särbehandling på arbetsmarknaden

Fru talman! Göran Lindblad har frågat om jag av- ser vidta åtgärder för att införa positiv särbehandling på den svenska arbetsmarknaden. Positiv särbehandling är redan i dag tillåten enligt jämställdhetslagen. Åtgärden kan användas för att skapa lika möjligheter i praktiken och måste ha stöd i jämställdhetsplan eller annat personalpolitiskt beslut hos arbetsgivaren. Frågan om positiv särbehandling som en del i ett planmässigt främjande av etnisk mångfald diskutera- des vid tillkomsten av 1999 års lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Regeringen ansåg då att den nya lagens bestämmelser om aktiva åtgär- der för att främja etnisk mångfald var tillräckliga och att det inte var nödvändigt med en bestämmelse om positiv särbehandling på det området. Regeringen uteslöt dock inte att frågan kunde behöva prövas på nytt när lagen varit i kraft en tid och effekterna av den kunde ses. Trots lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet har vi i dag ännu en situation där inte alla individer i Sverige har samma chans att lyckas i ar- betslivet på grund av sådana faktorer som etnicitet. Den relativa arbetslösheten bland utlandsfödda är tre gånger högre och sysselsättningsintensiteten 15 % lägre än bland infödda. Situationen på arbetsmarkna- den är paradoxal. Det råder brist på arbetskraft inom vissa yrken samtidigt som det finns en arbetskraftsre- serv bland yrkesutbildade invandrare vilka ofrivilligt har hamnat i arbetslöshet eller i yrken som inte mot- svarar deras formella utbildningsnivå. Det är nödvän- digt av såväl individuella som samhällsekonomiska och demografiska skäl att bättre ta till vara all den kompetens som finns hos personer som har en annan etnisk tillhörighet. Regler som tillåter positiv särbe- handling skulle kunna ha en positiv betydelse i detta sammanhang. Jag är väl medveten om att positiv särbehandling innebär ett avsteg från principen om lika behandling. Bestämmelser som tillåter sådan särbehandling bör därför endast komma i fråga när intresset av att främja möjligheterna för en viss grupp är starkare än intresset av att alla formellt ska behandlas lika. Med hänsyn till den stora klyftan mellan infödda och ut- landsfödda på arbetsmarknaden finns det enligt re- geringens mening skäl att överväga bestämmelser som tillåter särbehandling som ett led i strävandena att främja etnisk mångfald. I linje härmed har den parlamentariska kommitté som ska överväga möjligheterna till en sammanhållen diskrimineringslagstiftning också fått i uppdrag att överväga om regler om positiv särbehandling på grund av etnisk tillhörighet bör införas i arbetslivet. I uppdraget ingår således att närmare överväga både fördelar och nackdelar med positiv särbehandling. Jag utgår från att utredningen kommer att ta upp sådana praktiska och andra frågeställningar kring positiv särbehandling som Göran Lindblad uppmärksammar.

Fru talman! Jag får tacka så mycket för svaret, Mona Sahlin. Så står vi här i kammaren igen och debatterar utanförskap och hur man ska kunna få lika rättigheter och möjligheter. För ett och ett halvt år sedan stod vi också här i kammaren. Då hade Mona Sahlin alldeles nyligen i radio uttalat att man kanske skulle tänka sig positiv särbehandling. Då var statsrådet t.o.m. inne på kvotering. Då frågade jag Mona Sahlin hur man kan veta att ett uttalande om ett möjligt lagförslag gäller ett möj- ligt lagförslag eller om det möjliga lagförslaget, efter- som det är omöjligt, enbart är ämnat för en eller an- nan debatt. Det har gått ungefär ett och ett halvt år sedan vi hade diskussionen. Egentligen har inte så mycket hänt i sak. Framför allt har det inte inträffat några förbätt- ringar för de människor som är berörda. Jag läste även i Göteborgs-Posten en intervju med statsrådet. Mona Sahlin berättade om den positiva särbehandlingen i USA, vilken har pågått i över 30 år. För egen del var jag på ett symposium som Hudson Institute ordnade i Indianapolis i november i fjol. Symposiet handlade om racial relations. Vi resone- rade mycket kring positiv särbehandling. Där hade man dragit erfarenheten att när detta introducerades var det möjligen acceptabelt. Då gällde det att lyfta upp en rätt stor minoritetsgrupp relativt en annan väldigt stor majoritetsgrupp. Men man menade att detta nu hade havererat när det fanns så många olika minoriteter. Vilken etnisk minoritet ska lyftas upp genom en kvotering eller positiv särbehandling? Var går grän- sen mellan kvotering och positiv särbehandling? Jag inser att om det sker en kvotering sätts det upp strikta regler för hur många och vilken sort som ska komma in här eller där. Hur gör man detta? Vad vill Mona Sahlin själv göra här? Det dröjer antagligen ett par år innan utredningen som just har fått uppdraget - utredningen har inte börjat att titta på frågan än - kan lägga fram ett färdigt förslag. Har statsrådet några som helst egna synpunkter och öns- kemål om hur detta ska fungera? När slutar man t.ex. att vara invandrare? Är det den etniska bakgrunden som sådan som ska vara grund för den tilltänkta posi- tiva särbehandlingen? Vilken etnisk bakgrund? När är man för uppblandad för att räknas som etniskt avvi- kande? Vem ska man ta fram före någon annan? Det här är många stora och svåra frågor som behöver svar. Fru talman! Jag var i stadsdelen Hjällbo i Göte- borg senast i fredags. Där hade ett stort antal medbor- gare samlats på torget. De var upprörda över att Gö- teborgslokaler - ett företag som ägs av Framtiden- koncernen, ett helkommunalt s.k. allmännyttigt före- tag - hade bestämt sig för att säga upp en lokal handlare. Han heter Simmo, och han har en liten butik där han säljer orientalisk mat av olika slag. Man ville överlåta lokalytan till ICA/RIMI, som behövde utöka lite grann. Nu är inte lokalen särskilt stor, och jag tänker inte lägga mig i huruvida just Simmo får vara där. Det är i stället fråga om ett överhetsper- spektiv som Mona Sahlins partikamrater i Göteborg visar. Man bestämmer åt människorna att sortimentet i ICA är bättre. Det är en revolution på gång i Hjällbo. Det finns ungefär 7 000 invånare i Hjällbo. Det är 2 600 som har skrivit på protestlistor till förmån för butiken. Det här, Mona Sahlin, är diskriminering. Hur ska en posi- tiv särbehandling klara detta? Jag fick en inbjudan av statsrådet Sahlin i sam- band med att vi debatterade i radion före påsk att vi skulle mötas vid de omtalade grillarna på Fittja äng. Jag kommer gärna dit. Jag kontrar med att jag tycker att vi ska utbyta åsikter både i Botkyrka, på torget i Hjällbo och kanske någonstans i Malmö inom den närmaste tiden. Vi behöver bara bestämma datum, Mona Sahlin, så ställer jag gärna upp.

Fru talman! Det senare kan vi återkomma till via våra sekreterare. Självklart tycker jag att en sådan diskussion är intressant både i Hjällbo, i Botkyrka och på andra ställen. Jag vill dock hänga upp mitt svar på ett citat av Göran Lindblad själv i hans interpellation. "De som av olika anledningar sökt sig till vårt land för att ska- pa sig en bättre tillvaro möts i dag av många hinder." Det är bl.a. diskriminering och fördomar. Det är vik- tigt att vi är överens om det. Det finns diskriminering. Den finns både på arbetsmarknaden och på andra håll i samhället, som Göran Lindblad själv har uttryckt. Vi har i dag en lagstiftning som förbjuder både di- rekt och indirekt diskriminering men som också stäl- ler krav på det som i lagen heter aktiva åtgärder. Det räcker inte bara att notera diskriminering utan arbets- givaren måste också vidta egna aktiva åtgärder. Denna lag har funnits en längre tid. Göran Lind- blad och jag är överens om att det förekommer diskriminering, trots att den är förbjuden. Jag har försökt att uttrycka att vi i dag har negativ särbe- handling. Det är ett annat sätt att beskriva diskrimine- ring. Grupper av människor, individer, blir i dag negativt särbehandlade enbart beroende av sitt ur- sprung, sin hudfärg eller sitt namn. Till det tror jag att både jag och Göran Lindblad har fått många vittnes- mål genom åren från förtvivlade människor med högskoleutbildning som inte ens får komma till inter- vju. Jag har aldrig förespråkat kvotering, och jag kommer aldrig att göra det. Det är ogörligt i ett sam- hälle där det är upp till varje individ att definiera sin etnicitet. Det kan aldrig staten göra. Däremot finns positiv särbehandling redan i dag när det gäller kön. Jag vill pröva en liknande ut- gångspunkt. Den bygger på - och det är viktigt att säga - att det är arbetsgivaren som ges en möjlighet att ge en kompetent sökande från en underrepresente- rad grupp företräde till en befattning, även om det finns andra sökande som har lika kvalificerade bak- grunder. Det är detta vi diskuterar, Göran Lindblad, inte att vi ska säga x chilenare eller y turkar. Om en arbetsgivare klokt nog inser att aktiva åtgärder kräver någonting mer, och han vill vidta åtgärder eftersom han känner att han skulle sälja fler produkter om hans personal består av fler människor från samma grupper som hans kunder kommer från, eller om en annan arbetsgivare ser att för att få relevans hos den befolk- ning hans företag ska bemöta behövs en annan etnisk sammansättning på personalen, och arbetsgivaren vill ha den möjlighet som i dag finns för kön men inte när det gäller etnicitet, ska prövas av denna utredning. Det är mil från alla diskussioner om kvotering eller att etniskt rangordna människor. Det är en möjlighet i lagstiftningen. Här finns många exempel från andra delar av världen där det finns ett liknande tänkande. Det finns både positiva och negativa erfarenheter. Vår egen diskrimineringsombudsman har också tyckt att posi- tiv särbehandling borde vara tillåten t.ex. vid uttag- ning till intervju. Det ska också vara möjligt att ta ut personer som tillhör en underrepresenterad grupp när det handlar om kompetensutveckling med sikte på framtida befordran. Detta är mitt svar på frågan om vad jag själv har tänkt mig. Det ska finns möjligheter för framsynta arbetsgivare som vill kunna, vid lika kompetens, välja en person beroende på den etniska bakgrunden, dvs. att göra det som i dag är negativ särbehandling till något positivt. Jag vill att denna utredning ska pröva hur en sådan lagändring kan se ut.

Fru talman! Diskriminering är ingenting som man kommer åt enbart med hjälp av lagstiftning. Snarare går allt det som Mona Sahlin har pratat om att göra redan i dag för den arbetsgivare som så önskar. Det är många arbetsgivare som gör det. I min egen tandläkarverksamhet på kriminal- vårdsanstalten för ett antal år sedan anställde jag en tjej från Marocko. Det var lite ovant för tjyvarna på anstalten med en tjej som var annorlunda klädd från ett annat land. Men det visade sig vara ett lysande tilltag att anställa henne eftersom hon talade både arabiska och franska. Det gjorde att vi inte behövde kalla in tolk så ofta som vi hade behövt göra tidigare. Det finns många sådana åtgärder som kan göras i dag inom befintlig lagstiftning. Det finns ingen som helst anledning att man då ska stifta en särskild lag. Om Mona Sahlin menar att man bara ska ge en möj- lighet blir det en alldeles tandlös lag. I stället bör man satsa på att lagföra utifrån den lagstiftning som redan finns. Vi vet båda två att det pågår en del diskrimine- ring. Jag varnade när lagen antogs att den var så lud- digt utformad att den inte skulle vara effektiv. Jag förordar hellre en samlad lagstiftning som slår fast att all diskriminering är olaglig oavsett orsak, vare sig det är fråga om etnisk, religiös eller sexuell bakgrund. Det ska vara en tydlig lag. Det är tydligt att denna utredning har fått i uppdrag att jobba med denna fråga. Det är bra. Det är också bra att slå samman ombudsmannafunktionerna. Jag förstod på intervjuerna i Göteborgs-Posten - stämmer det, Mona Sahlin? - att statsrådet skulle kunna tänka sig att även lägga in jämställdhetsom- budsmannen i detta, så att det blir en organisation, oavsett skälet till diskriminering. Det förekommer faktiskt att en bisexuell, färgad kvinna blir diskrimi- nerad. Ska hon då springa till tre fyra olika ombuds- män för att få sitt fall utrett? Det är fullständigt orim- ligt. Vi är säkert helt överens om vart vi vill nå. Det är bara det att vi har olika ingångar när det gäller huru- vida man ska lagstifta eller inte. Jag fick inget riktigt tydligt svar om vad Mona Sahlin egentligen vill. Vill statsrådet att man inför en sådan här lagstiftning ut- ifrån de erfarenheter som finns? Eller avser regering- en och statsrådet bara att sitta och vänta de kanske två år som det tar innan utredningen har utrett frågan? Man borde ha någon form av färdriktning. Slutligen, fru talman, noterar jag med tacksamhet att Mona Sahlin tackade ja till att diskutera de här frågorna ute bland flera människor än vad vi är här i kammaren i dag, t.ex. i Hjällbo, på Fittja äng - vi skulle t.o.m. kunna prova en av grillarna där - och kanske någonstans i Malmö. Jag ska med glädje låta min sekreterare ta kontakt med Mona Sahlins sekrete- rare för att ordna sådana debatter.

Fru talman! Vi återkommer till debatterna. Jag vill bara understryka det som också sades i interpellationen. Bakgrunden till min fundering under ganska lång tid om hur vi kan skärpa kampen mot diskriminering är den fruktansvärda situation som vi vet finns på arbetsmarknaden, det fruktansvärda slö- seri som vi vet existerar, där väl utbildade och väl meriterade människor med mycket lång högskoleut- bildning och i yrken som det är brist på inte ens får komma till en intervju. Det är det som är bakgrunden. Det handlar både om attityder och om lagstiftning. De två frågeställningarna hänger ofta ihop, vilket jag tror att både Göran Lindblad och jag är väl medvetna om. Man kan inte säga att man alltid är mest effektiv med attityder eller med lagstiftning, därför att de följer varandra. Lagstiftning kan ibland påverka atti- tyder, och attityderna kan ibland förändras så att det tvingar fram en lagstiftning. Det är detta komplicera- de samspel som politiken finns i. Vi måste använda båda de här delarna för att bekämpa det som är den strukturella diskrimineringen djupt nere i det svenska samhällslivet och den mer öppna, tydliga diskrimine- ring som existerar på arbetsmarknaden. Jag är mycket för den samlade lagstiftning som jag vet att också Göran Lindblad har diskuterat länge. Jag tycker absolut att man ska pröva samtliga lagar och samtliga ombudsmannafunktioner. Det är också det som utredningen ska titta på. Jag hoppas att man kommer fram till att det går att föra samman alla. Positiv särbehandling skulle dock innebära mer än bara det som redan finns i dag. Jag tror att jag ut- tryckte det otydligt i mitt svar tidigare. Man kan ge jobbet till en kompetent sökande - det måste själv- fallet alltid vara en kompetent sökande, som uppfyller de kvalifikationer som krävs i jobbet - även om det finns kompetenta sökande från andra, överrepresente- rade grupper. Det är så den positiva särbehandlingen är uttryckt i dag när det handlar om kön. Det är det som jag vill ska bli prövat i lagstiftningen om etniskt ursprung. Den möjligheten finns inte i dag. Jag är väl medveten om att marknadens funktioner och näringslivets egen möjlighet att bestämma om rekryteringen är en oerhört viktig och central del på svensk arbetsmarknad. Därför är kvotering eller tvång uteslutet. Däremot kan en sådan här lagstiftningsänd- ring påverka attityderna om man också direkt i lagen skriver in att framsynta arbetsgivare får gynna den som kommer från en underrepresenterad grupp, inte bara när det handlar om kön. Det är också ett sätt för samhället att erkänna att just den personen i dag blir missgynnad av inte något annat skäl än sin hudfärg eller sitt etniska ursprung. Jag hoppas att utredningen kan pröva det här för- slaget med förtur och att vi kan få mer konkreta ex- empel på lagstiftning relativt snart för att diskutera vidare, vilket förhoppningsvis kan leda fram till en proposition från en socialdemokratisk regering i höst.

Fru talman! Jag är mycket glad att vi har sorterat bort kvoteringsdiskussionen helt och hållet, så att statsrådet och jag är överens om att det inte ska vara någon kvotering. När det däremot gäller lagstiftningen om att ge fö- retagare och arbetsgivare möjlighet att positivt särbe- handla är det fortfarande mycket luddigt. Mona Sah- lin har inte riktigt svarat på hur de ska kunna urskilja de grupper som de ska särbehandla, vem det är, när man lämnar den etniska gruppen, när man är aldrig så svensk, vad en etnisk svensk är osv. Det är sådana frågor som kommer att dyka upp i samband med att en sådan här lagstiftning tillämpas. Vi kan däremot vara helt överens om att attityderna behöver föränd- ras. Slutligen kommer vi inte alls att vara överens om vilken regering som ska lägga fram vilka propositio- ner. Jag är naturligtvis övertygad om att Mona Sahlin inte sitter i Regeringskansliet efter valet, men det är en sak som vi ska klara av under de fem månader som återstår fram till valet. Därför tycker jag att det är särskilt viktigt att våra meningsskiljaktigheter också kommer till allmänhetens kännedom. Det är inte så väldigt många som läser riksdagsprotokollet dag för dag, dessvärre. Det skulle kanske vara nyttigt om fler gjorde det. Jag är alltså tacksam för att kvoteringsdiskussio- nen är undanförd. Jag är inte nöjd med svaren när det gäller hur man ska klara av att göra en sådan här särbehandling, och jag är mycket tveksam till om det är just en lagstiftning man ska ha.