sexualbrottslagstiftningen

Fru talman! Maria Larsson har frågat vilka åtgärder jag avser att vidta dels för att svenska kvinnor ska få samma skydd av lagen som kvinnor har tillerkänts av Europadomstolen och den internationella domstolen för det forna Jugoslavien, dels för att ett nej till sexuella handlingar som uttalas av en kvinna i Sverige ska tillmätas samma vikt som det gör i till exempel Belgien, Irland och Storbritannien. Maria Larsson har slutligen frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att regeringen så snart som möjligt ska kunna presentera ett lagförslag till riksdagen som innebär att en frisk och nykter kvinnas nej till sexuella handlingar ska tillerkännas samma vikt som ett nej av en kvinna som är berusad, drogpåverkad, sjuk eller på annat sätt hjälplös. Låt mig inledningsvis säga att regeringen redan inom kort kommer att lämna ett förslag till riksdagen om en ny sexualbrottslagstiftning. Genom den ökar skyddet mot sexuella kränkningar och vi förstärker och tydliggör ytterligare varje människas rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande. Utgångspunkten för förslaget är att alla människor oavsett ålder och kön i varje situation har rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet och att en önskan att inte medverka i en sexuell handling ovillkorligen ska respekteras. Det är riktigt, som Maria Larsson framhåller, att Lagrådet i sin granskning över förslaget med hänvisning till den så kallade Bulgariendomen har efterfrågat en närmare analys av Europadomstolens tolkning av Europakonventionen och hur detta inverkar på vårt förslag i vissa hänseenden. Givetvis kommer också en sådan analys att redovisas i den kommande propositionen. Frågan om kravet på tvång i våldtäktsbestämmelsen bör tas bort till förmån för ett samtyckesrekvisit har utretts grundligt. Ingen i Sexualbrottskommittén - alltså inte heller det parti som Maria Larsson själv företräder - har förespråkat en sådan utformning, och även hos remissinstanserna har enigheten i princip varit total. Det viktigaste argumentet mot en sådan utformning av bestämmelsen är enligt min uppfattning att den leder till fokusering på offret och offrets beteende i samband med gärningen och därmed till en sämre situation för brottsoffret. Låt mig slutligen göra klart att när det gäller sexuellt utnyttjande av personer som på grund av till exempel berusning eller sjukdom befinner sig i ett hjälplöst tillstånd, saknar frågan om samtycke helt betydelse för den rättsliga bedömningen. Arbetet med en ny sexualbrottslagstiftning är nu inne i sitt slutskede. Förslagen bygger på ett omfattande arbete som har bedrivits med stor lyhördhet för de synpunkter som har lämnats av berörda instanser och intressenter. Jag är övertygad om att lagändringarna kommer att få effekter som går utöver vad som följer av den rena tillämpningen och att den kommer att bana väg för en attitydförändring och öka respekten för andra människors sexuella integritet och självbestämmande.

Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret. Det är glädjande att en lagstiftning äntligen är på gång. Många har väntat länge, men även med snigelhastighet når man så småningom målet. Jag kan dock känna oro för vad propositionen, som snart hamnar på vårt bord, kommer att innehålla. Det är det vi ska diskutera här i dag, nämligen om en kvinnas nej ska accepteras i domstol vid sexualbrottsmål eller inte. Justitieministern påstår i sitt svar att ingen ledamot och inget parti i Sexualbrottskommittén hade krav på att våldtäktsbestämmelsen skulle ersättas med ett samtyckesrekvisit. Det är riktigt, men kommittén var färdig 2001, och sedan dess har faktiskt en hel del hänt. Sedan kommittén avslutade sitt arbete har vi fått Europadomstolens dom mot Bulgarien. Den kom efter att Sexualbrottskommitténs förslag hade lags fram och efter att det hade sänts på remiss. Hade den domen funnits då tror jag att vi kristdemokrater, och förmodligen fler partier, hade tyckt att det var självklart att den nya lagen skulle leva upp till Europakonventionen när det gäller mänskliga rättigheter. Sverige är som rättsstat skyldigt att leva upp till Europakonventionen. Justitieministern vill hävda att den nuvarande lagen om våldtäkt genom domstolarnas praxis har fått en annan innebörd än lagens bokstav och att det inte krävs våld eller hot för att det ska vara fråga om våldtäkt. Men när justitieministern skriver ny lagtext och där ställer upp krav på våld eller hot, även om det är i mindre grad än förut, kan man inte hävda att man uppfyller Europakonventionens krav. En svensk åklagare måste ju då kunna styrka att gärningsmannen har använt våld eller hot, annars får man inte väcka åtal. Om jag tolkar justitieministern rätt, tänker han med öppna ögon föreslå en ny lag som uppenbarligen bryter mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter. När det gäller kommitténs diskuterande om krav på samtycke i lagen fanns ju diskussionen, även om ingen slutgiltigt krävde det. Argumenten mot det handlade om att det skulle bli en omvänd bevisbörda, men det skulle fortfarande vara åklagarens uppgift att bevisa att det var mot kvinnans vilja. Mannen skulle i sådana fall också få frågan vad han gjorde för att ta reda på om hon verkligen ville. Den frågan ställs aldrig i dag. Det skulle vara en väldigt stor skillnad. Kommitténs andra invändning var att kvinnan skulle få så kränkande frågor i rätten om lagen bygger på bristande samtycke. Om man undersöker domar - och det har man gjort vid den juridiska fakulteten vid Stockholms universitet - finner man att kvinnor redan i dag kränks i väldigt stor omfattning i den här typen av mål. Därmed har ju de argument som justitieministern anför faktiskt tappat sin bäring. Det som justitieministern ställer ut som en framtid är dagens verklighet och lär inte förvärras i någon högre grad, kanske inte alls eller tvärtom, om man skärper lagstiftningen i det här avseendet. Är det så att justitieministern med öppna ögon tänker förelägga riksdagen en lag som bryter mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter? Det tycker jag att justitieministern ska svara på här i dag.

Fru talman! Det är glädjande att justitieministern nu säger att sexualbrottspropositionen kommer inom kort. I och för sig har vi hört det förut, men jag litar på att justitieministern nu verkligen kommer till skott. "Inom kort" räknar jag som inom en månad eller åtminstone före jul. Det vore intressant att få en precisering av vad "inom kort" innebär. Vi ska inte glömma bort att justitieministern tillsammans med samarbetspartierna v och mp redan före förra julen hade en presskonferens kring den här propositionen, men ännu har vi alltså inte sett den. Det är snart sju år sedan det så kallade Södertäljefallet där en flicka blev våldtagen. Efter det tillsattes Sexualbrottskommittén. Kommittén var klar med sitt betänkande 2001. Nu är det 2004, och snart är vi inne i 2005. Med all sannolikhet kan en ny lag inte träda i kraft förrän 2006, i värsta fall 2007. Det har alltså gått sju, snart åtta år utan att vi har fått en ny lagstiftning, fast vi alla är överens om att den befintliga lagstiftningen inte fungerar. Jag tycker att det är alldeles för lång tid. Även om det är en svår lagstiftningsprocess - det har justitieministern alldeles rätt i - tycker jag ändå att det är för lång tid. Men det är inte första gången vi debatterar detta. Det har vi gjort tidigare. Maria Larsson säger att kvinnans nej ska respekteras, och det är givetvis så. Men det räcker inte med detta. Det kom Maria Larsson också in på tidigare. I dag ser lagstiftningen ut så, om jag har förstått den kommande propositionen rätt, att ansvaret fortfarande ligger hos kvinnan att se till att mannen förstår att hon inte vill vara med, att hon inte vill ha sex. Det självklara borde vara, tycker jag, att mannen har ett ansvar att ta reda på huruvida kvinnan vill ha sex. Det är en enorm skillnad om man gör den skillnaden i lagstiftningen. Som jag ser det ger dagens lagstiftning mannen en rätt att ta för sig om det inte finns ett uttryckligt: Nej, jag vill inte. Kvinnan kan, vilket många våldtagna kvinnor beskriver, ha blivit paralyserad: Jag visste vad som hände. Ändå kunde jag inte göra någonting. Många våldtagna beskriver det som: Jag lämnade min kropp. Ändå ser lagstiftningen sådan ut att mannen har en rätt att ta för sig. Han har inget ansvar att ta reda på huruvida kvinnan faktiskt samtycker. Det är oroväckande att, som jag har förstått det, denna felsyn fortfarande kommer att finnas i den nya lagstiftningen. Men justitieministern får gärna rätta mig. Sedan finns det andra saker vi skulle kunna ta upp, som vem som döms för sexualbrott. Om mannen är välrespekterad i samhället liksom vilken status kvinnan har kan ha stor betydelse för utgången i sexualbrottsmål, vilket också visats av en undersökning som gjorts vid Stockholms universitet. Till slut skulle jag vilja säga att lagstiftningen givetvis ska vara könsneutral. Jag använder alltid mannen som förövare och kvinnan som offer när jag beskriver detta, men det betyder inte att lagstiftningen inte ska vara könsneutral. Det ska den givetvis. Men jag beskriver verkligheten, och så ser verkligheten ut, med mycket få undantag.

Fru talman! Justitieministern! Detta är tydligen en ständigt pågående debatt. Vi ser med stor längtan på det utlovade lagförslaget. Jag och Folkpartiet liksom alla i denna sal och långt utanför salen väntar som bekant med spänning på lagförslaget, speciellt efter Lagrådets yttrande där man ytterligt tydligt pekar på att stor vikt bör fästas vid den tidigare nämnda domen i Europadomstolen. Där argumenterar man för att alla sexuella handlingar som inte bygger på samtycke ska vara straffbara, någonting som ju egentligen är ganska naturligt för var och en av oss - men inte för lagtexten. Det finns problem, vilket alla har påpekat. Hade Sexualbrottskommittén inte avlämnat sitt yttrande 2001, precis som Maria Larsson sade tidigare, hade man säkert argumenterat på ett annat sätt där också. Ett problem som fortfarande finns är naturligtvis bevisbördan. Hur i hela friden ska man avgöra om en sexuell handling har genomförts mot någons vilja när det inte påstås ha förekommit något våld över huvud taget? Jag skulle gärna vilja höra hur justitieministern ser på detta. Dessutom kommer man i debatten ständigt tillbaka till vad som kan anses vara hjälplöst tillstånd. Vad är hjälplöst tillstånd? Är det när jag är, grovt uttryckt, full som en alika, eller räcker det att jag, precis som Johan Linander sade, är så rädd att jag går utanför min kropp? Jag vågar inte göra någonting, jag är hjälplös, men naturligtvis är det inte så att jag rent fysiskt inte skulle kunna röra mig, springa och skrika. Vad är alltså, återigen, otillbörligt utnyttjande av en person på grund av berusning? Vi kommer ständigt tillbaka till detta: Vad är hjälplöst tillstånd? Här skulle jag också vilja höra vad justitieministern anser om gällande praxis, den som blivit så omskriven i bland annat Tumbamålet. Vi kan se att det man dömer efter i dag helt enkelt inte är vad det allmänna rättsmedvetandet kräver. Jag skulle vilja höra vad justitieministern tycker om detta. Att sexualbrottslagen är i stort behov av utveckling och förtydligande är helt uppenbart. Men det är också så att verkligheten inte hänger enbart på lagen. Lagen kan aldrig bli perfekt, det tror jag är helt uppenbart för oss alla här, utan det är gemensamma korrekta - vad det nu är - attityder och värderingar som måste till. Där vill jag återigen höra: Vad avser justitieministern att göra för att den nya lagen, även om den aldrig ens på papperet kan täcka in alla förutsättningar som finns i världen, de facto kommer att leda till fler fällande domar, till att fler kvinnor får upprättelse och till att fler män får straff och vård? Det finns ingen våldtäktsman som blir botad av enbart ett straff. Sedan kommer vi tillbaka till att regeringen ständigt anger att sexualbrotten är prioriterade. Det får ju väldigt liten effekt när man vet att i princip alla andra brott är prioriterade. Det är inte prioriteringen som sådan jag ifrågasätter, för vem i hela friden kan gradera helvetet? Vi har narkotikahandel, vi har vapenhandel, vi har människohandel, vi har sexualbrott - alla är prioriterade. Men hur ser justitieministern på möjligheten att med årets presenterade budget ge en verklig möjlighet för polis och domstolar att i fortsättningen klara upp mer än nu? 2003 års statistik visar 10 142 sexualbrott varav 2 565 våldtäkter - jag läser innantill, naturligtvis. 731 klarades upp. Alltså är fortfarande 9 411 kvinnors värsta mardröm ouppklarade. Vad avser justitieministern att göra åt detta?

Fru talman! Den här frågan belyser en del principiella frågor som ligger under det hela, inte minst frågan om etikens relation till politik och till juridik. Denna konflikt eller skillnad i tolkning mellan Europakonventionen och svensk rätt belyser också detta. I europeiska konventioner och rättighetsdeklarationer utgår man från att etik handlar om att kunna bedöma människors handlingar, om handlingarna i sig är goda eller onda, riktiga eller felaktiga. I svensk rätt har inte denna betoning på människors friheter, rättigheter och grundläggande värden varit lika tydlig tidigare. I och med det europeiska samarbetet och vår anslutning till EU har denna rättsfilosofiska tradition - den europeiska, den kontinentala, man kan säga den naturrättsliga rättstraditionen - fått en styrka och också börjat påverka svensk rätt. Om man därmed utgår från att det är människors handlingar vi ska bedöma handlar det inom exempelvis straffrätten inte bara om individualprevention och allmänprevention utan också om handlingarna i sig och att återskapa någon typ av rättvisebalans som har störts vid ett brott, när någon har begått en felaktig handling gentemot en annan. När jag nu läser justitieministerns svar saknar jag en del klargöranden utifrån mitt resonemang om en starkare betoning på mänskliga fri- och rättigheter. Mänskliga fri- och rättigheter är i det här fallet kvinnans rätt, eller mannens, men som vi vet handlar det ju oftast om kvinnans rätt att förverkliga ett grundläggande värde, det vill säga hennes frihet att säga nej till en sexuell handling. När jag läser justitieministerns svar ser jag att det först och främst refereras till Maria Larssons interpellation. Det står där att Maria Larsson slutligen har "frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att regeringen så snart som möjligt ska kunna presentera ett lagförslag till riksdagen som innebär att en frisk och nykter kvinnas nej till sexuella handlingar ska tillerkännas samma vikt som ett nej av en kvinna som är berusad, drogpåverkad, sjuk eller på annat sätt hjälplös". Det blir ju en retorisk fråga när jag ställer den, men jag vill ändå fråga: Är detta en korrekt beskrivning av rådande förhållanden, av rätten som den föreligger nu? Om det är det, och det utgår jag från att det är, betyder i så fall inte en kvinnas nej samma sak om hon inte är drogpåverkad, sjuk eller hjälplös? Då hamnar vi i den märkliga positionen där det står på s. 2 i svaret att justitieministern är rädd för att skriva in samtycke i lagtexten för att det skulle leda till en fokusering på offrets beteende. Men det handlar ju om offrets vilja, om offrets rätt att få förverkliga sin frihet. Det är inte beteendet som det ska vara en fokusering på utan hennes vilja.

Fru talman! Jag kan säga att eftersom ni är fyra personer kanske jag inte i första inlägget hinner besvara alla frågor, men jag får återkomma i den mån det är möjligt. Nu säger interpellanten med flera att hade Bulgariendomen varit känd när utredningen gjordes hade resultatet blivit ett annat. Jag tror inte ett ögonblick på det, för när man studerade Bulgariendomen kom man fram till att på det sätt som polis- och åklagare i Bulgarien tillämpade lagen kunde man inte anse att det bulgariska rättssystemet var förenligt med Europakonventionen. Att dra slutsatsen att svensk lagstiftning därigenom skulle bryta mot Europakonventionen är inte bara en överdrift utan en direkt felaktighet. Vi skulle inte behöva ändra lagen för att uppfylla kravet från Europadomstolen utan det görs redan i dag. Det går alltså inte att jämföra på samma sätt som polis och åklagare, där man har gjort en sådan snäv begränsning och ställt så höga krav på att offret måste göra motstånd för att åtal ska kunna väckas. Det är därför som man har kritiserat Bulgarien. Så är det inte i Sverige. Så är det inte i dag. Alla de fall som nämnts här är ju straffbara och kriminaliserade. Om man till exempel utnyttjar den som är berusad, om man utnyttjar den som är sovande, om man utnyttjar någon som är i hjälplöst tillstånd på något annat sätt är det redan i dag kriminaliserat. Man ställer alltså inte de kraven ens i dag. Vid en närmare analys är jag övertygad om att man skulle komma fram till precis samma slutsats, och låt mig också understryka att Lagrådet inte har avstyrkt det här på något sätt. Lagrådet har efterlyst en analys. Det tycker jag är jättebra. Självklart ska vi efterkomma det, därför att det här är väldigt komplicerat. Speciellt som det gäller Europakonventionen i förhållande till svensk rätt och man dessutom har tillämpningen av bulgarisk rätt är det självklart att vi ska göra en närmare analys. Då kommer det att klart och tydligt framgå, så att det inte behöver bli några missuppfattningar. Den här frågan är som sagt utredd, och det är jättebra. Därför att då gjorde man en ordentlig, grundlig prövning. Det är ingen ny fråga. Den finns i vissa länder. För att beskriva det här kort, samtyckesprincipen finns i två fall. Det ena är det som nämndes, när man vänder på bevisbördan. Det har man i bred enighet kunnat konstatera inte är ett bra system, helt enkelt av det skälet att väldigt många oskyldiga människor skulle sättas i fängelse. Den andra varianten som diskuteras - och det är den som man framför allt har analyserat här - är alltså att allt ska bygga på huruvida kvinnan har samtyckt eller inte. Det i sin tur, som man har till exempel i England, leder inte på något sätt fram till fler fällande domar, om man nu har det som mål, vilket vi alla har, utan vad det leder till är en fokusering på klädsel, på vad hon ville, hur hon betedde sig, hur hon dansade innan och fick kontakt, hur många sexuella kontakter hon har haft med den personen eller med andra. Allt fokuserar på det. Och det är åt precis motsatt håll vi vill gå. Precis som sägs här ställs det fortfarande sådana här frågor. Trots att det finns ett starkt stöd i lagen och i tillämpningarna för att man inte ska göra det så sker övertramp, även om det har blivit bättre. Det vill jag säga. Det är bara det att det inte diskuterades tidigare. Men vi ville gå åt andra hållet. Vi ville inte vrida frågan tillbaka. Framför allt är det förstås av sakliga skäl, men det finns också demokratiska skäl. Vi har en enig utredning, och 65 av 66 remissinstanser säger nej, vi ska inte ha det här. Det vore ohyggligt odemokratiskt och ett svek mot alla de personer som har väntat på det här om vi inte skulle genomföra något som vi har en sådan total enighet om att vi aldrig tidigare varit med om det. Sedan ska vi också ha klart för oss att det inte är så att det nu går att skriva in ett samtycke, utan det man nu i så fall får göra är att stoppa allting och börja om, tillsätta en ny kommitté. Därför vill jag avsluta med att fråga: Är det verkligen det som ni vill? Ni kanske inte representerar hela era partiers uppfattning, för det tror jag inte, men vill ni att vi nu ska stoppa detta, börja om och tillsätta en ny utredning? Då blir det nämligen som Johan Linander säger, en lag någon gång framåt 2008 eller 2009 i bästa fall. Då ska man utreda det som precis har utretts. Därför vill jag ha svar på den frågan.

Fru talman! Det är inte bara vi som står bakom den här kritiken och anser att man bör titta närmare på vad Europadomstolen har sagt. Det är precis som justitieministern sade, det är Lagrådet som åberopar det här. Det gör man inte bara i form av att man vill ha en analys utan man gör det också i form av att man skriver att det finns anledning att fästa större vikt vid den så kallade Bulgariendomen, och för att inte bryta mot Europakonventionen när man inför en lagstiftning bör man noga överväga vad man ska göra. Så står det. Det är alltså en analys parad med förändringar i den lagstiftning som planeras som bör övervägas enligt Lagrådet. Det är möjligt att vi som står här och argumenterar inte i justitieministerns ögon anses särskilt kompetenta. Men Lagrådet får vi väl fästa en viss tilltro till. Det är en av utgångspunkterna för den här debatten. Jag hoppas att justitieministern faktiskt fäster avseende och vikt vid vad Lagrådet säger. Annars tycker jag att det är anmärkningsvärt. Det finns länder som resonerar annorlunda, som har tagit till sig Bulgariendomen, som faktiskt har omformat sin lagstiftning på det här området sedan den avkunnades. Storbritannien är ett sådant exempel. Den 1 maj i år införde man en ny sexualbrottslagstiftning där man stärker brottsoffrets ställning i rättsprocessen utan att för den skull göra avkall på att bristande samtycke ska utgöra gränsen för våldtäkt. Bland annat har möjligheten att försvara sig med att säga att man ärligt trodde att det fanns samtycke försvunnit. Lagstiftningen innehåller också, och det här tycker jag är intressant, ett antal kriterier för att pröva om det var rimligt i lagens mening att anta att samtycke förelåg. Varför kan inte Sverige när Storbritannien kan? Är justitieministern beredd att faktiskt inte bara analysera, som Lagrådet också har begärt, utan också pröva hur lagen kan skärpas? Det måste nödvändigtvis inte ske med ett uppskjutande av det som är planerat. Det är naturligtvis bättre med lite än med ingenting alls. Däremot tycker jag att man bör tillsätta en ytterligare utredning som tittar vidare på detta utifrån den här domen, med tanke på att vi annars riskerar att faktiskt hamna där Bulgarien har hamnat, att dras inför domstol. Jag är som sagt var fortsatt förvånad över att justitieministern uppenbarligen tänker stå fast vid det här. Man har inte tagit till vara Lagrådets synpunkter mer än till dels när det gäller analysen. Det vore intressant att få höra det utvecklat. Jag tycker att det är onödigt att fördröja lagstiftningen. Lägg det som finns på bordet, men utveckla resterande och kom med tillägg om det finns erforderliga skäl för att göra det. Det är orimligt att Sverige, som brukar företräda och biträda de mänskliga rättigheterna i alla sammanhang, riskerar att bli draget inför domstol på ett nesligt sätt och bli anklagat för att bryta mot mänskliga rättigheter. Storbritanniens exempel är efterföljansvärt. Kan man fastställa ett antal kriterier där så bör vi kunna det också i Sverige.

Fru talman! Justitieministern hävdar att dagens lagstiftning redan täcker upp de situationer som vi fyra som sitter här beskrev. Men det stämmer inte - åtminstone inte i det fall som jag beskrev, när kvinnan inte har gjort motstånd. Båda parter kan vara helt överens om de faktiska omständigheterna. Kvinnan säger själv att hon inte gjorde något motstånd och inte sade någonting, och att hon var så rädd att hon inte vågade. Hon blev paralyserad och lämnade sin kropp, som man ofta beskriver det. Den man som då tar för sig kan inte dömas för sexualbrott enligt dagens lagstiftning. Jag blev lite förvånad över att justitieministern säger så helt tvärsäkert att Bulgariendomen ska tolkas på ett visst sätt. Det finns åtminstone tre stycken professorer, Leijonhufvud, Wennberg och Diesen, som har uttalat sig om frågan i motsatt riktning mot vad justitieministern gör nu. Jag blir ytterligare lite förvånad när justitieministern säger att ett samtyckeskrav kommer att sätta fokus ännu mer på kvinnans klädsel, hur hon dansar på dansgolvet och så vidare. Jag utgår från att justitieministern inte menar att en kvinnas klädsel och rörelsemönster på dansgolvet ska kunna tolkas som ett ja till sex. Man skriver tydligt i förarbetena vad som ska räknas som samtycke, så det är klart att domstolen i ett sexualbrottsmål inte ska ta hänsyn till sådana ovidkommande saker, som har hänt tidigare under kvällen. Jag förstår att justitieministern inte tänker ta med samtyckeskravet i sexualbrottspropositionen. Från Centerpartiets sida kommer vi att yrka på det, men vi har inte för avsikt att stoppa den nya lagstiftningen om vi nu inte får igenom vårt krav. Vi hoppas att en ny, bra regering efter 2006 års val kan göra det.

Fru talman! Jag känner mig som en papegoja. Man kan nästan tro att vi har läst in oss på samma handlingar, vilket vi naturligtvis också har gjort. Också jag är förvånad över att justitieministern så kategoriskt helt kan avskriva Bulgariendomen och säga att vi i Sverige i princip redan uppfyller detta, vilket vi ju vet att vi inte gör. Johan Linander har bland annat tagit upp detta tidigare i dag. Om justitieministern nu inte sätter någon tilltro till mina bristfälliga juridiska kunskaper - vilket han inte heller ska göra - så undrar jag om han lyssnar på Lagrådet. Finns det någon källa som man ska lyssna till så är det Lagrådet, och där säger man klart och uttryckligt att de citerade uttalandena i domen emellertid ger vid handen att Sverige för att inte bryta mot Europakonventionen är skyldigt att införa lagstiftning som medför att varje sexuell akt som inte bygger på samtycke ska vara straffbar. Hur ser justitieministern på det uttalandet? Man måste ju i alla fall respektera Lagrådets juridiska kunnande. Lagrådet säger också någonting som jag undrar om justitieministern har tagit fasta på. Det är något som vi i Folkpartiet har tittat mycket på under den senaste tiden. Lagrådet säger tydligt att man kan överväga att mjuka upp kravet på att en person har befunnit sig i - och nu kommer vi till det här igen - hjälplöst tillstånd. Man mjukar alltså upp kraven på detta och låter straffbestämmelserna omfatta även de fall där en person har befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Man skulle kunna anse att det är i linje med Bulgariendomstolen att utforma lagtexten på det sättet. Jag skulle vilja höra vad justitieministern säger om detta. Vi kommer alltså tillbaka till det hjälplösa tillståndet och till huruvida gällande praxis fortfarande ska anses vara praxis enligt justitieministern. Jag hade också en hel del andra frågor. Vad avser till exempel justitieministern att göra för att den nya lagen verkligen ska få ett reellt inflytande i vardagen hos kvinnor och i kvinnors liv? Folkpartiet kommer inte heller att gå emot lagen, men vi hoppas att den blir mer fulländad än utkastet har varit.

Fru talman! När det är flera interpellanter eller flera som deltar i debatten finns det en möjlighet för en minister att välja lite grann mellan vad som ska svaras på eller inte. Jag ska därför begränsa mig, och fråga om ministern anser att en lagreglering som bygger på samtycke skulle försvaga kvinnans ställning och hennes rättigheter.

Fru talman! Jo, vi sätter stor tilltro till Lagrådet, och vi fäster stor vikt vid att det har kommit en dom som handlar om de här sakerna. Vi överväger detta noga. Allt det här stämmer. Vi kan konstatera att vi redan i dag har en lagstiftning där det inte ställs krav på att det i varje situation ska vara våld eller hot om våld. Vi har alla de situationer som jag berättade om. Självfallet tycker vi att det är bra att en sådan här diskussion har förts. Vi fäster stor vikt vid detta. Jag ska svara lite kort på några saker som ni har tagit upp här. Storbritannien har haft detta i tio år, men det går inte att jämföra det brittiska rättssystemet med det svenska. Där har man common law ; det bygger på rättspraxis jämfört med svensk lagstiftning. Däremot ska det självklart till en utvärdering av den nya lagen från början. Det tycker jag är viktigt att framhålla. Det finns ingenting som säger att detta inte ska utvärderas på samma sätt som andra saker. Det finns inget som säger att det aldrig någonsin kommer att ske någon ändring i den här lagen. Det är 75 större eller mindre ändringar. Det kommer alltså att ske en utvärdering. Hur ska vi då kunna se till att lagen följs? Det räcker ju inte bara med lagstiftning, som sades här. Vi har givit ett uppdrag till JämO Claes Borgström, som ska se hur lagen tillämpas, hur kvinnor bemöts i rättssalen och hur man ska kunna få dem att anmäla i större utsträckning. Det räcker inte med bara lagstiftning. Men det går inte att som Johan Linander säga att vi ska ha den nya lagen nu, men bygga in samtycke. Det går inte! Man får välja. Antingen har vi lagen, eller också säger vi att vi ska ha samtycke. Då stoppar vi allting och så börjar vi om. Det finns inte någon utredning eller några remissinstanser som på något sätt säger att vi ska lägga in samtycke i det här. Det är omöjligt. Det går inte heller att skriva in i förarbetena att man inte ska tillmäta betydelse av de saker som jag nu nämner samtidigt som man ska fokusera på kvinnan och samtycket. Självfallet poängterar man då just huruvida det har varit ett samtycke eller inte. Då går det inte att ha det så; det går inte att blanda äpplen och päron på det sättet. Vi vill gå ifrån det synsättet och i stället ge ett bättre stöd för kvinnan, både i lagstiftning och i tillämpning. Vi har en lång bit kvar - det är ingen tvekan om det. Men vi får en betydligt bättre lagstiftning. Sedan ska vi följa upp den på olika sätt, bland annat genom det uppdrag som vi har givit. Frågan om hjälplöst tillstånd är ett mycket vidare begrepp än vad många känner till. Det är inte så att man måste vara utslagen på något sätt eller inte rent fysiskt kan göra motstånd. Det kan till och med vara så att man är aktiv själv i ett sådant hämningslöst beteende att man faktiskt är i ett hjälplöst tillstånd. Det är viktigt att komma ihåg detta. Man ser ju gärna en bild framför sig där någon måste vara totalt utslagen. Så är det inte! Man kan på många sätt vara väldigt aktiv i de olika handlingarna, men vara i en sådan situation att man faktiskt är i ett hjälplöst tillstånd. Det är viktigt att lyfta fram detta, och det finns också i svensk rättspraxis. Jag har säkert missat någon fråga här, men jag har ju möjlighet att återkomma.

Fru talman! Det är inte lätt att komma ihåg allt. Tack för klara besked! Vi kan höra och förstå att lagstiftningen inte kommer att innehålla någonting av det som vi har stått här och önskat i dag. Något avseende kommer inte att fästas vid Bulgariendomen. Något avseende kommer inte heller att fästas vid vad Lagrådet har sagt. En analys kommer att följa, men det blir inga förslag till förändringar utifrån den analysen. För mig syns det lite märkligt att man kan göra en analys och på förhand uppenbarligen veta vad den kommer att resultera i. Här gör man en analys, och man kommer att se att det finns öppningar. Det finns det uppenbarligen eftersom alla jurister inte är överens med Thomas Bodström om att Bulgariendomen inte skulle ha något att göra med mänskliga rättigheter och Sveriges rättsförhållande till detta. Om man gör en sådan analys och man skriver om den i den proposition som ska läggas fram för riksdagen bör man också, om man är ansvarsfull, fortsätta att omedelbart utreda den delen. Man bör inte nöja sig med att utvärdera den nya lagen, utan man bör faktiskt omedelbart tillsätta en utredning som kan djupdyka i problematiken. Man bör naturligtvis också stämma av på vanligt sätt i form av remisser, för det här har ingen remissinstans fått chans att yttra sig över därför att saken inte var aktuell när remissbehandlingen ägde rum eller när kommittén satt och arbetade. Jag tycker att det är oerhört viktigt att poängtera det, och jag tycker att det är en justitieministers ansvar att faktiskt se till att vi följer de mänskliga rättigheterna och att Sverige inte riskerar att släpas inför Europadomstolen på ett så här nesligt sätt. Jag skulle gärna vilja att justitieministern kunde tillstyrka att man omedelbart tillsätter en sådan utredning för att belysa den här frågan och djupdyka i den, så att vi är på den helt säkra sidan, vilket jag inte tror att vi är. Jag tror att det föreligger en risk. Flera med mig tror att det föreligger en risk, och det är justitieministerns ansvar att faktiskt ta den frågan på allvar.

Fru talman! Jag svarar först på Per Landgrens fråga. Jag har delvis svarat på den. Jag anser att kvinnorna får en sämre position. Juridiskt, rent tekniskt, tror jag i och för sig inte att de får det sämre, men de får en mycket svårare situation med alla de frågor och allt det fokus som blir. Jag tror att det skulle kunna leda till att det blir färre anmälningar i stället för flera. Och, som sagt, det här har funnits i tio år i England. Och åklagare som har studerat det här säger att det inte är fler fällande domar där på något sätt. Det finns en inbyggd svårighet i sexualmål på grund av den bevisning som kan finnas, men där man har det här är det inte på något sätt ett bättre resultat, och det var ju bland annat det som man studerade. Jo, vi är helt överens om att det är av yttersta vikt att Sverige följer de mänskliga rättigheterna, och självklart har vi analyserat det här på Justitiedepartementet, och det har inte bara skett efter Lagrådets yttrande, utan vi har gjort det tidigare. I lagrådsremissen var det uppenbarligen inte tillräckligt analyserat och visat, och vi tar till oss av den kritiken. Därefter har vi fortsatt att analysera, under de veckor som har gått sedan lagrådsyttrandet kom. Vi tar det på allra största allvar. Vi har den största respekten för det yttrandet, men det har inte på något sätt från Lagrådets sida sagts att det här avstyrks därför att det strider mot Europakonventionen och så vidare. Vi efterföljer Lagrådet. Sedan kan vi inte bedöma den här lagen och sätta i gång nya lagförslag samtidigt som en ny lag träder i kraft. Det skulle vara ett fullkomligt unikt beteende. Det är däremot viktigt att vi följer och utvärderar den nya lagen för att se om det behövs kompletteringar eller ändringar, större eller mindre. Det vet vi inte. Det har ju visat sig bland annat när det gäller kvinnofridskränkningen och sexköpslagen att det har varit nödvändigt. Man har just följt arbetet och sett att detta inte har tillämpats på det sätt som kanske var önskvärt från början. Det är självklart att vi gör detta. Hur det sedan blir i framtiden vet vi inte. Men nu ska vi lägga fram det här förslaget, som jag ändå någonstans tror att det finns en stor enighet kring. Sedan kan vi fortsätta att diskutera de här sakerna, och det lär vi göra därför att vi har en bra bit kvar innan vi kan känna oss nöjda med hur det fungerar för kvinnor i de här situationerna. Där tror jag också att vi faktiskt är väldigt överens. Tack så mycket för en bra debatt!