Situationen för yrkesarbetande småbarnsföräldrar

Herr talman! Ann-Christin Ahlberg har frågat mig vad jag avser att göra för att kvinnor och män ska få ett jämställt arbetsliv som ska kunna förena och förenkla yrkesliv och familjeliv. Den ekonomiska konjunkturen har mattats på ett sätt som saknar motstycke i modern tid. Främst är det den utländska efterfrågan som viker. Trots detta står regeringens övergripande prioritering att bryta utanförskapet fast. Alla som kan och vill ska ha ett arbete med en lön som går att leva på. Ofrivillig deltidsarbetslöshet är ett problem som till stor del drabbar kvinnor. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter att delta i arbetslivet, och det ska gå att kombinera yrkes- och familjeliv. Regeringen har under mandatperioden vidtagit en rad åtgärder så att människor ska få en lön som går att leva på. Skattereduktion för hushållstjänster gör det möjligt även för dem med lägre löner att få vardagen att fungera med ett heltidsarbete. Jobbavdraget innebär att det blir lönsammare att arbeta. Det är utformat så att det ger mest procentuellt till den som tjänar minst. Deltidsbegränsningen i rätten till arbetslöshetsförsäkring syftar till att efterfrågan på heltidsanställningar ska öka. Därmed sätts press på arbetsgivarna att erbjuda heltidsanställningar. I slutet av december 2008 var 38 600 personer deltidsarbetslösa, vilket är en minskning med 24 procent jämfört med december 2007. För dem som saknar arbete kan både privata och offentliga arbetsgivare erbjuda anställningar med nystartsjobb. Detta gäller även deltidsarbetslösa. Även andra politikområden än arbetsmarknadspolitiken har betydelse för att uppnå ett jämställt arbetsliv. Familjepolitiken underlättar för föräldrar att kombinera yrkesliv med ett fungerande familjeliv genom att ge möjligheter för båda föräldrarna att ta hand om barnen när de är små. En väl utbyggd föräldraförsäkring i kombination med den jämställdhetsbonus som regeringen införde den 1 juli 2008 skapar goda förutsättningar för både mammor och pappor att vara hemma med sina barn och samtidigt behålla anknytningen till arbetsmarknaden. Insatser har genomförts för att främja en utveckling där könsmönstren bryts i val av utbildning och yrke. Det har införts stimulanser för att vi ska få fler kvinnliga företagare. Inom Regeringskansliet pågår ett arbete med att utforma en övergripande strategi för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet. Det är en tydlig signal om att det är viktigt att arbeta långsiktigt med jämställdhet oavsett konjunkturläget. Konjunkturläget är bekymmersamt. Som framgått har regeringen vidtagit en rad åtgärder för att säkerställa att så många som möjligt, både kvinnor och män, har ett arbete med en lön som går att leva på. Regeringen kommer att fortsätta att föra en aktiv politik anpassad efter konjunkturutvecklingen.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Vad ska jag säga om ett sådant här svar? Jag instämmer definitivt inte i mycket av svaret, men jag kan börja med det som kunde vara positivt - jämställdhetsbonusen. Men så blev det inte. Det är endast 30 föräldrar som har ansökt om jämställdhetsbonus. Det var faktiskt något som vi socialdemokrater tänkte kunde bli bra, men det är alldeles för krångliga regler. Sedan var det frågan om skattereduktion för hushållsnära tjänster. Den ska gynna även dem med lägre löner så att de kan få vardagen att gå ihop med ett heltidsarbete. Då funderar jag på vem ministern tänker på. Är det städhjälpen han tänker på? Till vilken lön? Hur många är heltider? Vem kommer hem och hjälper dem som utför dessa tjänster? En sak som ni inte tar upp, men som ni brukar säga är en jämställdhetsåtgärd, är vårdnadsbidraget. I min hemkommun har 94 ansökt om bidraget. 8 är pappor, men de flesta av dem delar bidraget med barnets mamma. I en del av fallen jobbar båda föräldrarna och avlöser varandra med att ta hand om barnen. Hur kommer den arbetsmiljösituationen och den hälsan att se ut sedan? Jobbavdraget gynnar den som tjänar mest. Så är det bara. I går roade jag mig med att titta på hur det skulle vara om jag fortfarande hade varit barnskötare med den inkomst jag i så fall skulle ha med en heltid. Då hade jag fått ett jobbavdrag på 272 kronor. I dag som riksdagsledamot får jag 1 115 kronor. Hur kan man få ihop det till att det lönar sig för den som har lägst lön? Vi vet att män generellt tjänar mer än kvinnor. Skattesänkningarna gagnar inte lågavlönade kvinnor. Tvärtom ser vi nu att kvinnor i offentliga sektorn missgynnas. Nu får de problem att klara välfärden, det vill säga vård, skola, omsorg. Vi ser redan de tysta varslen, det vill säga att de med visstidsanställningar redan har fått gå hem. Många verksamheter bygger på att det finns visstidsanställda som hjälper till. Arbetsbelastningen kommer att drabba välfärdsarbetarna. Vi vet vilka som jobbar i de branscherna - oftast kvinnor. Ministern måste också vara medveten om att den som har ett ofrivilligt deltidsarbete jobbar oftast bara när det är som värst på jobbet, det vill säga de riktiga topparna. Det är stressigt då, och det syns i sjuktalen att det inte är de heltidsarbetande som är mest sjuka. De friskaste är faktiskt de heltidsarbetande småbarnsmammorna - trebarnsföräldrarna. Vad beror det på? Är det för att ansvaret delas i hemmet? Eller jobbar de vid sådana tider att de får arbeta med både höga toppar och stress och när det är lite lugnare?

Herr talman! I Sverige har vi ett högt arbetskraftsdeltagande bland kvinnor om vi jämför med andra länder, inte minst i princip alla andra länder i EU. Vi får ofta frågor om detta när vi besöker andra länder. Det finns väl i grund och botten, när man tittar på forskning och annat, två svar på frågan varför det är så många kvinnor ute i arbetslivet i Sverige. Det ena svaret har med särbeskattningen att göra, att man inte beskattas som familj eller par utan beskattas var och en för sig. Jag såg en OECD-uträkning som visade att om varje land i Europa hade haft den här särbeskattningen, som man inte har i till exempel Tyskland och på andra håll, hade vi haft ett arbetsutbud bland kvinnor som varit så pass högt att det inneburit att det inte hade varit någon skillnad i bnp-utveckling mellan USA och Europa under de gångna tio åren. Det är en oerhört viktig förklaringsfaktor. Den andra viktiga förklaringsfaktorn handlar om möjligheterna, det vill säga att en väl utbyggd barnomsorg har betytt väldigt mycket för möjligheterna att komma ut i arbetslivet, över tiden, de senaste 30 åren eller så. Det som nu sker är naturligtvis oroväckande av många skäl, men det vi ser är att arbetslösheten ökar snabbast bland män i det här läget av konjunkturen. Det är verkstadsjobben som nu slås ut snabbt, och det är männens arbetslöshet som ökar snabbast. Ett grundläggande problem är naturligtvis att kvinnor tjänar mindre, äger mindre, startar och driver företag i mindre omfattning än män och styr mindre än män i ledande befattningar och styrelser. Med tanke på att i princip halva vår befolkning är kvinnor och andra halvan är män är det oförklarligt. Det är också orimligt. Därmed blir det - och här kommer möjligen en nyhet, att jag får komma ut som feminist - ett strukturellt problem, ett strukturellt fel, som vi måste arbeta med. Vad gör man då? Ja, det är klart att man måste arbeta på flera olika fronter. Man kan arbeta med till exempel att på olika vis motverka diskriminering, att på olika sätt pusha för att kvinnor ska få möjligheter att komma ut i arbetslivet, se till att det är möjligt att pussla ihop familj och arbetsliv på olika sätt. Det är ju det Ann-Christin Ahlberg tar upp i sin interpellation. Ett sätt är också skattesystemet. Ni kanske kommer ihåg att Pomperipossa fanns med i skattedebatten för 30 år sedan - Astrid Lindgrens sagofigur som fick Gunnar Sträng att se rött. Pomperipossa betalade över 100 procent i marginalskatt. Det som hände under de senaste decennierna var att Pomperipossa flyttade från Villa Villekulla, eller var hon nu bodde, ut till förorterna runt storstäderna och till glesbygden. De som betalade de höga marginaleffekterna, om man räknar ihop skatter, ersättningssystem och allting annat, var inte de med högst inkomster utan de med lägst inkomster. Det var barnskötarna, kommunalarbetarna och vårdbiträdena som hade 80, 90 och stundtals över 100 procent i marginaleffekt. De som gick från utanförskap in på arbetsmarknaden kunde i vissa fall till och med förlora på det. Det kom en rapport för några år sedan som Svenskt Näringsliv publicerade som visade att nio av tio kvinnor i vården förlorade på att gå ut i arbete när man räknade ihop alla de system som finns, skatter, avgifter och annat. Det som nu har hänt med jobbskatteavdraget i dess tre steg är att marginaleffekterna för de här grupperna, de allra sämst betalda, de med högst marginaleffekter före valet 2006, har gått från 80, 90 och stundtals över 100 procent ned till drygt 30 procent. Det är de stora vinnarna på jobbskatteavdraget. Det är de som har haft de allra lägsta lönerna. Det är där Pomperipossa nu har gått i ide. Det är ett stort steg framåt för ökad jämställdhet på svensk arbetsmarknad.

Herr talman! Det är nästan så att man tror att ministern tror på sig själv. Då undrar jag bara: Om man ska räkna som ministern gör, räkna i procent, kan man betala med procent i affären? Det är ju det som det handlar om. Jag kan som exempel ta barnskötaren som får 272 kronor - om vi ska fastna lite vid jobbskatteavdraget, eftersom ministern tycker att skatterna är väldigt viktiga i ett jämställdhetsperspektiv - och riksdagsledamoten som får 1 115 kronor. Oavsett procenten är det mer pengar man får som riksdagsledamot än som barnskötare. Tror ministern att en barnskötare kan komma till affären och säga så här: Jag är bara barnskötare och fick 272 kronor i jobbskatteavdrag så jag ska betala 136 kronor per kilo för fläskfilén, men riksdagsledamoten ska betala 557 kronor per kilo för fläskfilén. Så fungerar det inte, Sven Otto Littorin. Det är att ta bort jämställdhetsfrågorna från vad de faktiskt är. De som hade en lön som de kunde leva på har fått det ännu bättre och kan leva ännu bättre på sin lön. Det kan man räkna ut i den vanliga skattetabellen. Jag glömde tyvärr att kolla vad man skulle tjäna som minister, hur många kronor det hade blivit, men det blir väl ännu mer än för en riksdagsledamot. Ni har krånglat till det speciellt för småbarnsföräldrar. Jag kan ta ett exempel. I frågestunden förra veckan var det helt uppenbart att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni inte visste om att den borgerliga regeringen hade infört ett krångligt VAB-intyg. Då undrar jag: Vet Sven Otto Littorin att den borgerliga regeringen har infört VAB-intyg och vad det innebär? Vem är det som drabbas mest av det? Jo, vem är det som jobbar på förskolan? Jo, det är oftast kvinnor. De har fått ett nytt arbetsmiljöproblem. Och vem är det som mest lämnar och hämtar barn på förskolan? Vem är det som mest tar föräldraledighet eller VAB-dagar? Jo, det är kvinnorna. Det här är bara en sak som är ett bekymmer mer. Jämställdhetsbonusen kunde ju ha blivit bra, men det var också ett regelverk som var väldigt krångligt och väldigt konstigt för att man skulle kunna få den. Men det är inte bara det. I svaret säger ministern att den som är deltidsarbetslös kan ni nu erbjuda en anställning med nystartsjobb. Jag är jättenyfiken på att få veta hur det ska fungera i praktiken. Det skulle jag jättegärna vilja att ministern förklarar. De som har deltider är, som ministern säkert vet även om han inte vill kännas vid det, kvinnor. Kvinnorna har inte fått det bättre nu i dessa lågkonjunkturer, för nu kommer de också bort från statistiken på Arbetsförmedlingen. När de inte längre får a-kassa efter de 75 dagarna kommer det sannolikt inte bli så att de får stöd och hjälp för att få en modern arbetstid och en modern arbetsgivare som förstår att heltid måste vara en norm även för kvinnor.

Herr talman! Ann-Christin Ahlberg raljerar lite med att man inte kan handla mat med procent. Men procenten är viktiga. Har man marginaleffekter på uppåt 90 och stundtals över 100 procent och går ned till 30 procent betyder det faktiskt mer pengar i plånboken för den som har lite betalt. Det är sådant som du och jag kan påverka. Du och jag som sitter här kan påverka skatternas utformning. Vi kan se till att inte brandskatta de sämst betalda i svenskt samhälle. Den makten har vi som står här. Den har vi utnyttjat för att se till att de med sämst lön får lägre marginaleffekter så att det lönar sig mer för dem att arbeta. Det är en bra idé. Det är en bra politik, och den gynnar jämställdheten. Lönebildningen i sig kan vi också ha synpunkter på, och jag har en stark synpunkt på att kvinnor tjänar mindre än män med samma typ av jobb. Det är helt orättfärdigt. Det bygger inte på någonting annat än strukturella problem, som vi gemensamt måste bekämpa. Men lönebildningen i sig måste parterna ta hand om och ta ansvar för. VAB-intygen pratar Ann-Christin Ahlberg om. Ja, jag vet mycket väl att vi nu kräver VAB-intyg från första dagen. Jag har småbarn själv så jag kan detta. I grunden är det naturligtvis så att rätt ersättning ska gå till rätt person, och vi måste se till att inte fel person får ersättningar som han inte har rätt till. Värnet om tryggheten och säkerheten i de olika offentliga försäkringssystemen trodde jag att vi var överens med Socialdemokraterna om, för att se till att det är rätt personer som får de pengar som är våra gemensamma. Jag tycker väldigt mycket om Ann-Christin Ahlberg, och hon är en varm person som bryr sig väldigt mycket. Vi kan dela den inställningen, hoppas jag. Men man hör väldigt lite om det motsatta. Vi hör bara nej till det som gynnar kvinnor mest. Det är nej till jobbskatteavdraget, eller åtminstone det sista steget, som jag förstår det. Vi hör ett halvnej till deltidsbegränsning och vad det nu kan vara. Men jag hör inte så mycket mer än det, och det är lite synd. Låt mig ta de två separat. Jobbskatteavdraget och dess positiva effekter för jämställdheten har jag pratat om. Den andra delen handlar om deltidsbegränsningen. Det låter som om Socialdemokraterna är emot deltidsbegränsning, men det är ni ju inte. Ni föreslår bara några ytterligare dagar - 100 dagar i deltidsbegränsning. Skälet till att vi båda vill ha en deltidsbegränsning måste ju vara att det gamla systemet faktiskt var orättfärdigt och inte ledde någon vart. När man kunde deltidsstämpla i upp till 18 år var det inte längre en omställningsförsäkring utan något annat. Det visade sig vara ett förtäckt stöd till arbetsgivare som vägrade ta sitt arbetsgivaransvar och organisera sina arbetsplatser på ett sådant sätt att man erbjöd heltider till dem som ville ha det. I nästan varje svensk kommun är kommunen den största arbetsgivaren. Att en kommun som har 7 000-10 000 anställda inte skulle kunna organisera sig på ett sådant sätt att man erbjuder heltid åt dem som vill ha det är bara nys. Det är klart att det går! Detta visas av Nynäshamn - en kommun som leds av socialdemokrater och folkpartister - eller av borgerligt styrda Linköping. Det går visst att organisera sig på ett sådant sätt att man kan erbjuda heltid till dem som vill. Något annat är bara nys. Slutsatsen av dessa förändringar blev att deltidsarbetslösheten första året efter förändringen sjönk med en fjärdedel. Det är den kraftigaste minskning av deltidsarbetslösheten som jag känner till att vi någonsin har sett. Ann-Christin Ahlberg har helt rätt i sin ansats. Det är oerhört viktigt att vi också i dessa sämre tider inte glömmer bort jämställdhetsaspekten, att vi gör vad vi kan för att se till att män och kvinnor får lika betalt för lika jobb och att vi ser till att öka möjligheterna för småbarnsföräldrar att kunna kombinera ett familjeliv med ett arbetsliv.

Herr talman! Detta med deltidsstämpling i upp till 18 år kommer alltid upp. Jag skäms å arbetsgivarnas vägnar när man inte under 18 års tid kan fixa heltid åt dessa kvinnor som ofrivilligt har deltid. Om det ska ta så lång tid att fixa en heltidstjänst, ska då den enskilde behöva betala den dåliga arbetsgivarens möjlighet att förändra en gammalmodig arbetsorganisation? Det är bedrövligt att den enskilde ska få ta det. VAB-intyget är inte alls till för att se att det blir rätt person. Ni hade ett helt annat syfte med det, och det har visat sig att det inte alls har haft någon nytta där. Vårdnadsbidraget, som jag inte har nämnt, är ett fördärv för jämställdheten. Jobbavdraget gynnar fler män än kvinnor, och det gynnar högavlönade mer än lågavlönade, för det är kronor och ören som vi handlar med och betalar med. A-kassereglerna har definitivt inte sett till att det har blivit mer jämställt i arbetslivet, genom både detta med sjuka barn, försörjningsansvar och beräkningsunderlaget. Jämställdhetsbonusen är krånglig när det gäller ersättningen, och den betalas ut väldigt långt efteråt. Till sist: Jag fick inget svar på hur detta med hushållsnära tjänster ska gynna att den lågavlönade kan få ett heltidsarbete och förena familjeliv och arbetsliv. Det vore väldigt intressant att få höra vad ministern säger här. Är det så att de som har hushållsnära tjänster - jag tänker speciellt på kvinnorna - har heltider och bra löner, och vem hjälper dem?

Herr talman! När det gäller deltidsbegränsningen erinrar jag mig en artikel i LO-tidningen förra året. Där sade ordföranden i kyrkogårdsnämnden i Ystad, en socialdemokrat, att man nu skulle ändra sig och se till att det blev heltider för dem som ville. Så var det två äldre damer som intervjuades och som äntligen fick sina heltider efter att i flera decennier ha gått på ofrivillig deltid. Det säger lite om vad det faktiskt betyder med ett ändrat regelverk. Nu kan inte arbetsgivarna avstå från att organisera sig på ett sådant sätt att man erbjuder heltider till dem som vill och sedan skicka över notan till den enskilde, till skattebetalarna och a-kassorna. Det är det stopp för, och det är bra. Hushållsnära tjänster syftar självklart till att ge förutsättningar för fler arbeten. Men de syftar också till att uppnå det som Ann-Christin Ahlberg efterlyser, nämligen att man på ett bättre sätt ska kunna kombinera ett aktivt yrkesliv med ett familjeliv. Vi kan naturligtvis ha olika ideologiska utgångspunkter för detta. Jag tycker inte att det är ett dåligt jobb som de utför som har de här jobben. Tvärtom tycker jag att det är ett bra jobb, och det är en bra möjlighet att kunna vara med på arbetsmarknaden. I grund och botten tror jag, återigen, att vi är ganska överens i den grundläggande uppfattningen. Det är ett gissel att kvinnor tjänar mindre, äger mindre, styr mindre och är mindre aktiva i arbetslivet än män. Det finns inget grundläggande skäl till att det ska vara på det sättet.