Skuldsatta barn

Fru talman! Raimo Pärssinen har frågat justitieministern vad ministern avser att göra för att förhindra att barn och ungdomar hamnar i en situation med obetalda skulder till kommuner och landsting samt om ministern inom en snar framtid kommer att ta initiativ till att lägga fram förslag på lagändring inom det offentligrättsliga området såsom har skett inom privaträtten. Ansvarsfördelningen inom Regeringskansliet är sådan att det är jag som ska besvara interpellationen. Enligt hälso- och sjukvårdslagen, 1982:763, får vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller kommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet. En patient betalar under en tolvmånadersperiod högst 900 kronor för öppen hälso- och sjukvård. Har en förälder eller föräldrar gemensamt flera barn under 18 år får barnen gemensamt avgiftsbefrielse när kostnaderna uppgår till 900 kronor. Nästan samtliga landsting har dessutom beslutat att barn och ungdomar under 20 år inte betalar någon avgift i öppen hälso- och sjukvård. Några landsting tillämpar dock andra regler. Exempelvis tar Stockholm ut en avgift från och med 18-årsdagen. Gotland tillämpar halv avgift för barn under 18 år. Uppsala tar ut halv avgift för barn och ungdom under 20 år. Inom Region Skåne tillämpas patientavgifter från och med 12 års ålder med undantag av besök inom barn- och ungdomspsykiatrin och barnhabiliteringen som är avgiftsfria. Flera landsting tar även betalt för uteblivna besök. I Stockholm kostar exempelvis ett missat besök till husläkare 140 kronor. Om ett barn uteblir från en bokad tid hos en specialistläkare ligger priset på 260 kronor. Det är självklart viktigt att föräldrar tar ansvar för sina barns vård, vilket också den stora majoriteten av Sveriges föräldrar gör. Vårdavgifterna i Sverige är låga, och som jag nämnde tidigare har vi ett högkostnadsskydd som innebär att ingen behöver betala mer än 900 kronor per år. Därefter är vården kostnadsfri. Tanken är att ingen ska behöva avstå från vård på grund av vårdens kostnader. Trots detta finns det föräldrar som av olika skäl väljer att inte betala kostnaden för sina barns vård. Datainspektionen presenterade i förra veckan en rapport som visar att många unga försätts i skuld på grund av att deras föräldrar inte betalat för barnens vård eller för uteblivna läkarbesök. Denna situation är naturligtvis mycket olycklig. Jag har dock inte för avsikt att vidta några åtgärder innan dess att jag har tagit ställning till Datainspektionens rapport.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Det här är en fråga som jag är helt övertygad om att alla egentligen är överens om. Frågan är bara när och hur situationen kan lösas. Även om jag tycker att svaret var lite abrupt på slutet förstår jag att ministern först ska läsa Datainspektionens rapport. Den går fort att läsa. Det står faktiskt inte så mycket i den. Det måste också gå ganska fort att ta ställning i frågan. Oavsett vem man frågar hur det kan vara möjligt att barnen blir skuldsatta på grund av obetalda vårdavgifter av vårdnadshavare tycker alla att något självklart ska göras åt det hela. Jag utgår från att det är vår gemensamma inställning och ansträngning. Jag är glad att Jan Ertsborn har valt att gå in i den här diskussionen. Vi har haft frågan i det gamla fina lagutskottet. Det har tagit tid att fånga upp frågan även på den privaträttsliga sidan. Nu har vi läget att frågan fortfarande finns kvar inom offentligrätten. Den informella arbetsgruppen med alla dessa myndigheter, Konsumentverket, Kronofogdemyndigheten, Datainspektionen, Barnombudsmannen, är också helt överens om att frågan borde åtgärdas med hjälp av förändringar och förtydliganden i föräldrabalkens bestämmelser. Detsamma säger Datainspektionen i sin rapport. Det är därför jag har ställt den här interpellationen. Det är egentligen självklart att det borde göras något. Jag vet att många efterfrågar ett besked, och jag hoppas att regeringen inte försöker dra detta i någon typ av långbänk. Rimligtvis råder konsensus. När kommer förslaget? När har ministern läst Datainspektionens rapport? Hur långt senare kommer ett ställningstagande? Jag har sett att Göran Hägglund nickar instämmande. Vi är alltså överens om att lösa frågan. Då förväntar jag mig också att lösningen finns inom en snar framtid. Ge lite fart i frågan! Det finns många ömmande exempel. Jag har ett exempel på en 12-årig flicka som råkade ut för detta. När hon blev 18 år fick hon en skuld som var uppräknad till 3 716 kronor. Den damp ned på hennes 18-årsdag. Datainspektionen pekar på 56 000 fall som direkt kan relateras till den typen av skulder. Det är en stor mängd. Jag vet att i mitt hemlän, Gävleborgs län, fanns i fjol ungefär 1 000 barn som var i situationen att de skulle skuldföras när de blev myndiga. Kommer det att gå fort, Göran Hägglund, i den här frågan som vi båda vill lösa?

Fru talman! När jag kom till riksdagen 2002 blev jag lite förvånad över att frågan om barns skulder var så stor och omfattande som den faktiskt var. Det fanns många olika typer av skulder. Under förra mandatperioden lyckades vi, bland annat tillsammans med interpellanten här, att få till stånd ett förbud att skriva fordon på barnen. Därmed fick vi bort ganska många skulder som fanns hos Kronofogdemyndigheten på omyndiga barn. Vi fick också till stånd en rapporteringsskyldighet från kronofogden till överförmyndaren, som säkert har haft en betydelse. Det återstår enligt mitt sätt att se när det gäller att värna barn från att bli skuldsatta två saker. Den ena är att det fortfarande kan restföras skatteskulder på barn i samband med att man låter barn äga aktier eller aktiefonder och de säljs med vinst. Där finns en sittande utredning som har till uppdrag att försöka hitta ett system för någon typ av källskatteavdrag på den aktievinsten så att frågan löses på det sättet. Sedan återstår den fråga som vi har uppe i dag beträffande de offentligrättsliga vårdavgifterna. De fick tyvärr inte någon fullständig lösning i samband med att vi för några månader sedan löste problemet med skolfoton, Kalle Anka-prenumerationer och liknande på det privaträttsliga området. Den här frågan kräver signaler från regeringen och kräver kanske en ändring i lagstiftningen. Jag hade för min del hoppats att frågan kunde lösas på ett enklare sätt. Jag har i mitt parti gått ut till mina landstingspolitiker och sagt att de måste sluta att debitera barnen, speciellt i de fall där de missar ett läkarbesök. Det lilla spädbarnet eller femåriga Kalle ska väl ändå inte vara ansvariga för att de inte kom till doktorn eller tandläkaren på den bestämda tiden. Det är en självklarhet att detta är en kostnad som föräldrarna ska stå för. Det här är vi säkert rörande eniga om. Jag hoppas att våra landstingspolitiker och andra landstingspolitiker ska ta tag i frågan. Faktum är att landstingen kan sluta debitera barnen. Så enkelt kan frågan lösas. Tyvärr har man från Sveriges Kommuner och Landsting inte velat gå ut med den rekommendationen. Där sitter en jurist och säger att det kräver en lagändring. Ibland blir man inte lycklig över alla dessa juristers uttalanden. Som ni förmodligen känner till i kammaren råkar jag vara jurist själv, men jag kan betona än en gång att det inte alltid är så lyckligt när jurister ska lösa problemen. Det här är ett jättestort problem för barnen. Med inkassobolagens datateknik i dag bryter man preskriptionen vart tredje år och sedan drivs detta fram vid 18 års ålder. Ungdomarna vet inte hur de ska göra. De är livrädda för att få betalningsanmärkningar, inte få kontokort, hyreskontrakt och så vidare. De flesta av dem betalar säkert i det läget. Då är det inte fråga om några 140 kronor, utan då kan det vara fråga om 3 000-5 000 kronor eller kanske till och med mer. Det här måste vi naturligtvis få slut på. Jag har också läst rapporten från Datainspektionen, och jag ska be att få återkomma till den i mitt nästa inlägg.

Fru talman! Tack till Raimo Pärssinen som har väckt denna debatt! Vad gjorde en gång att det blev som det blev? Jag tror att det är en blunder eller ett förbiseende hos dem som stiftade olika lagar som gjorde att det blev som det blev. Ingen kan medvetet ha tänkt sig att man riggade lagen på det sättet att ett skuldberg skulle kunna uppkomma hos ett barn eller en ung person. När det är konstaterat att det här inte är som det borde finns det ett par olika vägar att gå. En är att landstingen tittar på detta själva. Då kan vi konstatera att landstingen genom organisationen SKL säger att man delar uppfattningen att det är ett problem, och man ser gärna att lagen ändras. Det kanske är en lagstiftningsfråga i det här fallet för att säkerställa att inte barn som i regel inte har någon som helst inverkan på att skulden har uppkommit är de som får äta upp de problem som föräldrarna har orsakat. Som jag sade i det inledande svaret sköter de allra flesta föräldrar det här elegant. Vi tycker naturligtvis alla att det borde vara självklart att alla gör det. Uppenbarligen kan det finnas olika skäl - det kan vara medvetna eller mycket tragiska fall - som leder till att barnen blir sittande med det här bekymret. Raimo Pärssinen frågar: När kan det komma ett förslag? När kan vi göra ett ställningstagande? Jag ska göra som jag har lovat. Jag ska sätta mig in i frågan ordentligt. Jag tycker att detta strider mot sunt förnuft. Det borde kunna justeras på ett enkelt sätt utan några kostnadsdrivande åtgärder, och man bör ställa saker och ting till rätta så att barnet inte drabbas av föräldrarnas dumhet.

Fru talman! Ibland är det riktigt roligt att få svar på interpellationerna. Jag tackar socialministern för det svaret. Det var precis det jag önskade. Sedan är det bara att hoppas att vi kan få fart på frågan. Jag är lika övertygad som Jan Ertsborn om att det behövs en stark signal från detta hus till landstingspolitikerna så att de och alla jurister har ett rättesnöre att följa. Många följer den här debatten hemifrån. Det är naturligtvis med glädje vi hör vad ministern säger. Vi kommer självklart att följa den här i riksdagen också. Det är bara att önska varandra lycka till så att vi kan lösa den här frågan och få bort den, som ministern så utmärkt beskrev.

Fru talman! Jag sade att jag skulle nämna några ord om utredningen. Bakgrunden är att jag inte bara är riksdagsledamot, utan jag fick av regeringen uppdraget som särskild utredare av Insolvensutredningen och skuldsanering och över huvud taget problem med skuldsättning. Det innebär att jag har haft väldigt många kontakter med personer som har haft sådana här skuldsättningsproblem. Jag har också haft väldigt mycket kontakt med kronofogdar, budget- och skuldrådgivare och så vidare. När jag för andra gången läste utredningen från Datainspektionen konstaterade jag att den är skriven efter en samlad bild av ett stort antal inkassobolag. Jag vill skicka med socialministern att man måste läsa denna utredning på ett något annat sätt. Det finns inkassobolag som gör precis som det står på vissa ställen i utredningen, nämligen skickar tillbaka krav till landstinget eller andra när det gäller krav mot barn. Det finns också ett par inkassobolag som har specialiserat sig på uppdragen att ta in fordringar mot barn. De köper dessutom upp fordringarna. Dessvärre, interpellanten, har Landstinget i Gävleborg gjort en sådan affär. Man har alltså sålt ett stort antal fordringar på omyndiga till ett inkassobolag. De lägger inte ned detta, utan driver ärendena. Det var egentligen det budskapet som jag ville få fram till socialministern och anledningen till att jag kom till den här debatten. Jag tycker att det är mycket viktigt att man ser att det finns en affärsidé hos vissa inkassobolag att även driva krav mot omyndiga barn. Det är något som vi i ansvariga ställningar måste motarbeta och se till att få stopp på så fort som möjligt.

Fru talman! Tack för en för mig upplysande debatt, i förberedelser men också under kvällen! Jag konstaterar att det i den sammanfattning som jag har fått av Datainspektionens rapport står att Datainspektionen tycker sig se en tendens som innebär att antalet inkassoärenden mot gäldenärer som var underåriga då fordran uppkom nu minskar, vilket troligen är en effekt av den uppmärksamhet som frågan om skuldsättning av barn har fått under senare tid. Det är naturligtvis alldeles utmärkt, men för varje enskilt barn eller ung person som drabbas av detta är det naturligtvis ett betydande bekymmer som inte reduceras av att andra inte drabbas av det. Jag är väldigt glad för den här diskussionen och tackar mina meddebattörer.