skolans finansiering

Herr talman! Christer Nylander har frågat mig vad jag avser att göra för att förändra finansieringen av skolan så att en likvärdig skola för alla möjliggörs. Låt mig först inleda med att säga att jag delar Christer Nylanders uppfattning att det är ytterst angeläget att alla barn och ungdomar, var de än bor i landet, erbjuds en likvärdig utbildning. Alla elever har unika behov som måste mötas utifrån vars och ens individuella förutsättningar. Detta är en av grundstenarna i regeringens skolpolitik. Skollagen och skolformsförordningar samt läroplaner och kursplaner beslutas nationellt och har till syfte att garantera likvärdigheten i skolan. Däremot är det sedan 1991 kommunerna som har det samlade ansvaret för genomförande av skolverksamheten. Syftet med decentraliseringen har varit att skapa en så effektiv skolorganisation som möjligt utifrån lokala förutsättningar och behov. Det är endast i kommunerna och i den enskilda skolan som kunskaperna om behoven finns. Likvärdig betyder inte likformig. De elever som är i störst behov av resurser måste också få mest resurser. De flesta kommuner gör en sådan behovsinriktad resursfördelning. Problemet är snarare en allmänt svår ekonomisk situation i våra kommuner. Att värna om skolan är dock ett gemensamt åtagande för staten och kommunerna. För att kunna ge bättre förutsättningar för en god kvalitet på skolverksamheten har kommunerna sedan 1997 tillförts ökade statsbidrag. Det riktade statsbidraget till personalförstärkning i skola och fritidshem, med målet att anställa 15 000 nya lärare och andra specialister, har visat sig mycket framgångsrikt. För läsåret 2002/03 hade 8 500 fler personer anställts jämfört med läsåret 2000/01. Detta innebär att när mindre än halva satsningen hade genomförts hade fler än hälften redan anställts. Från den 1 januari 2005 förändras satsningen genom att 3 miljarder kronor av bidraget inordnas i det generella statsbidraget. Kommunerna tilldelas även fortsättningsvis den utlovade ökningen av det särskilda statsbidraget med 1 miljard kronor nästa läsår och ytterligare 1 miljard kronor läsåret 2005/06. Med detta bidrag ges kommunerna förutsättningar att genomföra personalförstärkningar om ytterligare ca 6 000 personer i förhållande till läsåret 2003/04. Genom det kommunala utjämningssystemet ska alla kommuner tillförsäkras likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva sin verksamhet. Detta uppnås genom en långtgående inkomstutjämning och en utjämning av strukturellt betingade kostnadsskillnader mellan kommuner. Kommunerna kan på så sätt fördela resurserna så att de elever som har störst behov också får mest stöd. Genom att kommunen tar ansvar för att finansiera alla elevers undervisning kan olika elevers skiftande behov mötas med en gemensam finansiering. Att finansiera skolan med en statlig så kallad skolpeng, som Christer Nylander föreslår, vore att gå i fel riktning. En statlig skolpeng, om den är lika i alla delar av landet, skulle leda till mycket stora resursminskningar för skolor med höga skolkostnader, exempelvis i Stockholm eller Pajala. Detta skulle utgöra ett hot mot likvärdigheten. Hur ska en statlig skolpeng kunna möta de skiftande förutsättningarna för ca 5 000 olika grundskolor och mer än en miljon elever? Det som allra tydligast talar emot en statlig skolpeng är att vi riskerar att få en utveckling där elever som har behov som kräver mer resurser kommer att betraktas som en belastning. En sådan utveckling måste enligt regeringens uppfattning kraftfullt motverkas.

Herr talman! Jag tackar för svaret. Likvärdigheten är en av grundstenarna i regeringens skolpolitik, säger statsrådet. Det må så vara, men det är i så fall i dagsläget en ganska spröd och söndervittrande grundsten som regeringen bygger sin skolpolitik på. Runt 1 miljon kronor per klass - så mycket kan det skilja mellan en kommun som satsar mycket och en kommun som satsar lite. Är det tecken på likvärdighet? I Lund går det 9 lärare på 100 elever. Några mil därifrån är nivån bara 7 lärare på 100 elever. De tre skånska kommunerna är ganska lika. Där gäller det att födas i rätt kommun. Är det ett tecken på likvärdighet? Vi ser också skillnader i resultat. I en kommun har man ett genomsnittligt meritvärde om 227. I en annan är meritvärdet 181. Är det ett tecken på att skolan är likvärdig? Läsåret 2002/03 avslutade var fjärde elev grundskolan utan att nå kunskapsmålen i ett eller flera ämnen. Det är självklart i sig en bedrövlig andel, men också här är skillnaderna väldigt stora. I en rad kommuner ligger man under 10 %, och i andra ligger man över 40 %. I Stockholms län, där vi nu befinner oss, har vi både Danderyd med 8 % och Botkyrka med 45 %. Är det ett tecken på att vi har nått en likvärdig skola eller ens är på väg dit? Likvärdighet måste väl ändå innebära att man har samma chans att klara skolan oavsett var föräldrarna har valt att bosätta sig. Men så är det uppenbarligen inte i dag. Det är väldigt stora skillnader mellan kommunerna, både vad gäller hur mycket man satsar på eleverna och vilket resultatet blir. Turen att födas i rätt kommun kan avgöra vilken chans man har att genomföra sina egna livsplaner och förverkliga framtidsdrömmar. Herr talman! Statsrådet tog också upp kommunernas kärva ekonomi i dagsläget. Det är nog tyvärr så att det inte bara är i dag som ekonomin är dålig, utan det kommer nog också att fortsätta på det viset och bli ännu sämre. Jag tror att det också kommer att innebära att skillnaderna mellan kommunernas skolsatsningar kommer att öka ytterligare. Lärarnas Riksförbunds enkät visade nyligen att åtta av tio kommuner skurit ned på skolan det senaste året. I veckan ska riksdagen besluta om tilläggsbudget för i år, och i det beslutet ligger bland annat regeringens förslag att dra in 2,6 miljarder kronor från kommunerna under pågående budgetår. Det innebär att under den här höstterminen ska kommunerna dra väck miljon efter miljon från sina verksamheter för att betala till staten. Jag skulle vilja att statsrådet kommenterar just detta. Är det regeringens uppfattning att denna dränering av kommunernas ekonomi bidrar till att utveckla skolan, till att minska skillnaden mellan kommunernas satsningar på skolan och till att minska skillnaderna i resultat i skolan, eller är det tvärtom så att när man drar in 2,6 miljarder så är risken ganska stor att de kommuner som redan i dag har dålig ekonomi och dåliga förutsättningar för att satsa på skolan får ännu sämre chanser att ge eleverna en bra skolgång? Vad tycker utbildningsministern att man måste göra för att likvärdigheten, som ju är en grundsten i regeringens politik, inte bara ska vara ett ord utan också ses i verkligheten? Inte kan det väl vara så att det är de stora skillnader som jag pekade på tidigare, både när det gäller resultat och när det gäller vilka satsningar kommunerna gör, som man menar med likvärdighet?

Herr talman! För regeringen är likvärdig skola en verklig grundsten i politiken. Det är därför vi på många olika sätt arbetar för att stötta kommunernas förmåga att ge en riktigt bra skola. Det gör vi ekonomiskt. Vi har hittills fördelat 3 miljarder av de 5 miljarder som vi har utlovat till att anställa fler lärare och andra specialister i skolan. Det här följs upp väldigt noggrant. Det är bara att gå in på Skolverkets hemsida, så kan man se för varje kommun i Sverige vilka typer av lärare som har anställts och hur många som har anställts. Hittills är det 8 500 fler lärare, vilket är 3 000 fler än vad bidraget har räckt till, så det är en bra start i detta. Sedan är det många kommuner som nu har minskande antal barn i grundskolan som drar ned eller lägger ned någon skola där det inte längre finns barn och för över de pengarna till gymnasieskolan. Det ska de ju göra. Men det är klart att antalet lärare har vuxit mycket kraftigt sedan regeringen började sitt program. Det andra är en mycket tuffare skolinspektion och det nya skolverket med en fördubbling av resurserna för skolinspektion, som just ska vara den inspektion som hävdar likvärdigheten, följer upp resultaten och berömmer men också kritiserar och lyfter upp svagheter i kommunernas skolorganisation och skolpolitik. Också det blir ett kraftfullt instrument för att se till att höja ambitionerna i de kommuner som inte når upp till målen. Men vad är det Christer Nylander vill? I interpellationen får man intrycket av att en statlig skolpeng skulle vara ett alternativ till denna politik. Hur ska det gå till? På vilket sätt ska en statlig skolpeng kunna ta hänsyn till att kostnaderna varierar mycket kraftigt, till exempel hyreskostnader i Stockholm jämfört med hyreskostnaderna i Valdemarsvik eller kostnaderna för skolskjuts i Pajala kontra kostnaderna för skolskjuts i en tätort? Det är klart att sådana frågor är mycket svåra att lösa via statliga system. I stället kommer det att bli en generell skolpeng, vilket innebär att de kommuner som har den högsta kostnaden för skolan i dag - Stockholm och Pajala, som ligger vida högre än många andra på grund av strukturella skillnader - skulle få en drastisk neddragning av ersättningen per elev. Därmed skulle man i Stockholm vara tvungen att spara kraftigt på sina skolor. Vilken rättvisa finns i det? På vilket sätt skulle det underlätta Rinkebys och Tenstas utveckling att få en statlig skolpeng? En annan sak är ju detta: Hur ska man fånga upp elevers särskilda behov om man ska ha en statlig skolpeng? Då kommer Folkpartiet att svara: Det ska man ta hänsyn till när man fördelar. Men vilken myndighet ska klara av att veta att Stinas behov är lite annorlunda än Pelles behov under det kommande året? Vi kommer naturligtvis att få en schablonisering som innebär en skolpeng, ganska lika för alla, som kommer att leda till att skolor får svårigheter att ta emot elever som visar sig vara lite mer stödkrävande än andra. Vi riskerar också att få en opinion bland föräldrarna, de som får skolpengen skickad hem till sig och som ska gå ut och köpa skola, som går ut på att mitt barns peng ska gå helt och hållet till mitt barns undervisning, och jag vill inte ha något barn som är mer resurskrävande i den gruppen, för då riskerar min peng att naggas i kanten. Det är inget bra system, när det i stället handlar om att finansiera skolor så att de kan ta ansvar för varje elevs individuella utveckling och där det är gemensamma resurser som man hanterar. Den folkpartistiska skolpolitiken med en statlig skolpeng riskerar att förstöra möjligheterna att ge stöd efter behov. Kopplar man därtill den folkpartistiska skolpolitiken genom att sortera ungarna väldigt tidigt i skolan i dem som man uppfattar ha teoretiska begåvningar och dem som man uppfattar ha praktiska begåvningar, så kommer vi att hamna i ett läge där svensk skola halkar efter omvärldens. Jag menar att vi ska ta ett gemensamt ansvar och ha höga kunskapskrav för alla våra barn och gemensamma resurser till våra skolor.

Herr talman! Utbildningsministern blandar självklart bort korten och försöker också göra så. Jag tror att det är viktigt att tänka nytt när det gäller skolans finansiering, för jag tycker inte att det resultat vi ser i dag när det gäller elevernas resultat i kommunerna och också när det gäller kommunernas satsningar är tecken på att vi har en likvärdig skola. Tvärtom tycker jag att skillnaderna är för stora. Då väljer utbildningsministern i stället att under i stort sett hela sin replik diskutera en schablonbild av vad Folkpartiet tycker. Jag tror att utbildningsministern är bättre påläst och vet om att vi väger in både geografiska resekostnader och särskilda resurser för barn, på samma sätt som kommunerna i dag gör. De kommuner som har ett pengsystem väger in olika behov som finns i olika skolor. Även i en kommun finns det ofta väldigt stor skillnad mellan olika skolor. I skollagens 2 § slås fast att utbildningen inom varje skolform ska vara likvärdig varhelst den anordnas i landet. Utbildningsministern sade precis i sin replik också att likvärdigheten är väldigt viktig för regeringens skolpolitik. Men jag menar att väldigt lite tyder på att det går åt det hållet. Om den ska vara likvärdig måste det ju innebära att det är lika stor chans att klara sig i skolan oavsett vilken kommun föräldrarna bor i. Jag tycker att de siffror som jag pekade på tidigare, vad gäller hur mycket man satsar på skolan men också vad gäller hur lärartätheten ser ut och vilka resultat som uppnås, visar att så inte är fallet i dag. Man kan också gå in på Skolverkets hemsida och titta på vilka som anställs. Där ser man att lärartätheten skiftar kraftigt, men man kan också konstatera att andelen lärare som är obehöriga skiftar kraftigt i olika kommuner. I Lomma och Skellefteå är nästan samtliga lärare pedagogiskt utbildade, men i andra kommuner som Filipstad är bara hälften pedagogiskt utbildade. Menar regeringen att detta inte spelar någon roll när man ska utvärdera om man har en likvärdig skolpolitik eller inte och om dessa kommuner ger likvärdiga chanser till sina ungdomar eller inte? Också resurserna skiftar, och jag måste ändå fråga utbildningsministern: Spelar det ingen roll hur mycket de olika kommunerna satsar? Spelar det ingen roll om man har en miljon mer eller mindre att satsa på en klass? Jag skulle också vilja att utbildningsministern svarar på min ganska tydliga fråga - den är ganska akut: Vad händer om riksdagen fattar beslut om att genomföra regeringens förslag att dra in 2,6 miljarder kronor från kommunerna denna hösttermin? Under höstterminen ska kommunerna prioritera om i liggande budget för att betala in 2,6 miljarder till staten. Är det så att utbildningsministern tror att man kan göra det utan att det påverkar skolans resurser? Är det så att utbildningsministern tror att man kan göra det utan att det påverkar skolans resultat? Jag tror att det snarare är så här: De kommuner som redan i dag har dålig ekonomi och därför inte kan satsa tillräckligt mycket pengar på skolan kommer att få det ännu jobbigare att se till så att varje elev har en chans att lära sig det som varje elev ska ha en chans att lära sig. De här 2,6 miljarderna blir ett stort problem för många elever.

Herr talman! Regeringen har lagt förslag och kommer att återkomma i budgeten om ytterligare öronmärkta bidrag till skolan. Det gäller 1 miljard nästa år och ytterligare 1 miljard året därpå. Vi har alltså två år på oss att fortsätta stötta skolan med riktade öronmärkta statsbidrag som ska användas för att anställa fler lärare, det som hittills har varit en mycket stor framgång. Vi har 3 000 fler. Nu anställs 8 500 fler lärare sedan vi började programmet, och det är en väldig framgång också för skolans del. Skolan behöver mer resurser. Frågan är hur man tar ett gemensamt ansvar för skolan. Det är klart att man måste diskutera Folkpartiets förslag om statlig skolpeng, för det är det som är alternativet till att vi har en kommunal finansiering där staten stöder kommunerna för att de ska få resurser för att kunna satsa på sin skola. En statlig skolpeng blir med nödvändighet schabloniserad, det går inte att komma ifrån. Tro inte att det går att hitta ett statligt verk som gör att man kan ta hänsyn till varje elevs individuella behov. Och vad händer med det demokratiska inflytandet över skolan? Man kan göra det väldigt praktiskt: Vart vänder man sig om man som familj, som förälder, som far är missnöjd med resurserna till skolan för sitt barn? Är det en kommunal skola finns det en demokratisk instans som kan diskutera, debattera och fördela resurser. Men om vi har ett statligt skolpengssystem där mitt barns skolpeng har fastställts av ett statligt verk i Stockholm, vart vänder man sig då för att få till stånd en förändring? Inte kan riksdagen vara det forum där vi ska diskutera individuella elevers behov? Vi skapar system som det blir väldigt svårt att ha på ett annat sätt än starkt schabloniserade. Då får vi resurser som inte kommer att kunna användas för att fördela efter behov. Det är erfarenheten i alla våra kommuner: Vi kan inte fördela resurser lika. Vi måste låta behoven få ett större spelrum - som man gör här i Stockholm och i rader av kommuner. Man förändrar resursfördelningssystemet så att skolor som har större och svårare uppgifter får mer resurser till sitt förfogande. Vissa kommuner hamnar i speciella lägen som det skulle vara mycket svårt att ta hänsyn till med ett statligt skolpengssystem. I en kommun som Malmö med en stark flyktinginvandring finns elever som kommer till skolan i 12-13-årsåldern med mycket stora behov av särskilt stöd. Hur ska man ta hänsyn till det i ett schabloniserat, statligt skolpengssystem? I förra veckan var jag på en konferens i Berlin där Sverige och Tyskland tillsammans diskuterade erfarenheterna av OECD:s stora utvärdering av skolan. Tyskland har en modell som är nästan identisk med den som Folkpartiet förespråkar, med stark sortering av eleverna tidigt i skolan. Tyskland faller väldigt illa ut i de utvärderingar som gjorts när det gäller elevernas kunskapsnivåer men framför allt när det gäller klyftorna mellan eleverna och de kunskapsskillnader som finns. Sverige var med i seminariet för att vi lyfts fram som ett exempel. Vi är inte utan problem och svårigheter, men vi lyfts fram som ett av de länder inom OECD som bäst hanterar att både ge goda kunskaper som står sig internationellt och hålla klyftorna lägre än i de flesta andra länder. Det sistnämnda gäller särskilt om man jämför med andra länder med stor invandring. Det finns anledning för oss att ha självförtroende för att vår modell är en grundläggande modell som klarar sig bättre än de flesta andras. Vi måste bidra med mer resurser till skolan, starkare fördelning av resurserna till dem som behöver det bäst och en tuffare och tydligare utvärdering nationellt, för att också driva på de kommuner som inte gör tillräckligt bra ifrån sig. Nu har vi det nya skolverket. Vi stöttar skolorna, anställer fler lärare. Vi har fått bättre resultat i grundskolan. Vi är på väg åt rätt håll. Jag tror att en statlig skolpeng skulle innebära en stor risk för att den utvecklingen knäcks.

Herr talman! Det har framgått att utbildningsministern inte gillar Folkpartiets politik. Det var inte särskilt oväntat. Men det vore nog nyttigt att se på den egna politiken också och våga vara självkritisk. Man kan inte som utbildningsminister vara nöjd med hur det ser ut, hoppas jag, när det gäller utvecklingen av likvärdigheten. Vi kan se på andelen elever som missar kunskapsmålen. Om man vill ha en likvärdig skola kan man inte vara nöjd med att det i den ena kommunen är 8 % och att det några mil bort är 45 %. Vi kan se på meritvärdesskillnaden mellan olika kommuner. Om man vill ha en likvärdig skola kan man inte vara nöjd som utbildningsminister om det genomsnittliga meritvärdet är 227 i den ena kommunen och 181 i den andra och att detta består år efter år. Jag vill också gärna ha svar på vad som händer med de 2,6 miljarderna. Hur kommer skolan att utvecklas under hösten och nästa år? Visst ger regeringen pengar till kommunerna. Man slår ofta på trumman när man ger med ena handen men samtidigt tar tillbaka med den andra. Stärker indragningen av 2,6 miljarder från kommunerna skolan? Stärker den möjligheten att nå målet om en likvärdig utbildning? Eller är det så att de kommuner som har det svårast i dag kommer att få det ännu kärvare när det gäller att se till att de elever som bor där, som råkar ha blivit födda där, får en chans att nå upp till kunskapsmålen?

Herr talman! Det förvånar mig mycket om Christer Nylander verkligen fullt och fast tror att Folkpartiets förslag om statlig skolpeng skulle lösa utmaningarna för Tensta och Rinkeby. En statlig skolpeng, ett schabloniserat system skulle dra ned insatserna i Stockholm. De ligger över medel. De är bland de dyraste skolorna som vi har. Med en statlig skolpeng skulle man hamna mer på ett genomsnitt, och det skulle försvåra för de eleverna. Dessutom skulle det bli svårare att ge de eleverna de resurser de behöver. Också där blir det med ett statligt skolpengssystem mera så att alla får lika mycket i stället för att man går efter behoven. Så enkel är inte frågan att den går att lösa med ett statligt skolpengssystem. Jag har visat att det dessutom är risk för att klyftorna i stället ökar. Vi behöver ett engagerat arbete från kommunerna för att utveckla skolan, att fördela resurserna efter behov och stöd från staten. Därför är det viktigt att två ofördelade miljarder från statens sida återstår till skolan, för att anställa fler lärare. Vi räknar med att kunna nå de 15 000 fler lärare och andra specialister som vi har som målsättning. Det innebär i praktiken att man får fler lärare att sätta i arbete i de skolor som har de största utmaningarna. När det gäller barn som kommer hit från andra länder som flyktingar eller invandrare före 10-årsåldern är vi i Sverige väldigt duktiga på att ge dem samma kunskapsutveckling som de svenskfödda eleverna. Men det är svårigheter med de elever som kommer senare i livet, i 13-14-årsåldern. Det är klart att de får svårt att hinna lära sig svenska och engelska och dessutom hinna i fatt i de övriga ämnena. Här behövs mer insatser och mer resurser för att ge de ungdomarna den hjälp och den möjlighet som de har rätt till. Det tror jag sker bäst om vi tar ett gemensamt ansvar och inte inför pengsystem av olika sorter.