risken för hiv/aids-epidemi i länderna runt Östersjön

Fru talman! Lena Adelsohn Liljeroth har ställt fyra frågor rörande risken för en hiv/aids-epidemi i länderna runt Östersjön: 1. Hur jag för diskussionerna med övriga Östersjöländer angående risken för fortsatt spridning av hiv/aids. 2. Vilka initiativ jag har tagit för att förbättra informationen till unga om riskerna med oskyddade samlag. 3. Hur jag ställer mig till en rikstäckande informationskampanj där offentlig sektor, näringsliv och frivilligsektorn deltar. 4. Huruvida det är min uppfattning att utdelning av nya sprutor till narkomaner kommer att minska smittspridningen av hiv/aids i Sverige. Jag besvarar frågorna i turordning. 1. Diskussioner med övriga Östersjöländer angående risken för fortsatt spridning av hiv/aids sker både på bilateral och på multilateral nivå. Jag har under senare år besökt eller träffat de baltiska hälsoministrarna samt den ryske hälsoministern. Hiv/aids har hört till de viktigaste frågorna jag då tagit upp. Vad gäller den multilaterala nivån vill jag först nämna EU, inom vars ram en rad diskussioner rörande hiv/aids har förts under det gångna året, senast vid ministerrådet i början av december. Siktet är bland annat inställt på de nya medlemsländerna samt de angränsande länderna, som Ryssland. När det gäller Östersjöländerna vill jag också framhålla det viktiga bidrag som Partnerskapet för hälsa och socialt välbefinnande inom ramen för EU:s nordliga dimension kan lämna. Sverige är ordförande för detta samarbete, som syftar till en starkare samordning av det internationella samarbetet, främst i nordöstra Europa. Vid ett ministermöte i mitten av december förra året, som jag ledde, antogs ett arbetsprogram för 2005, som understryker att kampen mot hiv/aids ska gå som en röd tråd genom alla projekt som Partnerskapet främjar. 2. Det ökade sexuella riskbeteendet bland unga vuxna är bekymmersamt, och regeringen arbetar aktivt genom Statens folkhälsoinstitut för att ändra på denna utveckling. Statens folkhälsoinstitut tilldelas drygt 64 miljoner kronor år 2005 för hivpreventivt arbete. Särskilda medel för särskilda insatser i vissa kommuner och landsting har därutöver tillfälligt beviljats sedan år 1998 för hivpreventivt arbete i storstadsregionerna. År 2004 uppgick dessa medel till 90 miljoner kronor. För att allmänt förbättra arbetet mot hiv/aids och sexuellt överförbara sjukdomar har regeringen tagit initiativ till en översyn av samhällets insatser mot hiv/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar. Hiv/aids-utredningens betänkande Samhällets insatser mot hiv/STI (SOU 2004:13) utgör grunden för översynen och inkluderar bland annat förslag om hur undervisningen för ungdomar i sex och samlevnad kan förbättras och hur resurserna till framför allt skolhälsovården och ungdomsmottagningarna kan förstärkas. Det finns också förslag om insatser riktade till unga vuxna och andra grupper där det finns tendenser till ett ökat sexuellt riskbeteende. 3. Huruvida regeringen tänker ta initiativ till en rikstäckande informationskampanj där både offentlig sektor, privat näringsliv och frivilligsektorn deltar är en fråga som jag vill avvakta med att svara på tills översynen av samhällets samlade insatser mot hiv/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar är klar. Utredningen pekar på att en ökad målgruppsanpassning av budskapet i kombination med nätverksarbete genom till exempel frivilligorganisationer har visat sig vara ett effektivt sätt att påverka. 4. När det slutligen gäller frågan om utdelning av nya sprutor till narkomaner i Sverige så vill jag säga att vissa internationella studier och erfarenheter tyder på att sådana program kan vara ett sätt att förebygga livsfarliga sjukdomar som hiv/aids. Detta får å andra sidan vägas mot de möjliga nackdelar en sådan verksamhet kan ha i form av dubbla budskap till narkomanerna genom att man förser dem med verktyg som möjliggör ett fortsatt narkotikamissbruk. Jag har tidigare redovisat min inställning till sprututbyte i riksdagen, och jag anser att det är hög tid att reglera verksamheten som pågått i Lund och Malmö i nästan 20 år. Min uppfattning är att varje landsting måste få ta ställning till om utdelning av nya sprutor till narkomaner skulle kunna innebära ett verksamt inslag i den lokala hivpreventionen. Möjlighet till sprutbyte får dock inte vara den huvudsakliga åtgärden. Den svenska narkotikapolitiken bygger på en balans mellan insatser för att begränsa utbudet genom olika typer av kontrollinsatser och insatser för att begränsa efterfrågan av narkotika, varför sprutbyte, om det ska förekomma, måste ingå i ett system där varje missbrukare erbjuds tillgång till en fungerande vårdkedja.

Fru talman! Tack för svaret, ministern. Det är lite tråkigt att när man ska mötas och diskutera politik är det ofta problem som tas upp. Jag lyssnade på delar av den förra debatten, och det handlade också om problemfrågor. Jag ska försöka att ha en någorlunda positiv inställning. Vi kan kanske utgå från att det handlar om att rädda liv. Trots allt är det ändå så att 14 000 människor smittas av hiv varje dag - gudskelov inte i vår del av världen. Den tillhör i varje fall än så länge de mindre drabbade, men det är illa nog som det är. Jag önskar att vi bara kunde bortse från den problematik som man har med snabbt sjunkande medellivslängd. Jag tyckte att jag såg att man i Botswana nu snart är nere på 29 år i medellivslängd i stället för runt 70 år för 10-15 år sedan. Det är verkligen en sann tragedi. Men även i Norden växer problemet, kan man lugnt säga. Innan vi går över till att tala om Östersjöområdet, som var utgångspunkten för min fråga, ska jag säga att jag läste häromdagen att i Norge har andelen homosexuella män som har smittats med hiv fördubblats på två år. Det är de högsta siffrorna någonsin. Det handlar om oskyddat sex, och det är ju någonting som vi har även här. Dessutom har vi problemet med multiresistenta virus som nu också har kommit till Sverige. Jag ställde fyra frågor och jag har fått fyra svar, och jag återkommer till en del av svaren. Det är uppenbart att detta handlar om sexuellt överförbar smitta. Det handlar egentligen väldigt lite om sprutnarkomaner. Det handlar också om länder som ligger i vår absoluta närhet. Nu talar jag alltså om Östersjöområdet, jag såg att ministern rynkade pannan. Östersjöområdet - Ryssland, delar av Baltikum, Vitryssland och Ukraina - var ju utgångspunkten för min fråga. Det rör sig om länder som vi vill ha ett ökat utbyte med, såväl ekonomiskt som socialt och kulturellt. Då är det enormt oroväckande att smittspridningen är så snabb som den är. Trots att kunskapen borde finnas om riskvägar och hur man skyddar sig används den inte. I de tidigare östblocksländerna är antalet hivsmittade i dag 50 gånger högre än det var för bara åtta år sedan. Jag tror inte att det är några nyheter för ministern, men jag vill i alla fall ta upp det. Estland har nu kommit dithän att man har den snabbaste ökningstakten i världen, och nu går smittan långt utöver de traditionella riskgrupperna. Med tanke på det som jag var inne på tidigare - den negativa handeln, det vill säga sexhandeln - är detta ett jättebekymmer. Jag kunde läsa mig till i svaret och också höra här av ministern att detta är en prioriterad fråga. Det låter bra, men hur då, hur länge och vad innebär det mer än bara samtal, deklarationer och eventuella planer? När kommer vi att få se något konkret resultat av dessa samtal? Man - i vissa fall Unaids - talar till och med om att detta är ett hot mot delar av stabiliteten, det sociala välståndet och tryggheten i stora delar av Europa. Jag håller med om att informationen till ungdomar, skolmottagningar och skolhälsovård är viktig. Man kan inte blanda äpplen och päron genom att låta detta bli en sexualpolitisk fråga och överlämna huvudansvaret till homoorganisationerna. Det behövs en betydligt bredare information såsom det en gång tidigare var. Dessa organisationer gör ett stort arbete gentemot hela samhället, men det räcker inte längre. En god vän till mig, prästen Ulf Lidman, predikade på Pridemässan i somras. Han blev chockad när han efter sin predikan mötte flera unga pojkar födda på 80-talet som var nysmittade, men förstod egentligen inte hur det hade gått till.

Fru talman! Jag och Lena Adelsohn Liljeroth delar nog samma grundläggande syn. Till att börja med är det alldeles rätt att fokusera på Östersjöområdet och nordöstra Ryssland. Lena Adelsohn Liljeroth nämnde att det hade skett en väldigt snabb utveckling i Estland. Det är alldeles riktigt. För ett par år sedan hade man den snabbaste ökningen som andel av befolkningen. Den var alltså snabbare än ökningen i afrikanska länder. I Sverige har vi ungefär 35-40 nysmittade per miljon invånare och år. I Estland är den siffran 1 000. I S:t Petersburgsområdet smittas 2 200 personer. Det rör sig alltså om en väldigt snabb utveckling. Jag rynkade pannan lite därför att den snabba ökningen skedde företrädesvis bland narkomaner. Bilden var densamma i S:t Petersburgsområdet. Detta är inte oväntat, för så var det också i Sverige. Vintern 1984/85 smittades hälften av alla sprutnarkomaner inom loppet av åtta månader i Stockholmsområdet. Kommer hiv in i sprutnarkomanskretsen sprids det väldigt snabbt. Det såg man också i Estland. Nu har ökningen planat ut lite, men man hade en mycket snabb tillväxt. Jag åker till S:t Petersburg på torsdag för att inviga en utställning som handlar om narkotika. Då ska jag också passa på att träffa Unaids Moskvarepresentant för att höra vad som har hänt i Ryssland under det senaste året. Jag var i Moskva och träffade den ryske hälsoministern för nästan precis ett år sedan. Hivfrågan var då den stora frågan. Ett bekymmer i diskussionen med honom var att få förståelse för synen på sexuell reproduktiv hälsa, alltså rätten till information om detta. Det var det ena som var problematiskt. Det här var inget som man talade öppet om i det ryska samhället. Det andra som var bekymmersamt var att få förståelse för att man måste ha omfattande bromsmedicinprogram som betalas av det offentliga. De officiella siffrorna över antalet smittade i Ryssland var 265 000, men alla sade att det kunde vara tre fyra gånger så många, eftersom det är så många som inte vågar anmäla sig och testa sig. Av dessa 1 miljon smittade var det kanske bara 500 som hade bromsmedicin, och har man inte det ökar ju smittbarheten. Risken är då större att det accelererar till att omfatta även sexuell vidarespridning. Vad gör vi då? En del av frågan handlade om sprututbyten. Jag måste säga att jag när jag kom till Estland hade svårt att argumentera emot sprututbyten där. Den estniske borgerlige ministern informerade mig om att man skulle starta ett sprututbytesprogram. Jag hade svårt att argumentera mot det mot bakgrund av den mycket snabba spridningstakten som man vid den tidpunkten hade i Estland. När utvecklingen går så snabbt kan man inte blunda för att man kanske måste ha sprututbytesprogram. I huvudsak handlar det om att på olika sätt samtala om hur man får ut information om sexuell reproduktiv hälsa, om sexualundervisning, om undervisning om hur det går till när man smittas och om hur man skyddar sig. Där finns väldigt många tabun som det återstår att bryta.

Fru talman! För mig förefaller denna information handla om något slags kartläggning och konstaterande av situationen som den är. Jag inser fuller väl att man får ha en annan politik. Jag säger inte att det är rätt, men jag kan tänka mig sprututbyte i delar av Baltikum. Jag vet att Convictus är där och driver dessa frågor. Men det ser inte likadant ut i Sverige. Till min glädje, eller också läste jag in mer än jag borde i ministerns svar, uppfattade jag att det finns en större försiktighet nu än det verkade finnas tidigare hos Morgan Johansson när det gäller sprutfrågan i Sverige. Det är en mycket laddad fråga just för att det är en symbolfråga och en signalfråga. Det uppfattas som mycket märkligt av många före detta narkomaner som tagit sig ur sitt missbruk att man plötsligt ska tillhandahålla sprutverktyg samtidigt som knarket väller in i landet och priserna sjunker. Jag hoppas att det här förslaget blir väldigt modifierat och helst inte genomförs alls. Vi bör i stället satsa på behandling. Men det är någonting helt annat. Jag vill citera ett kort stycke ur Folkhälsoinstitutets rapport om allmänheten och hiv/aids: "Det minskande intresset för aidsfrågan i den svenska befolkningen är naturligtvis oroande med hänsyn till den fortgående smittspridningen i landet, och framför allt den snabba och okontrollerbara smittspridningen i många länder med vilka Sverige har nära kontakt." Jag vill återkomma till det som jag tog upp i en av mina frågor, nämligen den kampanj som jag tror är väldigt nödvändig. Det bör vara en bred kampanj, mycket bredare än den som man hade tidigare, där man ger pengar. Det gör man till en del av intresseorganisationerna i tron att arbetet med vissa målgrupper är det rätta sättet. Nu har man jobbat väldigt mycket med målgruppen homo- och bisexuella män. Ändå är det bland dem som smittspridningen har varit störst, trots att den gruppen inte är den största. Där har man inte heller tagit till sig budskapet, exempelvis om kondomanvändning. Nu ser vi återigen av Folkhälsoinstitutets siffror att kondomanvändningen minskar också bland sexuellt aktiva flickor och pojkar i övre tonåren och i 20-årsåldern. Jag skulle helst se, om inte ett löfte så i alla fall en inriktning på att en sådan här kampanj är viktig. Man kan få den bredden genom att engagera såväl kommuner som frivilligorganisationer, företag och andra. Det handlar trots allt om att rädda liv. Även om vi inte har samma situation här som man har på andra sidan Östersjön, kan den bli mycket värre än den vi har i dag. Därtill kommer naturligtvis kostnaderna. Bromsmediciner har tyvärr fått väldigt många unga att tro att det inte är någon fara, att det ordnar sig. Men det gör det inte, i synnerhet inte då luriga aids/hiv-virus kan ta sig förbi de olika medicinerna. Vart de tar vägen sedan vet vi inte riktigt.

Fru talman! Låt mig först säga att jag aldrig har tagit lätt på sprutbytesfrågan, därför att jag förstår mycket väl vilka frågeställningar som står emot varandra. Det är egentligen en äkta konflikt mellan två goda ting på ett sätt. Jag är narkotikaminister, och jag är också smittskyddsminister. Det innebär att jag har ett ansvar för att försöka ha en ordning som gör att vi minskar riskerna för smittspridning. Vi har bedrivit sprutbyte i nästan 20 år. Men det har inte funnits någon lagreglering därför att politikerna bara har velat skjuta frågan framför sig. Det är en väldigt stor brist. Någon gång måste man sätta ned foten och säga: Ska vi ha sprutbyte i Sverige eller ska vi inte ha det? Jag har sagt att landstingen själva bör få bestämma. Detta är en smittskyddsåtgärd. Men om man ska ha det måste det också vara en väldigt tydlig koppling till missbrukarvården. Det kan inte vara så att samhället delar ut sprutor till narkomaner som vill fortsätta med sitt missbruk om samhället sedan inte orkar erbjuda avgiftning för dem som vill sluta. Den lagreglering som jag vill gå fram med är att om man ska ha ett sprutbytesprogram, måste man också kunna erbjuda avgiftning, vård och behandling för den som vill sluta. Så vill jag försöka att lösa den konflikten. Alldeles lätt är det naturligtvis inte, men jag tror att det måste göras en gång för alla. Det skiljer sig för övrigt lite i synen på sprutbyte i Östeuropa. Där finns den här kopplingen ofta inte alls, utan det sker sprutbyte mer slentrianmässigt. Det gäller för övrigt också i andra narkotikaliberala länder i Europa där man slentrianmässigt delar ut sprutor utan att vare sig fråga vem personen är eller koppla det till någon vårdinsats. Det har egentligen aldrig funnits i min föreställningsvärld att det ska gå till på det sättet. Vad har vi då gjort riktat utåt mot Östeuropa i övrigt? Ja, här finns ju hela biståndspolitiken. Sedan de baltiska länderna blev fria i början av 90-talet har vi faktiskt stått för väldigt stora resurser via det svenska biståndet. En hel del har gått till hälsofrämjande och också för att möta den här problematiken. Genom de kontakter som Lena Adelsohn Liljeroth har med frivilligorganisationerna vet hon säkert likaväl som jag hur mycket en del av pengarna från Sida faktiskt har betytt. Biståndet har varit en del fram till nu när Estland, Lettland och Litauen är med i EU. Det är klart att nu bistår vi ju inte på samma sätt längre, utan nu blir det en mer jämbördig relation oss emellan. Det var också mot bakgrund av det som Estland var det första land i Europa som jag åkte till - jag var också i USA innan - efter att ha blivit utnämnd just för att prata hivfrågor med den estniska ministern. När det gäller en kampanj på hemmaplan tror jag att det finns ett stort behov av ökade informationsinsatser. Hur det ska gå till och hur man ska målgruppsanpassa avvaktar jag gärna med att ge ett detaljerat svar på. Men när vi ska samla oss för att lägga fram en proposition om hur vi bättre förebygger hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar måste det finnas utrymme för en ordentlig ökning av informationsinsatserna till skolorna men också generellt sett ut till olika riskgrupper. Det tror jag också att vi är överens om i grunden.

Fru talman! Det fanns väldigt mycket som jag kan instämma i. Det här är kanske inte heller någon större partiskiljande fråga. Men eftersom jag bor i Stockholms län vet jag att det är här som hälften av de fall av hiv som upptäcks varje år finns. Det är inom sjukvården och inom frivilligorganisationerna som man möter dessa personer. Därtill vet vi naturligtvis ingenting om hur stort mörkertalet är. I England, även om det ligger långt ifrån Östersjön, talar man om att det finns ett enormt mörkertal och att kanske uppemot var tredje hivsmittad inte känner till smittan och inte heller kommer att göra det förrän han eller hon faktiskt får aids. När det handlar om sprutorna, där vi har olika uppfattningar, kan det bara konstateras att risken är, som jag ser det, större att man dör av en överdos än att man råkar dö på grund av att man får hiv och så småningom aids. Jag får hoppas på den kommande propositionen. Jag vet inte om vi möjligen kan få se den under året. Det lät så i alla fall. Jag hoppas att man då tar till sig de kunskaper som finns hos organisationerna ute på fältet och ser att det här är en fråga som återigen måste väckas, precis som demokratifrågorna. Man kan inte tro att när man har informerat kan man ligga lågt i tre fyra fem år och tro att kunskapen har sjunkit in, för det har den inte gjort, framför allt inte hos dem som är unga i dag. Det har jag också förstått, och jag trodde inte heller annat, att ministern känner till.

Fru talman! Det är alldeles riktigt. I samband med att hiv kom till Sverige i mitten av 80-talet höjdes medvetandet om sjukdomen väldigt kraftigt, bland annat med hjälp av de kampanjer och informationsinsatser som gjordes då men också genom det faktum att det skrevs väldigt mycket om hiv vid den tiden. Sedan sjönk det undan. Under hela 90-talet försvann fokus. Då försvann frågan delvis från mediernas dagordning och därmed också från det offentliga samtalet. Då föll den från dagordningen också politiskt. Det är naturligtvis en väldigt stor risk med det, för pratar man inte om frågan riskerar man att inte nå de nya grupper av ungdomar som hela tiden kommer in. Det som Lena Adelsohn Liljeroth hänvisar till när det gäller kondomanvändningen är alldeles korrekt. Vi ser det också i spridning av andra sexuellt överförbara sjukdomar som sker väldigt snabbt, bland annat klamydia. Om vi skulle få in hiv i ungdomsgruppen, riskerar vi att få en väldigt snabb utveckling där. Här handlar det om att agera innan det sker. Därför planerar vi att lägga fram en proposition under hösten och hoppas med det att kunna göra ett nytt avstamp i frågan om hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar.