Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Riksrevisionens granskning av utrikesförvaltningens biståndsverksamhet

Interpellationsdebatt 23 november 2010
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 34 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Bodil Ceballos har frågat mig om jag avser att ta initiativ till att informera utrikesutskottet om innehållet i Riksrevisionens förstudie om Utrikesdepartementets hantering av bidrag från biståndsanslaget och varför det inte blev mer än en förstudie att i framtiden ställa likartade krav på alla aktörer inom biståndet att göra konsekvensanalyser av myndigheternas organisationsförändringar. Låt mig börja med att säga att jag välkomnar Riksrevisionens granskning av hanteringen av svenska biståndsmedel, liksom jag välkomnar andra aktörers granskning. Ett av syftena med den transparensgaranti som regeringen har infört inom det svenska utvecklingssamarbetet är att det ska bli enklare att utöva ett demokratiskt ansvarsutkrävande genom ökad insyn och öppenhet. Riksrevisionens verksamhet, att granska statlig verksamhet och därigenom medverka till god resursanvändning och en effektiv förvaltning i staten, ger mig stöd i mina reformambitioner när det gäller det svenska biståndet. Regeringen har hittills haft stor nytta av Riksrevisionens rapporter när det gäller exempelvis styrningen av Sida. Även den av Bodil Ceballos refererade förstudien om Utrikesdepartementets bidragshantering har varit av stor nytta när det gäller det arbete som sedan en tid pågår inom departementet för att förbättra hanteringen. Riksrevisionen lyder under riksdagen och är en del av riksdagens kontrollmakt. Jag kommer gärna till utrikesutskottet om utskottet så önskar för att berätta om det arbete som pågår på Utrikesdepartementet för att förbättra bidragshanteringen. Senast i dag, fru talman, var jag på utskottssammanträde. Regeringen skulle välkomna en djupare granskning av bidragshanteringen på Utrikesdepartementet. Regeringen ställer höga krav på alla de statliga myndigheter och bolag som hanterar biståndsmedel, inklusive Regeringskansliet. Det är dock så, som regeringen konstaterade senast i budgetpropositionen för 2009, att Regeringskansliets främsta uppgift är att biträda regeringen med underlag i dess roll att styra riket. Regeringen har därför beslutat att överföra delar av bidragshanteringen till Sida och har för avsikt att successivt överföra en större del av bidragshanteringen inom biståndet till myndigheten. När det gäller den omorganisation och de personalförändringar som nu sker på Sida vill jag påminna om att det är myndighetens ledning som ansvarar för verksamheten och för att hushålla väl med de medel som myndigheten disponerar. Prioriteringarna för myndighetens verksamhet fastslås emellertid i regeringens styrdokument.
Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 35 Bodil Ceballos (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret, även om jag inte tycker att det egentligen svarar på mina frågor. På den första frågan svarar ministern att hon gärna kommer om utskottet så begär. I dag hade vi ett utskottsmöte, men vi hann aldrig gå in på den här frågan särskilt djupt. Delfråga 2 i den frågan kom inte alls med. Den andra frågan får jag inget svar på, liksom inte på den tredje. Eftersom det inte heller framgår av svaret på interpellationen vad den faktiskt handlar om tänkte jag att jag vill återknyta lite till den, så att åtminstone lyssnarna får en uppfattning vad vi pratar om. Innan dess vill jag säga att jag - naturligtvis - tycker att det är viktigt med redovisning av all biståndsverksamhet. Men det jag inte är övertygad om är om den metod som ministern väljer är den rätta för att verkligen ta reda på om svenska skattemedel kommer till den nytta för fattiga människor som vi har tänkt oss. Ibland verkar det nästan mer som om de hamnar i kassan hos revisorerna, för det krävs ju allt fler sådana för att upprätthålla den nivå på redovisningen som krävs. Vad det kan leda till kan man också ifrågasätta, med tanke på de senaste dagarnas diskussioner om vem som egentligen granskar revisorerna. Fru talman! Ministern talar om reformering av biståndet, och mycket riktigt har biståndet i Sverige genomgått stora förändringar de senaste fyra åren. Förutom landkoncentration och smalnande uppdrag har redovisning och rapportering genomgått stora förändringar, så stora att många projekt har lagts ned, eftersom redovisningen kostar mer än vad som kan ges i biståndsinsatser. Riksrevisionen har gjort ett antal granskningar. Det är väldigt bra, eftersom det underlättar för oss här i riksdagen att ta bra beslut. Men ministerns respons på de olika revisionerna har varit minst sagt skiftande. Då Riksrevisionen vid sin granskning av frivilligorganisationerna hittade brister slog ministern genast på stora trumman och fick det att låta som om frivilligorganisationernas biståndsverksamhet var genomkorrupt. Vid den granskning som sedan gjordes, bland annat av Sida, visade det sig att det handlade om små brister, i huvudsak felaktig bokföring. Särskilt mycket försvunna pengar kunde man inte hitta. Granskningen kostade däremot uppemot 4 miljoner kronor, trots en budget på 2,5 miljoner kronor. Man undrar vem som granskar granskarna. Nästa granskning som Riksrevisionen gjorde handlade om myndigheten Sida och gjordes vid en period då myndigheten genomgick en enorm omorganisation, som egentligen var initierad av regeringen. Än en gång blev det stort rabalder i tidningarna, med biståndsministern i spetsen. Ett korruptionsfall i Zambia var "droppen som fick bägaren att rinna över", skrev biståndsministern i Newsmill i slutet av maj i år, och Sidas generaldirektör fick sparken med buller och bång. Besparningskraven på myndigheten leder nu till ännu fler omorganisationer och en stor minskning av personal. Men vad alla dessa omorganisationer leder till och vilka konsekvenser de får finns det ingen analys av i förväg. När Riksrevisionen sedan kritiserade organisationen Swedfund, som jobbar med näringslivsinriktat bistånd, blev det inte några hastigt sammankallade presskonferenser. I den diskussion som vi hade i utskottet sades det bara att Swedfund arbetar med att åtgärda de brister som de blivit uppmärksammade på, och så fick de mer pengar nästa budgetår, och nu är det ytterligare 250 miljoner i år. Den senaste rapporten är den om UD som egentligen aldrig kom, eftersom den inte slutfördes. Det fick vi veta genom medierna. Ministern säger nu att regeringen har beslutat att överföra delar av bidragshanteringen till Sida. Det är bra, eftersom Sida tydligen sköter sig bättre än UD. Men ska Sida klara även detta inom befintlig ram för administration och med minskad personalstyrka? Jag behöver lite fler svar av ministern i de här frågorna.
Gunilla Carlsson (M)

Anf. 36 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Tack för interpellationen! Låt mig dock få börja med att säga att det skulle vara mig främmande som minister att ha synpunkter eller kritik på Riksrevisionen, som är riksdagens kanske främsta organ för att ha kapacitet att granska just maktutövningen. Det är därför jag inte kan berätta varför det blev bara en förstudie. Det är därför jag alltid - alldeles oavsett vad man har tyckt om de olika granskningarna - har dragit nytta av Riksrevisionens slutsatser som ett stöd i mitt utövande av ämbetet som minister. Det har varit viktigt för mig att hedra Riksrevisionen och hålla reda på detta, och därför är jag lite frågande över interpellationen utifrån ett rent riksdagsperspektiv. Det kan ju inte vara jag som ska vara för att Riksrevisionen väljer att göra bara en förstudie. Jag har själv till medierna sagt att jag skulle välkomna och till och med behöva en fullödig studie från Riksrevisionen kring UD:s bidragshantering. Det skulle vara ett stöd för mig att mer konkret kunna få ord på de brister som kanske finns i intern kontroll och rutiner. På samma sätt har jag dragit nytta av Riksrevisionens granskning av Sida och kunnat använda det i ett förbättringsarbete. Jag vill också, fru talman, för ordningens skull för protokollet säga att det när Sidas generaldirektör fick lämna sitt uppdrag inte alls berodde på någon riksrevisionsgranskning. Myndigheten har som sin främsta uppgift att hantera väldigt mycket skattepengar, och man kunde inte hålla sina egna förvaltningsanslag och hade svårt att få organisationen att fungera. Det var alltså inte till följd av riksrevisionsrapporten. Däremot låg det ett gediget arbete bakom och efter denna tillsättning. Vi har stöttat upp och stärkt Sidas hantering, bland annat med hjälp av Ekonomistyrningsverket, för att man ska kunna få ordning och reda i Sidas egen penninghantering. Nu pågår ett gediget och väldigt framgångsrikt arbete för att myndigheten åter ska komma i ekonomisk balans. Vad gäller Riksrevisionens granskning av Zambia och varför jag gjorde så stor affär av detta handlade det just om att man satte fingret på korruptionsproblematiken i biståndet. Det var det som jag ville uppmärksamma. Riksrevisionen kunde visa på att det förmodligen fanns återkommande brister i hur vi hanterar biståndsmedel och att biståndsmedel kanske därmed skulle möjliggöra ökad korruption. Jag tycker att det är förfärligt med korruption. Jag tycker att det är att stjäla från de fattiga. Många gånger undergräver också korruptionen demokratiseringssträvanden och nedsolkar hela det engagemang vi har för en deltagande demokrati, ett ansvarsutkrävande och också en god samhällsstyrning i utvecklingsländerna. Då måste vi som största biståndsgivare i många länder slå ned på korruptionstendenser, bli duktigare på att hantera det. Här visade Riksrevisionen just att det fanns en risk för återkommande brister i detta. Det är därför som vi mycket har diskuterat korruptionsproblematiken i det svenska biståndet. Jag tycker att det är nästan lika angeläget som att ständigt bara höja biståndsanslagen. Om vi kan få ut mer av varje satsad krona har vi verkligen hjälpt de fattiga, i stället för att se till att de fattiga får betala dubbelt när vi till exempel vill förmedla engagemang genom att möjliggöra hälsoinsatser. Här har jag dragit nytta av Riksrevisionen. Jag ställer likartade krav på alla aktörer inom biståndet. Jag kommer att fortsätta att använda mig av den granskning som sker för att åstadkomma förändringar när det gäller de brister som åskådliggörs. Biståndet är nämligen svårt. Det verkar långt bortanför Sveriges gränser. Det är väldigt svårt att dagligdags ha kontakter och få återkoppling när det gäller om biståndet kommer i rätta händer eller inte. Därför har Riksrevisionen varit till väldigt stor nytta för oss. Och, som sagt, ingen skulle vara mer glad än jag om jag kunde få en fullödig studie även över hur andra delar av biståndsförvaltningen, det vill säga bland annat Utrikesdepartementet, hanterar medel.
Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 37 Bodil Ceballos (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag kritiserar inte alls Riksrevisionen, inte på något sätt. Snarare sade jag att det är väldigt bra med Riksrevisionens rapporter, för de ger oss ett bra beslutsunderlag. Det som jag ställer mig frågande till är det sätt som ministern har tagit emot de olika rapporterna på. När det gällde Swedfund, till exempel, sade man: Ja, Swedfund har uppmärksammat bristerna. De jobbar med det. Nu går vi vidare. När det gäller UD sade ministern i det svar hon gav här: Vi tänker flytta över det här till Sida, som bevisligen har bättre kapacitet att sköta de här frågorna. Man tar alltså till sig av Riksrevisionens rapport, och man försöker åtgärda problemet. Men när det gällde frivilligorganisationerna och Zambiafrågan och också generaldirektören och det sätt som ministern då agerade på ställer jag mig väldigt undrande, eftersom det inte alls var samma sak. Det handlade inte om att ta till sig detta och säga: Okej, vad gör vi nu? Vi går vidare. Vi jobbar på det här. Det handlade i stället om att göra någon stor skandal av det hela. Vi som har jobbat med biståndsfrågor under de senaste fyra åren har upplevt att det nästan har varit en kampanj mot det svenska biståndet ungefär för att få det att framstå som korrupt etcetera. Det är oerhört allvarligt, för korruption är någonting som vi alla måste bekämpa med alla medel, men vi ska inte prata om korruption när det handlar om annat än korruption. När det gällde Zambia var det också felaktigheter som gick ut. Det lät som om hela korruptionsskandalen handlade om svenska medel. Så var det inte. Det var cirka en tiondel av den siffra som var den totala, så att säga. Min kritik riktar sig alltså mot ministerns sätt att agera i de olika delarna, inte mot Riksrevisionen på något sätt, för den är naturligtvis väldigt viktig. Jag tycker att det är bra att ministern säger att hon gärna ser en genomlysning av hela UD:s verksamhet. Det är väl bara bra. Det ger oss ett bättre beslutsunderlag, och det ger ministern ett bättre beslutsunderlag. Men tona ned lite grann och försök tänka framåtsyftande i stället! Det skulle jag vilja råda ministern att göra nästa gång Riksrevisionen kommer med en rapport. Men jag vill fortfarande ha lite svar när det gäller det här med att ställa likartade krav på alla aktörer inom biståndet. Man kan nämligen inte ställa lika höga krav på frivilligorganisationer - det är många gånger jättesmå organisationer - som man ställer på Sida. Man kan inte heller ställa exakt samma krav på Swedfund som jobbar med näringslivsfrågor och småföretagare ibland. Man måste kanske ha ett mer flexibelt system men ändå någon form av likartat system. Det ska inte ställas lika höga krav på exakt alla, för det finns inte möjlighet för människor och småorganisationer att leva upp till dem. Sedan ställde jag också frågan om konsekvensanalyser när det gäller myndigheternas organisationsförändringar. När det är regeringen som initierar en organisationsförändring genom kraftiga förändringar i budgetramar etcetera måste man ju inse att det får konsekvenser. I stället för att låta organisationen på Sida sätta sig så att de kan jobba vidare i någorlunda lugn och ro med den omorganisation som var kommer det nu en ny, så att säga. De har ingen arbetsro alls när det gäller att försöka bedriva ett effektivt och bra arbete. Därför hade det varit bra om man också hade haft möjlighet och tid att genomföra en konsekvensanalys innan beslut tas.
Gunilla Carlsson (M)

Anf. 38 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Låt mig börja med detta med Sida och personalförändringar, omorganisationer och så vidare. Varken med den förra generaldirektören eller med den nuvarande ledningen för Sida är det jag som initierar, genomför eller utvärderar organisationsförändringar. Min uppgift som statsråd är att se till att myndigheten är ändamålsenligt riggad för att kunna fullgöra de beslut som riksdagen har fattat. Jag har inte att ha synpunkter på den hantering som nu sker inom ramen för myndighetsledningens eget ansvar. Jag tror att det är väldigt viktigt att riksdagens ledamöter respekterar och förstår den ansvarsfördelning som faktiskt råder, för det är lite grann så som hela vår verksamhet är uppbyggd. Vad gäller mitt förfarande och hur jag har reagerat och agerat i olika sammanhang har jag haft som ambition att skapa ordning och reda i det svenska biståndet. Jag har sett väldigt mycket av bristande rutiner, dålig dokumentation och icke-fungerande efterlevnad av beslut fattade av riksdagen. Och det finns väldigt mycket kvar att göra vad gäller intern kontroll, styrning och bättre fungerande rutiner. Det gäller inte minst det område som jag har tyckt varit viktigt för riksdagen, att få en resultatåterkoppling, att få mer av transparens. Det handlar om att göra det möjligt för alla som är engagerade i Sverige att följa biståndet och att se till att det blir mer tillgängligt. Det är därför vi inför en transparensgaranti, och det är därför jag oförtrutet kommer att fortsätta att jobba just med att se till att man ska kunna följa pengarna och att man ska utkräva ansvar, även det ansvar jag har. Att jag reagerade så hårt på korruptionsskandalen i Zambia berodde just på att det var i hälsosektorn. Det finns väldigt mycket fattiga människor som vi kanske vill ge gratis bromsmediciner till för att de ska kunna överleva med till exempel hiv och aids. Då ser man att lokala, regionala och nationella politiker på vägen ser till att sko sig, så att den fattiga kvinnan kanske får betala 10 dollar för det som skulle vara gratis för henne. Det är pengar som hon inte har. Det är därför vi måste komma till rätta med korruptionen. Den sprider sig i hela samhällskroppen. Det handlade inte om att komma åt olika biståndsaktörer, utan det handlade just om att säga: Vi måste se det här om vi ska komma till rätta med det och få ett ökat förtroende för biståndet, eftersom det många gånger kanske har varit just biståndsmedel som till och med har understött korruptionstendenser i vissa länder. Därför har vi varit otroligt tydliga, inte bara på Sida, för att få bättre korruptionshantering, hantering av risker och för att kunna följa hur korruptionsfallen förebyggs och hur man hanterar dem när de uppmärksammas. Vi har naturligtvis också diskuterat med zambiska staten, och vi har diskuterat med andra givare för att man ska ta det här på allvar. Jag reagerade. Andra får bedöma om jag överreagerade. Men det viktiga för mig var att just agera. Det gäller också det starka vad man skulle kunna kalla folkrörelsebiståndet eller det bistånd som kanaliseras via enskilda organisationer. Många gånger tycker man att det är en kvittohysteri och så vidare, men det är väldigt viktigt att säga att här måste det vara klockrent i hanteringen och tydliga regler. Det har de enskilda organisationerna själva gått i bräschen för, för de är väldigt transparenta och duktiga på att hantera de här pengarna, samtidigt som de är väldigt idealistiska och många gånger ändamålsenliga. Det var alltså inte kritik mot enskilda organisationer utan det system man hade för att kunna följa det som jag bad Sida rätta till. Det blev då ett väldigt stort rabalder; man ville väl skapa en motsättning mellan ministern och de enskilda organisationerna. I dag ser jag att mer pengar kanaliseras i budgeten via det civila samhällets organisationer. Den största utgiftsökningen som riksdagen nu har att ta ställning till i årets budget är 4 miljarder i ökade biståndsanslag. Finns det då någon som kan påstå att jag försöker smutsa ned biståndet genom att prata om korruptionsrisker och därmed försöka minska det? Det är väl snarare tvärtom. Genom mitt idoga arbete är det möjligt att öka vårt engagemang för fattigdomsbekämpningen i världen.
Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 39 Bodil Ceballos (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Att vi kan öka budgeten med 4 miljarder beror på att vi har en bättre ekonomi och att vi har ett enprocentsmål. Det som jag upplever som problemet är att när ministern gick ut så hårt i de två första riksrevisionerna så gav det medborgarna en bild av att biståndet är korrupt. Det kan vi inte komma ifrån, och många som har arbetat med bistånd under många år och som verkligen har slitit och jobbat ideellt kände sig naturligtvis mycket påhoppade och mycket ledsna över det här. Jag skulle vilja påstå att det allra mesta biståndet som går från Sverige funkar alldeles utmärkt, vare sig det kommer från frivilligorganisationer, från Sida, från UD eller någon annanstans ifrån. Sedan finns det sådant som inte funkar, och det finns bristande rutiner och då måste man naturligtvis åtgärda det. Men det är farligt om vi går ut och sprider en bild av att det mesta är fel och korrupt när det mesta är helt korrekt och bra. Regeringen styr naturligtvis dels genom budget, dels genom regleringsbrev och diverse styrdokument. Detta påverkar naturligtvis Sidas organisation. Man måste ju leva upp till regeringens krav, och det innebär också omorganisationer och annat. Resultatåterkoppling är också väldigt bra. Det välkomnar vi, men jag skulle vilja se en resultatåterkoppling som visar mer på vilken effekt det har fått för fattiga människor i de länder där vi är verksamma, för de resultatåterkopplingar vi har fått hittills har mer visat på hur pass vi har följt de rutiner och de styrdokument som regeringen eller riksdagen själva har fattat beslut om. Jag hoppas därför att vi nästa gång får en resultatrapportering som visar de verkliga resultaten.
Gunilla Carlsson (M)

Anf. 40 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill tacka för interpellationen, inte minst för att den också ger mig en möjlighet att för riksdagen nu i dessa tider berätta om det gedigna arbete som genomförs på Sida för att få en ekonomi i balans och där många enskilda medarbetare under svåra omständigheter försöker återta förtroendet och se till att man är riggad för ett bistånd i världsklass. Det är en svår process som handlar om hur Sidaledningen vill ha en organisation som kan leva upp till de krav som ett modernt bistånd ställer utifrån de fattiga människornas perspektiv att vi ska kunna leverera. Att Sverige har en bättre ekonomi beror ju på att vi har en regering som har tagit ansvar för statsbudgeten och som har kunnat hålla utgifterna i schack och se till att intäkterna kommer in. Därmed har vår ekonomi vuxit. Att vi har ett enprocentsmål innebär per automatik, kan man säga, att utgifterna för biståndet därmed kan öka. Jag är dock helt övertygad om att vi inte skulle kunna få folklig legitimitet för att fortsätta ha konstanta utgiftsökningar på biståndet i takt med att den svenska ekonomin växer om vi inte visste vart pengarna gick och inte brydde oss om resultatåterkoppling utan att ansvariga politiker ryckte på axlarna åt till exempel korruption. Vi skulle inte kunna öka utgifterna om vi inte orkade förnya oss genom att styra mer av pengarna till exempel till kvinnor eller stå upp för utsatta människor i form av kanske homosexuella eller annat. Vi ser ju nu hur den zambiska regeringen inte bara missköter korruptionshanteringen utan dessutom ger sig på hbt-personer. Vi måste ha mod att säga ifrån. Vi måste ha mod att ställa krav, och vi måste se till att biståndet når fram. Först då gör det skillnad i fattiga människors liv, och först då är det faktiskt angeläget att fortsätta öka biståndsramarna, och det är det som riksdagen - hoppas jag - kommer att fatta beslut om i slutet av december. Jag tackar Bodil Ceballos för interpellationen som gav mig möjlighet att få diskutera den här frågan.

Dokument

den 10 november

Interpellation

2010/11:48 Riksrevisionens granskning av utrikesförvaltningens biståndsverksamhet

av Bodil Ceballos (MP)

till statsrådet Gunilla Carlsson (M)

Sveriges riksdag har beslutat att 1 procent av bni ska avsättas till att bekämpa fattigdomen i världen. Det är ett stort belopp. Givetvis är det därför viktigt att våra skattebetalares pengar används på ett ansvarsfullt sätt. Det är regeringens och biståndsministerns ansvar att se till att så sker och biståndsministern har tagit denna fråga på allra största ansvar. Under de senaste fyra åren har därför biståndet i Sverige genomgått stora förändringar. Förutom landkoncentration och smalnande uppdrag har redovisning och rapportering genomgått stora förändringar, så stora att många projekt lagts ned eftersom redovisningen kostar mer än vad som kan ges i biståndsinsatser.

Under förra mandatperioden rönte biståndet stort medialt utrymme då ministern slog på stora trumman då Riksrevisionen vid sin granskning av frivilligorganisationer hittade brister. Ministern framställde det som om biståndet var genomkorrupt men vid den granskning som sedan gjordes, bland annat av Sida, visade det sig att det handlade om smärre brister – i huvudsak felaktig bokföring. I försvunna kronor kan man nästan säga att det handlade om ”kaffepengar”. Ca 4 miljoner kronor kostade dock granskningen trots en budget på ca 2,5 miljoner. Vän av ordning undrar förstås av vilken anledning kostnaden blev så mycket högre och på vilka grunder granskaren tillsatts – med tanke på att han själv senare påträffades med fingrarna alltför långt ned i den kommunala syltburken.

Riksrevisionens nästa granskning handlade om Sida och gjordes vid en period då myndigheten genomgick sin mest genomgripande omorganisation någonsin, som gjordes i syfte att bli mer effektivt och att närma sig de utvecklingsländer som Sverige valt att samarbeta med. Det hade i det läget varit önskvärt om UD hade stöttat Sida i denna process, men så blev inte fallet. Tvärtom blev det stort rabalder för att Sida budgetåret 2009 drog över sin budget. Ett korruptionsfall i Zambia var droppen som fick bägaren att rinna över skrev biståndsministern i Newsmill i slutet av maj i år och Sidas gd fick sparken. Även i detta fall stod summorna i rubrikerna inte i paritet till den svenska insatsens verkliga värde.

Relationen till Sida har fortsatt på kollisionskurs. En process har inletts om att under hösten minska Sidas personalstyrka med 120–150 personer, ca 20 procent av personalen. Sida ska också tvingas betala tillbaka ca 50 miljoner kronor, det vill säga det underskott i förvaltningsanslaget som Sida ådrog sig under omorganisationen för att få budgeten i balans vid utgången av 2012.

Vän av ordning undrar naturligtvis om UD gjorde någon bedömning av konsekvenserna av den kraftiga nedskärning som nu sker vad gäller möjligheten att upprätthålla kvaliteten i biståndet och kompetent personal.

När Riksrevisionen sedan kritiserade organisationen Swedfund som arbetar med näringslivsinriktat bistånd resulterade inte det i en hastigt sammankallad presskonferens från ministerns sida. I stället fick Swedfund mer pengar kommande budgetår. Riksrevisonen kritiserade bland annat att Swedfunds bolagsordning och ägardirektiv anger det mer begränsade begreppet ”en hållbar ekonomisk utveckling” som mål för bolagets investeringar trots att riksdagen har understrukit vikten av en tredimensionell syn på hållbar utveckling, det vill säga sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekter. Revisionen kritiserade överlag att ekonomin får mer utrymme än målet, det vill säga utveckling.

Vän av ordning ställer sig naturligtvis frågan varför ministern som varit så noga med att framhålla krav på måluppfyllelse, styrning och redovisning anser att det är viktigt när det gäller frivilligorganisationerna och myndigheten men mindre viktigt när det gäller näringslivet.

Ca 50 procent av biståndet går genom Sida och resten genom Regeringskansliet. Nu får vi genom medierna veta att en förstudie gjord av Riksrevisionen stoppats som visar att UD:s system för kontroll är sämre än Sidas. Detta har inte ministern informerat utrikesutskottet om. Med tanke på de mycket höga krav som ställts på andra biståndsaktörer att förändra sina rutiner för kontroll och uppföljning är det anmärkningsvärt att inte större krav ställs på medarbetarna på ministerns egen arbetsplats. Kan det kanske vara så att de krav ministern vill ställa faktiskt är orimliga och att det kostar för mycket? UD går också med ständiga underskott. Och kan det vara så att de brister som nu uppdagas på UD egentligen går att härleda till att ministerns reformiver inte rent praktiskt och formellt går att följa av medarbetarna? Omorganisationer tar tid och blir ofta initialt dyrare då personal får nya arbetsuppgifter och nya nätverk ska bildas.

Vän av ordning ställer sig därför naturligtvis frågan varför det inte blev mer än en förstudie i det senare fallet och om ministerns reformiver inte är en del i det ”kaos” vi nu ser hos flera biståndsaktörer.

Jag vill därför fråga statsrådet om hon avser att ta initiativ till att informera utrikesutskottet om innehållet i förstudien och varför det inte blev mer än en förstudie om UD-biståndet.

Avser statsrådet att i framtiden ställa likartade krav på alla aktörer inom biståndet?

Avser statsrådet att göra konsekvensanalyser av myndigheternas organisationsförändringar?