Regeringens löften om att öka resurserna till skolan

Fru talman! Mikael Damberg har ställt två frågor, dels om jag avser att ta några initiativ för att regeringen ska kunna leva upp till de skolsatsningar som utlovades i valrörelsen 2006, dels om jag är beredd att ta några initiativ för att säkerställa att kommunala gymnasier i Stockholm får förutsättningar att upprätthålla en bra och likvärdig undervisning. Som talmannen ofta har påpekat bör vi inte debattera situationen i Stockholms skolor här i kammaren. Det gör interpellanten bättre med skolborgarrådet i Stockholm. Sedan maktskiftet har satsningarna på skolan ökat. Staten satsar betydligt mycket mer på skolan än när Mikael Dambergs eget parti var i regeringsställning. Jag uppfattar att regeringen är på god väg att uppfylla alla de löften som gavs till skolan i valrörelsen. Jag vill nämna några exempel: För det första har den största statliga satsningen på lärarnas kompetens någonsin, Lärarlyftet, gjorts. Under de närmaste åren avsätts 3,7 miljarder kronor för en storsatsning på lärare med fortbildning och ny lärarutbildning. För det andra får skolorna sammanlagt 900 miljoner kronor extra under 2008-2010, Läsa-skriva-räkna-satsningen, för stöd i form av tidiga insatser till de elever som har svårast att nå målen. För det tredje satsas 515 miljoner kronor på lärlingsutbildningar. Den gymnasiereform som planeras kommer att innebära en renässans för yrkesutbildningarna i Sverige. I ett första steg startar ett försök med lärlingsutbildningar redan nu till hösten. Dessa tre satsningar, tillsammans med alla andra förslag som regeringen har presenterat, ger skolan bättre förutsättningar långsiktigt att kla-ra sitt uppdrag.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret på interpellationen. Bakgrunden till interpellationen är att det finns en väldigt stor skillnad mellan vad som sägs i talarstolen här i Sveriges riksdag och från Regeringskansliet och den verklighet som många lärare, rektorer och elever möter ute i skolorna i Sverige. Jag tror att de flesta som har följt medierapporteringen har sett de stora protester som har varit, inte minst i Stockholms kommun, mot de nedskärningar och neddragningar som nu sker, som resulterar i större barngrupper, mindre skolhälsovård och lägre lärartäthet. Man kan säga vad man vill, men de borgerliga har ju makten både här i kammaren och i Stockholms stadshus, och den politik man talar om här borde hänga ihop med den som bedrivs också ute i enskilda kommuner. Det som egentligen var den utlösande faktorn är ett ganska unikt brev. Det skickades ett brev från alla lärarorganisationer som är aktiva i gymnasieskolans värld i Stockholms kommun, alltifrån Skolledarna till Kommunal. De skriver så här: Det ekonomiska tillskott gymnasierna fått för 2008 täcker ej ökade utgifter för löne- och prisökningar. Inte ens stadens mest populära gymnasier med bara fulla klasser klarar sin budget utan nedskärningar som allvarligt sänker kvaliteten på kärnverksamheten. Vidare skriver man: Kommunfullmäktige har bestämt att vi ska arbeta mot vision 2030, att vi ska skapa en skola i världsklass. Under rådande omständigheter framstår den satsningen mest som ett tragikomiskt slag i luften. Jag menar att vi i den här kammaren måste kunna föra en diskussion om vad som sägs och lovas från riksdagen och regeringen och vad som de facto blir verklighet ute i verksamheterna. Jag har inte skrivit den här interpellationen för att mest bråka om huruvida den socialdemokratiska regeringen förra gången gjorde mer satsningar på skolan än vad den nuvarande regeringen gör. När man läser svaret kan man tro att den förra regeringen inte gjorde någonting på skolans område. Jag tror att till och med utbildningsministern kan vidimera att det gjordes en satsning för att anställa 15 000 fler lärare i Sveriges skolor under den socialdemokratiska regeringen. Det gjordes också satsningar på segregerade skolmiljöer för att lyfta resultaten i de områdena. Men det är inte det som är den stora grejen. Skolministern pekar nu på tre saker som han säger att man gör. Som en kommentar till de tre sakerna kan jag säga: För lite, för sent och en bra ansats som ännu inte har gett resultat. Det är jätteroligt att de här tre insatserna görs från regeringens sida. Men ute i skolans verklighet kan man ändå inte se resultatet, i alla fall inte i min del av Sverige, i Stockholmsregionen. Även om vi i princip inte, som utbildningsministern hävdar, ska diskutera enskilda ärenden kan väl en minister med ansvar för den svenska skolan inte vara ointresserad av vilka ambitioner man har på regeringsnivå och vilka resultaten är i skolorna. Det är inte första gången utbildningsministern står i talarstolen och talar om enskilda kommuners verksamhet och resultat, så det borde väl intressera skolministern. Är utbildningsministern ens orolig för de signaler som samtliga lärarorganisationer och fackliga organisationer skickar om att gymnasieskolorna i Stockholm är på väg mot kaos och att kvaliteten är allvarligt hotad? Är det ett problem att Sveriges största stad har sådana stora problem i gymnasieskolorna att rektorerna säger att 20 av 27 gymnasieskolor inte klarar att hålla budget och måste genomföra neddragningar i ett läge där kommunen går bra och regeringen påstår att man storsatsar på skolan? Är det inte ett väldigt glapp mellan vad som sägs och vad som görs i verkligheten?

Fru talman! Jag reagerade också när jag läste svaret på Mikael Dambergs interpellation där Björklund tydligt säger att debatten om Stockholm hör hemma i Stockholm och inte bör diskuteras i kammaren. Samtidigt står det att regeringen är på god väg att uppfylla alla de löften som gavs till skolan i valrörelsen. Vad var det man sade i valrörelsen? Jo, det skulle bli mindre klasser, lärartätare områden och effektiviseringar. Man lovade mycket, inte minst när det gällde kvaliteten i skolan. Vi är några socialdemokrater från riksdagen som har åkt runt och tittat och lyssnat på skolorna. Vi har mötts av en helt annan uppfattning. Brevet som Mikael Damberg tar upp från fackliga företrädare, från lärarsidan och inte minst från föräldrasidan påvisar att oron för utvecklingen är stor. Underskotten med 8 ½ miljon på Sankt Görans gymnasium, nästan lika mycket på Sankt Eriks gymnasium och ute i Enskede gård och Kärrtorp visar att det förekommer i flera olika områden. Underskotten drabbar inte enbart skolorna i ytterstadsområdena. Det är ganska stor spridning på detta. Det får till effekt att man minskar på administration, elevassistenter, lärartjänster och på mycket av de kringfunktioner som är viktiga för skolan och för att lärarna ska kunna göra ett bra jobb. Här får kvaliteten en ordentlig törn. Det är ingen tvekan om att vi är i en situation då det råder resursbrist. Björklund känner väl till situationen i Stockholm men också, i sin nuvarande funktion, i landet i sin helhet. När man ser utvecklingen måste väl också regeringens politik avspeglas i nationen i sin helhet. Vad ämnar ministern göra för att komma till rätta med en utveckling som är så negativ, inte minst i Stockholm?

Fru talman! Kan inte ni socialdemokrater berätta varför ni har kommunaliserat skolan? Kan ni inte utnyttja nästa inlägg till att berätta varför det har varit en bra reform? Så fort en kommun gör något som ni inte gillar ska staten gå in och styra. Kan ni inte berätta vad det är som är så bra med den kommunaliserade skolan? Jag kan göra några jämförelser mellan borgerligt styrda Stockholm och socialdemokratiskt styrda Göteborg och Malmö om ni är intresserade. Stockholm satsar hästlängder mer resurser på skolan per elev på alla stadier än vad Göteborg och Malmö gör. Resultaten är högre i borgerligt styrda Stockholm än i Malmö och Göteborg. Ingen kommun har så många anmärkningar från Statens skolverk på sitt sätt att sköta skolväsendet som socialdemokratiskt styrda Göteborgs kommun. Men detta är en diskussion man får föra i Göteborgs kommunfullmäktige, och debatten om Stockholms situation får man föra i Stockholms kommunfullmäktige. Ni försöker lyfta fram Stockholms problem bara för att Stockholm är borgerligt styrt. Men titta på Göteborg och Malmö och vilken kritik kommunledningarna får varenda dag i form av protestbrev och annat! Men vi måste föra en nationell debatt. Jag är helt beredd att diskutera att staten ska ta över ansvaret för skolorna eftersom kommunerna inte klarar av det. Varför har ni kommunaliserat skolan? Berätta det i nästa inlägg i stället! Nästa gång är det någon annan socialdemokrat som hittar en borgerlig kommun att hacka på. Men om man nu ständigt och jämt ska kritisera kommunerna, varför är det så bra att kommunerna sköter skolan? Berätta det! I Stockholms kommun har den borgerliga majoriteten under de två år man suttit lagt mer resurser på gymnasiet än vad den förra socialdemokratiska ledningen gjorde under fyra år. På två år har den borgerliga majoriteten i Stockholm lagt mer pengar på gymnasiet än vad Annika Billströms regim gjorde på fyra år - om man nu vill djuploda i Stockholm. Den stora ekonomiska krisen på Stockholms gymnasier skapades under förra mandatperioden. Nu måste man räta upp det. Det är sanningen. Det är en otrolig skillnad mellan vad Socialdemokraterna säger i opposition och vad man gör i majoritet när man har ansvar. Jag hör också att ledningen för Socialdemokraterna i Stadshuset protesterar, men ingen mandatperiod har det skurits ned så mycket på gymnasiet i Stockholm som under den förra socialdemokratiska mandatperioden. Det är lätt att vara i opposition men svårare att ta ansvar. Nu måste den nya ledningen i Stockholm ta ansvar för det ekonomiska moras på gymnasiet som den förra ledningen lämnade efter sig. Det är sanningen. Mikael Damberg sade för lite och för sent om Lärarlyftet. Varför röstade då Mikael Damberg nej till Lärarlyftet när det lades fram här i den första budgeten efter valet 2006? Hade vi följt dina råd hade det kommit ännu senare. Socialdemokraterna var ju emot Lärarlyftet när det infördes. Det är sanningen.

Fru talman! Ibland vill utbildningsministern diskutera enskilda kommuner och ibland inte. För inte så länge sedan var han involverad i en debatt om Gällivare. Där hade han synpunkter på att staten skulle gå in och strama upp regelverket eftersom kommunen inte tog sitt ansvar. Kan det ha berott på att det var en socialdemokratiskt styrd kommun man diskuterade? Nu talar vi om Stockholm och den brist på logik som finns mellan nationell politik och lokal verklighet. Det måste man kunna föra en debatt om. Jag förstår att Jan Björklund inte tycker att det är roligt eftersom han vill framställa det som att den svenska regeringen och Sverige nu gör stora satsningar på utbildningspolitiken. Men i Sveriges största stad märks det inte, utan det är nedskärningar och neddragningar som präglar. 20 av 27 kommunala gymnasier har ett underskott och säger att kaos hotar om man inte går in med mer pengar. Vi ska inte ta en stor diskussion om Stockholm, men de samlade underskotten är inte så gigantiska. De är 40 miljoner kronor för Stockholms stad som har ett överskott på över 1 miljard. Men man väljer att, som Axén Olin säger, sänka skatten i stället. Det är ett politiskt vägval man får göra. Det intressanta är att utbildningsministern säger att alliansen är på väg att uppfylla alla löften till skolan och så möter vi en helt annan verklighet ute i vardagen. Skillnaden är stor. Var löftena neddragningar på syo, färre lärare och större klasser? Var löftena till de svenska eleverna och lärarna om skolutveckling detta? Jag ska ge Björklund rätt i en sak. Jag menade inte att Lärarlyftet var för lite och för sent. Jag sade att det var för lite när det handlar om att satsa på de lägre årskurserna, för sent att göra lärlingsutbildningen - den kunde ni ha kommit i gång med tidigare - och en bra ambition med Lärarlyftet, även om det ännu så länge inte har gett så mycket resultat. Vi har haft en större satsning på de små barnen i vår budget än vad ni har haft i er när det handlar om lärarkompetens. Det var skillnaden mellan oss och er i den tidigare budgeten. Det går inte att säga att Stockholm satsar så mycket på skolan jämfört med andra städer. Skolverket har i sin statistik tagit fram att Stockholm är den kommun i landet som satsar minst på undervisningen i skolan. Man satsar nästan mest i landet på lokaler, och lokaler är dyra i Stockholm, det kan jag lova. Men just undervisningskostnaden är väldigt låg. Det handlar om politisk trovärdighet för regeringen. Regeringen säger att man ska satsa och utveckla den svenska skolan. Verkligheten är att alla fackliga organisationer säger att kaos hotar i Sveriges största stad därför att 20 av 27 gymnasieskolor har ett underskott. Det handlar inte bara om de gymnasieskolor som har problem med att rekrytera nya elever. Det handlar också om helt proppfulla gymnasieskolor som inte får ekonomin att gå ihop. För mig som socialdemokrat är det obegripligt. Vi måste investera mer i utbildning, även på gymnasieskolan, i Sverige - också i Stockholm. Men den stora frågan blir ändå denna. Utbildningsministern säger stolt att han är på väg att uppfylla alla löften som gavs i valrörelsen. Varför ser det då ut så här när det är hans egna partikamrater som styr i Stockholm?

Fru talman! Jag kan lite grann förstå ministerns reaktion över de här frågorna, för Björklund har naturligtvis också sett att det har varit en kanonad, inte minst i pressen, rörande situationen i skolorna i den här regionen, kanske Stockholm i synnerhet, inte minst med anledning av de här underskotten och bristen på kvalitet, för det är ytterst kvaliteten man skär ned på. För att få en bättre kvalitet behövs det mer resurser. Då brister väl också ödmjukheten. Det är lite synd, för jag tror att vi alla vinner på att man har en förståelse för de här frågorna och känner oro över utvecklingen, som tyvärr inte ser särskilt god ut - trots att man lovade att det skulle bli så mycket bättre med en borgerlig regering. Det skulle satsas på skolan. Men vad blev effekten? Det är resursbrister. Det är det i dag, det vet vi. Det är akuta underskott på gymnasiet. Det är inskränkningar på komvux. Det är större grupper i skolan. Det var väl inte det ni menade? Det är också rätt som Mikael Damberg säger. I Fakta från Skolverket som publicerades den 1 april står det mycket tydligt att enligt Skolverket är Stockholm den kommun i Sverige som satsar minst pengar på undervisning per gymnasieelev och år. Det är klart att kopplingen mellan regeringen, kommunerna och nationen i sin helhet när det är samma regim som styr är oerhört tydlig. Då är min fråga till Björklund: Är inte du orolig för den utveckling som visas här, de här resultaten, och att man i stället sänker skatter och jobbar för det - i stället för att öka kvaliteten i skolan?

Fru talman! Det är ju märkligt att mina meddebattörer inte kan svara på frågan. Att Stockholm ligger sist i Sverige var ju det som inträffade under det förra, socialdemokratiska, mandatperioden. Det var ju det jag beskrev i mitt förra inlägg. Kan ni inte kommentera det? Ni är båda aktiva inom Socialdemokraterna i Stockholmsregionen. Det var under Annika Billströms ledning, den socialdemokratiska ledningen, som Stockholm sjönk som en sten. Man lade inte på speciellt mycket pengar till gymnasiet samtidigt som lönerna ökade. Nu har borgarna på två år ökat anslaget mer än vad Socialdemokraterna gjorde på fyra år. På något sätt är det inte riksdagsmässigt att gå in och diskutera om en enda kommun på det sätt som vi gör men eftersom ni påstår saker där ni utelämnar viktig information måste vi ändå föra diskussionen på det sättet. Ni antyder att den borgerliga majoriteten i Stockholm skulle ha orsakat att Stockholm satsar mindre på gymnasieskolan än andra. Sanningen är att det inträffade under den förra mandatperioden, under socialdemokratisk ledning. Det var då ekonomin gröptes ur på gymnasiet. Nu har man på två år lagt på mer i budgeten för gymnasiet än vad Socialdemokraterna gjorde på fyra år. Ni bör ta reda på fakta innan ni kastar ur er sådana påståenden. Fru talman! Jag har varit kommunalpolitiker i rätt många mandatperioder. Jag vet hur det fungerar när de första kvartalsrapporterna över ekonomin kommer under ett budgetår. Då är alla oroliga för hur det ska gå ihop i slutet. Man prognostiserar underskott. Det är ju slutresultatet, när året är slut, som man får utvärdera. Jag läste i tidningen att gymnasieledningen i Stockholms kommun inte var ett dugg orolig. Det hör till saken att alla vid den här tiden på året är lite oroliga och signalerar. Man ska ta det med största oro, men det finns rätt många duktiga människor på ömse sidor av blockgränsen i Stockholms kommun som leder den här verksamheten och som jag tror kommer att hantera det mycket bra. Min oro gäller inte Stockholms skolpolitik. Min oro för Sverige gäller de kunskapsresultat som socialdemokratisk skolpolitik under ett par årtionden har orsakat. Det är där oron ska finnas. Ni angriper den borgerliga skolpolitiken men jag ser ju samtidigt hur ert parti samlas till extra partikongresser för att ni ska ompröva er egen politik. Det är säkert nyttigt, för skolans huvudproblem i Sverige är inte brist på ekonomiska resurser. Det har varit en brist på kunskapsfokusering. Det har varit läraryrkets statussänkning. Det har varit ordningsproblem i våra skolor. Det är där de stora problemen ligger. Stockholms gymnasier har ekonomiska problem efter fyra år med Socialdemokraterna. Det försöker man räta ut nu. Men det är klart att de stora utmaningarna i svenskt skolväsende handlar om andra frågor. Där hoppas jag att ni är beredda att tänka om i förhållande till den linje som har fört Sverige in i ett kunskapsmässigt moras de senaste årtiondena.

Fru talman! Jag tror inte att vi socialdemokrater ska säga att vi inte har gjort något fel, att vi aldrig har bidragit till en situation i Sverige eller i Stockholm där pengarna inte har räckt hela vägen. Det tror jag inte. Nu handlar det om vad som händer nu och om framtiden. Jag läser vad rektorerna säger. De säger att i år stiger löneökningarna mer än de uppjusteringar av medel som de får. Det är något helt annat än vad du sade alldeles nyss. Det som händer i Stockholm just nu är att vi har en borgerlig regim som väljer att prioritera skattesänkningar i stället för att satsa på skolan. Och vi har en socialdemokratisk opposition som säger: Vi tar hela den skattesänkningen och sätter in den i skolan. Det är enorma pengar som Socialdemokraterna ser att vi skulle behöva investera i skolan. Jag tror att vi alla har ett ansvar. Du har också ett ansvar för skolans utveckling i Stockholmsregionen. Vi hoppar över det och tittar nu och framåt. Vad ska vi göra? Behöver gymnasieskolan i Stockholm mer pengar för att gå runt, för att förhindra det här kaoset? Alla rektorer skriver under på att vi har ett sjukt system. Ditt besked är nej. Alla är oroade. Det är helt naturligt, säger du. Man brukar vara oroad vid den här tiden på året. Jaha. Jag träffar skolledare som säger att det inte är omöjligt att varenda rektor nästa år egentligen blir av med kontrollen av pengarna på Stockholms skolor eftersom kommunförvaltningen tar över. Men nej, alla är oroade vid den här tiden på året. Det är ingen fara. Nu skär man ned på syo. Man skär ned på lärare. Man skär ned på bibliotek. Det är ingen fara. Alla är oroade vid den här tiden på året. Det är inte i år vi talar om. Vi talar om vad det är för gymnasieskola vi ska ha i framtiden, och ni gör ett tydligt val i Stockholm. Jag tänkte: Då kanske skolministern ändå har en uppfattning om ifall gymnasieskolorna går åt rätt håll eller fel håll i Stockholm. Det kunde han ha en uppfattning om. Men nej, han viftar bort oron. Det finns inga problem i gymnasieskolorna i Stockholm. Det är en väldigt märklig inställning. Sedan fick jag en fråga om förstatligandet. Den kanske du kan ta med Moderaterna i alliansregeringen i stället.

Fru talman! Det var en märklig stickreplik på slutet. Det är ju socialdemokrater som gång på gång här i kammaren ställer interpellationer till mig om hur vi från statens sida ska korrigera kommunala beslut. Då måste ju frågan ställas till Socialdemokraterna: Varför tycker ni att det är bra att skolan är kommunal? Så fort en kommun fattar ett beslut som ni socialdemokrater här i kammaren inte gillar kräver ni att regeringen ska gå in och korrigera, strama upp och styra upp, lagstifta och ändra. Varför har ni då kommunaliserat skolan? Så fort ni är missnöjda ska regeringen styra. Varför tycker ni det? Varför är det så bra med kommunalisering? Det är den djupare diskussion vi borde föra. Visst står gymnasieväsendet i Sverige, i Stockholm liksom i andra kommuner, inför rätt stora utmaningar framöver. Elevkullarna går ned drastiskt. Det har att göra med att det inte finns någon årskull i Sverige som är större än den som föddes 1990. De går nu precis mitt i gymnasiet. Sedan gick födelsekullarna på 90-talet ned mycket kraftigt. Det är väl 30-40 procents nedgång av elevkullar på fem till sju år. Jag har aldrig påstått att inte Stockholms kommun har utmaningar i sin gymnasieorganisation. Det har alla kommuner. Den stora utmaningen är att man mycket snart står med en lokalmässig överkapacitet av mycket stora mått. Det kommer att orsaka protestbrev i varje kommun. Det är ju inte så att en gymnasieskola töms på elever utan plötsligt är det en lång rad skolor som är halvfyllda med elever. Och så måste kommuner lägga ned skolenheter. Det gäller i Stockholm. Det gäller i alla kommuner och oavsett partifärg. Visst står gymnasiet inför stora utmaningar. Vi ska göra en gymnasial omorganisation, där vi ska uppvärdera yrkesutbildningar igen och inte bara vara inriktade på att alla ska bli akademiker. Lärlingsutbildningar införs just nu. Vi står inför stora utmaningar. Jag lovar att de stora problemen inte finns i Stockholms kommun. Där har man en skolpolitisk ledning som är medveten om vilka utmaningar Sverige står inför kunskapsmässigt och man orienterar sig mycket medvetet mot högre kunskapsresultat med den politik man för.