Skolresultaten i PISA

Herr talman! Jabar Amin har frågat mig vad jag avser att göra för att svensk skola ska förbättras. Jag vill börja med att säga att jag såklart instämmer i att nedgången av svenska elevers resultat i den senaste PISA-undersökningen är mycket allvarlig. Jag vill dock påpeka att eleverna som deltog i PISA 2012 är den sista årskull elever som inte omfattats av de mycket stora och viktiga skolreformer för ökad kunskap som beslutats de senaste åren och nu genomförs. Läsåret 2011/12 infördes många omfattande skolreformer. För eleverna i den senaste PISA-undersökningen - som alltså gjordes våren 2012, för två år sedan - gällde dock övergångsregler, och det var den sista årskullen som gick grundskolans alla nio år enligt de gamla styrsystemen och det gamla regelverket. Effekterna av de nya, stora skolreformerna kommer vi att se först om ett antal år. Utredningen Förbättrade resultat i grundskolan lyfter fram detta i sitt delbetänkande Det tar tid - om effekter av skolpolitiska reformer (SOU 2013:30). Jag vill ändå här nämna några av de större reformer och insatser som regeringen har tagit initiativ till eller genomfört de senaste åren för att förbättra resultaten i skolan. Uppföljningen av elevernas kunskaper har stärkts, och därmed förutsättningarna för att tidigt upptäcka och sätta in insatser för elever i behov av särskilt stöd. Nationella prov i svenska och matematik har införts i årskurs 3, och betyg har införts från årskurs 6 i grundskolan. Regeringen har även infört fler nationella prov i årskurs 6 och 9 i grundskolan, nya läroplaner med tydliga kursplaner för den obligatoriska skolan samt en ny betygsskala med fler betygssteg. Enligt regeringens mening är lärarna den viktigaste faktorn för att höja elevernas studieresultat. Ett antal satsningar har därför gjorts på lärarna och på att göra läraryrket mer attraktivt. Exempelvis kan flera mycket omfattande kompetensutvecklingsinsatser för befintliga lärare nämnas, såsom Lärarlyften. En ny lärarutbildning har införts, och speciallärarutbildningen - som avskaffades av tidigare regeringar - har återinförts. Särskilt skickliga lärare ges också bättre möjligheter att göra karriär inom yrket utan att behöva lämna undervisningen genom en karriärstegsreform för lärare, där staten står för betydande löneökningar för förstelärare och lektorer. Regeringen har även genomfört och påbörjat insatser inom de områden som mäts i PISA-undersökningarna, till exempel genom ett matematiklyft, ett läslyft och utökad undervisningstid i matematik. Avslutningsvis, herr talman, menar jag att många insatser och reformer som regeringen har tagit initiativ till på skolområdet just syftar till att öka elevernas kunskapsresultat. Det kommer att ge effekt. Jag anser dock att det kommer att krävas ytterligare insatser. Mer behöver göras för att förbättra resultaten i skolan. Jag har därför för avsikt att återkomma till riksdagen med fler förslag till insatser.

Herr talman! Med anledning av de sjunkande PISA-resultaten i matematik, läsförståelse och naturvetenskap har jag ställt en central fråga till utbildningsministern, nämligen vad han avser att göra för att förbättra resultaten. Det är den fråga jag ställer. I det skriftliga interpellationssvaret, som består av en och en halv sida, ger sig ministern först på att meddela att det inte är hans fel, utan det är de andras fel. Det är inte hans årskullar som nu har testats. Det är inte hans elever, utan det är de andras. Jag tycker att det är mycket pinsamt att börja ett svar med att skylla ifrån sig. Dessutom går ministern därefter till att berömma sig själv: Det här och det här har vi gjort. Det jag frågar är: Vad avser ni att göra? Jag vill blicka framåt. Du blickar bakåt, ministern. Jag tycker att den centrala frågan i min interpellation har varit vad ministern avser att göra för att förbättra resultaten i svensk skola. Ministern håller sig dock i det förflutna och pratar om vad han har gjort förut. Det är inte riktigt ett svar på min fråga. När ni kom till makten låg vi över snittet i alla de här tre ämnena. Nu ligger vi mer eller mindre sist. Jag ska citera Skolverkets rapport: "Inget av de andra 33 OECD-länderna i PISA 2012 har en lika stor resultatförsämring som Sverige." Det borde väcka stor oro. I stället har ministern lärt sig en fras: Det är spiken i kistan för den gamla skolpolitiken. Det är den fras han upprepar gång på gång. Vad som egentligen har inträffat är ett haveri för Alliansens skolpolitik. Det är vad vi ser. Det vi ser på område efter område är att ni har misslyckats. I interpellationssvaret läser vi också att resultaten kommer att bli bättre om ett antal år. Jaha - om ett antal år. Ibland har ni sagt tio år, ibland har ni sagt under nästa decennium och ibland har ni sagt fyra år. Vi här i riksdagen får olika besked om när resultaten av er skolpolitik ska leda de svenska barnen till bättre resultat. Jag tycker inte att det är seriöst, skolministern, att dels skylla ifrån sig, dels hålla sig i det förflutna och dels inte visa inför riksdagen när de bättre resultaten kommer. Ni ger nämligen olika löften i olika debatter; jag har hört alltifrån ett par år till mitten av nästa decennium. Mycket av er politik har gått fel. Ni borde ha gjort andra prioriteringar. Återigen: Jag hoppas att ministern svarar på min fråga vad regeringen avser att göra för att förbättra skolresultaten. Nu tittar jag framåt och vill inte ha svar om det förflutna.

Herr talman! Fredagen den 8 december 1989 var det inte så många riksdagsledamöter närvarande som är här nu - det var bara herr talmannen som var riksdagsledamot då. Den dagen debatterades kommunaliseringen av skolan, och det kan ibland finnas anledning att erinra om vad som har förevarit. Folkpartiet är ett mycket tråkigt parti, enligt min mening, för vi tycker samma sak årtionde efter årtionde. De partier som den 8 december 1989 var för att vi skulle behålla den statliga skolan var Folkpartiet, Centerpartiet, Moderaterna och, genom det blivande språkröret Claes Roxbergh, Miljöpartiet. De partier som var emot detta - det är nu 25 år sedan - var Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Vänsterpartiet företräddes i denna intressanta debatt, som talmannen säkert minns, av Ylva Johansson som senare blev socialdemokratisk skolminister. I debatten, som också var väldigt intressant i det avseendet, deltog också partiledarna Bengt Westerberg för Folkpartiet, Carl Bildt för Moderaterna och Olof Johansson för Centerpartiet. Jag noterar nu att de enda två partier som är så fruktansvärt tråkiga att de inte byter åsikt ständigt och jämt är Folkpartiet och Socialdemokraterna. Alla andra partier har bytt åsikt i den här frågan. Jabar Amin vill nu vidta åtgärder och frågar vad vi ska göra. Själv byter han åsikt hela tiden. Det har visserligen gått 25 år, så han kanske inte ens vet vad han tyckte på den tiden. Göran Persson, som då var skolminister, deltog i debatten. Han sade väldigt många konstiga saker redan då. Bland annat lovade han i stort sett att det aldrig skulle bli fler än 25 elever per klass. Det kanske ni också tyckte. Claes Roxbergh tyckte att det var jättebra. Men så har det inte blivit. Det finns massor av saker som inte har blivit som man hade tänkt sig, och det är en av orsakerna, Jabar Amin, till att det behövs ytterligare åtgärder på området. Vi behöver komma tillbaka från kommunaliseringen av skolan. Den som tror att 290 kommuner kommer att klara av att få en nationell skola i Sverige har ingen riktig förankring i verkligheten. För att få ordning och reda i skolan behöver vi en mer nationell skola och framför allt ett statligt huvudmannaskap. Miljöpartiet borde återgå till sin tidigare ståndpunkt och inte vimsa runt bland alla sina olika ståndpunkter.

Herr talman! Det är mitt ansvar att vända utvecklingen i svensk skola. De reformer som ligger bakom ett sjunkande resultat i 15-20 år var det inte jag som beslutade om; det var andra. Men det är mitt ansvar att vända skeppet. Jag tänker inte skylla på någon annan, utan det är mitt ansvar att göra detta. Jabar Amin säger att han inte vill tala om det förflutna. Jag förstår, med tanke på Miljöpartiets skolpolitiska förflutna, att han inte vill tala om det. Men vad man gör nu beror ju på hur man analyserar misstagen. Om man till exempel tycker att betyg är något fel landar man i att de ska avskaffas, som Miljöpartiet gör. Tror man att det är den betygsfria skolan som är fel landar man i att vi bör införa mer betyg. Det går inte att bara säga att nu ska vi göra det ena och det andra utan hänsyn till vad som tidigare har skett. Jag vill inte tala om det förflutna, säger Jabar Amin, och jag förstår det med tanke på ert förflutna. Men du får gärna berätta vad ni vill göra i framtiden, för det är det heller ingen som förstår. Ni bara kritiserar. Ni har röstat nej till alla våra riktiga reformer. Ni röstade nej till nationella prov i årskurs 3. Ni röstade nej till betyg i årskurs 6. Ni röstade nej till den nya lärarutbildningen. Ni röstade nej till lärarlegitimationen. Ni röstade nej till den nya skollagen. Ni röstade nej till den nya gymnasieskolan. Och nu skäller ni för att det går för långsamt med alla dessa reformer som ni själva har motarbetat. Det är inte seriöst. Det finns ett ord för det, och det är "hyckleri". Några egna alternativ har ni aldrig. Sverige går nu igenom den största skolpolitiska reformagendan sedan 1800-talet. Det är en enorm mängd reformer som pågår, om Jabar Amin har missat det. Tidningen Skolvärlden och Lärarnas tidning är fulla av insändare om att det nu måste bli reformstopp. Men det kommer inte att kunna bli reformstopp. Vi måste genomföra ännu fler reformer för att lyfta oss, för problemen är ännu djupare än vad vi tidigare insåg. Men vi insåg också tidigare att de var djupa. Jabar Amin och hans parti har anklagat mig för att svartmåla den svenska skolan när jag har lyft fram problemen. Men vi har djupa problem i skolan, och det är vi som tar i dem. Den förra rödgröna regimen tog inte i ett enda problem i skolan utan lät bara förfallet fortsätta. Det är därför vi vänder utvecklingen. Vi behöver göra ännu mer insatser och reformer. Jag menar att vi till exempel behöver återföra huvudmannaskapet till staten. Och det är inte i första hand beroende på diskussionen om att det blir olika i kommunerna. Det är också så att det inte blir likvärdigt när det blir kommunalt, och det är en viktig aspekt. Det första skälet är att kommunaliseringen har sänkt läraryrket. Det andra är, som Gunnar Andrén var inne på här, att 290 kommuner, var och en för sig, inte har kompetensen att lyfta svensk skola från 38:e plats i världen nu till topp tio. Det krävs en enorm nationell kraftsamling, och den kraften finns inte nu. Vi behöver göra mer. Vi behöver flytta betygen längre ned i åldrarna. Vi behöver gå över till en tioårig skola där barnen börjar vid sex års ålder och med ett extra år på slutet. Jag blev kritiserad av Gustav Fridolin häromdagen för att vi vill ha en tioårig skola. Jag tror att vi behöver det. Nästan alla andra länder har det. Man börjar tidigare. Vi behöver inte vara rädda för att barnen ska få kunskaper tidigt, Jabar Amin. Vi vill ha ett extra år på slutet för dem som inte har nått målen i grundskolan. Helst ska man naturligtvis förstärka insatserna efter hand tidigare i grundskolan, men de som ändå inte når målen behöver ägnas ytterligare tid åt. Vi behöver centralisera rättningen av nationella prov. Vi behöver ha ännu högre lärarlöner i Sverige för att öka attraktionskraften. Detta är några saker för framtiden. Framför allt är de stora systemreformer som vi nu har genomfört - nya läroplaner, ny skollagstiftning och nytt betygssystem - helt avgörande för att vända utvecklingen. Miljöpartiet har röstat nej till allt. Ni är ett nejsägarparti, Jabar Amin. Något ansvar för framtiden tar ni inte.

Herr talman! Vi har nu facit på Alliansens åtta år. Jan Björklund har snart suttit åtta år vid makten. Ni har testat allt som har gått att testa på våra barn, och ändå leder det fel. Ni borde nu, vid vägens ände, erkänna att er skolpolitik har lett fel. Jag har här Folkpartiets valmanifest från 2006. Där står: Vårt löfte är att till 2010 ha vänt utvecklingen, brutit trenden och minskat utslagningen i den svenska skolan. Nu är det inte 2010. Nu är det 2014. Ni har inte brutit trenden. Det är djupdykning som gäller, Jan Björklund. Ni har fått den svenska skolan att bli sämre. Barnen presterar mindre. Utslagningen har ökat. Likvärdigheten har minskat. Segregationen har ökat. Den svenska skolan har gått åt fel håll. Det är resultatet av er politik under åtta år vid makten. De som ska ställas till svars är de som har makten, inte oppositionen. Det är ni som har haft makten i snart åtta år. Det är ni som har laborerat med våra barn. Det är er politik som har lett till att Sverige blir sämst i klassen internationellt, inte några andra partiers politik, Jan Björklund. Nu är det dags att erkänna haveriet för Alliansens skolpolitik. Ni borde inse att den väg som ni har slagit in på leder fel. Vad behöver göras? Jo, satsa på barnen i de tidigare åldrarna. Det har ni vägrat att göra. Satsa på lärarna på ett tidigt stadium. Vi har sagt i fem sex år att vi ska satsa på lärarna. För bara ett och ett halvt år sedan vägrade din statsminister att gå med på löneökningar för lärarna. Han sade: Det är inte vårt ansvar. Det är arbetsmarknadens parters ansvar. Ett halvår senare började ni till följd av trycket från många olika intressenter att vika er när det gäller karriärreformen som vi välkomnar. Men det var vi som här tog upp frågan och ni som vägrade. Ni har ökat administrationen för lärarna, och det skulle ni inte göra. Det först på senare år som ni har börjat komma med reformer för att minska administrationen, som vi välkomnar. Förbättra villkoren för Sveriges lärare. Förbättra villkoren för våra elever genom satsningar i tidig ålder. Ge våra lärare mer inflytande över skolan och mer inflytande för att hjälpa och stödja de elever som behöver stöd i tidig ålder.

Herr talman! Det blir skrattretande när Jabar Amin tar åt sig äran för karriärreformen. Det är Folkpartiets reform från början till slut, och vi lyckades så småningom övertyga resten av regeringen. Det beror ytterst på att kommunerna har misslyckats, Jabar Amin. Kommunaliseringen, som du och Miljöpartiet tycker är så viktig, har misslyckats. Det är därför staten måste gå in och ta över detta. Individualiserad lönesättning och högre lärarlöner är helt avgörande för att öka attraktionskraften i yrket. Oavsett hur kommunerna styrs har de misslyckats, även borgerliga kommuner. Kommunerna klarar inte av detta ansvar, och det är därför staten går in med en fullständigt unik åtgärd och finansierar höjda lärarlöner på detta sätt. Jag är glad att det till sist kröp ur Stefan Löfven att reformen blir kvar om det blir en rödgrön regering. Han var tveksam under lång tid, men jag är glad att han sade så. Det betyder att denna del kommer att vara kvar oavsett hur valet går. Jabar Amin håller ett förstamajtal. Man kan inte tro att han har lämnat Socialdemokraterna, för det är bara retorik och skäll. Men vad som skulle vara det egna alternativet är mycket svårbegripligt. Sverige satsar varje år 220 miljarder på skolväsendet. Vi ligger bland de främsta i OECD, inte när det gäller resultat men när det gäller hur mycket vi satsar. Trots det ligger vi bland de sämsta avseende resultat. Det måste alltså vara något mer än mer pengar som är lösningen, Jabar Amin. Det finns delar i skolan som behöver mer pengar; det är ingen tvekan om det. Men säger man att det generellt är resursbrist när vi ligger bland de högsta i OECD när det gäller resurser men bland de lägsta när det gäller resultat har man inte gjort analysen ordentligt. Det är andra saker som krävs. PISA-resultatet är tydligt. De länder som ligger högst i PISA har tidiga betyg och studiedisciplin. Det är ord som Jabar Amins parti avskyr men får svälja, för dessa länder har tidiga betyg, studiedisciplin, noggranna kunskapskontroller och högre status på läraryrket. Alla länder som ligger tio-i-topp har större klasser än Sverige och lägre personaltäthet. Jag tror ändå att vi ska satsa på det. I Sverige ökar vi nu personaltätheten. Vi har högre lärartäthet av utbildade lärare i dag än vi hade när Jabar Amins parti var med och styrde. Så låter det inte här, Jabar Amin. Vi har högre täthet av skolsköterskor, kuratorer och stödpersonal än vad det var 2006. denna personaltäthet har ökat under våra år i ledningen. Det vi har gjort räcker dock inte. Trots att vi har det mest intensiva reformtempot i Europa i skolväsendet och som Sverige haft på över hundra år kommer det att behövas mer. Jag redovisar mina alternativ, men Jabar Amin har inget alternativ utöver att skälla. De reformer vi har gjort har ni röstat nej till allihop. Ska ni avskaffa betygen om ni får bestämma, Jabar Amin? Det vore ett intressant besked. Ni är så mycket emot betyg. I ert program från 2006 stod det att betygen skulle avskaffas. Tänker ni göra det om ni kommer ni till makten i höst? Varför, när alla länder som har bra resultat har mycket betyg? Varför är ni emot betyg?

Herr talman! Nu är det du som ska ställas till svars, utbildningsministern, inte jag. Det är din politik som har lett Sverige fel. Det är du som har regerat i snart åtta år. Det är resultatet av din politik som vi ser och som vi diskuterar. Det är därför vi är här. Det vi ser av er politik är sjunkande resultat, minskad likvärdighet, ökad segregation och ökad utslagning. Sedan du kom till makten har över 70 000 grundskoleelever lämnat skolan utan gymnasiebehörighet. Det är 70 000 misslyckanden för din politik. Det är det vi ska diskutera här och inget annat, Jan Björklund. Det vi diskuterar är Alliansens havererade skolpolitik. Jag vill att vi diskuterar hur vi ska vända utvecklingen. Hur ska vi få kunskapen att öka? Hur ska vi få likvärdigheten att öka? Hur ska vi få segregationen att minska? Hur ska vi få utslagningen att minska? Din politik har lett fel, Jan Björklund, och det borde du vid vägs ände erkänna. Vi har ju facit framför oss. Skyll inte på andra och försök ta sidospår om kommunalisering och förstatligande som i denna debatt. Du har inget stöd för det i Alliansen. Du är inte här som representant för Folkpartiet; du är här som en del av regeringen. Regeringen har inget förslag om förstatligande av skolan. Det är inte den frågan vi ska diskutera här utan vad ni har för politik.

Herr talman! Det är mycket vi inte får diskutera för Jabar Amin. Vi får till exempel inte diskutera Miljöpartiets utbildningspolitik. Okej, det är rätt enkelt, för det finns ingen. Vi får inte diskutera statligt kontra kommunalt. Då blir det jättejobbigt för er eftersom lärarna vill förstatliga skolan. Vi får inte heller diskutera det som har hänt i svensk skola, för då har Miljöpartiet ansvar. Det är som sagt mycket vi inte får prata om för Jabar Amin. Ska vi kunna ta rätt väg för framtiden måste vi fundera lite över vad som har gått fel. Det är ett intellektuellt förhållningssätt. Det är så forskningen jobbar. Det är därför OECD i sin granskning av Sverige pekar på ett antal faktorer: Sverige har dålig studiedisciplin och är ett av de länder som ger betyg senast. Sverige är ett av de länder som under lång tid har saknat karriärsystem för lärare som uppmuntrar ambitiösa och duktiga lärare. Det inför vi nu. OECD:s slutsatser är i mycket ett kvitto på att de reformer vi gör är rätt. Vi behöver dock gå längre och göra mer. Om några veckor kommer en stor utvärdering av kommunaliseringen, som en av Sveriges främsta statsvetarprofessorer har jobbat med i flera år. Jag vet inte vad han landar i, men vi får se om Miljöpartiet orkar hantera slutsatserna. Det är forskningsbaserad utbildningspolitik att ta del av detta. En av Sveriges främsta skolexperter, professor Per Thullberg, har gjort en analys av de reformer som vi gör. Hans svar är att Sverige är på rätt väg men att det behövs mer i denna riktning. Man ska inte byta tillbaka till den gamla flummiga riktningen, som är alternativet. Jag förstår att Jabar Amin inte vill diskutera det förslutna. Jag förstår att Jabar Amin inte vill diskutera Miljöpartiets alternativ, för det blir så jobbigt. Jag berättar vad vi vill göra i framtiden, och jag har berättat om flera reformer som bör göras utöver dem vi redan gjort. Berätta, Jabar Amin! Ska ni ta bort betygen? Ska ni ha kvar kommunaliseringen, som är så lyckad enligt er? Ska ni släppa på studiedisciplinen igen? Ska sexåringarna inte få gå i skolan? Ska ni undanhålla dem kunskap? Är det ert alternativ? Berätta lite om ert alternativ. Om vi ska diskutera hur vi ska lösa problemen antar jag att också ni har någon lösning. (TALMANNEN: Jag betraktar frågorna som retoriska som inte ger rätt till ytterligare inlägg.)