Sexuella trakasserier inom Försvarsmakten

Herr talman! Gunilla Wahlén har frågat mig 1. om jag avser att i mina kontakter med Försvarsmakten verka för att utbildning i genuskunskap och förebyggande åtgärder mot könskränkningar utökas inom Försvarsmakten. 2. om jag avser att i mina kontakter med Försvarsmakten verka för att jämställdhets- och likabehandlingsfrågorna får en prioriterad ställning och omfattning som behövs i syfte att stärka jämställdhetsarbetet. 3. om jag avser att verka för en könsneutral värnplikt så att andelen kvinnor uppgår till 30-40 %. Med anledning av Gunilla Wahléns frågor får jag anföra följande. Försvarets yttersta uppgift är att trygga vårt lands oberoende och det svenska folkets rätt och möjlighet att självt besluta om sina egna angelägenheter. Därmed blir också Försvarsmakten en bärare av frihetens och demokratins idéer. Den uppgiften vore omöjlig att fullgöra utan en insikt om alla medborgares lika värde och en respekt för den enskilde individen. Vad gäller Gunilla Wahléns första fråga är det min uppfattning att Försvarsmaktens ledning bedriver ett både intensivt och seriöst arbete med genusfrågorna. Överbefälhavarens värdegrundsarbete ger ett tydligt uttryck för detta. Jag ser nu som den viktigaste uppgiften att föra ut detta synsätt i organisationen. Här finns förvisso åtskilligt att göra - men detta handlar inte främst om initiativ från försvarsministerns sida. Mitt svar på Gunilla Wahléns andra fråga är ja. Vad gäller Gunilla Wahléns tredje fråga ser jag det som angeläget att öka andelen kvinnliga medarbetare i försvaret. Det är av stor betydelse att inom Försvarsmakten, såsom överallt annars i vårt samhälle, ta till vara och attrahera de kompetenser man behöver, oavsett kön. Dagens problem är emellertid att vi inom ramen för en pliktlagstiftning som årligen omfattar mellan 50 000 och 60 000 unga män bara behöver utbilda ca 8 500. I det läget är det varken möjligt, önskvärt eller realistiskt att fördubbla pliktlagstiftningens omfattning till att omfatta även kvinnorna.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret, även om det inte är så uttömmande och fylligt som jag hade väntat mig. Riksdagen och regeringen har ju varit klara i ställningstagandet för jämlikhet och mot könskränkningar inom Försvarsmakten. Återigen har förekomsten av sexuella trakasserier inom Försvarsmakten påtalats, denna gång i samband med uttalanden från den avgående ordföranden för Värnpliktsrådet under värnpliktskongressen. Kvinnor som utsätts för sexuella trakasserier utsätts för en allvarlig kränkning och förnedring av sin person och sin personliga integritet. Sexuella trakasserier är en kränkning av mänskliga rättigheter. Det är ett vanligt mönster att utsatta personer inte vågar ta upp kränkningarna av rädsla för repressalier. Både män och kvinnor kan drabbas, men det vanligaste enligt undersökningar är att kvinnor är mest utsatta för sexuella trakasserier. En av grundorsakerna anses vara att kvinnor som grupp är i en underordnad position och att mannen har mera makt och vill befästa sin maktposition. Sexuella trakasserier kan leda till psykiskt lidande, långvariga sjukskrivningar och personliga tragedier eller att personen väljer att sluta sin tjänst. En studie som genomfördes inom Försvarsmakten 2005 visar att 36 % av kvinnliga officerare och 36 % av värnpliktiga samt 13 % av civilanställda kvinnor inom försvaret uppger att de har blivit utsatta för trakasserier på grund av kön eller av sexuell natur. Hur tacklar Försvarsmakten och förvarsministen detta faktum som arbetsgivare? De vidtagna åtgärderna, förändringarna och utbildningarna, har uppenbarligen inte varit tillräckliga. Vad har Försvarsmakten för målbild då det gäller att förhindra denna typ av förnedrande behandling av kvinnor? Det är uppenbart att delar av Försvarsmakten fortfarande genomsyras av en könsmaktsstruktur liksom andra maktstrukturer och en människosyn som tillåter respektive hemlighåller företeelser av kränkande slag. Nu krävs att åtgärder vidtas för att på allvar komma åt de bakomliggande orsakerna. Det är dags för en nollvision mot sexuella trakasserier inom försvaret. Tänker försvarsministern ta initiativ till en sådan nollvision?

Herr talman! Om man bara ser till uppgiften att 36 % av kvinnorna inom försvaret har ansett sig diskriminerade någon gång framstår Försvarsmakten nästan som en jämställd organisation jämfört med riksdagen. Jag erinrar mig den intervjuundersökning som Svenska Dagbladet gjorde bland riksdagsledamöter för ett antal år sedan. Den gav vid handen att många kvinnliga riksdagsledamöter ansåg sig diskriminerade. Vad blir slutsatsen av detta? Jo, slutsatsen av detta blir att myndigheten bedriver ett intensivt arbete med de här frågorna. Det har riksdagen gjort. Det har också Försvarsmakten gjort. Jag skulle vilja säga att det inte finns någon statlig myndighet som har arbetat så aktivt med de här frågorna som just Försvarsmakten i det värdegrundsarbete som överbefälhavaren har initierat. Det är oerhört viktigt att en organisation som ska vara det yttersta värnet om demokratins idéer själv är bärare av de värdena. Anledningen till att mitt interpellationssvar inte var så uttömmande som Gunilla Wahlén uppenbarligen hade väntat sig är i grunden att vi är överens om detta. Jag väljer kanske inte att formulera mig i de köns- och maktstrukturformler som Gunilla Wahlén gör. Men jag är minst lika angelägen som interpellanten om att Försvarsmakten arbetar aktivt med de här frågorna och ser till att människor behandlas på ett värdigt sätt och utan några ovidkommande hänsyn till kön, sexuell läggning, etnisk bakgrund eller annat. Det finns ingen anledning att sticka under stol med att Försvarsmakten, precis som alla andra organisationer och myndigheter i vårt samhälle, har åtskilligt att göra här. Jag besökte Högkvarteret förra veckan. Jag hade då tillfälle att träffa landets förbandschefer och skolchefer. Jag underströk för dem den oerhörda vikt som jag och regeringen fäster vid ÖB:s värdegrundsarbete och att det i väldigt stor utsträckning hänger på dem som chefer ute på förband och skolor att trycka ut de här värderingarna och det här arbetet i organisationen, annars stannar det vid vackra overheadbilder i Högkvarteret. Det är vi inte särskilt betjänta av. Så sent som för en halvtimme sedan träffade jag det nyvalda Värnpliktsrådet och diskuterade de här frågorna med dem. Jag kan konstatera att vi i väldigt hög grad är överens. Jag har försäkrat dem att jag kommer att ge Värnpliktsrådet stöd när de fortsätter att arbeta mot diskriminering och trakasserier inom Försvarsmakten.

Herr talman! Det gläder mig att höra att ministern nyligen har tagit upp dessa frågor med Värnpliktsrådet. Det är väldigt viktigt vilka signaler man ger från ledande ställning - och försvarsministern är naturligtvis en ytterst ledande person inom Försvarsmakten - och att man faktiskt visar, följer upp och ser att de värnpliktiga, unga män och kvinnor, verkligen känner att de har ett stöd och känner att de kan ta upp dessa problem om de uppstår när de gör värnplikten. Då Försvarsmaktens verksamhet numera inriktas mot internationella uppdrag motiverar detta ytterligare skärpningar av synen på könskränkningar och andra kränkningar. Förutom att förband tjänstgörande i internationella miljöer kan utsättas för ökade psykiska och fysiska påfrestningar så ställs höga krav på det moraliska handlandet. Den utbildning som genomförs om genusperspektiv och FN:s resolution 1325 inför ett utlandsuppdrag är viktig och bör utvecklas ytterligare. Resolutionen utgör en ram för kvinnors roll i fredsprocessen. Den slår fast att flickor och kvinnor berörs av konflikter på andra sätt än män. Detta faktum visar på nödvändigheten av kvinnors delaktighet och beslutsrätt på alla nivåer inom freds- och säkerhetsarbetet. Kvinnor som väljer att arbeta med konflikt- och säkerhetsfrågor är särskilt modiga kvinnor. Det är kvinnor som vågar ge sig in i en mycket manlig struktur där normer och regler sedan urminnes tider styrs av manliga värderingar och manliga lösningar på allmänmänskliga problem. Kvinnorna har oftast en lägre ställning än männen och deltar sällan i de rum där de avgörande besluten fattas. Helt riktigt säger försvarsministern i sitt svar att Försvarsmakten är bärare av frihetens och demokratins idéer med respekt för den enskilde individen. Men var finns kvinnorna i detta? Kvinnorna utgör endast drygt 4 % av dem som finns inom Försvarsmakten. Det är klart belagt att sexuella trakasserier är vanligast i miljöer som domineras av ett kön. Ministern svarar att i ett läge där vi bara behöver utbilda ca 8 500 värnpliktiga måste männen prioriteras och kvoteras in. Varför ska vi utesluta just kvinnorna, det ena könet? Hur ska man radikalt kunna öka andelen kvinnor inom försvaret med den politiken? Denna diskriminering finns inte inom utbildningsväsendet och inte inom polisen, och kvinnor kan bli busschaufförer. Varför ska dessa urvalskriterier finnas inom Försvarsmakten? Man kan ha andra urvalskriterier, till exempel längd. Man kan räkna in högskoleprov och idrottsutövande. Andra urvalskriterier är om man är född på ett udda eller jämnt datum eller om man är född på en udda eller jämn månad. Det finns olika urvalskriterier som man kan välja. Försvaret behöver nämligen allas kompetens och erfarenhet, även de unga kvinnornas. Därför är det helt nödvändigt att man ökar andelen kvinnor inom Försvarsmakten. Hur tänker försvarsministern gå till väga för att öka andelen kvinnliga medarbetare inom försvaret?

Herr talman! Låt mig först när det gäller genderarbetet och FN-resolutionen 1325 säga att vi arbetar aktivt med dessa frågor, och det kom senast till uttryck i samband med vår mission i Kongo där vi till och med hade en särskild genderrådgivare vid insatshögkvarteret. Jag tar väldigt allvarligt på frågan om hur personalen i Försvarsmakten bemöts och behandlas, på samma sätt som jag vet att Försvarsmaktens ledning gör det. Just den omständigheten att vi i botten har en pliktlagstiftning gör det extra viktigt. Man kan dra en parallell till grundskolan och mobbningsproblem i grundskolan. Mobbning är naturligtvis förfärligt var det än förekommer, men det får en särskild valör om den sker i ett sammanhang där man tvingar eleverna att vara. Det är inte frivilligt att vara i grundskolan, utan staten säger att man ska vara där. Då har staten också en skyldighet att se till att man behandlas på ett värdigt sätt. På motsvarande sätt är det om man inom ramen för en pliktlagstiftning har tjänstgöring i Försvarsmakten. Då har vi också ett ansvar för att se till att de som fullgör sin plikt bemöts på ett värdigt sätt. Då kan man fråga: Vad ska vi göra för att öka den kvinnliga andelen av personalen i Försvarsmakten? Ja, jag har inte något entydigt svar på den frågan. Jag konstaterar att utvecklingen gick åt fel från 2004 till 2005. Vi fick färre inryckta kvinnor, och vi fick färre intresseanmälningar. Möjligen var det delvis på grund av det antagningsstopp som då infördes. Bland yrkesofficerarna är det i dag knappt 4 ½ % som är kvinnor. Siffran är i och för sig bättre om man tar hänsyn till att det i många åldersklasser bland yrkesofficerarna inte var möjligt för kvinnor att komma in tidigare. Men det är naturligtvis totalt en låg siffra. Och i dag är det ungefär 13 % på yrkesofficersprogrammet som är kvinnor. Jag vet att det pågår ett arbete med intensifierad informations- och upplysningsverksamhet. Och jag tror att det finns anledning att ytterligare fundera en del på vad man kan göra för insatser. Jag vet också att man funderar på det inom myndigheten. Däremot är jag avvaktande, för att inte säga avvisande, när det gäller att vidga pliktlagstiftningen. Det beror på att vi redan i dag är i otakt med verkligheten. Allmän värnplikt för män korresponderade tidigare med Försvarsmaktens behov av personal. Men i dag har vi åldersklasser med unga män i storleksordningen 50 000-60 000. Men vi utbildar inte längre 40 000-50 000 värnpliktiga, utan vi utbildar kanske 8 000. Och där har vi så att säga redan i utgångsläget en problematik som i realiteten har urholkat den allmänna värnplikten. Om problemet är att vi behöver utbilda bara 8 000 av 50 000-60 000 så är det väldigt svårt att se att det ligger en lösning i att vi utvidgar pliktlagstiftningen till att omfatta 110 000-120 000 ungdomar, vilket vi skulle göra om vi införde allmän värnplikt även för kvinnor. I någon mening är det Försvarsmaktens personalbehov som måste vara styrande för uttag och utbildning. Men jag är fullt beredd att föra en diskussion om hur den uttagningen och den utbildningen ska kunna fullgöras inom ramen för pliktlagstiftningen på bästa möjliga sätt för att tillgodose Försvarsmaktens behov av personal och se till att vi får en mer balanserad könssammansättning än vi har i dag.

Herr talman! Det är vällovligt och bra att problemet uppmärksammas och att Försvarsmakten och försvarsministern tar det på allvar. Det har jag helt klart för mig. Men det går för långsamt. De sexuella trakasserierna minskar inte i den takt som man skulle önska. Och med tanke på att så få kvinnor finns i försvaret borde det kunna vara en nollvision inom försvaret att kvinnor inte utsätts för sexuella trakasserier. Självklart kan man göra en jämförelse med mobbning eftersom detta är en typ av kränkning. Och det är inte enbart kvinnor som blir utsatta för denna typ av diskriminering. Man kan bli utsatt för diskriminering på grund av sexuell läggning och annat. Självklart är det av yttersta vikt att försvaret kommer till rätta med detta. Men jag tycker att det går för långsamt. Jag tror att ett sätt att lösa detta problem är att det blir flera kvinnor inom försvaret. De kvinnor som faktiskt väljer att vara med i försvaret och faktiskt värna om landets säkerhet och vara med i fredsprocessen är en kraft och har en energi och en syn på deltagandet i detta som skiljer sig från killarnas. De går faktiskt ett steg längre. När det gäller sexuella trakasserier, kvinnors delaktighet och bra förebilder för kvinnor så tror jag att det är bra att man ökar andelen kvinnor i detta sammanhang. Man behöver inte ta med alla, utan man kan ha andra urvalskriterier än att bara välja bland män. Man kan till exempel ta ut 50 000-60 000 men välja med hjälp av födelsedatum för att få in både kvinnor och män i försvaret.

Herr talman! Jag delar interpellantens uppfattning att det är ett värde i sig att få flera kvinnor i försvaret och att flera kvinnor i försvaret bidrar påverkar värderingarna inom försvaret och utvecklar organisationen. Samtidigt konstaterar jag att jag inte på rak arm kan ange någon statlig myndighet som arbetar mer aktivt och mer intensivt med sin värdegrund i vid mening än vad just Försvarsmakten gör. Sedan kan man möjligen ana att Försvarsmakten jämfört med många andra statliga verksamheter har haft en längre väg att gå eftersom man har gått ifrån att vara en kommandostyrd och väldigt hierarkisk och mansdominerad organisation. Samtidigt tror jag att man också ska vara försiktig med att se alla former av diskriminering i ett genderperspektiv. Man behöver inte vara kvinna för att uppleva klassiska kvinnliga härskartekniker. Jag kan lova att jag som ung manlig riksdagsledamot har upplevt såväl osynliggörande och förlöjligande som undanhållande av information. Risken när man tar de tre exemplen och kallar det för manlig härskarteknik är att det kan skymma det förhållandet att det i organisationer finns problem med attityder som i intervjuundersökningar måhända tolkas som uttryck för könsdiskriminering men som i grunden kanske är uttryck för en skevhet i värderingar och bemötande som egentligen inte är könsrelaterade utan ganska generella till sin karaktär.