Situationen i Västsahara och journalisters möjligheter att verka i landet

Herr talman! Tack för svaret. Denna fråga är angelägen för oss att diskutera i många olika sammanhang. Den har sin grund i en historisk situation som är mycket dramatisk. I över 30 år har det västsahariska folket under Polisarios ledning kämpat för sin nationella självbestämmanderätt. Man har av Internationella domstolen i Haag tillerkänts denna rätt. FN har gjort liknande uttalanden och försökt driva på processen i riktning mot självständighet för Västsahara. Marocko har å sin sida hela tiden saboterat en folkomröstning, trots att Polisario nyligen har gjort en hel del eftergifter. Marocko har brutit överenskommelser som man själv har varit med om att underteckna. Marocko har en arrogant hållning och har brustit i respekt mot Förenta nationerna. Man har ganska tydligt visat att man avser att nonchalera det västsahariska folkets rätt till självbestämmande och sätta sig över folkrätten i den ockupation eller annektering av Västsahara som råder. Den utlösande faktorn till att vi i dag står här och diskuterar frågan om Västsahara och pressfriheten var gripandet av journalisten Lars Björk. Han greps för att han försökte rapportera i ett i övrigt knapphändigt medieklimat i västvärlden, och inte minst i Sverige, om de missförhållanden som råder i Västsahara. Han greps, anklagades för uppvigling och för att vara sympatisör med al-Qaida. Det är en vanlig beskyllning i dessa dagar. Ibland är den riktig, nästan alltid oriktig, men många gånger används den som ett svepskäl för att man ska kunna göra lite vad som helst med en person. Jag ska säga något om det svar som avlämnats. Jag börjar med något för utrikesministern kanske lite oväntat. Jag ska ge beröm för åtminstone två saker. Den ena är att svaret tydligt och klart visar att det är FN:s engagemang som är centralt och att det bör fortsätta. Det är bra. Jag vill också säga att det är bra att Sverige i EU har drivit att fiskeriavtalet mellan EU och Marocko i sig är ett brott mot folkrätten och att det har kritiserats av Sverige, även om jag är medveten om att det delvis har skett för att EU-nämnden i Sveriges riksdag har agerat i den riktningen. Jag nämnde att Polisario har gått med på en mängd eftergifter. Man har i praktiken gått så långt som man över huvud taget kan gå. Man har frigivit fångar - Marocko har inte frigivit några och påstår att det inte finns några fångar. Man har till och med gått med på att inflyttade marockaner ska få rösträtt i den folkomröstning som man vill se. Det är en långtgående eftergift som många för bara några år sedan inte trodde att Polisario skulle kunna gå med på. Det är i ljuset av detta som vi nu måste diskutera frågan. Det förvånar mig ändå lite att det i svaret sägs att det finns aviserat marockanskt autonomiförslag. Det förslaget är avlämnat. Låt oss i dag föra diskussion om detta förslag. Det är ett förslag som inte innehåller något nytt. Det är en uppsättning av åsikter som man kan kalla gammal skåpmat. Marocko är inte berett att ge Västsahara någon självständighet eller att gå med på en folkomröstning som ett första led. Man säger helt enkelt från marockansk sida att man inte är beredd att flytta sig en millimeter från tidigare positioner. Jag vill gärna höra hur den svenska regeringen ställer sig till detta. Ska man ta FN:s inställning på allvar och stödja den måste man också motarbeta det marockanska förslaget. Till sist i detta första anförande måste jag fråga: Utrikesministern säger att Marocko är föregångare i regionen på en del områden när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. Vilka är det? Jag vet att regionen består av en mängd länder, men på vilka områden är Marocko ett föredöme?

Herr talman! Tack för svaret. Denna fråga är angelägen för oss att diskutera i många olika sammanhang. Den har sin grund i en historisk situation som är mycket dramatisk. I över 30 år har det västsahariska folket under Polisarios ledning kämpat för sin nationella självbestämmanderätt. Man har av Internationella domstolen i Haag tillerkänts denna rätt. FN har gjort liknande uttalanden och försökt driva på processen i riktning mot självständighet för Västsahara. Marocko har å sin sida hela tiden saboterat en folkomröstning, trots att Polisario nyligen har gjort en hel del eftergifter. Marocko har brutit överenskommelser som man själv har varit med om att underteckna. Marocko har en arrogant hållning och har brustit i respekt mot Förenta nationerna. Man har ganska tydligt visat att man avser att nonchalera det västsahariska folkets rätt till självbestämmande och sätta sig över folkrätten i den ockupation eller annektering av Västsahara som råder. Den utlösande faktorn till att vi i dag står här och diskuterar frågan om Västsahara och pressfriheten var gripandet av journalisten Lars Björk. Han greps för att han försökte rapportera i ett i övrigt knapphändigt medieklimat i västvärlden, och inte minst i Sverige, om de missförhållanden som råder i Västsahara. Han greps, anklagades för uppvigling och för att vara sympatisör med al-Qaida. Det är en vanlig beskyllning i dessa dagar. Ibland är den riktig, nästan alltid oriktig, men många gånger används den som ett svepskäl för att man ska kunna göra lite vad som helst med en person. Jag ska säga något om det svar som avlämnats. Jag börjar med något för utrikesministern kanske lite oväntat. Jag ska ge beröm för åtminstone två saker. Den ena är att svaret tydligt och klart visar att det är FN:s engagemang som är centralt och att det bör fortsätta. Det är bra. Jag vill också säga att det är bra att Sverige i EU har drivit att fiskeriavtalet mellan EU och Marocko i sig är ett brott mot folkrätten och att det har kritiserats av Sverige, även om jag är medveten om att det delvis har skett för att EU-nämnden i Sveriges riksdag har agerat i den riktningen. Jag nämnde att Polisario har gått med på en mängd eftergifter. Man har i praktiken gått så långt som man över huvud taget kan gå. Man har frigivit fångar - Marocko har inte frigivit några och påstår att det inte finns några fångar. Man har till och med gått med på att inflyttade marockaner ska få rösträtt i den folkomröstning som man vill se. Det är en långtgående eftergift som många för bara några år sedan inte trodde att Polisario skulle kunna gå med på. Det är i ljuset av detta som vi nu måste diskutera frågan. Det förvånar mig ändå lite att det i svaret sägs att det finns aviserat marockanskt autonomiförslag. Det förslaget är avlämnat. Låt oss i dag föra diskussion om detta förslag. Det är ett förslag som inte innehåller något nytt. Det är en uppsättning av åsikter som man kan kalla gammal skåpmat. Marocko är inte berett att ge Västsahara någon självständighet eller att gå med på en folkomröstning som ett första led. Man säger helt enkelt från marockansk sida att man inte är beredd att flytta sig en millimeter från tidigare positioner. Jag vill gärna höra hur den svenska regeringen ställer sig till detta. Ska man ta FN:s inställning på allvar och stödja den måste man också motarbeta det marockanska förslaget. Till sist i detta första anförande måste jag fråga: Utrikesministern säger att Marocko är föregångare i regionen på en del områden när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. Vilka är det? Jag vet att regionen består av en mängd länder, men på vilka områden är Marocko ett föredöme?

Herr talman! Det förslag som den marockanska regimen har gett till FN lämnar en del i övrigt att önska. Kalle Larsson beskrev de eftergifter som Polisario har gjort. Jag, och säkert också ni, känner en rädsla när jag ser de unga västsaharier i ögonen som i över 30 år har levt i flyktingläger eller på ockuperat land. De har lämnat den väpnade kampen och gjort eftergifter, men någonstans finns en gräns för hur länge de orkar. Därför är det så viktigt att vi som har stått upp för det västsahariska folkets rätt att själva välja huruvida de vill leva i en autonom del av Marocko eller ha ett eget land, ett eget Västsahara, är stringenta. Det förslag som ligger från Marocko innehåller inte folkomröstning i första ledet utan ett autonomiförslag. Det är ett ganska tydligt förslag på hur man skulle kunna administrera det man kallar för den södra delen av Marocko. Samtidigt lämnade Polisario ett eget förslag där man går ifrån att kräva rätten till ett eget land. Hela utgångspunkten för Polisarios förslag är folkomröstning. Jag blir lite orolig när utrikesministern uttrycker att vi vill ge stöd till Marocko och det förslaget. Jag kan tycka att det är rimligt. Vi vill ge stöd för att komma till en lösning. Det var så du uttryckte det, ursäkta. Men det måste ändå vara så att folket i Västsahara ska veta att vår utgångspunkt är folkomröstning. Den tidigare regeringen var tydlig med det. Det socialdemokratiska partiet är hundraprocentigt tydligt med att folkomröstning och varje folks rätt att själv bestämma är grunden. Carl Bildt, hur ska du handskas med förslaget? Kommer du att ställa krav på folkomröstning? Är det fortfarande den svenska positionen?

Herr talman! Jag ska i ärlighetens namn säga att vi hade en liten delikat diskussion om detta för någon timme sedan. Processen med att förbereda interpellationssvar är som bekant relativt omfattande. Svaret överlämnades till riksdagen för ett antal dagar sedan. Frågan var om jag skulle anpassa svaret lite för att kommentera den händelseutveckling som både Kalle Larsson och Veronica Palm har anknutit till. Jag valde att läsa upp svaret så som det hade lämnats över till riksdagen och inte göra några förändringar i det. Det är anledningen till det som påpekades. Jag håller med om det påpekande som låg i detta. Det har som sagt lagts fram förslag nu. Den 11 överlämnade Marocko ett förslag till FN:s generalsekreterare, om jag har förstått saken rätt. Detta förslag har vi ännu icke sett. Det har inte cirkulerats inom EU-kretsen. Det lär finnas på några webbsidor någonstans, men vi har inte kunnat ta emot det i den form som man ska ta emot det och därmed icke kunnat analysera det. Polisario har några dagar därefter publicerat ett motförslag. Det har däremot överlämnats till oss. Vi har ännu icke, om jag ska vara alldeles ärlig - det ska man vara inför kammaren - hunnit analysera de här förslagen från den folkrättsliga utgångspunkt som ska vara utgångspunkten när vi tittar på detta. Det som har sagts från svensk sida tidigare är att folkrätten och självbestämmandet är utgångspunkten. Vi stöder en politisk process, och kan nu dessa två förslag leda till att vi får en ökad politisk dynamik och rörelse i denna fråga, möjligtvis också en dialog mellan de olika parterna med inblandning och respekt för det som FN har sagt, så är det någonting som vi självfallet ska se positivt på. Sedan är och var ju folkomröstning ett centralt inslag i FN:s ursprungliga plan. I Bakerplanen fanns väl, om jag inte missminner mig, tre alternativ: självständighet, någon typ av långtgående autonomi och i stort sett status quo. Det är väl någonstans där som man förr eller senare ska försöka få fram det här. Det återstår väl att se i de politiska samtal som jag hoppas kommer. Det har inte funnits förutsättningar under senare år att driva den frågan speciellt aktivt inom FN av skäl som jag tror att debattörerna känner väl till. Det enda jag kan säga i detta sammanhang är detta: Utöver det jag sade i interpellationssvaret är vi självfallet medvetna om de två förslag som har lagts fram. Jag har ännu inte kunnat ta del av framför allt det marockanska förslaget i dess helhet, ty följande inte kunnat analysera det, och ty följande är jag inte beredd att nu avge någon detaljerad reaktion. När jag säger detta är jag medveten om att jag närmast automatiskt inbjuder till en ytterligare interpellationsdebatt något längre fram, och det har jag absolut ingenting emot, för då kan vi kanske ha lite mer på fötterna när det gäller att bedöma utvecklingen. Jag ska inte ge mig in för mycket på att kommentera situationen i regionen vad gäller mänskliga rättigheter. Den situationen är i allt väsentligt eländig i nästan alla hänseenden. Marocko har ett något öppnare politiskt system - allting är relativt; även helvetet har sina graderingar - än åtskilliga av de andra länderna, och det är väl det som åberopas. Jag tycker att vi i någon utsträckning kan säga att det är så, och det innebär att vi också har förväntningar på Marocko att man visar öppenhet när det gäller den här frågan. Vi kommer som sagt att fortsätta studera frågan. Vi kommer också att vara en stor bidragsgivare, liksom den europeiska unionen, till det humanitära arbete som är viktigt för att underlätta för de flyktingar som finns i området och som Veronica Palm anknyter till.

Herr talman! Vad snabbt Carl Bildt blev diplomat plötsligt, lite klädsamt. Låt oss i stället föra en diskussion där vi faktiskt kan resonera runt de förslag som föreligger. De är ju utlagda, och om utrikesministern inte har läst dem, så gör det omedelbart efter denna debatt. Jag har all respekt för regeringens handläggning och att UD gärna vill förbereda ministerns förslag. Men här har vi alltså att göra med två förslag. Marockos förslag utgår inte från ett erkännande av Västsaharas rätt till självbestämmande enligt vad den internationella domstolen i Haag har fastställt. Det utgår i stället från att man förhandlar om autonomi innan man erkänner Västsaharas rätt till självbestämmande, och sedan kan man möjligen hålla en folkomröstning om resultatet. Detta sker alltså i så fall i strid med folkrätten. Polisario menar i stället att man måste erkänna Västsaharas rätt till självbestämmande i en folkomröstning. Därefter diskuterar man hur självbestämmandet i praktiken ska utformas. Det är ju två helt olika sätt att resonera. När Carl Bildt säger att detta bör landa i något av de tre förslagen från Bakerrapporten så är det ett uttalande som ger "extrem vaghet" en helt ny innebörd. Här finns tre förslag som är fullständigt olika. Det som efterfrågades var ändå en svensk position bland dessa förslag. Lika oklart är det när man säger i det skriftliga svaret, som överlämnades i fredags, att förslaget ska genomföras exempelvis genom en folkomröstning. Menar utrikesministern, för att ställa en rak fråga, att Sverige kommer att kunna acceptera en lösning i den västsahariska frågan, som inte inbegriper en folkomröstning i första ledet? Det borde man ändå kunna ställa en rak fråga om och få ett rakt svar på. När det gäller de mänskliga rättigheterna kan man alltid gradera helvetet, men det som står är att Marocko är en föregångare i regionen, och det antyder närmast en positiv utveckling. Här finns det många goda saker. Kan vi be utrikesministern räkna upp tre goda saker, tre punkter, där Marocko är en föregångare beträffande de mänskliga rättigheterna? Det är ju uttryckligen de mänskliga rättigheterna vi talar om. Den kände människorättskämpen Amintou Haidar, som greps och våldsamt misshandlades för sitt arbete för ett fritt Västsahara och för mänskliga rättigheter i första hand och kastades i marockanskt fängelse, skulle möjligen invända mot den här beskrivningen. Det skulle förmodligen också de personer som greps efter det att man hade samlats utanför ett fängelse för att välkomna de fångar som skulle släppas och attackerades av marockansk säkerhetspolis. Följden av detta blev att fler människor greps än frisläpptes. Dessa personer skulle möjligen också ha invändningar mot beskrivningen att Marocko är ett föregångsland på området. Några frågor kräver alltså sina svar. Jag vill gärna ha tre förslag på föregångsområden. Jag vill gärna ha svar på frågan om den svenska positionen är att vi faktiskt kan acceptera en lösning som inte har en folkomröstning som första krav. Kanske önskar jag också något mer resonemang om hur Sverige kan bidra till att stödja pressfriheten. Finns det funderingar från utrikesministerns och regeringens sida på det området? Det är ju inte rimligt att ett land som beskrivs här av utrikesministern själv som att man har ett något öppnare samhälle än andra i regionen trots allt utövar ett så kraftfullt förtryck av människor som vill visa för omvärlden de missgrepp som görs.

Herr talman! Det här är ingen lätt fråga. Då hade inte den här konflikten eller ockupationen varat i över 30 år. Det är inte lätt. Men det som är lätt är att ta ställning och att säga att det faktiskt är så att det är Marocko som är ockupationsmakten, som har bosättare, som bygger mur, som fördriver människor och som fortfarande har politiska fångar i sina egna fängelser. Det är lätt att säga. Det betyder inte att man lätt löser problemet. Men just för att det gäller ockupationsmakten, den starkare parten, så blir vårt engagemang än viktigare. Vi är en liten men ändå ganska högljudd nation som kan ta ställning och som inte har andra intressen. Vi har inga fiskeriintressen, oljeintressen eller naturintressen i Marocko eller i de ockuperade områdena. Vi kan ta ställning bara för folkrätten. Det landar i två frågor. Den ena är: Hur kan vi fortsätta påpeka de brister som finns, alltså hur Marocko ständigt saboterar och försvårar möjligheterna att komma fram till fred? Hur kan vi fortsätta påpeka det? Vi har nu ett fiskeriavtal. Trots att Sverige röstade emot det gick det igenom. Men hur kan vi fortsätta att aktivt visa den svenska rösten? Avser utrikesministern att göra det? Det andra är den centrala frågan för diskussionen nu, när det har kommit ett förslag: Är folkomröstning utgångspunkten för en svensk syn på hur den här konflikten ska lösas?

Herr talman! Det är väl inte folkomröstning som är utgångspunkten, utan det är självbestämmande som är utgångspunkten. Folkomröstningen kan vara ett medel, men målet är ju självbestämmande. Det som är basen för den inställning som vi har haft är det rådgivande yttrande som kom från den internationella domstolen - det var väl 1975 eller någonting i den stilen - som slog fast detta mycket entydigt. Så är det. Det är den folkrättsliga grunden, och den kan vi inte, får vi inte och kommer vi inte att vika ifrån. Sedan är folkomröstningar ett instrument, men de är inte ett mål. Det är ett viktigt instrument, och jag har svårt att se att det går att gå runt detta. En politisk överenskommelse skulle vi självfallet välkomna. Det är väldigt svårt att föreställa sig att en sådan politisk överenskommelse skulle vara möjlig att åstadkomma utan folkomröstning på ett eller annat sätt. Det vi kan hoppas på nu är att de två förslag som ligger på bordet sedan bara några dagar tillbaka, som inte heller var kända för Kalle Larsson när han ställde sin interpellation och som han därför inte frågade om, kan leda till åtminstone en viss dynamik. Det är en förhoppning, och utrikespolitiken måste även ha ett inslag av förhoppningar, liksom för övrigt av diplomati. Det finns säkert anledning att återkomma till frågan både när vi haft möjlighet att analysera förslagen mer ingående än vad som nu varit fallet och när vi möjligtvis även kunnat se ifall förhoppningarna om en viss politisk dynamik infriats. Grunden är emellertid folkrätten och självbestämmandet på det sätt som jag här uttryckt. Marockos interna utveckling ska vi måhända diskutera vid något annat tillfälle, men man kan notera att Marocko inom flera områden tagit initiativ och lanserat nya lagar, vilket tyder på en vilja hos statsmakterna att utveckla landet i en mer demokratisk riktning och stärka respekten för de mänskliga rättigheterna. En större pressfrihet finns sedan några år, och en ny presslag är på väg. Marockos anspråk på suveräniteten över Västsahara är dock ett särskilt känsligt kapitel som inte får ifrågasättas, vilket Kalle Larsson också berör med de exempel han tar upp. Särskilt journalister och andra som visat sympatier för självständighetsrörelsen har haft betydande problem. Det är därför vi haft anledning att ha synpunkter, och denna diskussion är ju ett uttryck för detta. Det hindrar emellertid inte att vi även kan notera de andra inslagen som finns. Med detta vill jag säga att jag gärna återkommer när vi haft möjlighet att, lite mer utförligt än vad som nu varit fallet, titta på de förslag som kom för bara några dagar sedan.

Herr talman! Det är klart att vi återkommer till frågan. Det finns ett stort intresse i Sveriges riksdag, vilket jag tror att vi ska vara glada för. Att det dessutom går att resonera mellan partier, och också vara överens om en del saker, tror jag kan vara betydelsefullt. Samtidigt hör jag utrikesministern säga att diplomati har en plats i utrikespolitiken, och han har förstås rätt. Men diplomati utövas i första hand av diplomater, inte, trots allt, av ministrar som har att företräda en politisk åsikt och vision. Jag efterfrågade den visionen när jag undrade var utrikesministern egentligen står. Målet är självbestämmande på det sätt jag här beskrivit, säger Carl Bildt. Vilket är det sätt som Carl Bildt här beskrivit självbestämmandet på? Det kan exempelvis ske genom en folkomröstning. Det kan landa i en dialog och ett resonemang kring något av de tre varianterna i de båda förslagen. Det är inte mycket till klara besked måste jag konstatera. Det finns ingen tydlig linje. Jag tror att det är diplomaten som tagit på sig kostymen i morse, inte utrikesministern. Vid en del tillfällen skulle jag kanske välkomna det, eftersom jag inte är överens med Carl Bildt om den utrikespolitiska synen. Jag tror emellertid att den politiska debatten vinner på att vi försöker föra den utifrån de politiska visioner, idéer och framtidsinsikter som vi har. Där är jag besviken på svaret. Vi ska återkomma, och jag kommer att kräva bättre svar om hur man ställer sig till de förslag som redovisats. I vilken ordning saker och ting ska göras är en helt avgörande fråga. Man ska veta att Polisario gått så långt de någonsin kan. Man ska veta att Marocko just nu stryper livsmedelstillförseln till flyktinglägren, som för att svälta ut människorna. Man ska veta att dagarna för hur länge människor står ut börjar bli räknade. Det som då krävs är inte bara diplomati, utan det krävs också en tydlig svensk hållning.

Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att den grundläggande inställningen förblir den som jag redovisade. Den grundar sig på folkrätten. Yttrandet gjordes 1975. Det innebär att vi betraktar området som annekterat. Nu har vi plötsligt hamnat i en diskussion om diplomati eller inte diplomati. Jag är kanske i någon utsträckning yrkesskadad såtillvida att jag tror att konfliktlösning också kräver diplomatiska insatser, att denna diplomati kan utövas av diplomater men även av andra, exempelvis riksdagsledamöter och statsråd, och att konfliktlösning oftast mår väl av detta. Sedan måste det ske på en fast grund, och den grunden är folkrätten. Det tror jag inte heller att det råder några delade meningar om. Vi ska analysera de förslag som föreligger. Det tror jag att man ska göra. Man ska respektera bägge förslagen, titta på dem från den grund vi har i folkrätten, och därefter se om det finns förutsättningar för en politisk process som kan föra frågan framåt. Det kan man kalla diplomati. Det kan man kalla konfliktlösning. Det kan man kalla försök till konstruktiv utrikespolitik. Det är inte säkert att det leder till framgång, men den ambitionen finns också i denna fråga.