningssystem är exempel på just en sådan åtgärd som kommer att stärka den svenska sjöfartsnäringens konkurrenskraft, öka antalet svenskflaggade fartyg och på sikt skapa jobb.

Som Boriana Åberg framhåller finns det vissa språkkrav för sjöpersonal på passagerarfartyg. Detta härstammar från internationell reglering samt EU-lagstiftning och har ett rent sjösäkerhetssyfte: att säkerställa att personal ombord på passagerarfartyg kan kommunicera med passagerarna. Personalen ska därför kunna kommunicera på det eller de språk som talas av en majoritet av de nationaliteter av passagerare som finns ombord samt på engelska.

Detta krav anser jag vara fullt rimligt för att säkerställa att personalen ombord kan kommunicera med passagerarna vid en nödsituation.

I svensk lagstiftning har detta EU-rättsliga och internationella krav förtydligats genom att personalen ska behärska engelska och, om fartyget trafikerar Skandinavien, ett skandinaviskt språk.

Om språkkravet ska gälla hela besättningen eller bara delar av den har även uppmärksammats i den hemställan som Föreningen Svensk Sjöfart har inlämnat till regeringen. Denna fråga bereds för tillfället.


Anf. 62 Boriana Åberg (M)

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Det är ett svar som delvis seglar bort från ämnet. Därför ska jag förtydliga.

Frågan handlar om en enkel förändring av den svenska fartygssäkerhetsförordningen 4 kap. 31 §. I den krävs att all personal som tjänstgör på passagerar- och roropassagerarfartyg ska "behärska engelska och, om fartyget trafikerar Skandinavien, ett skandinaviskt språk".

Det där tillägget om ett skandinaviskt språk menar svenska rederier inte längre är relevant. Det innebär nämligen ett särkrav och en övertolkning av EU-regler. Som så ofta är den svenska lagstiftningen mer långtgående än nödvändigt, och som så ofta får denna särregleringsiver negativa konsekvenser för berörd bransch. Enligt det EU-direktiv som den aktuella paragrafen baseras på ska besättningen kunna tala det eller de språk som talas av majoriteten av passagerarna som reser på en särskild rutt. Med dagens resemönster är det långt ifrån säkert att det är skandinaviska som majoriteten av passagerarna på ett fartyg talar. Rederier vittnar om att majoriteten av passagerarna på färjorna mellan Sverige och Tyskland är tyskar, mellan Sverige och Polen polacker, mellan Sverige och Estland ester och ryssar och så vidare. Det är uppenbart att lagens krav på att all personal ska tala både engelska och ett skandinaviskt språk är otidsenligt och påverkar svenska rederiers konkurrenskraft negativt.

I Danmark, som är ett föregångsland inom sjöfart, har myndigheterna tolkat språkdirektivet annorlunda. Där berör språkkravet bara den personal som vägleder passagerarna vid evakuering. Det finns många yrken som är representerade på ett fartyg, och många besättningsmän kommer inte alls i kontakt med passagerarna. Varför ska vi kräva att kocken och övrig kökspersonal talar skandinaviska utöver engelska?

Och är det säkert att skandinaviska passagerare föredrar skandinaviska framför engelska? Ministern kan säkert erinra sig otaliga konferenser i Skandinavien där danskar blivit ombedda av svenska deltagare att helst prata engelska för att de ska förstå dem.


Anf. 63 Statsrådet Anna Johansson (S)

Fru talman! Jag skulle vilja försöka reda ut detta lite grann. Till att börja med är ursprunget till den här regleringen STCW-konventionen, en internationell konvention som handlar om sjömäns utbildningsnivå. Det står i den konventionen att all besättning som kommer i kontakt med passagerare vid en nödsituation ska kunna kommunicera på det eller de språk som talas av en majoritet av de nationaliteter av passagerare som finns på den specifika rutten samt ha ett elementärt engelskt ordförråd. Den här internationella konventionen har sedan införlivats i EU-rätten genom direktiv 2008/106/EG, som handlar om minimikrav på utbildning för sjöfolk.

Det har tyvärr inträffat olyckor i sjöfarten där räddningsarbetet har försvårats dels av språkförbistringen mellan ombordpersonal och passagerare, dels av språkproblem inom besättningspersonalen. Det finns dokumenterat att det har kunnat få ganska katastrofala följder.

När det gäller vilka delar av personalen som ska ha den här språkkompetensen pågår ett beredningsarbete inom Regeringskansliet, som jag sa i mitt svar. Man ska titta på vilka fördelarna är med att behålla språkkravet för personal ombord på passagerarfartyg så som det är i dag. Man ska också titta på det förslag som finns från Svensk Sjöfart: att språkkravet enbart ska omfatta den personal som bistår passagerarna vid en nödsituation. Då kan man nog inte riktigt göra det så enkelt för sig som att ifrågasätta varför kocken ska kunna engelska eller skandinaviska. I en nödsituation är det nämligen förmodligen fler personalkategorier som är involverade än de som arbetar direkt med passagerare under normala omständigheter. Då får man väl i så fall titta på vilka personalkategorier som skulle omfattas. Man behöver också ställa sig frågan vilka positiva effekter och vilka eventuella negativa konsekvenser en sådan här förändring skulle kunna få. Den frågan tittar man just nu på i Regeringskansliet.

Vad gäller kravet på att kunna åtminstone något skandinaviskt språk ska jag också säga att Sverige har en något vidare tolkning i och med att vi pratar om "ett skandinaviskt språk", medan våra grannländer ställer krav på att just det landets språk ska talas av ombordpersonal. Man kan säga att vi har ett något snävare krav på så sätt att det gäller hela besättningen, men å andra sidan ett något öppnare krav i och med formuleringen om "ett skandinaviskt språk". Även om passagerarsammansättningen självklart kan variera kan man utgå från att åtminstone en betydande andel av passagerarna på de passagerarfartyg som trafikerar skandinaviska länder har något skandinaviskt språk som sitt modersmål.


Anf. 64 Boriana Åberg (M)

Fru talman! Statsrådet och jag är helt eniga om att säkerheten ska komma först. Jag instämmer också i att det är internationella regler som man implementerar i svensk lagstiftning. Men just här väljer man att gå ett steg längre. I STCW-konventionen, som statsrådet hänvisar till, talas om dem i besättningen som kommer i kontakt med passagerarna.

Det handlar inte om språket som talas i det landet. Det talas om ett gemensamt språk för alla i besättningen, och i de flesta fall är det engelska. I en nödsituation är det inte alla i besättningen som kastar sig fram och ska hjälpa passagerare. Det finns väldigt strikta regler för vem som gör vad. Vid en eventuell nödsituation finns det personal som har klart definierade arbetsuppgifter, dokumenterad utbildning och kunskaper som ansvarar för evakuering och annan hjälp för passagerare i nödsituationen.

Det finns en så kallad säkerhetsorganisation på varje fartyg där det framgår vilka uppgifter var och en i besättningen har i en nödsituation. Denna säkerhetsorganisation övas med jämna mellanrum. Den kontrolleras också av myndigheterna. Vi kan jämföra det med brandövningar på Regeringskansliet. Alla får springa ut när brandlarmet låter.

Jag hoppas att den hemställan som ministern nämner hanteras på ett positivt sätt. Tanken bakom denna hemställan är inte att på något sätt äventyra säkerheten utan att förändra en regel som inte längre är relevant och som hindrar bland annat rekrytering av personal med invandrarbakgrund som inte har lärt sig svenska i tillräcklig omfattning men som behärskar engelska.

Jag tror att ministern håller med mig om att Sverige behöver alla arbetstillfällen. Det är särskilt viktigt att människor med utländsk bakgrund snabbt kommer in på arbetsmarknaden och blir självförsörjande. Sjöfarten erbjuder sådana arbetstillfällen. Kockar, cateringpersonal och annan servicepersonal är exempel på sådana jobb där det inte krävs en perfekt svenska eller skandinaviska för den delen.

För den sistnämnda kategorin krävs det inte heller någon speciell yrkesrelaterad behörighet. Det är en väldigt tacksam bransch när det gäller att slussa in alla dessa människor som har kommit hit och som måste försörja sig. Det vore mycket angeläget att förändra 31 §.


Anf. 65 Statsrådet Anna Johansson (S)

Fru talman! Det låter som att vi är väldigt överens i den här frågan. Vi måste se till att vi säkerställer att säkerheten kommer först. Den personal som ska vara passagerarbehjälplig vid en nödsituation ska behärska engelska men också ett språk som merparten av passagerarna ombord förstår.

Det jag försökte säga var att det inte är säkert att det bara är de i besättningen som har direktkontakt passagerarna under normala omständigheter som har en direktkontakt med passagerare i en nödsituation. Då träder, precis som ledamoten beskriver, en nödorganisation in där olika besättningsmedlemmar har olika funktioner.

Då behöver man säkerställa att de som omfattas av ett krav att ha kontakt med passagerare i en sådan situation också omfattas av samma språkkrav. Det är på något sätt ett minimikrav för att säkerställa att alla får den information de behöver för att kunna genomföra exempelvis en evakuering på ett säkert sätt.

Huruvida det fortsatt ska gälla all personal på passagerarfartyg är en fråga som man just nu tittar över på Regeringskansliet. Där behöver man ställa de eventuella fördelar som finns mot eventuella nackdelar. Det är rimligt att man alltid när man får förslag eller idéer också tittar på vilka negativa konsekvenser det kan få. Där hoppas jag att vi inom kort kommer att få ett svar, och vi hör synpunkter från olika intressenter i sammanhanget.


Anf. 66 Boriana Åberg (M)

Fru talman! Jag tvivlar inte en sekund på att Föreningen Svensk Sjöfart bara har det bästa för både sina medlemmar, alla passagerare och alla andra för ögonen. Ingen vill utsättas för säkerhetsrisker. Deras hemställan uttrycker det som även finns i den utredning som trafikutskottet gjorde för ett och ett halvt år sedan om sjöfarten och dess konkurrenskraft. Där uttrycktes att den typen av särregler som man från myndigheternas sida har kreerat med goda intentioner ibland leder till felaktiga resultat.

Jag uppfattar ministerns öppenhet att titta på frågan som ett positivt tecken på att denna regel förhoppningsvis kommer att ändras och att det förhoppningsvis kommer att ske snabbt. Det är orimligt att Sverige har särregler för en bransch som är så konkurrensutsatt som sjöfartsnäringen. Vad kan vara bättre för en minister med rötterna i Göteborg än att göra något för underlätta för denna bransch?


Anf. 67 Statsrådet Anna Johansson (S)

Fru talman! Det handlar också om att se vilka eventuella negativa konsekvenser en regelförändring skulle kunna få. Just nu pågår ett ganska omfattande arbete med att se över regelverket på sjöfartsområdet med syftet att förbättra och förenkla. Det handlar om att göra det mer ändamålsenligt och lättare att följa och förstå och att ta bort överlappande regelverk.

Det pågår ett omfattande arbete. Detta kan man se som ett led i det jobbet för att helt enkelt åstadkomma en konkurrenskraftig men också trygg och säker sjöfart som erbjuder goda anställningsvillkor, bidrar till rena hav, fler jobb och tillväxt men också andra värden i samhället.

Jag känner mig tämligen säker på att det fortsatta arbetet kommer att visa om det är så att förändringen skulle vara lämplig och kommer att genomföras. Finns det delar i detta som Svensk Sjöfart kanske inte har tänkt på kommer vi nog också upptäcka det. Det viktiga är att vi hela tiden har ambitionen att ha ett regelverk som är ändamålsenligt och inte åsidosätter säkerheten.

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation 2016/17:94 Språkkrav på svenskflaggade passagerarfartyg

av Boriana Åberg (M)

till Statsrådet Anna Johansson (S)

 

Kravet på att behärska något av de skandinaviska språken stänger ute en betydande del av befolkningen från arbete inom sjöfarten. Enligt EU-direktivet 1999/35/EG ska besättningen på ett fartyg kunna tala det eller de språk som talas av majoriteten av passagerarna som reser på en särskild rutt. Transportstyrelsen tolkar detta krav som att besättningarna på alla svenskflaggade fartyg som trafikerar Östersjön ska kunna tala något av de skandinaviska språken. Vilket språk som talas av majoriteten av passagerarna kan dock variera över året. Sommartid är det inte ovanligt att tillströmningen av turister gör exempelvis engelska till det bäst lämpade gemensamma språket ombord. Arbetsspråket för personal ombord på fartyg är dessutom många gånger engelska snarare än svenska eller något annat skandinaviskt språk.

Vi är en del av en internationell marknad, och det är inte självklart att personalen på ett svenskflaggat fartyg måste ha svenskt ursprung eller kunna tala svenska. Delar av besättningen har liten eller ingen användning av att kunna något av de skandinaviska språken, eftersom de sällan kommer i kontakt med passagerarna. Det kan handla om exempelvis kockar och maskin- eller städpersonal. En förändring av språkkraven påverkar inte heller säkerheten. Alla befattningar ombord har en bestämd roll i eventuella nödsituationer, och alla befattningar har en specifikation på vilka utbildningar och språkkunskaper som krävs för uppgiften.

Andra länders myndigheter tolkar språkkravet annorlunda och många gånger på ett rimligare sätt. Exempelvis gäller språkkravet bara den del av besättningen som ansvarar för utrymningen på danskflaggade fartyg. Den snäva tolkningen av språkkravet försvårar för rederierna att rekrytera sjömän från andra EU-länder samtidigt som det råder kompetensbrist i Sverige. För att underlätta rekryteringen av personal och för att skapa förutsättningar för en konkurrenskraftig svensk passagerarsjöfart bör språkkravet tas bort eller förändras.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Anna Johansson:

  • Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att underlätta för personer som inte talar något av de skandinaviska språken att skaffa sig ett arbete inom sjöfarten?
  • Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att förändra reglerna för språkkrav på svenskflaggade passagerarfartyg?