Resurser för kvalitet i grundutbildningarna

Herr talman! Mikael Damberg har frågat mig om skälen till att inte lärosätena kompenseras fullt ut ekonomiskt när de blir ansvariga för vissa studiesociala frågor i samband med kårobligatoriets avskaffande samt vilka effekter detta kommer att få på utbildningskvaliteten då det påverkar studentinflytandet och studiebevakningen vid landets lärosäten. Damberg har i sin andra interpellation på samma tema frågat mig om skälen till att regeringens och utredarens syn på vilket ekonomiskt stöd som krävs för att studentinflytande ska vidmakthållas efter ett avskaffat kårobligatorium skiljer sig åt. Damberg har också frågat vilka effekter ett avskaffat kårobligatorium kommer att få på studentinflytandet. Dessutom har Damberg frågat om jag ser någon risk att dialogen mellan studenterna och det omgivande samhället försämras. Även Tone Tingsgård har frågat mig om vilka effekter avskaffandet av kårobligatoriet får på studentinflytandet samt hur studentinflytandet ska garanteras i framtiden. Berit Högman har i sin interpellation frågat mig om jag undersökt vilka konsekvenser avskaffandet av kårobligatoriet kan få för de regionala högskolorna och för de nya universiteten samt om jag avser att vidta några åtgärder för att stärka dessa lärosäten framöver. Då dessa fyra interpellationer i stor utsträckning sammanfaller svarar jag på dem i ett sammanhang. Till att börja med vill jag framhålla regeringens uppfattning att kårobligatoriet måste avskaffas för att försvara den grundläggande demokratiska princip som föreningsfriheten utgör. Jag är övertygad om att frivilliga kårer kommer att stärka och vitalisera studentinflytandet genom att vara attraktiva för studenter att bli medlemmar i. Detta kommer också att bidra positivt till att öka kårernas legitimitet hos studenterna, en legitimitet som i dag ibland är bristande. Regeringens övergripande målsättning är att stärka kvaliteten i den högre utbildningen. Ett exempel på konkreta åtgärder som genomförts är den satsning på 240 miljoner kronor till kvalitetsinsatser som gjordes under 2008. Regeringen har också för avsikt att återkomma i frågan om hur kvaliteten inom svensk högre utbildning kan stärkas ytterligare. Att i dagens ekonomiska läge minska antalet studieplatser, som utredningen om kårobligatoriets avskaffande föreslog, är orimligt. Det finns i stället ett stort behov av utbildningsinsatser för att klara den ekonomiska nedgång som vi nu befinner oss i, vilket regeringen bland annat lyft fram i propositionen Åtgärder för jobb och omställning (prop. 2008/09:97). Jag vill också betona att jag inte anser att det finns anledning att vara pessimistisk i synen på hur många studenter som kommer att välja att vara medlemmar i en studentkår även efter obligatoriets avskaffande. Kårerna bedriver för studenterna väsentlig verksamhet. Att redan nu förutsätta att kårerna bara kommer att kunna samla väldigt få medlemmar är därför inte bara orealistiskt utan sänder också ut fel signaler. I förhållande till utredarens förslag öppnar regeringens förslag också nya möjligheter för kårerna att komplettera den studiebevakande verksamheten med andra aktiviteter. Därigenom kan de både locka till sig ytterligare medlemmar och stärka sin budget. Det stöd som staten bidrar med utgör en grund, som studentkårerna kan använda som bas för sin verksamhet. Stödet är dock inte avsett att utgöra full kompensation för borttagandet av de obligatoriska avgifterna. Jag är övertygad om att lärosäten och kårer tillsammans kommer att ta ansvar för viktiga delar av den studiesociala verksamheten. Redan i dag är många lärosäten engagerade i detta arbete. Mot bakgrund av den vitalisering av studentinflytandet som reformen öppnar för och det samarbete rörande studiesociala frågor som redan pågår delar jag inte interpellanternas oro. Uppgiften att ta ett tydligt ansvar för studiesociala insatser omfattar samtliga statliga universitet och högskolor. Det drabbar därför inte de regionala högskolorna eller de nya universiteten extra hårt, vilket Berit Högman befarar. Jag ser därför ingen anledning till att i detta sammanhang särskilt stödja dessa lärosäten. Då Mikael Damberg, som framställt två av interpellationerna, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Marie Granlund i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret även om jag inte tycker att det är tillfyllest. Jag tycker inte heller att det ger svar på de frågor som ställs i interpellationerna. För oss socialdemokrater - och så tror jag inte bara att det är för oss, för det är väldigt många som nu höjer sin röst, högskolerektorer, studenter och personal på högskolorna - är studentinflytande något som är väldigt viktigt. Det är också någonting som är ganska unikt för Sverige. Bland annat OECD pekar också ut studentinflytande som en väldigt viktig kvalitetsfaktor. Att bevara detta är jätteviktigt för oss. Jag undrar lite grann - jag kommer tillbaka till det - hur statsrådet tänker när det gäller utvecklingen framåt. Vi ställde upp på direktiven till den här utredningen. I direktiven talades det nämligen om att bibehålla studentinflytandet och stärka detsamma. Om man kan hitta lösningar som innebär att man inte måste ha ett kårobligatorium ställer vi självklart upp på det, så vi beaktade med spänning vad utredningen skulle komma fram till. Utredaren Erland Ringborg gjorde också ett gediget jobb. Men vad han kommer fram till överensstämmer väldigt lite med den proposition som är framlagd, vad som kommer fram i den. Där tar man nämligen upp att om man ska klara studentinflytandet, som är så jätteviktigt, krävs det faktiskt en tillförsel av resurser. Så är det ju med alla andra verksamheter. De politiska partierna klarar sig inte utan omfattande statsstöd. Andra föreningar klarar sig inte utan kommunala bidrag på olika sätt. Så är det självklart också med studentorganisationerna. Jag vet inte riktigt vad statsrådet tänker på när han säger att det kommer att ges utökade möjligheter för studentorganisationerna att på olika sätt samla in kapital. Handlar det om ölförsäljning, fler pubaftnar, eller vad är det som statsrådet egentligen menar? Jag kan bli oerhört bekymrad. När regeringen pratar om att lärosätena ska få en ökad självständighet visar sig verkligheten vara precis tvärtom. Regeringen bestämmer att man vill sitta och detaljstyra forskningssatsningarna, att hjärt- och kärlforskningen är viktigare än någonting annat eller att den forskningsgrenen är viktigare än någonting annat. Nästa steg är att studenternas röst kommer att tystna på högskolorna. Alla är väl medvetna om att så kommer att bli fallet, förutom regeringen. Jag skulle vilja följa upp de frågor som finns i interpellationen från Mikael Damberg, som statsrådet inte har svarat på. Var skiljer sig bedömningen från utredningen från regeringens bedömning? Hur ska man kunna behålla studentinflytandet? Nu pratar jag inte om hur man ska finansiera det, utan jag undrar: Hur resonerar statsrådet när utredningen säger att det krävs en tillförsel av resurser för att man ska kunna vidmakthålla detta? Det här struntar regeringen fullständigt i. Jag skulle också vilja fråga: Vad kommer statsrådet att göra om inte studentinflytandet kommer att vara tillfyllest? Och vad är tillfyllest när det gäller studentinflytande? Sista frågan: Är statsrådet beredd att göra några som helst övergångslösningar med en brygga från kårobligatoriet till det nya systemet så att studentorganisationerna kan få hjälp?

Herr talman! Inom ramen för vårt högskolesystem har Sverige i dag ett unikt studentinflytande på alla nivåer, från den enskilda kursen till den nationella arenan. Studenternas inflytande bidrar i stor utsträckning till att bevaka och utveckla kvaliteten i den högre utbildningen. Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera en utveckling som leder till ett försvagat studentinflytande. Än så länge har kårobligatoriet varit den bästa lösningen för detta. Det är studentinflytandet som är mitt och vårt primära intresse. Att kårobligatoriet skulle vara ett brott mot föreningsfriheten är inte på något sätt sant. Europadomstolen har redan slagit fast i en dom att så inte är fallet. Jag tycker att statsrådet visar en rätt bedrövlig likgiltighet inför alla de argument som har framförts, inte bara av studentkårer runt om i landet utan också av universitetsledningar och högskolornas ledningar. Förslagen innebär för många kårer minskade intäkter på kanske mellan 50 och 85 procent. Jag undrar om statsrådet är medveten om att med det här förslaget är en student värd 105 kronor per medlem medan unga aktiesparare av samma regering får 472 kronor per medlem. Unga frimärkssamlare får 572 kronor per medlem. Är att samla frimärken och köpa aktier viktigare för Sverige som kunskapsnation än livskraftiga studentkårer? Kårobligatoriets avskaffande ska vitalisera studentkåren, säger regeringen. Det kanske också var det som var syftet när man direkt efter valsegern 2006 startade attackerna på svensk fackföreningsrörelse genom att kraftigt försämra fackets möjligheter att vara en stark kraft på arbetsmarknaden. Det har onekligen väckt mycket vrede, och därmed har mycket aktivitet skapats i den fackliga rörelsen. Jag förstår att det också är den vägen som statsrådet har tänkt sig att studentkårerna ska vandra. Det kommer de säkert att göra, men inte är det på det sättet som vi gagnar och utvecklar utbildningens kvalitet och studenternas studiesociala miljö. Nu kommer kårledningarna att få lägga all kraft på att skaffa medlemmar och inkomster vid sidan av i stället för att ägna sig åt kärnuppdraget. Men det kanske också är det som är avsikten med förslaget, att kårerna ska lägga kraft på att ordna basarer och sälja öl i stället för att jobba för utbildningens kvalitet. Jag tror att de studenter som mest gynnas av kårernas engagemang och service i form av juridisk rådgivning, studiestöd, hälsovård eller annat är de studenter som har sämre studievana. Det är också de som har de sämsta ekonomiska förutsättningarna att avsätta pengar till kåravgifter när man vänder på varje krona av studiemedel och studielån. Min fråga till statsrådet blir: Tror verkligen statsrådet att detta kommer att gynna Sverige och svenska lärosätens position i en internationell och konkurrensutsatt kunskapsekonomi?

Herr talman! Jag ska också be att få tacka för svaret, fast i ärlighetens namn måste jag erkänna att jag upplever fråga och svar här lite grann som god dag yxskaft. Det som intresserar mig är inte så mycket obligatoriet i sig som det obligatoriet har kommit att innebära. Man skulle kanske kunna kalla det för mervärdet. Jag tycker inte heller att obligatoriet i sig är så upprörande. Regeringen vill jämföra medlemskapet i studentkåren med föreningsmedlemskap och menar därför att det måste vara frivilligt. Så kan man naturligtvis tänka. För min del tycker jag att det kan vara lika rimligt att jämföra kårmedlemskapet med medborgarskapet i en kommun med de rättigheter och skyldigheter som det innebär. Jag och mitt parti kan leva med och utan obligatoriet. Däremot är det stora mervärdet som obligatoriet fört med sig den stora aktivitet studenterna utvecklar när det gäller utveckling och kvalitetssäkring av studierna, det som vi kallar studentinflytande. Det är särskilt märkbart i min hemkommun Uppsala där kåren ägnar sig nästan uteslutande åt just inflytandefrågorna. I stort sett hela medlemsavgiften till kåren går till detta ändamål. Det verkar när man läser propositionen som om regeringen delar uppskattningen av den aktiviteten. I den utredning som föregick propositionen har utredaren Erland Ringborg gjort en uppskattning av hur man ekonomiskt skulle kunna värdera studentinflytandet. Han hamnar på ett snitt av 310 kronor per student och år som ett rimligt genomsnittsbelopp. Det betyder en sammanlagd summa på 95 miljoner. Till detta vill han lägga 30 miljoner till högskolorna som kompensation för vissa studiesociala uppgifter som läggs på dem. Men regeringen väljer att satsa en betydligt lägre summa, en tredjedel, till de nya frivilligkårerna. Man säger visserligen inte att den summan är tänkt som full kompensation - fattas bara. Men man är medveten om att det är så. När vi nu flera stycken frågar om hur man värderat och hur man bedömer konsekvenserna blir svaret att man inte har värderat, och man ser inga konsekvenser. Man är bara övertygad om att allt ska gå så mycket bättre med mindre pengar. Mindre pengar räcker till mer. Resonemanget känns igen från andra diskussioner med den här regeringen. När man ska förklara varför inte högskolorna får någon kompensation för de nya uppgifter som de åläggs heter det att det är så lite pengar till varje högskola så det märks inte. Det ryms säkert inom de redan givna ramarna. Jag förstår ingendera och är för egen del djupt bekymrad över att regeringen och statsrådet tar så lätt på studentinflytandet att man är beredd att riskera det. Jag tror att man gör studenterna och studierna i högskolorna en stor otjänst när man forcerar avskaffandet av obligatoriet i detta ekonomiska läge. Så såg inte läget ut när utredaren fick sitt uppdrag. Verkligheten har ändrats. Jag hade förväntat mig att regeringen skulle ändra sig i takt med den. Tycker statsrådet att det är en bra signal om studentinflytandet och uppskattningen av studentinflytandet när man nedvärderar det så kolossalt? Är det så man vill att det ska uppfattas? Det räcker med en tredjedel av dagens studentinflytande.

Herr talman! Jag kanske får börja med en formalitet, nämligen påpekandet att kammaren har frågedebatter och kammaren har ärendedebatter. Det ni gör nu är egentligen att föra den ärendedebatt som kommer att äga rum om två veckor i frågeformen. Ni tycker att det här är ett dåligt förslag som inte bör genomföras och framför vissa frågor kring det. Ni har dragit slutsatsen i ert parti att det här inte bör genomföras, och det ska debatteras om 14 dagar. Vi kan gärna återkomma, men nu råkar det vara så att jag tycker att det här är en viktig och intressant fråga. Jag har absolut inget emot att prata om den i kammaren redan nu. På en punkt verkar det som om vi talar förbi varandra. Jag kan inte riktigt förstå att inte ni kan förstå regeringens synsätt. När Berit Högman säger att det här kan komma att minska kårernas intäkter med 85 procent är vår poäng att det vet vi inte. Det inträffar bara om väldigt få studenter vill vara med. Man kommer inte bort från att också Erland Ringborgs förlag någonstans byggde på en gissning, en bedömning av hur många studenter som kommer att gå med. Då har vi stannat för att det är rimligt att i det här skedet vara optimistisk. Allt annat skulle skicka signalen: Ni behöver inte gå med som medlemmar. Det här ordnar staten. Så lägg era pengar på annat! Berit Högman var i en helt orimlig passage av sitt inlägg inne på att vi skulle vara emot fackföreningar. Sanningen är att det vi gör nu är att använda bilden av fackföreningarna som bild för vad studentkårerna skulle kunna bli. Vi har inget fackföreningsobligatorium i Sverige. Jag vet att Socialdemokraterna inte förespråkar det. Vi tycker att det är lika naturligt att kårerna blir studenternas fackliga föreningar där medlemskapet är frivilligt. Jag kan bara bekräfta det ni helt korrekt citerar. Regeringens uppfattning är att studentinflytande är viktigt. Regeringen tycker dessutom att kårerna har en viktig roll för studenter på det sociala området. Precis som nämndes här gäller det inte minst nyblivna studenter och studenter från miljöer och familjer som inte har så stark egen studietradition. Vi är helt inställda på att dessa funktioner ska vara minst lika bra som förut. Det skulle vara mycket lättare att föra den här debatten om ett eller två år. Då kommer antingen ni eller jag att ha rätt eller verkligheten ligga någonstans mittemellan. Därmed uppstår frågan: Vad gör vi då? Om det visar sig att det är väldigt få som går med och att de svaga kårerna har svårt att uppfylla sina förpliktelser när det gäller studentinflytande står vi inför ett reellt problem. Men att ta på sig det problemet i förväg är lite prematurt. Man kan naturligtvis diskutera, som Marie Granlund gör, i termer av övergångsregler. Jag vill påpeka att de det första halvåret får något högre statsbidrag än vad de ska få i fortvarighetstillståndet, om den nuvarande bedömningen står sig. Vi kommer naturligtvis att följa detta mycket noga. Är det så att vi behöver göra någon brandkårsutryckning får vi naturligtvis vara öppna för att överväga det.

Herr talman! Jag finner det något besynnerligt att statsrådet recenserar om vi ska ha interpellationsdebatter eller inte. Det är klart att det kommer en ärendedebatt. Men i dag har utskottet justerat betänkandet i ärendet. Det finns all anledning att diskutera detta och svara på de frågor som finns. Statsrådet säger att det ska bli minst lika bra som förut, och så var också direktiven utformade. Studentinflytandet skulle bli lika bra som tidigare. Det är nästan bara Lars Leijonborg som tror att detta kommer att vidmakthållas. Högskolorna och universiteten protesterar. Det är inte bara studentkårerna och studentorganisationerna som har gjort det. Lunds universitet, Uppsala universitet och många andra mindre högskolor har också protesterat mot detta. Det är väldigt få som tror att det kommer att vidmakthållas. Det kommer att bli som a-kassan. Man dubblerar avgifterna och sedan blir själva försäkringen hälften så bra, och 500 000 lämnar den. Det är klart att det är många som också nu kommer att lämna. Politisk dogmatism går före att se hur verkligheten är. Man tillsatte en utredning. Utredningen säger att för att vidmakthålla studentinflytandet borde statens bidrag vara tre gånger så högt som det som föreslås i propositionen. Men det gör ingen skillnad, säger Lars Leijonborg. Det är för mig fullständigt obegripligt. Man säger i stället att universitet och högskolor ska vara med och finansiera detta. Universitet och högskolor är i dag väldigt trötta på att finansiera allt som regeringen lägger på dem. Min fråga är också: Kommer inte beroendet att öka? Beroendet för studentkårerna måste väl öka när kårerna kommer i händerna på högskolorna för att kunna bedriva sin verksamhet. Alla är överens om att kårerna bidrar till kvaliteten. Det är inte någon tycka-synd-om-verksamhet. De bidrar till kvalitet och till att utbildningarna blir bättre och att lärosätena utvecklas. Vi får heller inte glömma biten att ta hand om nya studenter som kommer från ett annat ställe och flyttar och behöver hjälp. Det är vad det handlar om. Vad Lars Leijonborg gör är att lösa problemet för byggnaderna men inte för människorna. För byggnaderna är det okej, och det accepterar även de borgerliga ledamöter som tidigare varit kritiska, men inte för människorna, studenterna. De är sekundära. Byggnaderna är viktigare. Finns det inga som helst farhågor med förslaget? Vad är det som säger att Lars Leijonborg vid ett senare tillfälle kommer att skjuta till pengar om man inte gör det nu? Min fråga om en övergångslösning kvarstår. Man sitter nu med ett stort ansvar både hos Sveriges Förenade Studentkårer och hos lärosätena när det gäller hur man ska avveckla. Det handlar om svåra juridiska frågor ibland, och man ska säga upp personal. Min fråga är: Kommer regeringen aktivt att bidra med någon form av övergångslösning? Det är vad såväl lärosätena som de enskilda studenterna säger. Lars Leijonborg säger att utredningen har gissat hur många som kommer att vara kvar. Det är självklart att man måste göra en sådan beräkning. Men det är inte sannolikt att det blir fler som kommer att vara kvar när man inte tillskjuter mer resurser. Jag förstår inte hur det kommer att gå ihop. Lars Leijonborg visar på att studenternas röst inte är viktig. Studenternas röst kommer till stor del att tystna. Det kan vara bekvämt för en majoritet.

Herr talman! Statsrådet tycker att vi är för pessimistiska. Han tror inte alls att det kommer att ske ett medlemstapp i studentkårerna. Det trodde inte heller ni i regeringen när ni förstörde a-kassan. Inte trodde ni att en halv miljon människor skulle stå utanför. Ni trodde inte att er politik skulle leda till att vi snart har Europas högsta ungdomsarbetslöshet. Det har vi vilken dag som helst. Ni trodde inte att försämringen av inträdesvillkoren i a-kassan skulle leda till att vi skulle få rekordlånga köer av unga människor som går på socialbidrag i dag. Ni trodde inte det, men det är verkligheten. Jag tycker att statsrådet borde ägna sig åt annat än att tro. Lyssna på dem som lever i högskolornas och universitetens verklighet. Det är precis som Marie Granlund sade. Lyssna på universitetsledningar och studentkårer och den opinion som har funnits under framtagandet av det här förslaget. Det är väldigt få som bejakar det som regeringen nu gör. Sedan denna regering tillträdde har den konsekvent och på bred front sett till att driva en politik som missgynnar de nya universiteten och de regionala högskolorna. Forskningspropositionen är väl det mest flagranta exemplet på det. Jag är säker på att statsrådet vet att de nya universiteten har hamnat i ett slags strykklass. De har en rejäl uppförsbacke, som de naturligtvis gör allt för att komma uppför. Med detta förslag blir denna uppförsbacke än brantare. Det finns inga pengar som ligger och skvalpar. Det kommer att bli så att resurser måste tas från befintlig verksamhet, med all sannolikhet från grundutbildningen, för att behålla samma standard på studentservice, studentinflytande, hälsovård, möjligheter till bostadsgarantier, och så vidare. Det har stor betydelse för att fortsätta att bryta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning. De nya universiteten kämpar också hårt för att nå bra resultat, inte minst i mätningar av studenternas nöjdhet. Det är en viktig konkurrensfaktor. Inte minst Karlstads universitet, som jag säger är mitt, gör det. Men det går inte av sig självt. Det gör man genom enträget arbete och i nära dialog och samarbete mellan studentkår och universitetsledning och mellan studentkår och kommun. Allt detta arbete kommer nu att försvåras och försämras. Jag befarar också att en del av det till och med kommer att försvinna. Jag inser att regeringen även i den här frågan har ett slags ideologiskt tunnelseende. Jag vill ändå ställa en fråga till statsrådet. Är statsrådet beredd att åtminstone efter en tid göra en utvärdering av reformen? Låt oss stå här i talarstolen om ett eller två år när vi har sett hur medlemsutvecklingen i våra studentkårer har sett ut och ser vad som i realiteten händer med en reform av detta slag. Fortfarande måste jag ställa mig frågan: Vad är det för logik i att ge fyra gånger så mycket statsbidrag till unga aktiesparare som till Sveriges studenter?

Herr talman! Som jag sade i mitt första inlägg är naturligtvis inte kårobligatoriet i sig något självändamål, men för mig har det alltid varit viktigt att om det ska avvecklas måste det avvecklas med varsamhet så att man inte riskerar studentinflytandet. Det måste helt enkelt få kosta. Det är orimligt att tänka sig att allt det arbete som utförs ska ske på någon sorts ideell väg. När vi nu hade hamnat i det ekonomiska läget att pengarna inte fanns, varför var det då så bråttom? Varför kan man inte se att andra har gjort det misstaget förr? Det finns sådana exempel. Man kunde väl bryta en trend och försöka lära av andras misstag. Varför kunde man inte se att obligatoriet så som det är i dag faktiskt innehållsligt funkar för dem som det berör. Regeringen säger ju själv i sin proposition att det fungerar bra i dag. If it ain't broke, don't fix it! I stället för man egendomliga resonemang om att högskolorna ska få möjlighet att ge bidrag till kårerna. Jag är inte alls säker på att det stärker kårerna, att det ger dem en bättre ställning i förhållande till högskolan. Det är otroligt viktigt att man har en självständig ställning i förhållande till högskolan, att man inte är beroende av högskolornas bidrag. Kårerna ska få söka sponsorer. Här pekar regeringen på möjligheter inom branschområdena med allt vad det öppnar för väldigt ojämlik inkomstfördelning till detta studentinflytande. Herr talman! Jag är så ohyggligt gammal att jag var med redan före 1968. Vi hade ett obligatorium då, men vi hade inte särskilt mycket studentinflytande, så det är verkligen inte obligatoriet som hjälper här. Det vet jag. Men jag vet också hur oerhört värdefullt detta studentinflytande är. För mig är det ofattbart att man vågar riskera det på det här viset. Varför så bråttom? Håll an!

Herr talman! För mig har det varit viktigt att veta vad kårobligatoriets avskaffande skulle kunna innebära också beträffande den förändrade offentligrättsliga ställningen för kår och nationer. Jag har varit mycket angelägen om att när riksdagen tar ställning till den frågan måste man ha ett mycket konkret förslag att ta ställning till, inte ta ställning utan att veta vad som kommer därefter. Det har ju varit anledningen till att jag under den föregående mandatperioden inte har velat ta ställning till kårobligatoriefrågan innan det har funnits ett färdigt förslag. Inte minst har det varit viktigt att se hur man löser de skatterättsliga frågorna för kårer och nationer när kårobligatoriet har avskaffats. Det har nu kunnat ske på ett godtagbart sätt. Vi har i skatteutskottet särskilt kunnat behandla de frågorna i anslutning till regeringens proposition, och jag tycker att det har kommit ut ett bra förslag till slut i det här avseendet. Nu diskuteras närmare kårernas möjlighet att klara sin verksamhet, inte minst studentinflytandet, i ett förändrat läge. Jag tycker i likhet med statsrådet att det är märkligt att såväl debattörerna här som företrädare för kårerna har en sådan defaitistisk inställning beträffande hur många studenter man räknar med ska bli medlemmar. Nu har vi vissa erfarenheter i Uppsala där vi har haft en så kallad nollösning beträffande nationerna. Där vet vi att det finns många studenter, distansstuderande, äldre studerande och studenter som kanske inte längre har ett intresse av att vara med i kår och nation, som har avstått medlemskapet i nation. Det är ungefär 70 procent av studenterna som har varit medlemmar. Jag tycker att det är en målsiffra som studentkårerna bör ha. Sjunker antalet lägre än 70 eller 50 procent minskar onekligen deras legitimitet att företräda studenterna väldigt tydligt. Jag upplever det som mycket angeläget att studentkårerna kan ha en sådan verksamhet att de motiverar studenterna att i så stor utsträckning som möjligt lösa medlemsavgiften. Jag tycker att det är rimligt av regeringen att inte utgå från att medlemsantalet ska sjunka avsevärt utan att man utgår från ett rimligare mål. Så småningom får man se hur utvecklingen blir. Det tycker jag är en i hög grad rimlig lösning. När man nu börjar jämföra med frimärkssamlare och aktiesparare i olika organisationer gör man dessutom den felaktiga jämförelsen att det bidrag som regeringen nu föreslår i så fall skulle bli högre per medlem ju färre medlemmar man får, eftersom man utgår från antalet studenter vid universitetet eller högskolan. Jag utgår från att studentkollektivet även i framtiden är berett att betala en del, precis som de har gjort hittills inom obligatoriet, för att kunna låta sig företrädas vid universitets och högskolors olika organ. Jag är inte lika bekymrad som väldigt många företrädare är redan initialt. Onekligen skulle jag kunna vara bekymrad över att detta att man lägger målet så lågt skulle kunna bli ett självspelande piano. Jag tycker att det är viktigt för studentkårerna att markera betydelsen för studenterna av sin verksamhet och därmed säkerställa att man åtminstone får ungefär 70 procents anslutning.

Herr talman! Erland Ringborgs utredning har hyllats. Då uppstår frågan: Stöder ni även det förslag som Erland Ringborg hade om att dra ned antalet högskoleplatser? Det var ju hans finansiering av den utgiftsökning som han också föreslog. Såvitt jag vet tycker Socialdemokraterna att det borde vara fler högskoleplatser. Ni säger alltså nej till finansieringen men fortsätter att högljutt kräva utgiften. Det är en viss lapsus i ert resonemang. Till den här frimärkssamlaren som tycker att han får så mycket statsbidrag kan jag säga att han dock ska veta att varje student får 80 000 i statsbidrag per år för sina studier. Dessutom finns ett generöst studiestödssystem. Nog ger vi stöd till studenterna! När det gäller just studenternas föreningsmedlemskap har vi snarare haft fackföreningarna som förebild, och fackföreningarna får i princip inga statsbidrag. Där har vi gjort den kompromissen att studentkårerna ändå, som ett slags grundtrygghet, får ett statsbidrag. Då säger Marie Granlund så här: Ni tror väl inte att många studenter går med när ni drar ned statsbidraget? Jo, där tror vi så att säga på rakt motsatt samband mot det som Marie Granlund verkar tro på. Om staten skickar ut signalen "lägg era pengar på annat, det här sköter vi" tror vi inte att det blir särskilt stor tillströmning. Studenterna måste känna att det här är viktigt för dem: Det här är vi beredda att stödja. Stöder vi det får vi också någonting tillbaka. Jag kanske får utgå lite från interpellanternas hemorter. Det lyser igenom i Berit Högmans och Tone Tingsgårds interpellationer att ni utgår rätt mycket från Karlstad respektive Uppsala. När Berit Högman vill skildra det som att till exempel Karlstad befinner sig i en brant utförsbacke vill jag peka på att Karlstad har varit universitet i drygt tio år. Man hade ett visst forskningsanslag när man blev universitet. Det är numera ungefär 500 procent högre. Att kalla en sådan ökning för uppförsbacke är kreativt. Jag brukar jämföra med Uppsala, som under motsvarande tid har fått sina forskningsanslag ökade med mindre än 200 procent. I Uppsala är studentnationerna stora och dominerande. Genom att vi nu, inte minst efter Lennart Hedquists ståndaktiga agerande, inför en fortsatt skattebefrielse för studentnationer, räknar vi med att just Uppsala som studieort i och med den ekonomiska nyttan av skattebefrielsen kommer väl ut ekonomiskt av reformen. Det har talats här om att jag inte lyssnar på protester. Ärligt talat har det väl inte varit så mycket protester. Jag tror att många studenter - det framgår av olika enkäter och omröstningar i tidningar - tycker att det här är bra. Jag ska till SFS stämma i övermorgon, och jag ska naturligtvis lyssna på vilka bekymmer de har i övergångstiden. Naturligtvis är jag också beredd att utvärdera detta. Jag har redan sagt att om det visar sig att ni pessimister har mer rätt än Lennart Hedquist och jag, som är mer optimistiska, får vi naturligtvis ta det som utgångspunkt för nya beslut.

Herr talman! Regeringens politik på universitets- och högskoleområdet är verkligen kristallklar. Universitet och högskolor ska göras beroende av regeringen. Det är regeringen som ska peta i de strategiska satsningarna, vad som ska forskas om, i stället för att forskarvärlden ska göra det. Rektorerna ska tillsätta styrelserna. Det är unikt. Det händer ingen annanstans. Nu ska studentkårerna bli beroende av universitetens och högskolornas välvillighet att tillskjuta pengar. Jag tror i och för sig att man kommer att göra det eftersom man tycker att kvalitet och studentinflytande är så pass viktigt. Men pengarna måste tas någon annanstans ifrån. Då kommer det att gå ut över kvaliteten i utbildningen. Det finns inte hur mycket pengar som helst. Det är enkel marknadsekonomi, det vill säga tillgång och efterfrågan. Om avgifterna höjs lär ännu färre bli medlemmar. Det är fundamentalt. Regeringens egen utredare säger att det måste skjutas till tre gånger så mycket pengar som vad regeringen gör för att behålla dem. Vi säger att det är okej att ta bort obligatoriet, men då måste tillräckligt med pengar skjutas till. Vi kan i det statsfinansiella dagsläget se att det är svårt. Därför är vi inte så dogmatiska, utan vi säger att kårobligatoriet ska behållas eftersom studentinflytandet är en så pass viktig kvalitetsindikator som påverkar resultaten på lärosätena mycket. Jag kan bara beklaga att de borgerliga ledamöter som tidigare har varit emot detta nu har accepterat och slagit sig till ro med att fastigheterna och husen klaras av men inte människorna. Studenternas röst kommer att tystna.

Herr talman! Jag trodde inte att jag skulle behöva förklara för en forsknings- och utbildningsminister att det är fråga om Karlstad i relation till de andra universiteten. Det är klart att Karlstads universitet har haft förmånen att vara universitet i drygt tio år. Sedan finns det några andra som har haft förmånen att vara universitet i 100, 150 eller kanske 200 år. Det försprånget syns tydligt. Den här regeringen har inte gjort något för att minska gapet. Tvärtom ökar det hela tiden. Det var det jag sade var en uppförsbacke, inte en utförsbacke. Då går det lätt. Uppför är det tungt. Vi säger ja till fler högskoleplatser, precis som vi säger ja till fler komvuxplatser eller fler platser i kvalificerad yrkesutbildning. Vi tycker att det är viktigt att unga människor utbildar sig. Det är också därför som vi tre står här i dag. Det handlar om kvaliteten i utbildningen, studentinflytande och den kommande arbetskraften. Jag konstaterar att vi har en högskole- och forskningsminister i denna högerregering som inte sätter studenten främst. Det hedrar Lennart Hedquist att han är tydlig med att han bekymrar sig mer över husen. Men jag bekymrar mig faktiskt mer över studenterna och den blivande arbetskraften som vi vet att vårt land så väl behöver. Tänk så många förbättringar som har gjorts i undervisning och i studiesociala miljöer när det gäller hälsa eller kreativa högskolemiljöer tack vare studentkårerna. De får nu i stället lägga kraften på lotterier, jippon och ölförsäljning för att få ihop ekonomin. Jag noterar ändå att statsrådet säger att om vi socialdemokrater har rätt ska de ändra sig. Jag kommer ihåg det, och jag glömmer det aldrig. Det är i sådana fall inte första gången jag ser fram emot det. Jag tackar för debatten.

Herr talman! Ingen ska behöva tala om för mig att Uppsala är bäst. Det vet vi. Men även i Uppsala är vi bekymrade över att studentinflytandet riskeras på det sätt som sker med den proposition som regeringen har lagt fram. Vi tycker att det är alldeles för viktigt för det. Det handlar självfallet inte om någon sorts defaitism när vi är oroade, när vi tror att studentinflytandet är i fara. Tvärtom vill vi faktiskt visa vår uppskattning av det arbete som görs, och vi tycker därför att man ska betala för det. Det tycker vi i alla andra sammanhang också. Det ska inte slumpas bort. Herr talman! Jag är inte dugg förvånad över att Lennart Hedquist är nöjd med det framlagda förslaget. Jag har aldrig uppfattat att studentinflytande är hans stora grej.

Herr talman! Jag var med redan när Tone Tingsgård var studentska och var studentkårens ordförande 1965-1966 och utvecklade studentinflytandet på den tiden med gott resultat. Men jag vill samtidigt påpeka att det i någon mening är tragiskt att studenternas verksamhet genom århundraden, särskilt de senaste decennierna, har betalats av studenterna själva. I den meningen har verksamheten varit tämligen unik. Det har det så kallade obligatoriet medverkat till. Det är genom avgifter som studenterna har kunnat säkra sin verksamhet, bland annat studentinflytandet. Det är lite synd att när en förändring görs, måste det innebära att den verksamheten, till betydande del som ni tycks vilja ha det, till viss del ska statsfinansieras. Det är naturligtvis bättre att försöka säkerställa att studenterna även framöver genom sina organ kan finansiera den verksamheten. Därför finner jag det märkligt att man från början har inställningen att medlemstalet kommer att minska så avsevärt att man måste ha mer statsbidrag än vad regeringen föreslår. Det borde vara en självklarhet att studentkårerna anstränger sig för att utveckla förmånerna i anslutning till medlemskapet så att man behåller en betydande andel av studenterna i studentkårerna. Det är rätt av regeringen att inte utgå från en mycket pessimistisk syn på hur många som kommer att ansluta sig. Ett bra studentinflytande kan framför allt utvecklas om det finns en hög legitimitet genom många anslutna studenter.

Herr talman! Socialdemokraterna säger att det är fel tid att avskaffa kårobligatoriet. Problemet för er är att ni alltid har tyckt att det är fel tid att avskaffa kårobligatoriet. Frågan har varit aktuell i flera årtionden. Vid varje tillfälle har ni hittat något argument att motsätta er avskaffandet. Det känns inte så starkt. När ni hyllar Erland Ringborg ska vi ha klart för oss att ni definitivt inte hyllar hans finansieringsförslag. I och med att det faller bort inser vi alla att vi står inför ett statsfinansiellt problem. Men det var egentligen inte det som var avgörande för att vi hamnade på den nivå som vi gjorde, utan det var att vi tyckte att detta var en rimlig signal: Vi utgår ifrån att Sveriges studenter uppskattar de inflytandeinsatser och de sociala insatser som kårerna gör och att de är beredda att engagera sig för det. Har jag fel är jag beredd att ändra mig, dock inte i själva principfrågan. I så fall får vi naturligtvis ta en ny fundering på i vilka former vi ska garantera de här viktiga funktionerna. Apropå några interpellationer vill jag påpeka att det inte är så att vi nu har bestämt oss för att överföra vissa sociala förpliktelser från kårerna till lärosätena, utan det är ett slags garanti. Vi förutsätter att det kommer många medlemmar med i kårerna och att de därmed får kraft att fortsätta sin verksamhet. Men skulle det inte inträffa är det väldigt viktigt att någon har ansvaret för de sociala uppgifterna. Det är med det scenariot vi har lagt ansvaret på lärosätena. Vårt grundalternativ är att det här kommer att bli bra och att studenterna får goda möjligheter att även i framtiden verka för ett starkt studentinflytande.