Sms-lån

Fru talman! Egon Frid har frågat kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell vilka åtgärder han avser att vidta för att dels lösa de problem som uppstår till följd av kreditinstitutens bristande rutiner i samband med sms-lån, dels få kreditinstituten att erbjuda lån på villkor som är skäliga för låntagaren. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Förekomsten av sms-lån väcker en hel del nya frågor - inte minst eftersom en stor del av låntagarna är ungdomar. Konsumentverket har ifrågasatt såväl marknadsföringen av lånen som villkoren i låneavtalen. Dessa frågor prövas nu av Marknadsdomstolen. Jag följer utvecklingen noga. En viktig aspekt är i vad mån konsumentkreditlagens vanliga regler ska gälla för den här sortens lån. Detta är också beroende av de bakomliggande EG-reglerna. Den 21 maj i år träffades en politisk överenskommelse i EU:s konkurrenskraftsråd om ett nytt direktiv om konsumentkrediter. Direktivet ställer bland annat krav på att kreditgivaren ska genomföra en kreditprövning av konsumenten innan en kredit beviljas. I departementet ska nu inledas ett arbete med ändringar i konsumentkreditlagen. I detta arbete kommer sms-lånen att särskilt beaktas.

Fru talman! Jag vill först upplysa justitieminister Beatrice Ask om att min avsikt i första läget var att ställa interpellationen till just henne. Men kammarkansliet hänvisade till Mats Odell. Det visar väl vilken komplex fråga det är med sms-lån, snabblån och denna typ av kreditgivning. Det är naturligtvis en fråga för både justitieministern, finansmarknadsministern och konsumentministern, så ni har ett stort gemensamt ansvar för att ta hand om frågan. Sms-lån är på 1 000, 2 000 eller 3 000 kronor med 100, 200, 300 eller upp till 600 kronor i avgift. Man ska återbetala dem inom en-två månader. Utan normal kreditprövning kan man snabbt få dem via en sms-knapptryckning på sin mobiltelefon. Snabblån och sms-lån innebär naturligtvis inga större problem för alla som har möjlighet att invänta en inkomst och betala tillbaka. Men det krävs inte så stora summor, och detta är en extra börda som läggs på en redan ansträngd ekonomi. Människor kan snabbt hamna i skuldfällan. Kronofogdemyndigheten, Konsumentverket och konsumentvägledarna i landet delar oron och har varit med om att slå larm om den snabba och accelererande utvecklingen, om hur oseriösa, oetiska, osolidariska och orättvisa snabbkrediter av den här typen är och om vilka grupper som blir utsatta för detta. Det är människor som redan är ekonomiskt utsatta som utnyttjas i den här oetiska verksamheten. Snabbkrediter med dålig kreditprövning och ockeravgifter används till snabba konsumtionslån och spellån. Om man skulle få mer tid på sig och göra mer övertänkta saker skulle man kanske inte ta dessa snabblån. Det är lätt att tala om det egna ansvaret för den egna ekonomin, om konsumentmakt och om medvetna val. Men människor som redan har hamnat i skuldfällan har inte det fria valet. Det är där vårt ansvar som lagstiftare kommer in. Vi ska förebygga skuldfällor. Det ansvaret kan vi inte backa från genom att tala om individens fria val och kreditmarknadens självsanering. Vi måste därför arbeta förebyggande. Justitieministern säger i sitt svar, som jag tycker är oroväckande kort med tanke på att det är ett så oroväckande samhällsproblem: "En viktig aspekt är i vad mån konsumentkreditlagens vanliga regler ska gälla för den här sortens lån." Vi är inte ens där att vi använder konsumentkreditlagens vanliga regler. Vi är inte ens där att Finansinspektionen har full tillsyn över den här typen av kreditgivning, som jämställs med övrig kreditgivning. Man hänvisar till arbetet i EU, men man måste ta ansvar för den nationella lagstiftningen för att komma till rätta med den här typen av snabbkrediter. Det här måste vara en primär uppgift för regeringen att arbeta med.

Fru talman! Egon Frid säger sig vara bekymrad över utvecklingen när det gäller snabbkrediter, främst sms-lån. Frågeställningarna beträffande kreditgivning och snabba lån gäller flera olika aspekter. Det finns många saker att utgå ifrån. Det gäller konsumentskyddsaspekter, möjligheten att på en marknad ta upp lån, den enskildes ansvar och kreditgivarens ansvar. Jag är inte helt säker på att Egon Frid har hela bilden klar för sig. När det första gäller sådana fall av kreditgivning som är klandervärda finns det en civilrättslig ogiltighetsregel i avtalslagens ogiltighetskatalog redan i dag. Det är bestämmelsen om ocker. Den klassiska ockersituationen är den som kallas kreditocker. En låntagare befinner sig i trängande behov av att snabbt förstärka sin ekonomi, och långivaren utnyttjar det och betingar sig oskäligt hög ränta. Det är typexemplet. Bestämmelsen innebär även i andra fall att om en kreditgivare har utnyttjat någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning till att själv skaffa sig förmåner som står i ett uppenbart missförhållande till vad kredittagaren får ut av kreditavtalet är ett sådant avtal ogiltigt. Om avtalet inte skulle vara ogiltigt finns det fortfarande möjligheter att i ett enskilt fall jämka oskäliga avtalsvillkor med stöd av avtalslagens generalklausul mot oskäliga avtalsvillkor. Utöver den civilrättsliga regleringen i avtalslagen är ocker också straffbelagt enligt en bestämmelse i brottsbalken. Justitieministern var också inne på bestämmelserna i konsumentkreditlagen, där kreditgivning också regleras. Där framgår det att enligt god kreditgivningssed ska konsumentens intressen tas till vara med tillbörlig omsorg. Innan kredit beviljas ska en kreditprövning ske. Det finns i och för sig vissa undantag för engångskrediter med kortare kredittider, om kreditbeloppet ska betalas på en gång eller vid krediter som rent allmänt avser mindre belopp. Här har också Konsumentverket, som är tillsynsmyndighet, ganska långtgående befogenheter. Man har rätt att företa inspektion, rätt att ta del av handlingar som behövs för tillsynen och möjlighet att förelägga vite om man inte får handlingar eller upplysningar. Det finns också en möjlighet för Konsumentverket att förelägga en näringsidkare att upphöra med att lämna krediter. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Det kan också besluta att meddela varning. Det finns ett antal olika möjligheter att redan i dag agera. Det utvecklas nya former för olika verksamheter. Det kan ske via Internet och via sms. Det är möjligen i viss mån nya miljöer. Men i allt väsentligt ska gällande lagstiftning gälla även på de nya områden som utnyttjar nya teknikmöjligheter. Det är klart att det finns skäl att vara uppmärksam på frågeställningar. Men så väldigt oroande tycker jag inte att det är.

Fru talman! Låt mig först få kommentera lite av den felaktiga bild som Egon Frid försöker framställa med interpellationen och korrigera vissa faktafel som har framlagts för att därefter ställa en fråga till justitieministern. Jag tror inte att det är någon som föreställer sig att de företag som tillhandahåller sms-lån bedriver någon form av välgörenhet. Men det är fortfarande ett fullt legitimt företagande. Det är företagare som bidrar till att skapa arbetstillfällen här i Sverige, bidrar till företagandet och levererar en väldigt populär produkt som varit mycket framgångsrik. Det är ingenting felaktigt som de sysslar med. Det är definitivt så, i motsats till det som Egon Frid påstår, att dessa företagare inte bedriver någon form av ocker. Det har prövats av allmän åklagare på en anmälan som är gjord av Konsumentverket. Man konstaterar att de kreditavgifter som dessa företag utkräver för att utställa ett lån faktiskt är lägre än de kreditavgifter som statliga Nordea kräver. Man har heller inte någon form av ränta på de lån som man erbjuder. Den enda substantiella skillnaden är därmed att löptiden på lånen är kortare. I annat fall är det principiellt samma typ av långivning som statliga Nordea bedriver. Egon Frid påstår också att kreditavgifterna skulle vara oskäligt höga. Jag skulle vilja fråga Egon: Vad är en skälig prissättning för den här typen av kreditavgifter? Uppenbarligen måste också Nordeas kreditavgifter vara oskäligt höga. Frågan är då: Vad anser Egon Frid är en skäligt hög kreditavgift? Är det något som Egon Frid personligen avgör efter sitt eget godtycke? Det som är ett skäligt pris på en produkt är väldigt enkelt det som en köpare och säljare kommer överens om inför en transaktion på marknaden. Men det är möjligt att Vänsterpartiet har en annan ståndpunkt i den frågan. Egon Frid menar även att det är ett problem att sms-låneföretagen erbjuder lån till personer som har betalningsanmärkningar. Jag tror nog att verkligheten ser lite annorlunda ut. Det finns en halv miljon människor, tyvärr i stor utsträckning ungdomar, som har betalningsanmärkningar. De har kanske haft en tuff ekonomisk period men har sedan fått rätsida på sin ekonomi. De har då inte möjlighet att ta lån. Jag har blivit kontaktad av en hel del sådana ungdomar som upplever en otrolig frustration i att de trots att de har sin ekonomi på plats inte har möjlighet att ta lån för att till exempel köpa en bostad. Egon Frid menar att sms-lånen skulle vara ett medel för spelmissbruk. Det är mycket beklämmande med spelmissbruk. Det finns nog ingen som tycker annorlunda. Problemet är att spelmissbruk finns oavsett om sms-lånen finns. Man tar lån på annat sätt via kompisar eller i värsta fall Hells Angels. Egon Frid påstår också att det är ett stort problem att lånen tas i andra personers namn. Det är också ett problem som finns oavsett sms-lånen. Jag tror inte att existensen av den så kallade tvillingligan, som har sysslat med omfattande bedrägeri fastän utan att använda sms-lån, har undgått någon. Jag tror att man ska poängtera att problembilden i sammanhanget handlar om att människor inte tar tillräckligt eget ansvar. Att då från statens sida gå in och förbjuda någonting är inte svaret på frågan. Det handlar om att poängtera att människor har ett eget ansvar för sin ekonomi. Sedan har jag en kort fråga till justitieministern. Jag har varit i kontakt med ett av de företag som är kreditgivare, Mobillån Sverige AB. De har inga problem med att vara prövade av Marknadsdomstolen. Däremot upplever de en otrolig frustration av att vara trakasserade av Konsumentverket under processen. Konsumentverket har bedrivit en medial antikampanj mot företaget. Det känns inte riktigt som Konsumentverkets roll. Därför skulle jag vilja höra justitieministerns syn på det.

Fru talman! Det ligger i sakens natur att relativt nya företeelser väcker frågor och ställer ett antal lagregleringar och annat i en ny dager där man får pröva dem. Sms-lån är för många en förhållandevis ny företeelse. Därför får det också berättigad uppmärksamhet. Jag delar uppfattningen som Anti Avsan gav uttryck för, att det redan i dag finns väldigt mycket i regelverket som gör att man kan agera mot de felaktigheter och misstag som kan begås även med nya företeelser på marknaden. Det är viktigt att man har det klart för sig. Samtidigt ska man inte underskatta detta. Jag har stor respekt för att man kan vara bekymrad över att ungdomar för lättvindigt kan komma att ta lån. Det är alltid olyckligt om man kanske av rent oförstånd skuldsätter sig på ett sätt som man inte klarar av. Nu har vi haft det bekymret redan tidigare innan sms-lånen kom. Det är ingen ny företeelse. Jag har naturligtvis ingenting emot att det finns de som bedriver olika typer av information och utbildning för människor när det gäller hur lån fungerar och annat. Det är bra. Däremot utgår jag ifrån att Konsumentverket, och för den delen andra myndigheter, inte ägnar sig åt trakasserier eller annat. Det finns ingen anledning till det. Men inte minst ungdomar kan ha glädje av att få vanlig upplysning och bättre kunskaper om räntor, regelverk och annat så att de faktiskt vet vad de gör. Det tror jag att jag i varje fall kan säga som förälder. I sakfrågan behöver man inte göra en kreditprövning på sms-lånen enligt konsumentkreditlagen. Det undantaget kom för ganska få år sedan. Riksdagen fattade beslut om det 2002/03. Det innebar att man gjorde den bedömningen att risken var liten för att den här typen av krediter skulle medverka till konsumenters överskuldsättning. Man ansåg nivån ganska låg. Återbetalningskraven var dessutom sådana att man inte tyckte att det var bekymmersamt utan undantog det. Som jag sade i min inledning gör nu ett EU-beslut att vi måste titta på frågan igen. I det sammanhanget får man naturligtvis pröva den typ av frågeställningar som finns i den här debatten. Jag tycker inte att det är ett särskilt vagt svar. EU-beslutet innebär, som jag nämnde, att det ställs krav på att kreditgivare ska genomföra en kreditprövning av konsumenten innan en kredit beviljas. Vi får pröva det mot den bedömning som riksdagen gjorde för ett antal år sedan och se hur det fungerar. Det får man göra i laga ordning. Det arbetet är i gång på Justitiedepartementet, och det är väl bra. De här frågorna är komplexa. Konsumentfrågorna lyder under integrations- och jämställdhetsministern. Jag vet att man arbetar med de frågorna där, och ministern har också här i kammaren deltagit i flera debatter och pekat på regeringens syn i de frågorna. Vi kommer att titta på frågan utifrån det faktum att vi måste få fram ett regelverk som stämmer överens med EG-beslutet. Jag utgår ifrån att inga trakasserier förekommer från myndigheter visavi medborgare eller företag. Jag ser att det alltid finns en del bekymmer med ungdomar och deras ekonomi och att detta med låntagande har sina problem. Men vi har ett ganska stabilt regelverk, och frågorna prövas i olika sammanhang där man har till uppgift att syna att reglerna följs och att det hela fungerar. Jag känner mig relativt trygg med detta.

Fru talman! Spännvidden i oro och åsikter är stor. Det råder en brist på oro hos vissa, och det är tydligt i debatten vilka man månar mest om. Det finns åtminstone en viss oro hos regeringen, men Fredrik Schulte tycker att man ska vara mer orolig för att Konsumentverket kritiserar sms-låneinstituten. Han är rädd för att det handlar om trakasserier. Oron hos oss alla borde i stället gälla det sätt på vilket den här typen av kreditinstitut och låneföretag utnyttjar människors önskan om att få ha lika mycket pengar som alla andra. De enda nya jobb som skapas med sms-lånens hjälp är jobb hos kronofogden, som kommer att få ett ökat jobb med att handlägga de indrivningsskulder som blir följden av den här typen av ökad kreditgivning. Detta ser vi redan nu. Detta är ett nytt problem. Som lagstiftare får man ha respekt för att det tar tid att efterjustera lagstiftningen. Men frågan är ändå vad regeringen och justitieministern kan göra för att vi redan nu ska kunna skärpa lagstiftningen i och med att vi har fått den nya typen av kreditgivning. Företagen följer inte gängse regler för kreditgivning, det vill säga rimlig kreditprövning och rimlig anståndstid, och tar inte heller ut avgifter som är rimliga. Det är naturligtvis rätt som Fredrik Schulte säger; det är administrativa kostnader på ett vanligt lån också. Men i proportion till lånebeloppet blir kostnaden extremt hög. Dessutom kör man i dag med avgifter i stället för ränta, vilket också är ett sätt att vilseleda. De totala kostnaderna för lånen blir extremt höga i relation till all annan form av normal kreditgivning. Sedan har vi naturligtvis andra typer av snabblån som ska kritiseras på samma sätt som sms-lånen. Det är detta som är så oerhört viktigt. Om vi nu har Finansinspektionen som ska se över kreditinstituten i Sverige är det enda rimliga kravet i dag att ställa att den får full tillsyn även över de företag som ger snabbkrediter. Det måste ske för att de inte ska använda otillbörliga sätt att ge ut krediter som riskerar att öka skuldfällan. Jag är den förste att hålla med om att människor som har någon form av betalningsanmärkning ska ha en rimlig rätt att få krediter. Det är ett oerhört viktigt steg i att sanera en skuldekonomi. Men detta ansvar ska inte oseriösa kreditinstitut ta, utan här ska staten ta ett ansvar på samma sätt som den gjorde i Finland. Där ordnade staten med den här typen av statliga saneringslån till rimliga kreditvillkor som bygger på en skuldsaneringslagstiftning som gör att människor som är skuldsatta och som måste sanera sina lån ska få en rimlig hjälp att bli skuldfria. Människor ska inte vara hänvisade till en otillbörlig kreditmarknad som spär på problemen och gör situationen värre. De här människorna är mer eller mindre i vissa utsatta situationer tvingade och hänvisade till de här företagen, som jag menar är på gränsen till otillbörlig verksamhet. De är på gränsen till vad vi normalt sett pratar om som ocker och ligger en bit ifrån gällande lagstiftning.

Fru talman! Egon Frid tycks mena att den enskildes ansvar även för sina egna rättshandlingar bör vara minimalt. Man ställer sig frågan om Egon Frid tror att människor i allmänhet skulle bli mindre benägna att ta sms-lån och andra liknande lån om det fanns statliga saneringslån - något som nämns i interpellationen. För egen del tycker jag nog att det är mycket viktigare att konsumenter, framför allt unga konsumenter, har tillräcklig kunskap om vad som krävs för att kunna ta ansvar för sin ekonomi. Det har tidigare bland annat talats om bättre utbildning i konsumentkunskap i skolan. Man borde inse vikten av att ta saker och ting på allvar och av att kanske tänka efter en gång till innan man tar ett lån av den här typen. Om man är medveten om att det kan innebära att man hamnar i en svår situation tror jag att det är en bra utgångspunkt. Men detta innebär inte att man inte ska hjälpa evighetsgäldenärer eller andra som har hamnat i en svår situation. Det kan också ligga i samhällets intresse att få människor att fungera igen i samhället på ett vettigt sätt. Då kan de möjligen bidra i stället för att bara leva på någonting som andra på olika sätt bidrar med. Sammantaget tror jag att det är viktigt att också enskilda är medvetna om att de har ett ansvar när de ingår rättshandlingar. Jag tror att det är en bra utgångspunkt. Men det utesluter inte att man i vissa fall också skulle kunna vara tvungen att vidta olika åtgärder.

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att tacka så mycket för justitieministerns svar. Jag instämmer som sagt till fullo i att det är helt i sin ordning att det sker en process i Marknadsdomstolen där man granskar den här verksamheten. Jag vet också att de företagare som har fått anmälningen tycker att det här är klart rimligt. Däremot tror jag tyvärr att det förekommer en viss form av trakasserier från Konsumentverket. Jag får väl bistå Nyamko Sabuni med underlag för att titta djupare in i den frågan. Egon Frid! Bara för att jag ser ett problem med att statliga myndigheter trakasserar företag och för att Egon Frid har den politiska åskådning han har innebär inte det att jag inte ser ett problem med att unga människor hamnar i ekonomiskt trångmål på grund av den här typen av lån. Men jag tycker inte att det är den enda delen av problembilden. Jag tycker att det är viktigt att poängtera aspekten av att människor bär eget ansvar för sin ekonomi. Detta måste stå i fokus för hur man ska tackla problemen. Vi kan inte från statens sida förbjuda allting som människor kan använda sig av på ett felaktigt sätt. Då får vi ett samhälle där människor slutar att ta eget ansvar, slutar att tänka efter eget huvud och slutar reflektera över att de kanske kan göra fel. Det är då vi får de här problemen. Jag tycker att det är fel att angripa problemet genom att hoppa på legitimt företagande. Det handlar inte om att man inte bryr sig om ungdomar. Det handlar också om att aspekten av politiken som präglar mycket av det svenska synsättet inte bara ska handla om att vi som politiker sitter och klankar ned på företag och på företeelser som vi inte tycker om och som speciellt Vänsterpartiet inte tycker om.

Fru talman! Jag börjar med att tacka Egon Frid för den viktiga interpellationen. Man kan tala mycket runt problemet - det finns regler och det pågår arbete. Men verkligheten talar sitt tydliga språk. Det är allt fler människor i Sverige som blir skuldsatta, framför allt ungdomar. De här lånen späder på skulderna ytterligare. När man lyssnar på musikkanaler, vilket väldigt många ungdomar gör, kommer ju det här: Sms:a låna! Sms:a låna! Det är som ett mantra som förföljer folk fullständigt. Och vi vet ju att reklam har effekt. De här företagen ägnar sig åt en väldigt aggressiv marknadsföring. Det finns självfallet ett samband mellan att folk blir ännu mer skuldsatta och att de här lånen finns. Det gör inte problemet mindre, utan det späder på det ytterligare. Vi kan också se att spelberoendet i Sverige ökar mer och mer, inte minst bland unga. Spelberoendes förening har just reagerat mot de här snabba lånen. Är man spelberoende vill man ju ha tag i snabba pengar, speciellt om man har spelat bort allt man har. Då riskerar man att sjunka ännu djupare in i problem och skulder. Det handlar också om riktigt saftiga avgifter som inte alls redovisas av de här företagen, utan de kommer i efterhand som en smäll för dem som drabbas. När man tittar på skuldbördan, som har ökat i Sverige, kan man se att det för det första är studieskulder, som många ungdomar har svårt att betala tillbaka. Det är mobilräkningar. Det har skett en explosion där. Allt fler har en mobiltelefon, och man får inte veta hur mycket man egentligen har ringt för förrän kanske tre månader senare. Vi har kreditkort där man inte riktigt hänger med utan hela tiden tar nya krediter. Och nu har vi dessa sms-lån. Jag blir också lite bekymrad över längden på det här svaret från ministern. Jag tycker att detta är ett område där vi borde kraftsamla och inte bara hänvisa till det arbete som pågår. Jag tycker att vi borde ta initiativ till mer arbete på området. Man talar ofta om ockerränta. Det här är visserligen ingen ränta, utan man kallar det avgift, men i praktiken är det en ockerränta. Det är en fullständigt orimligt hög avgift i förhållande till att lånen är ganska små. Det är en ren förlustaffär för den enskilde. Man utnyttjar människors desperata situation. Det är löjligt att mena att de här företagen i första hand skulle hjälpa människor. Det är precis tvärtom. Även om de skulle säga det offentligt, är det klart att det ligger vinstintressen bakom. Lyckas man bara samla in en del av de här avgifterna har man redan där gjort en saftig vinst. Man behöver bara ge ett litet lån, och sedan får man en jättehög avgift tillbaka. Och man kan ju jaga dem som hamnar i skuldfällan nästan livet ut för att suga ut de här summorna. Jag hoppas verkligen att regeringen tar det här på allvar, speciellt mot bakgrund av att allt fler svenskar blir skuldsatta, inte minst ungdomar. Det är just ungdomar som drabbas hårdast av detta. Det handlar om den aggressiva marknadsföringen. Man gör inte någon kreditprövning. Man kan ju tycka att det är snällt av företagen att inte göra det, men är man redan skuldsatt och försöker ta sig ur den situationen blir det inte bättre av att man hamnar i en ännu värre situation. Det är precis som Egon Frid säger: Skuldsatta människor är framför allt statens ansvar, inte vinstdrivande företags, som verkar utnyttja situationen, vilket den aggressiva marknadsföring där man försöker få folk att ta snabba lån tyder på.

Fru talman! Det som oroar mig i den här interpellationsdebatten är egentligen inte svaret. Det tror jag att man kan leva med. Jag tror också att jag kan instämma i det Hillevi Larsson säger. Det är kanske så att det krävs ännu starkare åtgärder. Det får man fundera över. Jag tycker att det är rimligt att man gör det. Men jag tror att man lever lite grann i olika världar här. Det har pratats om spelberoende och ungdomar. Jag har också en gång varit ung och haft en väldigt låg inkomst. Jag tog ett sådant här lån som tog mig 15 år att riktigt bli av med. Det var väldigt jobbigt. Jag vill inte påstå att jag inte visste vad jag gjorde, men konsekvenserna blev denna enormt långa tid för en ganska låg kredit. I dagens läge skulle den nästan te sig löjligt låg, men det är ganska många år sedan. Jag tänker också på de människor med väldigt låga löner som jag träffade under alla mina år som ombudsman i Hotell- och restaurangfacket. Det kanske handlade om att man var tvungen att gå till tandläkaren. Det kostade lite mer. Man var kanske tvungen att pynta upp med 5 000 kronor direkt. Man tog ett sådant här lån, och så var man fast, inte under ett halvår, inte under ett år utan kanske under fem sex år. Man kan inte bara säga att man ska ta ansvar för sin egen ekonomi, mina vänner. Det här måste vi ha skyddsvallar för i vårt samhälle, oaktat om man är fattig, ung eller spelberoende. Jag tror att vi måste ha en gemensam uppfattning om detta. Jag tycker att det blir smått löjligt när det sägs i debatten att man blir trakasserad av konsumentmyndigheterna när de försöker utöva tillsyn över den verksamhet de ska utöva tillsyn över. Fru talman! Myndigheter kan säkert överträda sina befogenheter ibland. Det ifrågasätter jag inte på något sätt. Men i nio fall av tio visar det sig att detta är den uppgift man har. Vi skyddar konsumenter på olika sätt genom vår lagstiftning. Det kan handla om att vi inte får sälja mat som är skämd. Det är ganska självklart. Man får inte sälja leksaker som kan skada barn. Det är också sådant som är självklart. Här handlar det oftast om väldigt utsatta människor som inte har någon annan möjlighet än just detta. De kan inte knacka på dörren till banken. På banken tar det kanske två tre veckor innan man kan få sin kredit godkänd. Jag tycker att den här debatten väcker en del tankar. Jag hoppas också att justitieministern tar de här frågorna på fullt allvar och är beredd att gå vidare inom det regelverk som finns i EU och även att skärpa det svenska regelverket ytterligare om det behövs.

Fru talman! Det här börjar bli en riktigt intressant debatt, som kommer in på ideologi och väldigt viktiga frågor. Det ankommer naturligtvis inte på mig eller någon annan minister att avgöra vad som är ocker eller inte. Det finns regler för hur det bedöms, och det finns regler för hur man bedömer en del andra mål i de här frågorna. Hillevi Larsson beskrev ganska väl hur verkligheten kan se ut för rätt många människor. Jag känner den verkligheten väl. Som minister har jag också att arbeta med frågor som rör skuldsättning, överskuldsättning och den typen av problem. Det är bara att konstatera att det finns för många människor här i landet som hamnar i skuldsättning på ett sätt som inte är acceptabelt, och inte minst ungdomar har svårigheter. Vi kommer väldigt snabbt till den fråga som Anti Avsan tog upp, nämligen frågan om personligt ansvar. Hur stort är det personliga ansvaret? Vad kan man göra för att stärka det personliga ansvaret? Jag sade inledningsvis att jag ser positivt på den typ av utbildnings- och informationsinsatser som man sätter in. Jag tror aldrig att staten kan klara av att bygga alla de skyddsvallar och ha alla de mekanismer som behövs för att människor inte ska hamna illa till när det gäller ekonomin. Det finns alltid nya möjligheter. Det spelar inte så stor roll om det är sms-lån eller någonting annat. Därför har vi ett ganska omfattande regelverk. Det ser någorlunda vettigt ut. Jag tror att det kan användas också när det gäller nya företeelser. Det är vår skyldighet att följa upp att så sker. Men vi måste också fundera över om det finns annat som behöver göras. Det betyder inte - och det är viktigt att markera den nyanseringen - att man ska vara emot nya former för kreditgivning och annat. Det kan faktiskt behövas för att människor ska klara sin vardag, men det ska vara vettiga villkor. Vi ska naturligtvis ha skyddsvallar som gör att människor inte i onödan ställs inför situationer som de inte kan mäkta med eller klara av. Balansen mellan den enskildes ansvar och statens ansvar är viktig. Det är ingen hemlighet att alliansen har en större betoning på den enskildes ansvar. Men vi måste också ha särskild omsorg, inte minst om ungdomar. När detta är sagt kan jag berätta vad regeringen kan göra. Regeringen gör faktiskt en del. Vi har inlett ett arbete med konsumentkreditlagen. Framställandet av den departementspromemoria som kommer att ligga till grund för de förändringar som ska göras påverkas av att frågan om EU-beslutet faktiskt ska prövas av Europaparlamentet också, så det är lite tidsfördröjningar i systemet. I det sammanhanget kommer vi dock att få pröva denna fråga om kreditprövning, som är en mekanism som man kan ha när det gäller detta. Jag tycker att det är viktigt att riksdagen känner till att det arbetet kommer i gång. Då får vi också följa upp vad man har sagt i Europaparlamentet och naturligtvis i rådet, där vi redan har röstat. Vad gäller andra åtgärder som kan behövas för att se om detta fungerar tror jag att man ska ha ett visst lugn när det gäller att kräva åtgärder. Det är nämligen inte så tvärsäkert att man vet om lagarna är tillfyllest eller inte. Jag påpekade också att jag väldigt noga följer utvecklingen på detta område, vilket jag utgår från att också andra ministrar som är i närheten av problemställningen gör. Jag tror inte att vi har olika uppfattningar när det gäller om det är viktigt eller inte viktigt att reglerna fungerar. Jag tror inte heller att man nödvändigtvis lever i olika världar, men det finns mer än en infallsvinkel på problemet. Vi får väl försöka mötas i det arbetet, och jag ser fram emot fortsatta debatter om detta.

Fru talman! Jag ska naturligtvis tacka Beatrice Ask för svaret, vilket jag och övriga debattdeltagare glömde inledningsvis. Jag drar slutsatsen att Beatrice Ask anser att det sätt som detta sker på för närvarande inte är helt tillfyllest och att det finns anledning att verkligen se över detta. Något som ligger under justitieministerns fögderi är Kronofogdemyndigheten och skuldsaneringsproblematiken. Det är bara att läsa rapporterna från Kronofogdemyndigheten om det ökade antalet indrivningsärenden som rör just sms-lån som vi diskuterar i dag för att ge skäl för ministern att verkligen reagera och se över om lagstiftningen är tillfyllest i dag. Det är statens ansvar - riksdags och regerings ansvar - att medborgarna i Sverige kan ta sitt personliga ansvar. I dag finns det exempel på kreditinstitut som använder dessa oseriösa villkor som förhindrar människor till en skuldsaneringsprocess på grund av att de har som enda mål att tjäna pengar på utsatta människor. Det finns exempel på att det är de som stretar emot och säger nej när människor vill göra en skuldsaneringsuppgörelse. Detta ställer ytterligare denna fråga i en fruktansvärd dager. Jag är naturligtvis för ett legitimt företagande. Vi ska ha ett bra företagsklimat i landet, men då ska också alla dessa företag hålla sig inom lagens råmärken. De som använder sms-lån i dag tänjer på gränserna och utnyttjar lagens möjligheter. Jag visste att vi skulle återkomma till den ideologiska frågan om det personliga ansvaret. Alla har ansvar för sin ekonomi, men staten har ett ansvar att hjälpa människor att kunna göra det.

Fru talman! Jag vill tacka för en del kloka inlägg i debatten. En del privatekonomirådgivare och konsumentvägledare som uttalar sig i dessa frågor säger att det ofta är mer lönsamt för den enskilde att spara ihop pengarna än att låna dem. Lägger man till de stora avgifterna är det en direkt förlustaffär för den enskilde att låna. Det är klart att det ger snabba pengar att låna, och man behöver inte vänta så länge som det tar att spara ihop pengarna. Dock innebär det långsiktigt en ren förlust för den enskilde och en vinst för de företag som ägnar sig åt detta. När det gäller marknadsföring har vi en del regleringar för att till exempel skydda barn mot reklam. Jag tycker att det finns anledning att diskutera väldigt aggressiv marknadsföring riktad till utsatta grupper, inte minst skuldsatta och fattiga människor och ungdomar. Det måste ändå finnas någon gräns för vilken marknadsföring man får ägna sig åt. Till exempel tycker jag att företagen borde tvingas redovisa avgifterna i marknadsföringen, för det kommer först senare när man väl har gett sig in i karusellen. Det är klart att de snabba pengarna lockar! Jag tycker att företagen borde redovisa villkoren redan på förhand så att man är medveten om dem när man lånar. Frågan är egentligen väldigt stor, för den berör ju också människors ekonomi. Det handlar om att många människor i dag har väldigt svårt att få det att gå runt ekonomiskt. Det är klart att de snabba lånen lockar när man känner att man måste välja bort saker som egentligen kan vara självklara. Man kanske inte kan köpa nya kläder, och man kanske till och med får snåla på mat och mediciner. Det är klart att de här lånen då lockar, speciellt om man redan är skuldsatt! Det handlar om att förbättra människors ekonomi men framför allt om att vi måste ta samhällsansvaret. Det är väldigt hemskt, tycker jag, när man säger att det är den enskildes ansvar och att den enskilde får skylla sig själv. Det här handlar om utsatta och skuldsatta människor, inte minst ungdomar. Det är vårt ansvar att göra någonting.

Fru talman! Egon Frid sade att man bara behöver läsa Kronofogdemyndighetens rapporter för att dra slutsatsen att lagstiftningen är otillräcklig. Man får väldigt mycket bra upplysningar från de rapporter som kommer från Kronofogdemyndigheten - jag håller med om det. Låt mig dock, för att återigen tydliggöra att detta är svårare än man kan tro, säga att man också kan dra slutsatsen att någonting måste göras för att stärka enskilda människors förmåga att ta ett större ansvar. Hillevi Larsson var inne på marknadsföringen och tyckte att man borde redovisa kostnaderna för lån tydligare i marknadsföringen. Jag kan sympatisera med den åsikten för att jag själv ibland när jag läser annonser får fundera rätt länge innan jag kommer fram till vad det egentligen kostar att ta ett sådant lån. Det är klart att det är många som inte kan klara av detta själva när vi har haft ett utbildningssystem som gjort att många har väldigt svårt med matematiken. Frågan är då om vi ska lära dem att räkna eller om vi ska ge dem en snabbupplysning så att de är lika sårbara när det kommer en ny annons. Detta är en helhet som vi måste arbeta med. Jag tror att vi ska vara noggranna med de regelverk vi har för kreditgivning, marknadsföring och vad det nu kan vara. Vi har ett hyfsat bastant nätverk som är relativt stabilt. Vi har alltid anledning att vara observanta på nya företeelser för att se om det behövs förbättringar eller annat, men sedan har vi nog mycket att göra när det gäller att stärka människors förmåga att ta eget ansvar. Då är för det första detta med dålig ekonomi ett jätteproblem. Om fler ungdomar kunde jobba på sommarlovet och om fler människor kunde få ett jobb skulle vi ha färre som lätt kan hamna i skuldfällor och annat. Att arbeta för arbetslinjen är regeringens viktigaste fråga, men vi undandrar oss inte ansvaret att också se till att reglerna på detta område är rimliga och fungerar.