Regeringens strategi och prioriteringar i Europapolitiken

Fru talman! Det är jätteroligt att vi diskuterar EU-frågor på det här sättet. Jag är verkligen tacksam både mot de tidigare interpellanterna och den nuvarande för att vi kan föra det här samtalet. Tobias Krantz har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta i syfte att utmejsla en Europapolitisk strategi samt att lägga grunden för ett framgångsrikt svenskt ordförandeskap 2009. Jag har tidigare identifierat tre områden där jag som Europaminister vill vara särskilt pådrivande och som man kan se som en strategi när det gäller attitydfrågan. Dessa skulle jag vilja utveckla något här. För det första vill jag poängtera vikten av ett aktivt och effektivt deltagande i förhandlingarna om unionens gemensamma regler. Detta betyder både att man driver frågor i rådet på ett mer effektivt och strategiskt sätt och att man arbetar aktivt med alliansbyggande med andra länder. Därutöver är det av stor vikt att vi engagerar oss ytterligare i kontakter med unionens andra institutioner, främst parlamentet och kommissionen. Här har jag som Europaminister ett särskilt ansvar och jag avser under kommande period att verka för både aktivitet och effektivitet i vårt EU-arbete. För det andra är ett medvetet och strategiskt ansvarstagande för Europas stora framtidsfrågor av största vikt. Det handlar under denna period om att spela en central roll i viktiga diskussioner, till exempel de som rör det konstitutionella fördraget, globalisering, EU:s långtidsbudget, energi- och klimatfrågorna, den fortsatta utvidgningen, frågorna om den inre marknaden och en mer aktiv utrikespolitik. Vår målsättning är här att Sverige ska vara en central aktör och dialogpartner i hanteringen av de stora utmaningar som Europa står inför. Dessa viktiga framtidsfrågor är också viktiga att prioritera för att de visar på EU-medlemskapets mervärde. För att öka demokratin och EU:s beslutsfähighet är det dessutom viktigt att ett konstitutionellt fördrag kommer på plats. För det tredje är det en viktig del i politiken att vi i högre grad driver opinion i EU-frågor och förankrar EU-frågorna hos medborgarna. Efter mer än tio års medlemskap är det hög tid att beakta EU som en naturlig del av Sveriges politiska liv. En ambition är att löpande i den offentliga debatten redovisa EU:s bidrag i frågor som direkt påverkar medborgarna. När det gäller frågan om ett framgångsrikt ordförandeskap i EU är det en stor och viktig uppgift som kräver ett omfattande engagemang från regeringen, riksdagen och delar av det offentliga Sverige. Om två och ett halvt år, andra halvåret 2009, tar Sverige över ordförandeposten. De praktiska förberedelserna och arbetet med att identifiera prioriterade svenska frågor har redan kommit i gång i Regeringskansliet. Statsministern har bett mig att samordna detta arbete. Vi räknar med och verkar för att många viktiga frågor kommer att stå på dagordningen under denna tid. Översynen av den så kallade hållbarhetsstrategin och slutförandet av Lissabonstrategin kan komma att falla inom ramen för det svenska ordförandeskapet. Erfarenheten är också att vi måste vänta oss det oväntade för att stå väl förberedda. Det betyder att vi måste ha en organisation som klarar annat än det som vi planerat för. Förberedelsearbetet vad gäller frågorna på dagordningen liksom utformningen av en bra organisation kommer under de närmaste åren att bli en viktig uppgift inte bara för mig utan för hela regeringen. Avslutningsvis vill jag betona att det bästa sättet för oss att förbereda oss för ordförandeskapet är att i det dagliga arbetet fungera som en konstruktiv kraft i EU. Ett aktivt svenskt agerade i EU under de kommande åren, med betoning på deltagande, ansvarstagande och förankring är huvudingredienserna i ett framgångsrikt förberedelsearbete och förhoppningsvis ett lyckat svenskt ordförandeskap i EU 2009.

Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret på min interpellation. Europa står inför en mycket spännande tid. Det sker nu ett byte i ledargarnityret i många av de viktiga europeiska länderna. Tyskland har relativt nyligen fått en ny förbundskansler, Frankrike kommer under våren att få en ny president och i Storbritannien håller det nuvarande regeringspartiet på att växla om från Tony Blair till någon annan, förmodligen Gordon Brown. Nya ledare innebär nya möjligheter för det europeiska samarbetet. Där de gamla ledarna kanske körde fast i prestige och gamla låsningar har de nya ledarna möjligheter att lägga detta bakom sig och hitta nya kreativa lösningar på de problem som Europa står inför. Europa och Europeiska unionen står inför stora utmaningar. Det handlar för det första om det som kanske är det mest trängande just nu, nämligen det konstitutionella fördraget - att Europeiska unionen ska få ett regelverk, regler och bestämmelser som gör att Europeiska unionen fungerar i framtiden, med förhoppningsvis ännu fler medlemmar. Det ska bli ett effektivt och mer demokratiskt EU. Det handlar för det andra om utvidgningen. Under de senaste åren har vi sett att Europeiska unionen har fått fler medlemmar. Många av oss hoppas att utvidgningen inte ska stanna av. En av de viktigaste frågorna handlar förstås om det eventuella turkiska medlemskapet. Europeiska unionen står inför en stor utmaning när det gäller att hantera den frågan. För det tredje handlar det om ett antal viktiga sakpolitiska utmaningar såsom till exempel miljöpolitiken. Hur klarar vi klimathotet? Vad ska Europeiska unionen ha för roll där? Hur ser vi till att Europeiska unionen för en vettigare handels- och biståndspolitik mot tredje världen, så att tredje världen får komma in med sina produkter på den europeiska marknaden och ha möjlighet att själva lyfta sig ur sin fattigdom? Det handlar om en rad utmaningar på ett antal viktiga områden. Inom utrikes- och säkerhetspolitiken inte minst ser vi ett behov av en aktivare och starkare roll för Europeiska unionen. Det är inte bara i andra europeiska länder som det sker ledarskiften, det har också skett ett ledarskifte i Sverige. Det ger en chans att bryta med den, enligt min mening, rätt passiva Europapolitik som den gamla regeringen förde. Problemet med den förra regeringens politik var att den dels var allmänt passiv, dels intog den gamla regeringen en konserverande, bakåtsträvande och bromsande roll i många viktiga frågor. Jag ser svaret från statsrådet som löftesrikt i den bemärkelsen att här finns det en vilja att bryta med den gamla politiken och att försöka staka ut en ny kurs för hur Sverige ska agera i det europeiska samarbetet. Det visar att det finns fokus och en vilja att ta täten i dessa viktiga frågor. En fråga är särskilt central och den handlar om själva synen på Europasamarbetet och synen på Europeiska unionens framtid, nämligen hur vi vill att EU ska utvecklas. Ska EU utvecklas för att stärka den europeiska demokratin? Vi har under en lång tid haft ett problem med att de stora avgörande besluten har fattats av regerings- och statschefer i slutna rum. Många har dessutom varit män, och det har varit dåligt med jämställdhet, men framför allt har det varit i slutna rum utan insyn och utan möjlighet till kontroll och ansvarsutkrävande. Det har också varit väldigt svårt att ställa hela Europeiska rådet till svars vid ett och samma tillfälle. Det är oacceptabelt från demokratisk synpunkt. Jag menar att vi måste gå i en riktning mot att folkvalda representanter får större inflytande över de beslut som rör Europas framtid så att makthavarna verkligen kan ställas till svars i en öppen offentlig debatt. Jag skulle gärna se en sådan utveckling där exempelvis Europaparlamentet fick mer att säga till om på ministerrådets bekostnad. Det är inte så att mer makt ska läggas på Europanivån - det kanske är tvärtom - men de frågor som ligger där ska det finnas möjlighet att utöva inflytande och kontroll över. Hur ser statsrådet på den frågan?

Fru talman! Tack, Tobias Krantz, för möjligheten att diskutera EU:s innehåll och inte bara procedurerna kring debatten. Precis som Tobias Krantz säger handlar det först och främst om ett strategiskt förhållningssätt, och jag försökte redovisa ett engagemang, ett strategiskt tänkande, ett deltagande, ett försök att finna allianser och en hög aktivitet. Vi menar att det banar väg för ett större svenskt inflytande i de viktiga framtidsfrågorna. Vi menar också att detta är ett brott i förhållande till hur den förra regeringen hanterade EU-politiken. Sedan är det ju innehållet det här förhållningssättet ska appliceras på. Där nämnde Tobias Krantz flera väldigt viktiga frågor. Vi har de två stora processfrågorna om hur och var EU ska styras, till exempel det konstitutionella fördraget. Jag ska återkomma alldeles strax till det. Vi hoppas att det kan bli verklighet väldigt snart. Det handlar också om med vilka medel EU ska styras, alltså pengarna. Där arbetar vi väldigt aktivt för att försöka få till stånd en mer modern budget för ett modernt EU genom en budgetöversyn de närmaste åren som medborgarna ska känna större förtroende för och som ska möjliggöra för EU att fatta konkreta beslut på de områden där vi behöver göra det. Sakmässigt nämnde Tobias Krantz flera områden som är viktiga för den svenska regeringen, Lissabonprocessen ska bli mer konkret, utrikespolitiken som ett mer strategiskt verktyg för EU:s agerande med handel, bistånd och samarbete mer integrerat, miljö- och klimatpolitiken, brottsbekämpning och naturligtvis den så viktiga utvidgningen som är ett strategiskt intresse för oss alla. När det gäller frågan om demokrati och tillit till det europeiska samarbetet beror det väldigt mycket på hur EU kan leverera. Om medborgarna uppfattar att EU levererar resultat som är viktiga för dem och att det spelar roll att EU är aktivt globalt för att bekämpa fattigdomen, för att ta itu med den gränsöverskridande kriminaliteten, för att ha ambitiösa mål när det gäller miljöpolitiken och minska klimatpåverkan, farliga utsläpp och så vidare får också EU en legitimitet på ett sätt som man kanske inte alltid har i dag. Men processerna för att göra detta måste naturligtvis förändras. Jag delar helt Tobias Krantz åsikt att det måste ske med större öppenhet, med större insyn och med en möjlighet till ansvarsutkrävande som inte finns i dag. Där kom man väldigt långt i arbetet med det konstitutionella fördraget. Personligen hade jag gärna sett att man kom ännu längre, men det är en kompromiss som är viktig där det slås fast att öppenhet är en viktig princip. Man öppnar rådsmötena. Det har det finska ordförandeskapet redan påbörjat, men det behöver formaliseras. Man förtydligar offentligheten som grund i EU-samarbetet. Man flyttar ut ett antal beslut som är viktiga för medborgarna från ministerrådets mörka rum. Det gäller till exempel jordbrukspolitiken, frågor som rör brottsbekämpning, det som kallas för den tredje pelaren. Vi vet att många medborgare i alla europeiska länder vill att EU ska ta ett ansvar och fatta konkreta beslut, men det måste också ske på ett sådant sätt att man har insyn i hur procedurerna fungerar. Där föreslår det konstitutionella fördraget ett antal ambitiösa steg framåt. Det är också med anledning av det som regeringen och jag själv är angelägna om att slå vakt om att de reformerna inte lyfts ur i de diskussioner och förhandlingar som vi kommer att ha framgent om det konstitutionella fördraget. Det är en väldigt viktig princip att EU kan leverera det man ska leverera, att verktygen för att kunna fatta beslut i en allt större union med allt fler medlemmar finns och att de enskilda medborgarna och deras representanter i form av föreningar, journalister och så vidare vet hur besluten fattas, kan få tillgång till dem och känner sig bekväma med att det sker på ett korrekt sätt.

Fru talman! Statsrådet för nu en mycket viktig diskussion om hur vi skapar legitimitet hos och förtroende för Europeiska unionen. Jag håller helt med statsrådet. Jag tror att det finns två dimensioner av detta. Den ena är att EU måste leverera, det vill säga att om människor ska känna förtroende för och att det finns en legitimitet hos EU och att det är viktigt att EU finns måste EU göra bra saker. EU måste kunna leverera när det gäller miljöpolitik, brottsbekämpning, utrikes- och säkerhetspolitik, fredsarbete och så vidare. Jag tror att det är otroligt centralt. Det har ju också egentligen under hela EU:s historia föresvävat dem som har drivit på utvecklingen inom Europeiska unionen och Europeiska gemenskapen tidigare att det har varit viktigt att leverera. Det kommer också att vara viktigt framöver. Men jag tror att det kommer till en dimension nu. Jag tycker att de senaste årens debatt och tiden före det här konstitutionella fördraget förhandlades fram och godkändes av stats- och regeringscheferna visar att människor inte är nöjda med att EU bara levererar bra saker. Den visar också att processen när de här besluten ska fattas måste vara bättre än vad den har varit tidigare. Mycket av den kritik som fanns mot det så kallade Nicefördraget var just att det var mycket hemlighetsmakeri, många stängda dörrar, många beslut som det inte gick att få någon insyn i och inga dokument som varken allmänhet eller journalister kunde ta del av. Jag tror att vi måste hålla båda de här bollarna i luften samtidigt. Vi måste se till att EU blir ett kraftfullt verktyg mot problem som människor upplever i sin vardag och som stora utmaningar för Europa och för världen. Men vi måste också se till att processen blir rätt, det vill säga att det inte bara blir rätt beslut, utan att besluten också fattas på rätt sätt. Då handlar det om att demokratin måste stärkas. Då är det inte acceptabelt att ett antal stats- och regeringschefer stänger in sig i stängda rum och gör upp där sinsemellan utan att det finns några möjligheter att utkräva ansvar på ett riktigt och korrekt sätt. Låt mig ta ett exempel på problemet med ansvarsutkrävandet om en fråga ska diskuteras i ministerrådet. För ett antal år sedan var det en stor debatt om att vi skulle ha bättre djurskyddsregler i Europa. Då var alla svenska partier överens om att vi skulle arbeta för skärpta regler. Den svenska jordbruksministern, jag tror det var Margareta Winberg vid den tiden, åkte ned till ministerrådet och slogs väldigt hårt för de svenska ståndpunkterna, men vi blev nedröstade, eller det gick åtminstone inte så långt som Sverige ville. Problemet var att en svensk medborgare som sade att det var ett felaktigt beslut och som ville utkräva ansvar för detta hade väldigt små möjligheter att göra någonting åt detta. Oavsett vilket parti han eller hon röstade på i nästa riksdagsval skulle det inte påverka ministerrådets samlade sammansättning. Det är ett stort problem. Därför menar jag att en större del av de beslut som måste fattas på europeisk nivå - de ska inte bli fler, utan kanske snarare tvärtom - måste fattas av ett folkvalt parlament där man kan utkräva ansvar av dem som fattat besluten. Det andra jag skulle vilja säga, och som statsrådet också var inne på, handlar om maktdelningen. En del av det konstitutionella fördraget handlade mycket om att skapa den ökade demokratin, även om jag inte tycker att det gick tillräckligt långt, och jag tror också att statsrådet håller med om det. Men det handlar också om att skapa en bra maktdelning. Det handlar om att peka ut att de här områdena ska vara på europeisk nivå och de här områdena ska vara på en nationell nivå. Jag skulle också vilja skicka med statsrådet en iakttagelse från det praktiska riksdagsarbetet som visar hur frågorna hanteras i verkligheten. Det är viktigt att vi får ett regelverk, men det handlar också om att statsråd och riksdagsledamöter hela tiden i sin dagliga verksamhet bevakar den här gränsdragningen. Det finns alltid en tendens till att byråkrater i EU-kommissionen och andra institutioner försöker producera nya papper och producera nya inriktningsdokument och lägga fram nya planeringsplaner för att tillskansa sig mer makt. Då måste både riksdagsledamöter och statsråd vara mycket noggranna med att sätta stopp för det och säga att det är en fråga som vi själva gärna vill bestämma över. Jag vill skicka med det till statsrådet också och fråga: Tänker den nuvarande regeringen vara lite tuffare än vad jag tycker att den gamla regeringen var när det gäller att verkligen sätta stopp här? Kan de tjänstemän som förhandlar för oss i Bryssel få en stående instruktion att bekämpa den här typen av osynligt maktövertagande som en del institutioner ägnar sig åt?

Fru talman! Tobias Krantz pratar om de här två benen, att leverera resultat och att det är viktigt att det går till på ett korrekt och förtroendeingivande sätt. Det är viktigt för regeringen att slå vakt om de reformer när det gäller öppenhet som görs i det konstitutionella fördraget. Man kan också säga att under den tid som Sverige har varit medlem i den europeiska unionen har öppenheten faktiskt ökat väsentligt. Det är ljusårs skillnad mellan hur det ser ut i dag och hur det var förut, och där har inte minst Sverige haft en stor betydelse. Den förra regeringen gjorde ett gott arbete här, och jag var själv med som Europaparlamentariker och drev på så att det numera finns en öppenhetslagstiftning, att handlingar lades ut på nätet och så vidare. Har man väl börjat med en öppenhet går det inte att komma tillbaka. Detta samarbete består av 27 länder i dag. Man har olika byråkratiska traditioner och olika förvaltningserfarenheter, och detta ska man försöka smälta samman på ett bra sätt. Men på det stora hela går EU mot en ökad öppenhet och offentlighet, vilket är väldigt positivt. Vi har också sett en utveckling som innebär att Europaparlamentet har fått en större delaktighet tillsammans med ministerrådet i de frågor som beslutas med kvalificerad majoritet inom EU just för att få den här balansen mellan medlemsländerna och den parlamentariska funktionen och för att öka insynen. Där har det gått framåt. Det finns fortfarande några områden kvar, men med förslagen i det konstitutionella fördraget faller också den sista bastionen. Sedan ankommer det på oss i regeringen och er i riksdagen att vaka över att det här verkligen blir fallet. Om det nu går som interpellanten och jag hoppas, att det konstitutionella fördraget kommer att träda i kraft inom några år, finns det frågor där som vi gemensamt kan bevaka. Riksdagen har ju ett ansvar i att vara den så kallade subsidiaritetsövervakaren och vifta med det gula kortet när man tycker att kommissionen är för klåfingrig. Och vi i regeringen har också ett ansvar att se till att man inte blir för klåfingrig, att vi eller andra inte i onödan lyfter upp frågor som kanske är jätteviktiga och angelägna men som inte nödvändigtvis behöver engagera hela EU-maskineriet. Regeringen har mycket tydligt, det står också i regeringsförklaringen, uttryckt sina ambitioner att arbeta för ett smalare men vassare EU. Det är mer än bara en vacker slagdänga; det är en verklig ambition att komma till rätta med detta. Det är den instruktion som har gått ut och som vi jobbar med att försöka konkretisera i det dagliga arbetet. Det tar tid och det är enorma frågor att överbrygga, men det är en mycket tydlig ambition där vi säkert kan arbeta tillsammans med riksdagen. Att leverera resultat på de områden som medborgarna uppfattar som viktiga och att göra det på ett öppet, legitimt och demokratiskt sätt är två viktiga ben i EU-arbetet och den enda möjligheten att öka medborgarnas förtroende för EU-samarbetet i Sverige och på andra platser. Jag vill inte blåsa upp alltför stora förväntningar kring det svenska ordförandeskapet - att vi skulle vara en vacker symbios av allt detta. Men det är klart att båda de här benen är grundläggande ingredienser i våra ambitioner när det gäller att genomföra ett lyckat ordförandeskap, att leverera konkreta resultat som gör att medborgarna ser effekterna av EU-samarbetet och mervärdet av det och att dessutom göra det på ett sätt som uppfattas som öppet och legitimt och där många människor kan känna delaktighet.

Fru talman! Jag håller med om det som statsrådet säger om vikten av att ständigt också i det dagliga arbetet jobba med det som vi på EU-språk kallar subsidiaritetsfrågor, det vill säga att se till att beslut fattas på lägsta möjliga effektiva nivå. Min erfarenhet från att ha jobbat med EU-frågor i riksdagen och med frågor på ett mer vardagligt plan är att det alltid finns en stor benägenhet att frågor som man är väldigt engagerad i ska lyftas upp till den europeiska nivån. Vi hade ett samråd i socialförsäkringsutskottet för bara någon dag sedan som handlade om att Europeiska unionen nu ska ta fram en samlad rapport som handlar om social integration och social trygghet. Det är jättebra med både social integration och social trygghet, men varför ska Europeiska unionen ägna sig åt att ta fram rapporter och dokument kring detta? Detta dokument föreskriver inte att det ska fattas några formella beslut - EU har alltså inte beslutskompetens på detta område. Men alla vi som har något slags koll på hur politik fungerar vet ju att om en process väl har satts i gång, om en boll väl har satts i rullning, är nästa steg att det så småningom också kommer att krävas att EU ska ha beslutskompetens på området för att genomföra de stolta paroller som tas upp i dokumentet. Jag skulle gärna skicka med detta och vill att den nya regeringen ska vara lite mer tuff och aktiv och mer konsekvent försöka bekämpa den här typen av smygöverföring av beslutsbefogenheter. EU-projektet är för viktigt för att vi ska hamna i den här typen av situationer där EU lägger sig i det mesta. EU ska fokusera på de centrala och avgörande framtidsfrågorna och också fatta dessa beslut på ett demokratiskt och bra sätt. Jag vill fråga statsrådet som ju har ett anförande kvar: Skulle frågan om demokratisering och tydligare maktdelning inom EU kunna vara en viktig fråga för Sverige att driva under ordförandeskapet 2009?

Fru talman! Regeringen har den fördelen, vilket underlättar arbetet för en EU-minister, att den består av fyra partier som allihop tror på EU-medlemskapet. Vi tror på dess möjligheter, och vi vill använda det till att utveckla, förbättra och reformera det europeiska samarbetet. Det skiljer oss från den förra regeringen som var hämmad av interna splittringar och hade två stödpartier som ville att Sverige skulle gå ur EU. Det gör oss bättre rustade. Vi har också i ett tidigt skede, långt innan vi fick svenska folkets förtroende att ta över, formulerat ett antal viktiga principer för samarbetet - inte minst inom EU-samarbetet, som vi är överens om ska präglas av det som sammanfattas i vår slogan "Ett smalare och vassare Europa". Som Tobias Krantz vet tenderar ju vi politiker att engagera oss i en fråga, och då vill vi att hela världen ska inse dess betydelse. Dock mår vi nog alla bra av att då och då stanna upp och fråga oss: Är detta rätt nivå för den här frågan? Är det inte bättre att den löses närmare människor? Ibland kanske det inte är politiken som ska ha svaret på alla frågor. Kanske löses de bäst inom familjen eller av individen själv. Att motverka denna klåfingrighet och försöka se till att EU-arbetet koncentreras på de allra viktigaste frågorna är en mycket tydlig ambition hos oss. Det är också en förutsättning för ett alltmer växande EU, med i dag 27 och i framtiden kanske 30 eller 35 medlemmar, att koncentrera sig på de stora, gränsöverskridande frågorna för att kunna leverera resultat och orka med att fungera och fatta beslut. Annars riskerar det att krackelera. Detta är en viktig ambition vi har. När det gäller det svenska ordförandeskapet har jag sagt, både när det gäller denna och andra frågor, att vi just nu har inlett arbetet med att identifiera vilka frågor som kan komma att landa på vårt bord därför att de finns naturligt i pipelinen och vilka frågor som vi vill prioritera. Där har vi ännu inte landat. Ett demokratiskt och öppet förhållningssätt kommer dock absolut att prägla arbetet under det svenska ordförandeskapet. Tack, interpellanten, för frågan!