Skolans läroböcker

Fru talman! Rossana Dinamarca har frågat mig på vilket sätt jag avser att agera för att förhindra att innehållet i skolans läroböcker upplevs som diskriminerande och kränkande, vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att förtydliga ansvaret för innehållet i läroböckerna och vad jag avser att göra för att förbättra både elevers och lärares kunskaper om de delar av värdegrunden som till exempel rör genus och HBT-frågor. I rapporten I enlighet med skolans värdegrund? konstaterar Statens skolverk att det finns brister i läroböckernas sätt att spegla värdegrunden. Jag anser att det är viktigt att man inom skolan diskuterar innehållet i de läromedel som används och reflekterar över hur dessa stöder skolans uppdrag. Läroböckernas sätt att beskriva ämnen och kunskapsområden får inte strida mot skrivningar i läroplanerna och relevanta kursplaner. I grunden handlar skolans förmåga att spegla värdegrunden om en kompetent lärarkår. En lärare med gedigna kunskaper i pedagogik, och det ämne som hon eller han undervisar i, är tryggare i sin yrkesroll och har därmed större möjlighet att bedöma om läroböckernas innehåll stämmer överens med skolans värdegrund. I budgetpropositionen för år 2007 har regeringen lagt fram flera förslag för att stödja lärarna i deras arbete. Bland annat aviserar regeringen den största statliga satsningen på lärarfortbildning sedan skolan kommunaliserades. Regeringen har också tagit initiativ till att 10 miljoner kronor satsas på att utveckla och sprida handlingsprogram mot mobbning och annan kränkande behandling. Åtgärdsprogrammen ska bygga på forskning och beprövad erfarenhet. Som pedagogisk ledare har skolans rektor det yttersta ansvaret för val av läromedel och undervisningens utformning. Jag vill därför förbättra förutsättningarna för att rektorerna ska lyckas i sitt uppdrag. Som framgår av budgetpropositionen vill regeringen skapa en rektorsutbildning med högre grad av akademiskt innehåll än den nuvarande och avser att återkomma till riksdagen med förslag på behörighetsregler för rektorer. Avslutningsvis anser jag att en välutbildad lärarkår och kompetenta rektorer är den bästa garanten både för en bra undervisning och för att skolorna väljer bra läromedel. Vi måste sedan lita på att lärarna själva kan göra en professionell bedömning av vilka läroböcker och läromedel som är bra eller dåliga.

Fru talman! Den granskning av läroböcker som Skolverket presenterade före jul är inte den första. Många granskningar innan dess har visat på liknande resultat, nämligen att undervisning och läroböcker kan upplevas som kränkande och diskriminerande av olika grupper av elever. Den kritik som riktas är allvarlig och manar till handling. Då räcker det inte att hänvisa till lärarnas kompetens och lita till den. Det är inte rimligt att elever i den svenska skolan fortsätter att utsättas för denna skeva världsbild. För att till exempel kunna utbilda jämställt krävs det att man har en insikt om vad jämställdhet är för något och att man är medveten om problemen med bristande jämställdhet i dagens samhälle. Det här är frågor som vi i Vänsterpartiet har lyft fram tidigare och som vi menar bör vara en del av grundutbildningen. Vi menar också att de fortlöpande ska tas upp på fortbildningsdagar ute i skolorna. Det gäller också lärarnas kunskaper i HBT-frågor. En kritisk granskning av läromedel borde vara ett naturligt inslag såväl vid inköp av läromedel som vid samtal med eleverna och studenterna när man använder läromedlen i undervisningen. Vi kan inte låta läromedelsförlagen stå utan ansvar. Därför har vi i Vänsterpartiet föreslagit att man ska ha en kvalitetsmärkning på samma sätt som vi har svanmärkning, i syfte att hjälpa skolor att göra val som överensstämmer med läroplanens värdegrund och tvinga bokförlagen att ta ansvar för innehållet i läroböckerna så att det överensstämmer med läroplanens värdegrund och inte går på tvärs med dem. En annan fråga som aktualiserades förra veckan är sponsrade läromedel. Vi har ett fall där Svenskt Näringsliv har bjudit 200 lärare på en resa med ett planerat utbud från Svenskt Näringsliv för att de deltagande lärarna sedan ska ta fram ett läromedel som ska användas i skolan. Det bryter ju mot den opartiskhet som skola och lärare ska ha. Jag tycker att det borde vara viktigt för ministern att kommentera hur vi ska agera mot detta. Vänsterpartiet har föreslagit att vi ska ha nationella riktlinjer för att skydda skolans opartiskhet. Vi har också föreslagit att marknadsföringslagen ska förtydligas för att hårdare reglera den här typen av sponsring. Närmare en elev än som lärare kommer man inte. Att som Svenskt Näringsliv har gjort knyta till sig lärare för att göra sitt läromedel mer trovärdigt är mycket allvarligt för skolans opartiskhet. Andra fall som har dykt upp när det gäller diskriminering och kränkande behandling av barn och elever är det som vi har sett i Landskrona och Malmö där man har föreslagit språkförbud. Det är viktigt att vi har ett kritiskt förhållningssätt. Det ska komma in tidigt i skolan. Det gäller allt material som används, inte bara läroböcker. En kvalitetsmärkning skulle vara bra för lärarna som konsumenter, men det skulle också tvinga förlagen att ta ansvar. Det här är ganska allvarlig kritik. Det manar till handling. Jag vill veta hur ministern tänker handla.

Fru talman! Jag har en del läroböcker kvar från när jag gick i skolan. Någon gång har jag plockat fram dem och tittat i dem. Jag har en bok från 70-talet i orienteringsämnen, oä, på mellanstadiet. Jag minns särskilt en bild på glada kinesiska bönder. Texten är något i stil med att under kulturrevolutionen som är uppskattad i Kina har befolkningen utvecklats och man får nya ansvarsuppgifter. Då hade vi statlig läromedelscensur. Det hjälpte inte, kan jag säga. Jag tror inte på tanken att landets skolminister eller några som landets skolminister pekar ut ska censurera skolans läroböcker. Jag tror inte på den tanken. Det gjorde inte Vänsterpartiet heller när den svenska läromedelscensuren avskaffades i bred enighet 1991. Att återinföra den tror jag inte på. Frågan är: Kan man ha någon annan granskning än ett statligt organ som censurerar? Att vi står här och diskuterar i dag beror ju på att Statens skolverk har läst igenom böcker och granskat dem och kommit med påpekanden. De rapporterna är, såvitt jag förstår, precis det som Rossana Dinamarca efterlyser. Man pekar ut vad som inte är bra, men man har ju inte makten att säga att så här får det inte stå. Man påpekar vad som inte är bra. Det är klart att läromedelsförlagen lyssnar på det. De vill ju sälja sina böcker till skolorna. Det är klart att de lyssnar på vad Skolverket och lärarna säger. Om Rossana Dinamarca är ute efter att någon ska läsa igenom läroböcker och ha synpunkter på vad som är bra och väcka en viss debatt kring det och väcka till eftertanke så har vi ju det. Det är ju därför vi står här. Skolverket gör ju det. Före detta historieläraren Göran Hägg, som är författare, gör också en årlig granskning av läroböcker. Läroböcker granskas intensivt i Sverige av alla möjliga personer och aktörer och det förs debatt om det. Jag tror att det är mycket bättre än att återinföra en statlig läromedelscensur. Rossana Dinamarca säger att de här frågorna är alldeles för viktiga för att vi ska kunna lita på lärarna. Vad har man då för inställning? Det spelar väl ingen roll om vi svanmärker några böcker om lärarna inte förstår vad jämställdhet är. I så fall hjälper det väl inte vad som står i boken. Boken är ett stöd i undervisningen, men det är naturligtvis lärarens kunskaper och värderingar som ytterst är avgörande. Jag litar på lärarna. Vi behöver förbättra utbildningen av lärarna. Lärarutbildningen har försämrats kraftigt i Sverige genom ett antal reformer. Vi behöver ha behörighetskrav och annat. Men i grunden måste vi lita på lärare och rektorer. Vad interpellanten är ute efter vet jag inte, men om avsikten är att vi ska ha en debatt om läromedlens innehåll och att den debatten ska vara utvecklande för läromedelsproducenter och lärare och att man lyssnar och tar del av den, menar jag att vi har det. Vår debatt just nu handlar ju om just det. Vi står och diskuterar därför att det finns en rapport som har granskat läromedel. Om Rossana Dinamarca är ute efter att återinföra den statliga läromedelscensuren säger jag blankt nej.

Fru talman! Jag vet inte om ministern medvetet försöker missförstå eller om han inte har läst det förslag som jag har skrivit i interpellationen. Jag efterfrågar ingen censur av några böcker. När ministern är ute och köper tvättmedel finns det miljömärkta tvättmedel och det finns de som inte är miljömärkta. Det är upp till Björklund att välja vilket tvättmedel han vill ha. Märkningen är ju en hjälp om ministern vill vara miljövänlig i sitt val. På samma sätt menar jag att man kan göra när det gäller läromedel. Man kan ha en kvalitetsmärkning som naturligtvis är frivillig för förlagen. Jag menar att förlagen inte kan smita undan sitt ansvar. Det är det man gör. Jag kan gå tillbaka och titta i de böcker som jag hade för 20 år sedan och ser då att det är exakt samma bilder och exakt samma texter som står kvar 20 år senare. Det är inte rimligt. Hur ska läromedelsförlagen ta sitt ansvar? Jag vill ha en sådan här kvalitetsmärkning för att pusha på lite och öka lärarnas makt i valet av läromedel. Jag litar mycket på lärare, men jag ser också problemet med att lärare som undervisar i exempelvis sex och samlevnad ger en bild av homo- och bisexualitet som något avvikande och konstigt och att heterosexualitet är norm. Det är ju ett problem. Frågan är vad vi gör åt det. Jag har föreslagit att man i grundutbildningen ska ta upp frågor kring genus och HBT-kunskap. Ministern har inte sagt någonting om det. Han undvek skickligt att svara på frågan om när Svenskt Näringsliv lägger över 2 miljoner kronor på att knyta till sig lärare och bjuda dem på en resa och låta dem sammanställa ett material att användas i skolorna. Tycker inte ministern att det blir ett problem för skolans opartiskhet? Elever och barn kränks, som i fallet med Malmö och Landskrona kommuner där man har föreslagit språkförbud. I Landskrona har man dessutom genomfört det.

Fru talman! Jag är visserligen ny i riksdagen och kanske inte vet hur allt fungerar, men när Rossana Dinamarca lämnar in en interpellation läser jag på och funderar mycket på frågeställningen och försöker besvara den. I sitt första och andra inlägg ställer sedan Rossana Dinamarca ytterligare sju frågor om helt andra saker och attackerar mig när jag inte svarar på dem. Det kanske är så man gör, men jag väljer att fokusera på svaret. Interpellanten hänvisar nu till Svenskt Näringsliv och något som jag inte har hört talas om. Jag tänker inte uttala mig om det innan jag har satt mig in i det. Om vi går tillbaka till det som interpellationsdebatten är avsedd att handla om, nämligen granskningen av läromedel, så har riksdagen inte bestämt att vi nu ska ha någon statlig granskning eller svanmärkning. Läromedelsproducenter och andra får väl göra vilken granskning som de vill av böcker och svanmärka eller göra något annat med dem. Men den stora skillnaden gäller: Ska landets skolminister börja läsa böcker eller utse några som på mitt uppdrag ska läsa böcker och sätta godkänt eller inte på dem? Det är detta som det handlar om, och det avvisar jag. Det var därför som läromedelscensuren avskaffades 1991. Jag kan inte tvinga vare sig förlagen eller någon annan att sätta några svanar på sina böcker. Men jag vet att när Sveriges lärarkår köper in böcker till sina skolor lägger man ned mycket omsorg på att böckerna ska vara avpassade efter de läroplaner och kursplaner som finns. Det kan hända att Rossana Dinamarca tycker att den svenska lärarkåren minsann har ålderdomliga värderingar och så vidare och att de borde bytas ut. Vi delar helt uppfattningen att vi måste utveckla och modernisera inställningen i både skolväsendet och opinionen när det gäller HBT-frågor och allt vad det kan vara. Men om man tror att svaret på detta är att vi inrättar ett statligt organ som ska sitta och stämpla böcker, då är vi fel ute. Det är att återinföra en statlig läromedelscensur, och det är det som Rossana Dinamarca argumenterar för även om hon inte erkänner det. Och det är vi emot. När Skolverket riktar en del kritik mot en del böcker - andra debattörer, till exempel Göran Hägg, gör det också - tror jag att det tar skruv hos läromedelsföretagen och lärarna. Och läromedelsföretagen fungerar mycket enkelt och gör böcker som de tror att skolorna vill köpa därför att de vill sälja sina böcker. Och lärarna fungerar också enkelt och köper de läroböcker som de tycker stämmer överens med läroplaner och kursplaner. Därför tror jag att om förlag får kritik så är de mycket lyhörda för den. Men att sitta här och säga att ett statligt organ ska säga Godkänd eller Icke godkänd om böckerna vänder jag mig emot. Och riksdagen har hittills varit överens om att vi inte ska ha ett sådant system.

Fru talman! Eftersom jag anser att man i skolan ska använda mer material än bara läroböcker tycker jag att det är konstigt att ministern fortsätter att tala om att detta skulle vara någon typ av censur. Jag tycker att det är väldigt viktigt att man har ett kritiskt förhållningssätt och att skolan lär ut det väldigt tidigt till skolbarnen. Men jag menar att läromedelsföretagen som ger ut läroböcker också har ett ansvar för innehållet i böckerna och att det stämmer överens med läroplanens värdegrund. Jag säger inte att de ska förvanska historien eller ge en annan bild av samhället utan att innehållet ska stämma överens med värdegrunden, så att ingen elev i skolan, vare sig hon är muslim, lesbisk eller någonting annat, ska känna sig kränkt av läromedlen. Och det handlar, återigen, inte om censur utan om en kvalitetsmärkning, så att lärarna kan få en större makt över sina val och på det sättet kunna styra sina val. Det är bra att ministern nu nämnde att han inte visste om detta med Svenskt Näringsliv. Det ger honom en möjlighet att sätta sig in i frågan. Svenskt Näringsliv har anmälts för bestickning i detta fall till Riksenheten mot korruption. Jag har inte sagt någonting om att det är ministern som ska sitta och läsa läroböckerna. Det tycker jag vore dumt om han gjorde. Och svanmärkningen ligger under Jordbruksdepartementet. Men formerna för detta kan vi naturligtvis diskutera. För mig handlar det inte om att byta ut några lärare. Men jag tycker att det är viktigt att detta finns med i grundutbildningen för de lärare som nu kommer ut. Och för de lärare som redan finns ute i skolorna ska detta ingå vid fortbildningsdagar etcetera. Vi kan inte blunda för detta. Detta är inte ett nytt problem som kom före jul. Detta har fortgått hela tiden och har funnits i läroböckerna under en lång tid, men det har inte hänt någonting trots dessa granskningar. Då gäller det att handla på ett annat sätt.

Fru talman! Jag försäkrar att de läroböcker som vi har i dag är annorlunda i allt väsentligt än de läroböcker som man hade för 30 år sedan. Det är klart att det händer mycket hela tiden med läroböckerna. Men jag har ingen anledning att stå och försvara något läromedelsförlag, utan mitt uppdrag är att se till att svensk skola har så hög kvalitet som möjligt. Och då har vi prövat olika modeller för hur vi ska få fram läromedel. Och vi har prövat ett system där staten styr mer än vad staten gör i dag. Det gick vi gemensamt ifrån eftersom vi upplevde det som väldigt problematiskt. De böcker som jag nämnde från 70-talet med glada kinesiska lantarbetare som hyllade kulturrevolutionen i oä-böckerna hade passerat en statlig läromedelscensur och inte hjälpte det. Jag tror på att man ska ha en mångfald av läromedelsproducenter som inte bara lyssnar på statliga direktiv utan som gör en fri tolkning utifrån de kursplaner och läroplaner som finns. Vi har många skolor, lärare och aktörer som handlar upp böcker. Då väljer man en bok från ett förlag i en skola och en annan bok från ett annat förlag i en annan skola, också beroende på vilken pedagogik som man vill använda. Ibland blir jag förvånad över att de som genomförde kommunaliseringen av skolan och tycker att det är jättebra att kommunerna bestämmer är så otroligt angelägna om att staten ska gå in med pekpinnar om allting. Varför kommunaliserade ni skolan om ni vill styra allting? Lita på kommuner, skolor och lärare när de gör dessa val. Den genomläsning och kritik som jag tycker erfordras görs ju av Skolverket. Det är ju precis på basis av den rapporten som vi står här. Det är oklart om det är censur som Rossana Dinamarca efterlyser. Men om det inte är censur, vilket hon säger, utan att det är att någon ska läsa igenom, granska och kritisera, så är det ju precis det som har skett, och det är därför som vi står här, därför att det finns en sådan kritisk rapport. Vi diskuterar hur man beskriver islam och annat. Det är ju därför som vi står här, därför att den kritiska granskningen redan har skett. Så vad är det egentligen som Rossana Dinamarca efterlyser om inte mer censur? Om hon efterlyser att någon ska läsa igenom och kritisera så finns ju det redan.