Socialtjänst för alla barn

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Carina Ståhl Herrstedt har frågat mig om jag avser att agera för att komma till rätta med kritiken kring tillämpningen av barnrätten så att den sker på ett mer jämlikt sätt för barnen och vad jag och regeringen i så fall avser att vidta för förstärkande åtgärder.

Målet med barnrättspolitiken är att alla barn ska få sina rättigheter tillgodosedda. Det är därför särskilt angeläget att fortsätta uppmärksamma de barn som löper förhöjd risk att utsättas för rättighetskränkningar eller övergrepp. Alla barn har rätt att känna sig trygga och ska ges förutsättningar att växa upp som fritt tänkande individer.

Regeringen har under de senaste åren vidtagit ett flertal åtgärder för att tydliggöra barnrättsperspektivet inom olika verksamheter. Utredningen Framtidens socialtjänst hade bland annat i uppdrag att se över tillgången till en jämlik, jämställd och likvärdig socialtjänst. Den 26 augusti 2020 överlämnade utredningen sitt slutbetänkande Hållbar socialtjänst - En ny socialtjänstlag till regeringen. Utredningen föreslår en helt ny socialtjänstlag där socialtjänsten bland annat inriktas på att ha ett förebyggande perspektiv och vara lätt tillgänglig. Utredningen föreslår även en rad lagändringar som syftar till att förtydliga barnrättsperspektivet i lagen. Betänkandet är nu ute på remiss.

Tidiga insatser är ofta avgörande för barn och unga som riskerar att fara illa. Statens skolverk och Socialstyrelsen har sedan 2017 i uppdrag att genomföra ett utvecklingsarbete i syfte att stärka samverkan mellan elevhälsan, hälso- och sjukvården och socialtjänsten så att barn och unga får tidiga och samordnade insatser. Uppdraget ska redovisas senast den 16 juni 2023.

Socialstyrelsen har också fått i uppdrag av regeringen att lämna förslag på hur möjligheterna att ge öppna insatser utan samtycke kan öka. Uppdraget har förlängts på grund av covid-19 och ska redovisas senast den 31 maj 2021.

Utöver det har regeringen givit en särskild utredare i uppdrag att bland annat utreda och lämna lagförslag på hur principen om barnets bästa kan stärkas i samband med bedömning av om vården enligt LVU ska upphöra. Uppdraget ska slutredovisas senast den 26 februari 2021.

Den 10 december 2020 biföll riksdagen lagändringar och tillkännagivanden till regeringen som rör barn och unga i samhällsvården. Lagändringarna gör det tydligare vad kommunernas socialnämnder särskilt ska beakta när de överväger att ansöka om flytt av vårdnaden för barn eller unga som bott i samma familjehem i tre år. Man ska därefter överväga en sådan flytt varje år. Den så kallade vårdplanen som gäller ett barn ska revideras senast efter två års placering och behandla var barnet ska bo. Dessutom ska särskilda krav på lämplighet ställas på offentliga biträden till barn och ungdomar i mål och ärenden enligt LVU. Lagändringarna börjar gälla den 1 mars 2021.

För att uppnå de barnrättspolitiska målen och för att alla barn ska få sina rättigheter tillgodosedda och få en jämlik behandling räcker det inte med att barnkonventionen inkorporerats i svensk rätt. Att stärka kompetensen om barnets rättigheter och vad dessa rättigheter innebär i praktiken är en grundförutsättning för att rättigheterna ska få genomslag. Det är därför viktigt att kommuner och regioner får fortsatt stöd. Regeringen har därför beslutat att kunskapslyftet för barnets rättigheter ska utvecklas och fördjupas. För att öka enhetligheten kommunerna emellan har Länsstyrelsen i Dalarnas län fått ett fortsatt uppdrag att i samverkan med Barnombudsmannen samordna och utveckla länsstyrelsernas tillämpning av barnets rättigheter samt stödja arbetet med att säkerställa tillämpningen av barnets rättigheter i kommuner och regioner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen är angelägen om att alla barn ska få sina rättigheter tillgodosedda och åtnjuta det skydd och det stöd som lagstiftningen garanterar. Åtgärder för att säkerställa detta vidtas kontinuerligt inom olika politikområden.

Fru talman! Jag tackar statsrådet så jättemycket för svaret. Hon säger i sitt svar att det görs väldigt mycket och hänvisar till flera utredningar. Hon nämner utredningen Framtidens socialtjänst och dess slutbetänkande Hållbar socialtjänst - En ny socialtjänstlag. Det är fråga om utredningar som är behövliga och välkomna, men det finns precisa problem som varit kända en längre tid. Tydliga och konkreta stöd kanske hade kunnat sättas in vid sidan av de här utredningarna, eller varför inte långt tidigare.

Min interpellation understryker behovet av mer konkreta åtgärder. Vad ska regeringen göra i praktiken här och nu för att myndigheterna ska kunna rätta till bristerna?

I interpellationssvaret lyfts det också fram att det getts ett "uppdrag att genomföra ett utvecklingsarbete i syfte att stärka samverkan mellan elevhälsan, hälso- och sjukvården och socialtjänsten så att barn och unga får tidiga och samordnade insatser" samt att "uppdraget ska redovisas senast den 16 juni januari 2023". Oavsett om det är juni eller januari som gäller är det ganska långt till dess. Dessutom är det bara uppdraget som ska redovisas då. Därtill ska vi lägga beredningar, remisser och så vidare. Det kommer alltså att ta mycket längre tid än så. Frågan är om barnen kan vänta så här länge.

Stärkt samverkan mellan elevhälsa, hälso- och sjukvård och socialtjänst är en fråga som Sverigedemokraterna har drivit i alla fall så länge jag kan minnas, och det är i högsta grad en viktig och angelägen fråga. Med tanke på att ungdomars psykiska hälsa är mer i ropet än någonsin hade det varit bra om vi redan nu haft någon form av samverkan på plats.

En återkommande kritik, som har diskuterats här tidigare och som kommer från många organisationer samt naturligtvis också barn och ungdomar själva, är att barn inte känner sig lyssnade på, vilket säkerligen försvårar kontakten med myndigheter. Barnets bästa ska utgöra en självklar del i arbetet som rör barn, och då är det också viktigt att barn själva får vara delaktiga. Men på flera sätt visar det sig att barnrätten inte fungerar i praktiken då barn faktiskt far illa och känner att de inte tas på allvar och lyssnas på.

Fru talman! Jag lyfter i min interpellation fram det faktum att det ser väldigt olika ut runt om i landet. I många kommuner lyfter man fram och använder olika metoder. Många utvecklar nya metoder för att stärka barnens rätt, vilket såklart är positivt. Men tyvärr görs det inte överallt. Då blir det inte heller jämlikt. Som jag också skriver i min interpellation lyftes detta nyligen fram på en konferens anordnad av Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, där man framhöll det som negativt att metodutveckling inte sker på flera håll. Som vi har diskuterat tidigare leder det till att det finns olika variationer som kommer att innebära ojämlika förhållanden för barnen. De har alltså inte ens samma förutsättningar från början. Jag har full förståelse för att det är omöjligt att säkerställa att det blir helt jämlika förhållanden, kanske framför allt när det gäller socialtjänsten, eftersom det är mänskliga bedömningar och avväganden som ska göras. Men ett första steg vore att säkerställa att alla kommuner åtminstone utvecklar ett metodstöd som fungerar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Socialstyrelsen poängterar barn som rättighetsbärare och att barns rättigheter är en del av de mänskliga rättigheterna som fastställs i svensk rätt. Men i praktiken visar det sig att barnrätten inte fungerar tillfredsställande. Vi måste tydligt säkerställa att barn blir de rättighetsbärare som de ska vara och att de alltid står i centrum. Har ministern några tankar och idéer för att säkerställa mer jämlika arbetssätt i kommunerna?

Fru talman! Jag vill börja med att säga att när det gäller uppdraget om tidigare insatser och utvecklingsarbetet med Skolverket och Socialstyrelsen när det gäller elevhälsan, hälso- och sjukvården och socialtjänsten är det viktigt att det sker ett utvecklingsarbete under tiden så att det inte bara blir en redovisning 2023 och att arbetet då ska påbörjas. Det är ett väldigt viktigt uppdrag. Jag hoppas att det kommer att hända en hel del.

Det som lyfts fram här om samverkan är oerhört viktigt. Det är ett av våra stora utvecklingsområden i samhället. Det gäller att förbättra människors levnadsvillkor och få ihop olika verksamheter bättre. Det finns ingen quickfix. Det finns inga enkla svar.

Det är en otroligt viktig fråga som lyfts fram här. Det handlar om att få ihop olika delar av socialtjänsten. De ska ha ett gott samarbete där det är individen som står i centrum. Det är den personen som man ska samverka kring, det enskilda barnet. Det handlar förstås också om andra verksamheter, huvudmän, myndigheter och delar av den kommunala förvaltningen. De måste också samverka. Det är viktigt.

En viktig del när det gäller barns rättigheter är det uppdrag som länsstyrelserna har och som jag har lyft fram tidigare. Det kan låta lite torrt att Länsstyrelsen i Dalarnas län har ett uppdrag att samordna och utveckla länsstyrelsernas tillämpning av barnets rättigheter. Men bakom de torra orden finns det någonting som har stor substans.

Det är ett arbete som jag tror är oerhört viktigt. Det gäller att arbeta med det som lyfts fram här. Det handlar om att utveckla och sprida metoder och rutiner. Har man inte gjort ett sådant arbete i sin kommun är det väldigt bra om man lär sig av de kommuner som har gjort det och som gör ett bra arbete.

Det lyfts fram att man ska lyssna till barnen. Det har vi varit inne på i tidigare interpellationsdebatter här under dagen. Det är en helt central del i att stärka kvaliteten i insatserna för barn som lever i utsatthet på olika sätt. Som jag sa här tidigare är det en rättighet, men det är också en fråga om kvalitet.

Genom att vi lyssnar på barn kommer vi att göra bättre ifrån oss. Det vi behöver göra är att stärka kunskaperna om barns rättigheter i våra respektive verksamheter. Vad betyder det för mig att sätta barns rättigheter främst?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som det uttrycktes här tidigare är det vackra ord. Jag tycker att det är vackra ord. Men det måste också betyda någonting för mig som enskild handläggare. Vad är det jag ska prioritera bort när jag till exempel har målkonflikter?

Utöver kunskapen är resursfrågan viktig. Det gäller att satsa på välfärden och de medarbetare som jobbar runt om i våra verksamheter och ska ge stöd och hjälp. Sedan har vi också lagstiftningsfrågorna.

Jag tänker att vi har en hel del att göra. Vi talar nu till exempel om barns rättigheter. Vi har en stark föräldrarätt som kan orsaka problem för barn. Vi behöver i vissa fall gå in i lagstiftningen.

Vi ska alltid ha klart för oss att när det är målkonflikter är det oerhört viktigt att ha barns rättigheter med sig i det arbetet. Barns rätt till trygghet och skydd måste gå först. Där har vi behov av lagstiftningsförändringar. Nu är min talartid strax ute, så jag får återkomma till det.

Fru talman! Tack igen för svaret! Jag kan instämma i det sista som Lindhagen talar om. Det finns lagar som i någon mening går emot varandra. Där är vi helt på samma linje.

Lindhagen nämner också i sitt skriftliga svar att det ska bli mer enhetligt och tydligt vad som ska beaktas vid vårdnadsöverflyttningar och upphörande av vård, precis som statsrådet lyfter fram.

Det jag skulle vilja se är samma tydlighet redan innan beslut om eventuell vård, för det saknas tydlighet. Om alla använder olika metoder för att komma fram till sina bedömningar blir det inte jämlika villkor.

Det jag menar saknas är en ökad tydlighet och metodstöd långt innan, det vill säga innan man bedömer och fattar beslut om eventuell vård. Kritiken om att det ser så pass olika ut i landet är såklart oroväckande. Det skapar inte några jämlika förhållanden. Bostadsorten blir alldeles för avgörande för vilken typ av stöd som ges till barnen.

Det arbete som redan pågår i form av utredningar och uppdrag lyfts fram. Det gäller till exempel att kunskapslyftet för barnets rättigheter ska utvecklas och fördjupas. Jag är jättenöjd med det och att det görs jättemycket. Frågan är bara på vilket sätt barnen är involverade i detta arbete.

Är det så att vi vuxna än en gång ska stå här och komma fram till vad barn behöver, vad barn önskar sig och vad barnen vill utan att ens lyssna på dem? Är det så att det tillsätts något projekt? Eller har man gjort djupintervjuer med barn och unga för att ta reda på vad de verkligen behöver och saknar i kontakten med myndigheterna eller i sina samtal med myndighetspersoner?

Hur ska myndighetspersoner praktiskt sett kunna börja prata med barn? Det jag hänvisar till i interpellationen är att det är en brist att många inte är vana vid att prata med barn och till och med anser att det inte är bra för barnet att prata med dem. Det är ett synsätt som vi måste förändra.

Jag kan beklaga att den här interpellationsdebatten inte sammanföll med den tidigare debatten. Det blir mycket upprepningar. Det är kanske mest jobbigt för statsrådet. Jag tänker korta ned mitt inlägg lite.

Fru talman! Det är en sak att vara duktig på sitt jobb och ha full koll på alla processer, lagar, och veta exakt vilka olika stöd och metoder som finns. Men det är en annan sak att faktiskt ha rätt metoder för att möta barnen och prata så att det blir något bra av det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det stora problemet i dag är, precis som vi har talat om tidigare, att lagar och regler som redan finns inte följs. Vad finns det för konkreta förslag på bättre uppföljning och bättre kontroll så att vi säkerställer att det sker framöver?

Finns det någonting som ministern tänker göra mer hands-on här och nu, eller är tanken att vi ska invänta det arbete som pågår och under tiden tillåta att bristerna i barnrätten fortsätter att vara kvar och att lagar kringgås?

Fru talman! Det är oerhört viktiga frågor som lyfts fram här. För mig är det ett privilegium att få stå i riksdagen och diskutera barns rättigheter.

En viktig poäng som lyfts fram är att följa upp vad lagstiftning har fått för betydelse. Efterlevnaden togs upp här tidigare av riksdagsledamoten. Det är en viktig fråga att ha med oss när lagstiftningen är ny att efter en tid följa upp den.

Det kan också vara en klok poäng att ha med sig att se hur lagstiftning efterlevs som kanske tillkom för flera år sedan. Det är min reflektion kring det som lyfts fram.

Det lyfts fram enskilda samtal med barn och barns möjligheter att göra sin röst hörd. Det är oerhört viktigt. Det handlar också om den rädsla som kan finnas för att prata med enskilda barn.

Det är någonting som gör ont i hjärtat för många av oss att höra de ungdomar och vuxna som säger: Varför var det ingen som frågade mig? Det gäller också dem som misstänkte att barnen hade det tufft hemma eller till och med visste det. Men de frågade inte. Det handlar om den skada det kan göra att inte fråga barn hur de har det. Det ska man också vara rädd för.

Det handlar om att lyssna till det enskilda barnet i den enskilda situationen. Det är då viktigt, som också lyfts fram, att ha kunskap. Hur har jag ett sådant samtal på ett bra sätt? Det kan vara barn som har en väldigt svår situation. Hur kan jag gå in i ett sådant samtal? Det är ett ganska kvalificerat socialt arbete.

Sedan är det också viktigt att lyssna till grupper av barn. Det handlar om båda nivåerna. Det kan handla om att vi lyssnar till många barn, till exempel barn som har varit eller är familjehemsplacerade. Vad säger de att vi kan göra bättre?

Vi jobbade i den kommun jag tjänstgjorde i förra mandatperioden med Västernorrlandsmodellen, som den kallas. Det är ett sätt.

Sedan handlar det om ett väldigt enkelt sätt. Det handlar om att intervjua barn, exempelvis familjehemsplacerade barn, och fråga dem: Vad tycker ni att vi har gjort bra i socialtjänsten? Och vad tycker ni att vi hade kunnat göra bättre? Jag mötte socialsekreterare som sa att det var det roligaste de hade gjort att ha de här intervjuerna med barnen och fråga dem hur vi kan göra ett ännu bättre jobb. Finns det brister, där vi inte har hållit måttet och där vi kan göra bättre ifrån oss framöver?

Det här tror jag är oerhört viktigt. Det är viktigt att lyssna till många barn och förstås också att använda denna kunskap till att göra förändringar.

Jag tror också att vi i politiken kan bli bättre på just det som lyfts här - det här med vuxna som står och diskuterar barns rättigheter. Men barnens röst, då? Det tycker jag är en viktig poäng som lyftes.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett sätt är förstås Barnombudsmannen, som har ett särskilt uppdrag att lyssna till barn, att bygga sin kunskap på det och att identifiera brister baserat på vad barn själva säger. Det är jätteviktigt för oss att ta del av det som exempelvis Barnombudsmannen lyfter. Det handlar också om aktörer som Allmänna Barnhuset, som blir ett sätt för oss att ta del av barns röster.

Men vi i politiken har också ett jobb att göra med att själva fundera på hur vi lyssnar till barn och unga. Hur kan vi ta del av deras kunskap om hur deras situation ser ut? Barn är ju experter på sin egen situation. Så kan vi också göra bättre ifrån oss i politiken.

Det var några reflektioner från min sida kring detta. Jag tror att det är avgörande med det som lyfts här med metodstöd för hur man gör detta i praktiken. Här finns det tyvärr inte bara ett enkelt politiskt beslut att fatta om att vi nu ska lyssna till barn och göra det på ett bra sätt, och sedan kan vi gå vidare. Det är ett harvande också med detta.

Fru talman! Lindhagen och jag verkar ha stor samsyn i alla fall vad gäller problembeskrivningen.

Jag hörde en intressant sak om att lyssna till grupper av barn och att lyssna till tidigare placerade barn. Jag tycker att det är något fantastiskt bra att göra. Det man måste ha med sig - det kan vara ett litet medskick - är att det är skillnad mellan att prata med placerade barn och att prata med tidigare placerade barn. Man lär få helt olika svar när man ställer frågor. Tidigare placerade barn kan alltså också vara en viktig grupp att nå - bara sagt som en liten passus.

I det stora hela vill jag bara ta tillfället i akt att tacka för debatten och be om ursäkt om jag möjligen var lite utanför ministerns område. Men hon hakade på ganska bra själv, för allting hänger ju ihop.

Det jag ville lyfta fram var kritiken mot att det ser så pass olika ut. Om det då hänger ihop med skolhälsovård, socialtjänst eller myndighetspersoners kunskap och förmåga att prata med barn för att säkerställa barnrätten är det svårt att bli snäv i sina argument.

Jag känner ändå att det finns en samsyn i problembeskrivningen. Åtgärderna kanske vi inte är helt eniga om, men dem kan vi ta vid ett annat tillfälle.

Fru talman! Jag tycker att det som lyfts är väldigt viktigt. Det gäller både barns rätt att göra sin röst hörd och de skillnader som finns. Det måste vi vara ärliga med. Vi ska alltid vara ärliga med all politik, och det är bara att konstatera att skillnaderna finns och att det är ett problem. Vi får också kritik från Barnrättskommittén för detta.

Jag jobbade också som kommunpolitiker med de här frågorna. Det är frågor som inte är helt enkla när det gäller exakt hur man ska göra. Det vi gjorde på kommunal nivå då var just att ta fram metodstöd på olika sätt. Det handlar till exempel om vad barns rättigheter betyder när det gäller ekonomiskt bistånd i socialtjänsten. Hur ska man då lyssna till barn? Vi får inte heller någonsin lägga ett ansvar på barnet för den ekonomiska situationen.

Så hur har vi ett bra samtal med barn och ser till att också deras behov blir sedda? Hur samverkar vi över gränserna inom socialtjänsten, till exempel, kring ett barn? Och vad betyder barns rättigheter i stort i socialtjänsten? Vi tog fram den här typen av metodstöd, och det tror jag är väldigt viktigt att göra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns inte någon quickfix, utan det är ett träget arbete som krävs. När det gäller lagstiftning är det ett oerhört tydligt faktum att vi har en lagstiftning där socialtjänsten till exempel inte kan göra insatser för barn om föräldrarna säger nej tack och villkoren i LVU-lagstiftningen inte är uppfyllda. Det är ett väldigt tydligt exempel på den starka föräldrarätten, där barns rättigheter inte sätts främst. Vi har barn som far så pass illa att de ibland blir tvångsomhändertagna några år senare för att villkoren till slut är uppfyllda. Dessa barn har vi svikit, och det är vi politiker som har ansvar för den lagstiftningen. Det är vi som stiftar lagarna.

Lagstiftningen behöver få en konkret betydelse i barns liv, men den kan också vara en del i att driva de värderings- och beteendeförändringar runt om i samhället som vi behöver göra. Tack för viktiga frågor som har ställts!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.