Situationen i Burma

Fru talman! Magdalena Streijffert har frågat mig vilka ytterligare åtgärder jag avser att vidta för att ge folket i Burma mitt och regeringens stöd för ett demokratiskt och fritt land. Låt mig först slå fast att Sveriges och Europeiska unionens politik gentemot juntan i Burma har varit entydig sedan år tillbaka. En gång ansågs Burma vara en av Asiens mer lovande ekonomier, men i dag är landet ett av världens fattigaste, mest korrumperade och mest desperata. Bedömningar tyder på att hälften av landets befolkning lever i ren misär, och cirka en tredjedel av barnen lider av undernäring. Orsaken till denna djupt tragiska utveckling ligger entydigt i den politik som successiva militärregimer har fört. Det var 1962 som en kupp förde till makten den regim som med sin burmesiska väg till socialism förstatligade i stort sett hela ekonomin och började att skapa de allt större problemen för landet. Sedan dess har regimens försök att hantera successiva ekonomiska och politiska kriser lett till att den blivit alltmer repressiv, alltmer isolerad och alltmer hatad. Ca 3 000 personer miste livet när de massiva protesterna 1988 slogs ned. Regimen tvingades till en viss politisk öppning, men när National League for Democracy under Aung San Suu Kyi i valet 1990 fick 82 procent av rösterna annullerades valet, och den politiska repressionen skärptes ytterligare. Försiktiga öppningar i den ekonomiska politiken har egentligen inte lett till någonting alls. Mer eller mindre, oftast påtagligt dåligt skötta, statskontrollerade företag kontrollerar nyckelsektorer av ekonomin. Omfattande smuggling och pengatvätt tillhör bilden. En alltmer dominerande del av det alltmer utarmade landets resurser har satsats på att bygga ut militären, men detta har inneburit att regimens långsiktiga problem snarast fördjupats. Egenartade beslut som det att bygga en helt ny huvudstad har gjort saken än värre. Tecken finns på att spänningar byggts upp inom regimen under de senaste åren. Samtidigt har möjligheten till ökad export av naturgas och grannländers investeringar i denna skapat vissa nya ekonomiska möjligheter. När protesterna mot regimen på nytt blossade upp i augusti uttalade jag omedelbart mitt stöd för den burmesiska demokratirörelsen. Under krisens olika skeden sedan dess har vi genomgående fördömt våldet och de omfattande kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Vi har manifesterat vårt stöd för en demokratisk utveckling i landet. Även om de öppna protesterna nu slagits ned har vi anledning att utgå från att regimen internt är försvagad, och vi vet att den aldrig stått så isolerad internationellt som i dag. Vårt arbete måste nu därför inriktas på att upprätthålla och successivt skärpa det internationella trycket på regimen i syfte att skapa förutsättningar för den nationella dialog som kan leda till en förändring och demokratisering. De insatser som kan göras inom ramen för FN-sändebudet Ibrahim Gambaris arbete är av största betydelse, och det är viktigt att vi inom EU inriktar vårt arbete på att ge honom så tydligt stöd som vi kan. Efter sitt senaste besök har han rapporterat till FN:s säkerhetsråd, och vi är angelägna om att han, så snart detta är möjligt, återvänder till Burma för att fortsätta försöken att få regimen engagerad i en genuin nationell dialog. Av stor vikt är den politik som Burmas omedelbara grannländer för. Jag har redan tidigare välkomnat det mycket starka uttalande som Aseanländernas utrikesministrar gjorde i New York, och vi har all anledning att utgå från att detta kommer att följas upp med konkreta åtgärder i samband med Aseans toppmöte i Singapore nästa månad. Jag har också pekat på vikten av agerande från såväl Indien som Kina. Även om vi kan ha förståelse för vissa av de säkerhetsskäl som väger tungt i Indiens politik förväntar vi oss att Indiens demokratiska grundvärderingar tydligt ska återspeglas också i dess politik gentemot Burma. Även om det är fel att framställa juntan i Naypyidaw som en marionett till Beijing är det sannolikt att Kina har större möjligheter till inflytande än många andra. Avtalet tidigare i år om en viktig gasledning från fyndigheter utanför Burmas kust till det inre av Kina har fördjupat relationen. Vi förväntar oss att Kina tydligt ska leva upp till de uttalanden man gjort om vikten av en nationell försoningsprocess i Burma och stödet till Gambaris arbete. Inom EU fortsätter vi diskussionen om ytterligare ekonomiska sanktioner och andra sanktionsåtgärder i syfte att öka förutsättningarna för att Gambariprocessen ska ge önskat resultat. Vi måste dock inse att våra möjligheter är begränsade. De handelssanktioner på ädelträ, mineraler och ädelstenar som vi beslutade om i går omfattar knappast mer än ca 1,5 procent av landets utrikeshandel. De västliga investeringarna i landet är ytterligt begränsade. Inom EU driver Sverige aktivt att de åtgärder som införs mot juntan ska vara effektiva och leda till konkreta resultat. Från svensk sida studerar vi mot denna bakgrund möjligheten till ytterligare så kallade smarta sanktioner. Vi vill komma åt rika generaler snarare än fattiga burmeser. Det är också angeläget mot bakgrund av den desperata situationen för Burmas invånare att diskutera olika former av humanitär hjälp. Det är, fru talman, min absoluta övertygelse att denna regim i denna form knappast kommer att överleva särskilt länge. Nu handlar det om att regionalt och globalt skapa det tryck som ger förutsättningar för en nationell försoningsprocess som kan leda Burma ut ur det brutala förtryck och den galopperande fattigdom som är denna usla regims kännemärke framför andra.

Fru talman! Precis som utrikesminister Carl Bildt tar upp i sitt svar styrs Burma sedan 1962 av en av världens mest grymma militärjuntor. Åsiktsförtryck, tvångsförflyttningar, systematiska våldtäkter, tortyr och slavarbete är en del av människors vardag. Hundratusentals människor har tvingats fly landet och lever under svåra förhållanden i flyktingläger i Burmas grannländer. Efter år av vanstyre och förtryck är Burma i dag ett av världens fattigaste länder. Militärjuntan skyr inga medel, och de utbredda brotten mot de mänskliga rättigheterna är omfattande. De studentledda protesterna 1988 mot militärjuntan ledde till en massaker liknande den vid Himmelska fridens torg. Detta tvingade fram ett parlamentsval. Oppositionen segrade stort, men många av dem fängslades, bland annat ledaren för oppositionspartiet Aung San Suu Kyi. Hon har i dag suttit i husarrest från och till i över tio år. Valet ledde inte till några förändringar, utan juntan fortsatte att styra med järnhand. I dagens Burma trakasseras, torteras, fängslas och mördas oppositionella. Därför var det historiskt och med stort mod som de studenter som var med 1988 började visa sitt missnöje igen genom att varje söndag klä sig i vitt för att hedra de människor som dog vid den massakern. Dessa manifestationer var tillsammans med demonstrationer i protest mot chockhöjning av bränslepriser de största sedan studentupproret 1988. När några munkar behandlades illa av soldater i samband med arrestering av några oppositionella växte vreden ytterligare. Hundratusentals munkar och nunnor fyllde gatorna, och omvärlden gav sitt stöd åt folket och krävde demokrati och mänskliga rättigheter. Människor riskerade sina egna liv för att få uttrycka sina åsikter. Regimen svarade på det mest brutala sätt genom att öppna eld mot sin egen befolkning. Minst 13 personer miste livet, och flera tusen har tagits tillfånga. Utrikesministern och jag har liksom många andra i denna fråga samma mål: ett fritt och demokratiskt Burma. Men på vilket sätt når vi dit? Omvärldens politik har hittills varit misslyckad. FN har varit handlingsförlamat eftersom Kina hela tiden har blockerat en resolution mot regimen. USA har infört långtgående sanktioner mot Burma som syftar till att inga investeringar, export eller import sker mellan länderna. Aseans inställning till Burma har förändrats och blivit allt hårdare samtidigt som investeringarna bara har ökat. EU:s sanktioner har visat sig vara verkningslösa. Samordningen har varit obefintlig. Även om militärjuntan nu säger sig ha kontroll över situationen i landet är den försvagad. Omvärldens ögon har varit riktade mot landet under några intensiva veckor. Vi får inte vända oss bort, nu när mediernas rapportering avtar. Omvärlden måste ta ansvar, och det egenintresse som vissa länder har måste ställas åt sidan. Vi får inte misslyckas! Burmas folk har lidit tillräckligt. Låt dem inte känna samma besvikelse som khmererna i Kambodja för att omvärlden inte reagerade under Pol Pots skräckvälde, eller som människorna i Rwanda under folkmordet 1994 eller som folket i Västsahara som under lång tid väntat på en folkomröstning om självständighet. Det krävs mer handling. Jag undrar därför vad utrikesminister Carl Bildts optimism grundar sig på när han säger sig vara övertygad om att militärjuntan i Burma inte kommer att överleva särskilt länge.

Fru talman! I min hemkommun Hallsberg finns några av de många burmeser som tvingats på flykt och som av militärjuntan jagats ut ur sitt land. Det är familjer som skingrats och människor med egna fasansfulla upplevelser av en hänsynslös junta. I Hallsberg finns några av de kvinnor som tvingats fly genom djungeln med sina barn i korgarrest på ryggen. Husarrest har vi hört talas om tidigare, men korgarrest var för mig något nytt. Det handlar om mammor som tvingas stänga in sina barn i korgar på ryggen och bära dem genom djungeln på flykt undan massakrer. Barnen vill naturligtvis inte sitta där - de vill gå, springa och leka som andra barn, men mammorna har inget val. De vet att barnen och de själva löper livsfara om de så bara vilar en stund. Många är de övergrepp som systematiskt sker i Burma. Kvinnor och barn är mest utsatta. Så småningom tar man sig kanske till flyktingläger i norra Thailand, men också här befinner man sig i en mycket utsatt situation. Burmeserna räknas som illegala flyktingar i Thailand och har litet skydd. Förhållandena i lägren är svåra. Det förekommer mycket alkohol- och drogmissbruk, misshandel och prostitution. I lägren lider många av sjukdomar som tuberkulos, hiv/aids och malaria. Med alla dessa fasansfulla erfarenheter har några burmeser nu fått en fristad och en trygghet i Hallsberg. Jag är oerhört tacksam över att ha fått träffa dem. Jag är också oerhört ödmjuk inför det engagemang som de nu lägger ned för att få världen att anstränga sig till det yttersta för att stoppa övergreppen på de mänskliga rättigheterna i Burma och för att få demokrati i landet. Deras engagemang och vilja har bland annat gjort att den s-kvinnoklubb där jag själv är engagerad för en tid sedan skickade en ansökan till Olof Palme-centret för att försöka få möjlighet att driva ett treårigt demokratiprojekt för exilburmesiska kvinnor i norra Thailand och i Hallsberg här i Sverige. Deras engagemang och vilja gjorde att jag i söndags träffade Blooming Night Zar, en av ledarna för organisationen Karen Women's Organization, som nu befinner sig i Sverige. Hon kommer också till riksdagen i morgon för en träff med Burmanätverket. Engagemanget och viljan hos burmeserna i Hallsberg gör att jag står här i dag för att få lite besked av utrikesministern. Blooming Night Zar och de burmeser som jag träffade är övertygade om att det enda som kan stoppa den burmesiska militärjuntan är att pengar och vapen stoppas. Bara så kan man komma åt våldet och juntan. Hur ser utrikesministern på att också Sverige har fläckar när det gäller Burma? Svenska vapen finns i Burma. Vi har naturligtvis inte exporterat till Burma, men svenska vapen har ändå letat sig dit. Hur ser utrikesministern på att svenska banker, till exempel SEB, Handelsbanken, Nordea och Swedbank, tillsammans har 80 fonder med placeringar i det franska företaget Total Oil som har stora intressen i Burma och vars gasledningsprojekt är förknippat med stora kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma? Hur ser utrikesministern på det mycket viktiga demokratiska och humanitära arbete som görs till exempel i flyktinglägren i norra Thailand med svenskt bistånd? Hur tänker Sverige agera när världens ögon inte längre är riktade mot Burma? Carl Bildts regering är exempelvis i färd med att ta bort en del av det bistånd Sverige ger till Asien. Hur kommer det att påverka Burma? Slutligen, Carl Bildt: Jag tycker att det finns en risk i att du alltid när du pratar om Burma är snabb att nämna, så också här i dag, att vi har ett så begränsat inflytande, inte bara i Sverige utan också i EU. Om den inställningen finns och lever, och många säger så, är jag rädd för att ingen anstränger sig till det yttersta. Och är det något som de burmeser jag har träffat vill är det att vi alla anstränger oss till det yttersta. Trots de svåra umbäranden de bär på är de nämligen fullständigt övertygade om att bara viljan och engagemanget finns kan juntan tvingas till dialog. De vet att ingen kan göra allt, men de vet också att alla kan göra något, bara viljan och engagemanget finns. Kan vi lita på, utrikesministern, att viljan och engagemanget finns till förmån för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma framför intressen i pengar och gas?

Fru talman, utrikesminister Carl Bildt, Magdalena Streijffert och mina meddebattörer! Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi har fått den här debatten till stånd. Det känns alldeles nödvändigt att vi har en sådan här debatt i Sveriges riksdag när så mångas blickar och engagemang riktas mot Burma. Vi är några som under årens lopp har mött exilburmeser här, exilregering och studentföreträdare. Men vi har också mött flyktingar som lever i vårt land. Vi vet att det finns andra som aldrig fick möjligheten att söka sig till trygghet, som omkom eller utnyttjades på vägen. Vi vet att det bland de av tsunamins offer som inte har fått namn också finns burmesiska flyktingar, inte minst kvinnor. Nu såg vi en vinröd revolution, men vi såg den också brutalt mötas av våld och övervåld. Människor fängslades och dödades. Människor försvann. Under tiden har vi ändå fått en ökad uppmärksamhet. Vi har sett att här kanske ändå finns en möjlighet att vända detta destruktiva mörka, detta svåra till något positivt och stödja den vinröda revolutionen så att den också kan nå sitt mål och möta ett bättre samhälle i Burma. Fredspristagaren Desmond Tutu mötte jubel på bokmässan i Göteborg. Jag hade förmånen att vara där och också ta på mig något vinrött för att visa mitt stöd för den burmesiska revolutionen, för munkarnas aktiviteter och för deras mod. Desmond Tutu höll ett fantastiskt tal. Det var bejublat. Det var nog viktigt att kunna känna att man kunde visa ett konkret stöd. Dessutom var det ett väldigt viktigt budskap som han förde fram. På podiet fanns också före detta ärkebiskop Hammar, före detta utrikesminister Jan Eliasson och biståndsminister Gunilla Carlsson. Det var en stor manifestation, och vi har ett ansvar att föra den vidare. Kanske har någon påverkan redan följt, för Desmond Tutu skickade budkavlen vidare väldigt tydligt till Kina och talade om Kinas ansvar och kopplade det till deras kommande OS-arrangemang. Kanske är det detta vi har sett att Kina ändå ställer sig bakom en viss kritisk text, vilket är viktigt. Men vi hoppas att man kan komma längre och att säkerhetsrådet ska kunna visa lite mer muskler i den här frågan. Manifestationer har skett runt om i världen, så också i vårt land. I min valkrets, hemma i Jönköpings län, tog Birthe Afvander, en s-kvinna från Tranås, initiativ till att samla in pengar till Solidaritetsfonden, Stöd den folkliga kampen för demokrati i Burma, och uppmanade till stöd för burmeserna och Aung San Suu Kyi när s-kvinnorna träffades i lördags. Hon kan representera en av alla de enskilda individer som spelar roll, tillsammans med oss här, tillsammans med utrikesministern och vad man gör runt om i vår värld för att få en bättre situation i Burma. Jag tror att det går att göra mer än vad man har gjort från regeringens sida. Jag har en fråga även om det man själv har nämnt från UD. Man har pratat om en internationell konferens om Burma. Blir den av, Carl Bildt? Jag tror att det är viktigt att vi har en sådan konferens för att söka vägar, för att bidra till den nödvändiga demokratiseringen av Burma så att vi får en förändring av situationen med den här juntan som brutalt har visat sitt ansikte återigen. EU kanske kan sända en observatör till landet. Jag vet svårigheterna med dessa, men man kan ändå göra ett försök. Man kan ändå försöka få en sådan observatör på plats. ILO har uppmanat till sanktioner. Som ofta med sanktioner i dag träffar de inte tillräckligt väl eller tillräckligt många, men det kanske finns mer vi kan göra, och ILO har sträckt ut en hand. Olof Palmes Internationella Center har gjort en studie över Burmas ekonomi. Den kan med någon uppdatering kanske användas även för regeringens arbete framöver. Peter Wallensten gjorde en studie om konfliktlösning för några år sedan. Där finns också en hel del att hämta för det kommande arbetet. FN:s sändebud reser, som utrikesminister Carl Bildt nämnde, omkring i grannländerna. Vad stöder vi bilateralt hans arbete med? Slutligen, Internationella brottsdomstolen: Vem ska anmäla, kommer det att ske en anmälan och ska frågan till Internationella brottsdomstolen enligt regeringen?

Fru talman! Jag ska börja med en liten reflexion över den del i det svar som vi fick av utrikesministern där det står att det var så många som miste livet 1988 och att 82 procent av rösterna annullerades i valet 1990. Det är så självklart att vi stöttar det vinnande partiet i den här omröstningen i Burma. Självklart gör vi det. Men i vissa andra fall, när vi tycker att fel parti vinner, som när Hamas vann i Palestina, är vi inte lika självklart för. Det där är någonting som jag tror att man måste tänka på ibland. Självklart är jag för att det demokratiskt valda partiet i Burma också ska styra landet. Jag ville bara reflektera över det andra. Jag är överens med utrikesministern om att regimen förmodligen är försvagad just nu. Sedan hoppas jag att slutsatsen också är den rätta, det vill säga att den inte kan fortleva, att den inte kan finnas kvar så länge till. Men då är det faktiskt oerhört viktigt att hela världssamfundet just nu inte släpper efter på kraven, utan att det är så pass mycket sanktioner som möjligt och att det är så mycket isolering av Burmas regim att de helt enkelt är tvungna att förändra sitt agerande. I det är grannländerna naturligtvis oerhört viktiga. Vi hade en diskussion häromdagen i EU-nämnden. Vi var inte riktigt överens med dig allihop där, men det var mer för att vi inte tyckte att du var tillräckligt tydlig när det gällde vilken sorts smarta sanktioner det handlade om. Självklart räcker inte de sanktioner som finns redan i nuläget. De måste skärpas, och man måste få in nya sanktioner också. Men det är viktigt att vi vet vilka de är, inte bara att vi utreder vilka vi ska ha framöver, och att det går lite snabbt så att det får någon verkan. Med tanke på smarta sanktioner tänkte jag att jag skulle ge dig ett litet tips, någonting som kan vara bra. Jag tänker att nu i klimatpåverkans tider vill vi överallt i världen fasa ut olja och gas. Det är två varor som regimen i Burma är väldigt beroende av. Nu råkar det vara så att vi själva inte har så stor möjlighet att stoppa import av just de varorna från Burma. Det berättade du också utförligt på nämnden häromdagen. Men vi har grannländerna till exempel. Ett smart sätt skulle kanske kunna vara att vi faktiskt också hjälper grannländerna att fasa ut sina fossila bränslen och i stället använda alternativa bränslen. Det skulle slå mot regimen i Burma som då förlorar sin marknad också, utöver alla andra smarta sanktioner som ni har pratat om. Det är ett litet förslag, att man ska jobba mer med att försöka stoppa flödet av olja och gas till de andra länderna så att det verkligen slår mot Burmas regim. Jag skulle vilja fråga om du kan tänka dig att jobba vidare med frågan om gas- och oljeexporten från Burma utifrån de kontakter som tas med grannländerna. Sedan skulle jag vilja passa på att bjuda in dig i morgon till frukost klockan åtta här i riksdagen med Burmanätverket som Magdalena och jag startade i våras. Du är hjärtligt välkommen att vara med du också!

Fru talman! Det slumpade sig så att jag i går var på den stora Hammarskjöldföreläsningen i Uppsala, ledd av Peter Wallensten, som nämndes här. Sture Linnér och Sverker Åström gjorde reflexioner kring mänskliga rättigheter utifrån Kongos perspektiv. Hammarskjöld omkom ju i september 1961 och efterträddes då av en burmes, nämligen U Thant, som generalsekreterare. Det var på den tiden Burma faktiskt var en demokrati av något snitt. Det slumpar sig också så att jag har varit i Burma därefter, dock inte de senaste 20 åren. Man kan kanske notera att det jag upplevde där och de bilder man ser från Burma i dag visar att det är väldigt annorlunda. Det är en storstad i dag, och det var ett mycket fattigt område på den tiden jag besökte Burma. Jag tror för min del att det är väldigt viktigt att man ser till att kontakterna med Burma inte blir som de har varit förr i tiden. Jag vill gå tillbaka till den ASEP-konferens som hölls i Helsingfors 2006, där dåvarande ledamoten Nina Lundström representerade riksdagen och även Folkpartiet. Det fanns en skrivning om att på ett nytt sätt ta med Burma i det diplomatiska arbetet. Nina Lundström gjorde det jag anser vara alldeles korrekt, nämligen att under dessa betingelser lämna konferensen och protestera mot den. Det behövs tydliga markeringar för att få militärjuntan att förstå att, som Carl Bildt säger, dess tid är ute. Jag tror inte att den riktigt har förstått att dess tid är ute. Då måste man rikta blicken mot - och det har Carl Bildt gjort - att det största problemet är stödet från Kina till den burmesiska regeringen. Mina frågor handlar om vad man kan göra för att få Kina att inse - som i grund och botten är av samma skrot och korn, men mer internationellt beroende av handel - vilken typ av sanktioner man kan arbeta med. Min första fråga jag vill ställa till Carl Bildt är följande. De smarta sanktionerna måste vara smarta på olika sätt i olika delar av världen. Det är bra som utrikesministern säger att man ska rikta sig mot de rikaste generalerna. En sak som de bygger sin makt på är tillgång till vapen av olika slag. Där tror jag att man kan komma längre inom både EU och det internationella samfundet, FN, genom att se till att det blir stopp för möjligheterna för den burmesiska regeringen att köpa vapen av den typ man har använt för att befästa sin makt under en lång följd av år. Den andra frågan gäller hur man kan se till att diplomatin samtidigt upprätthåller en god kontakt med de fåtaliga krafter som finns inom Burma, som vi absolut bör stödja i det här läget, utan att den burmesiska regeringen drar nytta av det, inte minst inrikespolitiskt. Den här typen av regim kommer alltid att utnyttja varje tillfälle att framställa sig själv i bättre internationell dager än den har rätt att göra.

Fru talman! Det är inte alldeles lätt att svara på alla dessa frågor, men låt mig ta utgångspunkten i Magdalena Streijfferts fråga om hur det kan komma sig att utrikesministern anslår en relativt optimistisk ton. Det finns två skäl. Det ena är att jag tror att det är en yrkessjukdom. Är man i utrikespolitiken och i diplomatin måste man utgå från att det går att göra något, inte hemfalla till den nattsvarta pessimismen och säga att ingenting är möjligt och att ingenting kan göras. Då händer ingenting. Det andra skälet - bortsett från yrkessjukdomen - är att jag faktiskt tror att det finns en öppning. Jag gör bedömningen att regimen är internt försvagad, med stor sannolikhet också internt splittrad, och att den aldrig har varit så isolerad internationellt som i dag. Magdalena Streijffert hade en formulering som rörde det egenintresse som kan finnas hos andra regimer, också dem i närområdet. Min bedömning är nog - den kan vara felaktig eftersom vi inte vet - att det finns egentligen ingen i närområdet som har ett egenintresse av att denna junta på detta sätt sitter kvar. Betänk att det är åldrande generaler. Betänk att alla måste inse att en förändring måste komma i Burma. Grannstaterna - oavsett vilka de är - har ett intresse av stabilitet i Burma. Det är ett etniskt komplicerat land med tilltagande betydelsefulla energirikedomar, och det ligger också i en strategisk kommunikationszon. Både Kina, Indien och Thailand har ett intresse av stabilitet. Men denna regim - skulle jag våga tro - uppfattas inte som garant för stabilitet. Om jag har rätt i detta antagande kan det finnas ett egenintresse även hos dem vi inte brukar förknippa med sådana saker att hjälpa till i en process som ger en ordnad övergång. Det vi har sett hitintills, inte minst det ordförandeskapsuttalande som kom ut ur säkerhetsrådet förra veckan, är att vi får säkerhetsrådet att ställa upp på uttalanden som är mycket mer långtgående än vad som var möjligt bara i början av detta år. Man talar om en demokratisk övergångsprocess, en nationell försoningsprocess, och att ta sig an de djupt liggande problemen i landet. Det är positiva signaler. Politikens uppgift är att försöka bygga på detta, förstärka det på olika sätt. Det har vi försökt att göra. Vi har försökt att göra det inom Europeiska unionen. Vi kan alltid uttala oss själva - det är alltid trevligt. Inom Europeiska unionen hade vi ett utrikesministermöte i går med en rätt omfattande diskussion. Det blev rätt hyggliga slutsatser, tycker jag, som kom att formas inte minst i samarbete mellan Storbritannien och Sverige. De lämnar öppningar för ytterligare åtgärder. Vi lade fram ett så kallat icke-papper på bordet med ett antal andra svenska tankar, och vi ska fortsätta diskussionen om detta när utrikesministrarna träffas för en middagsdiskussion i Lissabon på torsdag kväll. De centreras alla på att EU ska bli tydligare i stödet till både Gambariprocessen - det är den möjlighet vi har - och att försöka mobilisera de olika krafter som finns i närområdet. Det är Kina, Indien, Aseanstaterna, Japan, USA och Europeiska unionen - de som jag bedömer som de kraftfullaste aktörerna. Jag har också sett under de senaste dagarna hur länder som Indonesien och Thailand har presenterat olika tankar på möjliga initiativ som skulle falla in inom den ram jag har talat om för att förstärka det internationella trycket i olika sammanhang. Jag tror att en hel del av detta - vi kommer att diskutera det mer inom EU - kommer att fokuseras i samband med Aseanstaternas toppmöte i Singapore i slutet av november. Vi kommer också att ha ett dialogmöte mellan Europeiska unionen och Asean om frågorna. Jag tänkte själv vara närvarande vid detta för att bland annat driva den typen av frågor inom ramen för vårt vidare samarbete. Med detta hinner jag inte besvara samtliga andra frågeställningar eftersom det nu lyser väldigt mycket rött. Men jag misstänker att jag kommer att få någon ytterligare möjlighet.

Fru talman! De åtgärder som Carl Bildt nämnde i sitt svar är bra, men jag tycker inte att de är tillräckliga - därav min fråga om din optimism över att militärjuntan kommer att byta väg och inleda en dialog med den demokratiska oppositionen. I går, precis som utrikesministern sade själv, beslutade EU om en skärpning av sanktioner mot Burma. Men utrikesministern tar också själv upp i sitt svar att det är en oerhört liten del av Burmas utrikeshandel. De sanktioner som är beslutade är ganska ineffektiva, bland annat eftersom de utesluter handel med de sektorer som juntan tjänar mest pengar på. Burmas folk har gjort sin röst hörd genom att demonstrera på gatorna för fred, frihet och demokrati. Militärjuntan har svarat med våld och har tystat deras röst. Nu är det upp till det internationella samfundet att visa vårt tydliga stöd för Burmas folk och markera att militärjuntans beteende är oacceptabelt. Aung San Suu Kyi och demokratirörelsen har i många år vädjat till det internationella samfundet att införa riktade ekonomiska sanktioner mot Burma för att stoppa pengaflödet till generalerna. Men EU och Sverige kommer genom gårdagens beslut att fortsätta att handla med och investera i Burma, vilket förser militären med inkomster inom sektorer som olja, gas och timmer. På toppmötet i går hade Sverige och EU möjligheten att också gå från ord till handling för att stödja folket i Burma. Men tyvärr verkar egna länders och företags ekonomiska intressen gå före rätten till demokrati, rätten till frihet och rätten till mänskliga rättigheter för en hel befolkning. Varför inför man annars inte dessa sanktioner som Aung San Suu Kyi och demokratirörelsen vädjar till omvärlden att införa? Jag anser att Sveriges regering måste skärpa politiken mot Burma och arbeta för att EU stärker den gemensamma ståndpunkten mot landet och förbjuda handel och investeringar i sektorer som ger den burmesiska regimen stora inkomster. Vinsterna från handeln kommer i mycket begränsad utsträckning befolkningen till del i form av arbete, sjukvård eller utbildning. Pengarna går i stället till en armé som förtrycker den egna befolkningen på ett oerhört brutalt sätt. Skärpta ekonomiska sanktioner leder inte ensamt till att militärregimen ger upp och inleder en dialog med den demokratiska oppositionen, men de utgör kraftfulla verktyg i arbetet för att så ska ske. Naturligtvis är det också viktigt att samordna politiken i omvärlden - FN, EU, Asean, Kina, Indien. Jag vill fråga utrikesministern vilka åtgärder som vidtas för att detta ska samordnas. Aung San Suu Kyi sade en gång: "Använd er frihet för att främja vår." På vilket sätt kommer utrikesminister Carl Bildt att använda vår frihet för att hjälpa Burmas folk till sin? På vilket sätt kommer Carl Bildt och Sveriges regering att framföra förslag på mötet på torsdag för hårdare ekonomiska sanktioner som verkligen är effektfulla?

Fru talman! Mycket klokt har sagts, och jag kan börja med att instämma i det anförande som Magdalena Streijffert just höll. Det var mycket fint talat i denna sak. Jag vill också understryka vikten av att vi får debattera Burma här i dag. Det är jätteviktigt. Jag är överens med utrikesministern om hur oerhört viktigt FN-sändebudet Gambaris arbete är och att vi måste ge det allt stöd. Det är också viktigt att hitta smartare ekonomiska sanktioner. Förutom att instämma i Magdalena Streijfferts anförande vill jag upprepa några av mina frågor. Hur ser utrikesministern på det mycket viktiga arbete som görs för demokrati och humanitär hjälp med stöd av svenskt bistånd? Hur kommer regeringens minskande ambitioner på området bistånd till Asien att påverka Burma? Hur kommer utrikesministern att ta sitt ansvar för att Sverige och omvärlden inte lämnar det burmesiska folket, demokratirörelsen och de olika etniska grupperingarna i sticket? Hur kommer vi att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter framför intressen i pengar och gas?

Fru talman! Det finns mycket som jag skulle kunna upprepa även i den här delen av debatten, men för tids vinnande ska jag avstå från att göra det. Jag vill bara understryka att det är väldigt mycket klokt som har kommit fram här. Det finns också en hel del i utrikesministerns anförande som jag välkomnar. Det är positivt att Sverige, vad jag förstår, är en av initiativtagarna till den extra sejour som sker, att diplomaterna åkte upp till Rangoon i ett akut skede och att vi ställde svenska diplomater till förfogande i arbetet på olika sätt. Jag välkomnar också Carl Bildts besked att han avser att åka till Asien inom kort. Jag tycker att det är positivt för att visa på vilken effekt tortyren och skrämseln har fått. Det visar också att den tystnad som en del i dag är tvingade till inte omfattar oss. Vi har möjlighet att höja våra röster, och vi ska göra det på många olika sätt och i många forum. En fråga som jag ställde till utrikesminister Carl Bildt gällde den internationella brottsdomstolen. Den kan vara en möjlighet, och vi kan diskutera i vilket skede den ska komma in, men jag tycker att den måste finnas med i den här debatten. Vi har hört i tidigare inlägg här att man har lyft det humanitära stödet i form av biståndets andel som går till Asien och av det biståndets andel som går till Burma. Utifrån det kanske vi närmare ska fundera på hur det biståndet - det humanitära stödet, utvecklingsstödet för demokrati och mänskliga rättigheter - kan vässas och förändras så att det blir en utveckling mot en mer effektiv process i det som vi nu står inför. Vi vet att under 15 år som handeln med Burma har vuxit kraftigt har landet samtidigt fallit när det gäller alla sociala index. Och militärens grepp om landet har hårdnat. Även om de är äldre män, är jag säker på att de ser till att de får sin typ av återväxt. Det finns säkert yngre män som är beredda att ta vid. Där ska vi stötta andra krafter och även fundera på hur biståndet ska kunna hjälpa till där.

Fru talman! Utrikesministern hann aldrig svara mig på frågan om han kan tänka sig att försöka strypa leveranserna av fossila bränslen från Burma till grannländerna genom att hjälpa de andra länderna att fasa ut dem och i stället använda sig av ny teknik. Där är vi duktiga och har en hel del att lära ut och dela med oss av. Även inom biståndet, där regeringen i sin budgetproposition talar om klimatanpassningsbistånd och annat, skulle det vara en möjlig väg. Det sätter mer press på Burma om man även stryper utförseln till grannländerna, för jag tror att grannländerna har en nyckelroll att spela. Samtidigt måste vi här, vi som lever i en demokrati, på ett tydligt sätt markera vår ståndpunkt genom att klart ta avstånd från det som sker, genom att införa skärpta sanktioner från EU, från oss, från alla som har möjlighet att göra det. På tal om det skulle jag gärna vilja att utrikesministern, om han har tid de återstående minuterna, utvecklar lite mer vad som sades under mötet i går.

Fru talman! Jag hoppas att utrikesministern har någon tid att fundera kring just vapenhandeln till Burma, för jag tror att det är en nyckelfråga i det här sammanhanget. Det finns också mycket annat som man kan fundera kring, nämligen avtalet om gasledningen mellan Burma och Kina. Under förra riksmötet, tidigare i år, diskuterade utrikesministern och jag sanktioner i samband med olympiaden när det gäller dödsstraff i Kina. Det finns paralleller här när det gäller vad man kan vidta för åtgärder. Det är många av länderna i den här regionen som inte är demokratiska. Pakistan har 150 miljoner invånare, Bangladesh har ungefär 150 miljoner och har också undantagstillstånd och Burma har 50 miljoner, och demokrati saknas helt och hållet i flera delar här. Vad de här regimerna ändock är känsliga för är internationella påtryckningar och inte minst informationen som kan nå de egna medborgarna. En av de saker, fru talman, som den burmesiska ledningen nu har slagit till med väldigt hårt är försöken att stoppa informationen utifrån till de vanliga människorna i Burma. Jag hoppas att man runt omkring kan göra någonting, för jag är övertygad om att om det är något utöver demokrati som människorna i Burma längtar efter, så är det mer information om vad omvärlden verkligen gör och kan göra och vad man tycker om den nuvarande ledningen i Rangoon.

Fru talman! Sverige tillhör redan det halvdussin länder som är de största när det gäller att ge humanitärt bistånd till Burma. Sedan är det en känslig avvägning, för ger man humanitärt bistånd kan det uppfattas som att det mildrar effekten av regimens förfärliga politik eller inte. Men det här är ett land där allt fler har blivit alltmer fattiga, så jag menar att vi måste fortsätta och eventuellt öka det humanitära stödet. Gunilla Carlsson och jag håller på att titta på detta. Vi ger också ett relativt omfattande stöd till olika demokratiska exilburmesiska organisationer, och det ligger i sakens natur att vi kommer att fortsätta att göra det. Dialog med regionala aktörer tror jag tillhör det enstaka viktigaste vi kan göra. Vi har dialoger med Indien, dialoger med Kina och vi har dialog med Aseanstaterna Thailand, Indonesien, Singapore och vilka det nu är. Där, efter ringa förmåga, gör vi en del. Framför allt har Europeiska unionen en betydande tyngd. Här har skett en dialog, och det förbereds ytterligare ansträngningar i denna del. Jag nämnde till exempel mötet i Singapore i slutet av november. När det gäller frågan om att hjälpa Kina att fasa ut fossila bränslen är jag helt för det. Det har också att göra med klimatpolitiken. Men när det gäller vad vi ska kunna åstadkomma i Burma är jag lite mer otålig. Jag vet att det kommer att ta relativt lång tid att få Kina att fasa ut de fossila bränslena. Jag tycker att det är angeläget i alla fall, vill jag säga. Och Bodil Ceballos vet att detta är min åsikt. Vi ska vara medvetna om att världen ser ut på ett visst sätt. Indien och Kina är snabbt växande ekonomier med miljarder människor som växer med 10 procent om året. De behöver energi. De vill i det konkreta fallet fasa ut kol i många fall. Gas är ett bättre alternativ än kol. Gas finns inte på så många ställen. Burma har nu Sydostasiens rikaste gastillgångar som man börjar exportera. Det är klart att det finns ett betydande egenintresse från dessa länder i konkurrensen om dessa gastillgångar. Detta är enligt min mening också något som kan uppfattas som en hävkraft för förändring, av den enkla anledningen att de inte vill bli beroende av något som kan uppfattas som instabilt. Det finns farhågor i regionen för ett nytt Irak eller ett nytt Jugoslavien mot bakgrund av den etniska naturen och en del andra saker i den burmesiska historien. Men dessa farhågor är enligt min mening mycket större om denna regim sitter kvar och bara kollapsar än om man får en ordnad övergång genom en nationell försoningsprocess. Det är detta, nota bene, som den demokratiska oppositionen vill ha. Den demokratiska oppositionen efterlyser inget väpnat uppror. Den demokratiska oppositionen efterlyser en nationell dialog, som inkluderar alla krafter, för att komma överens om en färdplan för en bättre regim. Detta borde entydigt ligga i Indiens, i Aseanstaternas och i Kinas intresse. Det är svårt med sanktioner. Det finns fler exempel på misslyckad sanktionspolitik än på lyckad, det vet vi alla. Därför är det viktigt att försöka göra smarta sanktioner. Det som EU beslutade i går är i stort sett det vi kan göra. Om vi tittar på resten av EU:s handel är det, så vitt jag förstår, rätt mycket handel med fiskkonserver och sådant, det vill säga det som i realiteten ligger hos fattiga fiskare. Det är mycket lite som ytterligare kan göras i denna del vad gäller handelsflödet. Vi kan uppmana de andra, och vi kan titta på smarta åtgärder riktade mot framför allt det finansiella systemet. När det gäller vapenhandeln, som Gunnar tog upp, har vi ett totalt vapenembargo från EU:s sida. Om det finns svenska vapen där har jag ingen aning om. Det är klart att gamla k-pistar och 40-millimeterskanoner från andra världskriget cirkulerar väl i större delen av världen. Jag vet inget ytterligare. Men vi har ett totalt embargo vad gäller vapenhandeln. Avgörande är dock den politiska processen, Gambariprocessen. Notera att när detta började sade ett antal stater att detta inte var något hot mot fred och säkerhet utan en intern utveckling och att FN inte hade någon roll. Nu har man ändrat sig. Nu har FN en roll, och jag skulle säga att det är den avgörande rollen för att försöka få till stånd den förändring som vi alla efterlyser.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för hans svar. Det är mycket viktigt att Sverige är drivande i denna fråga för att stödja Burmas befolkning i kampen för fred, mänskliga rättigheter och demokrati. Det är viktigt att Sveriges utrikesminister ger sitt stöd och fördömer juntans våld. Det är bra och oerhört viktigt att Sverige och EU stöder FN-sändebudet Ibrahim Gambaris arbete i regionen. Sverige och EU behöver fortsätta att trycka på länderna i Asean för att framföra kritik mot den burmesiska militärjuntan. De internationella samfunden måste också hitta lösningar för att det humanitära biståndet verkligen når befolkningen. Sverige behöver fortsätta stödja demokratirörelsen både i och utanför Burma. När det gäller vapenhandeln har vi sålt delar till Indien. De delarna har sedan sålts vidare som vapen till Burma, i alla fall enligt de rapporter som jag har sett. Det viktiga är att försöka stoppa de vapen som kommer till militärjuntan i Burma. Det tror jag att vi är överens om. Det är oerhört viktigt och jättebra att vi har sett så många här i debatten. Det visar att det är många i Sverige som tycker att detta är viktigt. Jag hoppas att utrikesministern tar med sig det och känner ansvar när han talar med andra i frågan, både på mötet på torsdag och i andra sammanhang. Det är oerhört viktigt att omvärlden samarbetar i denna fråga och precis som utrikesministern sade ligger lösningen nog i Indiens, Kinas och Aseans agerande. Då är det viktigt att vi på alla sätt och vis som vi kan trycker på för att så sker.

Fru talman! Jag ber att få säga det jag sade inledningsvis. Jag tackar Magdalena Streijffert för möjligheten att få denna debatt. Jag tror att den var bra för oss alla. Vi söker alla efter de åtgärder och ytterligare aktiviteter som kan leda till att det gemensamma målet kan komma till stånd - det vill säga att få till stånd en nationell försoningsdialog som kan leda till en övergång till en stabilare, öppnare och mer demokratisk, förhoppningsvis fullständigt demokratisk, regim i Burma. Det kräver ett engagemang från Sverige inom Europeiska unionen, inom Förenta nationerna och från Europeiska unionen som den kraft för fred, frihet och försoning som vi vill att den ska vara. Jag tyckte också att vi vid utrikesministermötet i Luxemburg i går hade en mycket bra diskussion om detta. Vi ska som sagt fortsätta denna i Lissabon. Vi befinner oss alla i det dilemmat att de instrument vi har till vårt förfogande är relativt begränsade. Vi har det humanitära stödet. Det är viktigt. Vi har ett visst stöd som vi kan öka till olika exilorganisationer. Våra möjligheter vad gäller ekonomiska sanktioner är mycket begränsade eftersom vi inte har något ekonomiskt utbyte. Det finns praktiskt taget inget att ha sanktioner mot. Det ligger också ibland delvis lite i sakens natur att denna typ av regimer i sig är isolationistiska. Tittar man på sanktionspolitiken mot till exempel Kuba ser man att den inte har varit något strålande framgångsexempel när det gäller att åstadkomma en demokratisk öppning i det landet. Men när detta är sagt, och mot bakgrund av att jag i grunden är sanktionsskeptiker, tror jag att här faktiskt finns möjligheter att med vissa riktade sanktioner åstadkomma något som en del i en politisk process. De kan inte ersätta den politiska processen, vilket man ibland får ett intryck av i den politiska processen, utan vara stödjande. Vi ska också från EU:s sida diskutera vad det är för paket av belöningar som vi kan komma med - mer bistånd, återuppbyggnad och öppningar i den politiska processen i händelse av att vi får sådana. Det är möjligt att jag, som Magdalena antydde, kännetecknas av en professionell optimism. Men det är väl bättre att ha en utrikesminister som kännetecknas av viss optimism vad gäller frihet och demokrati än nattsvart pessimism.