Regeringens ansvar för att lärare utbildas

Herr talman! Ulf Nilsson har frågat statsrådet Leif Pagrotsky om han avser att vidta några åtgärder med anledning av Riksrevisionens granskning av statens insatser för att lärarna ska ha rätt utbildning. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Interpellationen är föranledd av Riksrevisionens granskningsrapport Rätt utbildning för undervisningen - statens insatser för lärarkompetens (RiR 2005:19) . Jag vill först erinra om ansvarsfördelningen på skolområdet. Riksdag och regering lägger fast de övergripande målen för skolan och beslutar om de lagar och förordningar som ska gälla på området. Statens ansvar när det gäller lärarförsörjningen gäller främst att dimensionera, utveckla och garantera kvaliteten på lärarutbildningen. De kommunala och fristående huvudmännen har ansvar och förtroende att driva verksamheten och omsätta målen i konkreta resultat. Det innebär bland annat att huvudmännen anställer lärare och annan personal i skolan. Att anställa personal är ofta delegerat till rektor för skolan. Regeringen har vidtagit en mängd åtgärder för att förbättra situationen. Regeringen har under de senaste åren kraftigt höjt examinationsmålen för lärarutbildningarna som resulterar i att alltfler lärare examineras. De särskilda lärarutbildningarna, så kallade SÄL, som bedrivs under åren 2002-2006 samt den nu aktuella särskilda lärarutbildningen för lärare i yrkesämnen under åren 2005-2008, är också led i arbetet att säkra lärarförsörjningen och kvaliteten i undervisningen. Enligt vad som förutskickades i budgetpropositionen för 2006 har regeringen nyligen beslutat om en kompletterande lärarutbildning. Syftet är att öka antalet lärare i matematik, naturvetenskapliga ämnen eller teknik genom att ge ämnesbehöriga akademiker möjlighet att komplettera den pedagogiska kompetensen för läraryrket. Regeringen har också, som en följd av Högskoleverkets utvärdering av lärarutbildningen, ändrat examensordningen och förtydligat kraven på lärarstudenternas kunskaper i läs- och skrivinlärning samt betygssättning. I förordningsändringen ingick också förtydliganden beträffande kunskapskraven för matematikinlärning liksom för att motverka diskriminering och annan kränkande behandling. Skollagens kompetenskrav på undervisande lärare är tydligt. Lärare ska ha en utbildning avsedd för den undervisning de i huvudsak ska bedriva. Det kan dock inte krävas en total överensstämmelse mellan lärares utbildning och samtliga undervisningsuppgifter. Vi har en lärarutbildning med stor spännvidd och lärarbefattningar i skolan med till exempel ämnesövergripande eller tematiskt innehåll. Förändring av ett ämnes innehåll, liksom att skolor har olika profileringar, påverkar också en skolas behov av lärarkompetens. Regleringen i skollagen ger utrymme för huvudmännen att anställa rätt lärare till undervisningen, givetvis hela tiden med beaktande av att den bästa kompetens och kvalitet i undervisningen ska råda. En förutsättning för detta är att läraren har både ämnesmässig och pedagogisk utbildning. Jag förutsätter att huvudmän och rektorer tar sitt ansvar och har kunskap att göra korrekta bedömningar och avvägningar vid anställning av lärare, där en lärarutbildad lärare alltid ska ha företräde. Departementets förslag i denna fråga lämnades i utkast till lagrådsremiss med förslag till en ny skollag, som var föremål för remissförfarande tidigare under år 2005. Sammanfattningsvis har regeringen vidtagit ett flertal åtgärder för att säkra lärarförsörjningen, däribland de höjda examinationsmålen och SÄL-utbildningarna. Därtill kommer den nyligen aviserade utredningen om läraryrkets utveckling genom att regeringen är beredd att utreda frågan om auktorisation av lärare.

Herr talman! Jag vill tacka skolministern, statsrådet Ibrahim Baylan, för svaret. Jag ser, läser och hör att statsrådet nämner ett antal åtgärder som regeringen har vidtagit för att försöka avhjälpa lärarbristen, men jag tycker inte att han svarar direkt på hur regeringen tänker reagera på Riksrevisionens granskning av statens ansvar för lärarutbildningen. Riksrevisionen riktade alldeles före jul väldigt konkret kritik mot hur staten tar sitt ansvar för lärarutbildningen. Jag tycker inte att ministern ger ett tydligt svar på den kritiken. Jag är övertygad om att lärarnas kompetens är helt avgörande för hur eleverna lyckas i skolan, och jag är övertygad om att föräldrar vill veta att deras barn kommer till skolan och får hjälp av duktiga och välutbildade lärare. Det kan föräldrar tyvärr inte förvänta sig i dag. Enligt den statistik som vi kan läsa i rapporten saknar var fjärde lärare examen. Var tredje lärare saknar examen i det ämne de undervisar i. Kritiken i Riksrevisionens rapport har två huvudspår. Man kritiserar dels utbildningens innehåll, dels hur staten garanterar att det är behöriga lärare som anställs. När det gäller innehållet kritiserar man bland annat att väldigt många kunskapsområden som borde vara väsentliga saknas som obligatoriska i lärarutbildningen. Man nämner det klassiska med läs- och skrivinlärning och betygssättning. Där har regeringen nu gjort ett litet förtydligande, men det var helt borta tidigare. Man nämner också att det finns fler kunskapsområden som saknas. Vi i Folkpartiet var väldigt kritiska till den nya lärarutbildningen. Vi tyckte att utslätningen mellan renodlade ämneslärare och klasslärare minskade kompetensen. Den nya utbildningen innebär att vi har fått mer specialisering för klasslärarna som undervisar de små barnen. De får alltså fördjupa sig i valfria ämnen, medan ämneslärarna som undervisar i gymnasiet och i grundskolans högre klasser läser färre ämnen och får mer allmänna kunskaper. Detta är ett stort och olyckligt steg mot att införa enhetslärare som har liknande utbildning oavsett var de arbetar. I och med Högskoleverkets rapport, som kom förra året, och Riksrevisionens rapport vill jag påstå att problemen har visat sig vara mycket större än vad till och med vi i Folkpartiet trodde när vi sade nej till den nya lärarutbildningen. Riksrevisionen räknar, som sagt, upp några frågor där man är kritisk. Jag tycker att det skulle vara intressant om statsrådet hade möjlighet att svara på några frågor, om man anser att det finns anledning att göra någonting med anledning av frågorna, eller om man anser att Riksrevisionen helt enkelt har fel i sina påståenden. Jag ska nämna fem frågor. Riksrevisionen säger att staten inte har gjort tillräckligt för att kontrollera hur kommunerna följer upp lärarnas utbildning. Man säger att ämneskraven i utbildningen är otydliga. Man säger att det är en osäkerhet om vilken utbildning som passar för en viss anställning. Man säger också att Skolverket lämnar en oklar statistik eftersom Skolverket bara räknar med dem som är helt utan pedagogisk utbildning men inte med dem som inte har rätt utbildning. Slutligen säger Riksrevisionen att skollagens krav är otydliga när det gäller skyldigheten att anställa obehöriga lärare. Jag skulle vara tacksam om statsrådet kunde kommentera några av dessa punkter och svara på om han anser att det är en felaktig kritik, eller om han anser att det finns anledning för regeringen att göra någonting åt det.

Herr talman! Jag har i mitt interpellationssvar delvis svarat på en del av de frågor som Ulf Nilsson ställer. Jag menar att den skrivning som finns i gällande skollag är tydlig. Det ska vara lärare med adekvat utbildning och rätt kompetens. Det kravet ställs. Som Riksrevisionen har uttryckt, men som också vi i dialog med Skolverket har uttryckt, tror jag att det är viktigt att vi stärker uppföljningen i skolan. Det gäller naturligtvis både lärarkompetensen och lärarförsörjningen men över huvud taget när det gäller elevernas kunskapsutveckling. Där har regeringen vidtagit, och kommer också att fortsätta att vidta, ett flertal åtgärder. Jag tror dessutom att det är riktigt att lärarkåren - personalen i skolan - är vår viktigaste resurs för att se till att fler elever fullföljer utbildning på ett fullgott sätt och uppnår de mål som vi har satt upp. Jag har dock svårt att förstå den kritik som gäller innehållet och framför allt examensförordningen när det gäller lärarutbildningen. Det skedde en skärpning redan förra sommaren just med fokus på basfärdigheter och betygssättning, bedömning och värdering som också förekommer i denna diskussion. Jag tror att den viktigaste åtgärden som staten kan och ska vidta för att garantera en fullgod lärarförsörjning för framtiden handlar om dimensioneringen av lärarutbildningen. Vi har under de senaste åren kraftigt ökat den, och vi har också som ambition att under den kommande perioden ytterligare öka målen för examinerade lärare. Jag tror att det är nödvändigt, särskilt med utgångspunkt i den analys som Skolverket gör om att vi fram till år 2010 kommer att behöva 67 000 lärare till skolan på grund av pensionsavgångar med mera. För att detta ska vara möjligt måste man vara beredd att satsa på resurser till högskolan och se till att det blir fler högskoleplatser. Regeringen har i budgetpropositionen aviserat att man ska satsa på att utöka högskolan med ytterligare 17 500 nya platser. Jag tror att det är viktigt att en hel del av dessa platser också skapas på lärarutbildningen för att man ska se till att fler lärare examineras för att möta det behov som finns. Tyvärr råder det inte politisk samstämmighet om detta. Här har den borgerliga högeralliansen gemensamt velat avslå detta och inte utöka högskolan med 17 500 platser, vilket gör det väldigt mycket svårare. Detta är nog en av de viktigaste åtgärderna som staten kan vidta för att garantera lärarförsörjningen. Här säger högeralliansen nej. På vilket sätt har ni i ert alternativ tänkt er att det ska bli fler lärare om ni inte vill utbilda fler?

Herr talman! När det gäller den första frågan, om skollagen är tydlig när det gäller anställning av lärare, säger statsrådet att den är tydlig. Då blir min naturliga fråga: Hur kan det då komma sig att 13 000 obehöriga lärare har tillsvidareanställning i de svenska skolorna? Det är ju helt uppenbart att kommunerna tillsvidareanställer obehöriga lärare. Antingen beror det på att man bryter mot lagen, eller också beror det på, som Riksrevisionen säger, att skollagen faktiskt är väldigt otydlig när det gäller att tala om vilka undantag som man får göra. När det gäller innehållet har regeringen, efter den förödande kritiken när det visade sig att lärare som skulle undervisa små barn inte hade lärt sig någonting om barns läs- och skrivutveckling, skrivit in att det ska vara en fördjupning inom detta kunskapsområde. När det också visade sig att lärare som ska sätta betyg inte fick någon som helst undervisning i utvärdering och betygssättning har man nu också skrivit in att det ska vara en fördjupning i det. Jag kan i och för sig inte förstå hur man kunde komma på tanken att införa en lärarutbildning utan dessa krav. Det återstår att se om de förtydliganden som regeringen nu har gjort kommer att hjälpa. Riksrevisionen hävdar i alla fall att det som helhet är mycket otydligt vad man egentligen ska behöva läsa för att få undervisa på ett visst stadium. Senast i veckan kom det en intressant rapport från lärarhögskolan i Kristianstad, där det inte längre ska vara obligatoriskt för lärarstuderande som har inriktning på undervisning i tredje, fjärde och femte klass att läsa engelska, trots att de ska undervisa i det. Som skolministern vet lär man sig engelska lite grann redan från trean. De är väldigt upprörda över det. Det är alltså ett nytt exempel på att det hela flyter. Man förväntar sig att studenterna själva ska välja vad de ska läsa. Men det är inte så lätt för en nybakad lärarstudent att veta vilka ämnen och vilka kunskaper som han eller hon behöver i sin framtida lärargärning. Riksrevisionen kritiserar även dimensioneringen, som statsrådet talar om. Framför allt kritiserar man att det inte satsas på att bygga ut lärarutbildningar där det är särskild brist på vissa lärarkategorier. Det är riktigt att vi i Folkpartiet och övriga partier i alliansen gemensamt säger nej till den plötsliga satsningen på fler högskoleplatser eftersom vi vet att den utbyggnad som har skett av högskolan har varit ofinansierad och att det är stora brister i fråga om kvaliteten. Men det är ingenting som säger att de 17 500 platserna kommer att vara lärarutbildningsplatser, vilket Ibrahim Baylan talar om. Jag har tidigare rekommenderat skolministern en resa till Finland. Förutom att det är ett trevligt land är det intressant i ett skolsammanhang. Utbildningsutskottet var där häromveckan, och det var intressant. I Finland har läraryrket en hög status. Många söker till lärarutbildningarna, och lärarna är väldigt nöjda med lärarutbildningen. Jag menar att vi i många stycken borde ha en lärarutbildning ungefär som den som man har i Finland - en rejäl och tydlig ämneslärarutbildning som gör att gymnasielärare och det som förr kallades högstadielärare verkligen har några huvudämnen med fördjupade kunskaper i sin utbildning. Vi behöver också, precis som man har i Finland, en riktig klasslärare, så att vi får lärare som är specialister på barns läs- och skrivutveckling och på att lära barn räkna. Jag kan väl avslöja, om inte statsrådet visste det, att jag själv är gymnasielärare och ämneslärare. Ändå måste jag erkänna att just klasslärarna i grundskolan har en helt avgörande roll, kanske den viktigaste rollen i skolan, för vad kan vara viktigare än att just ge barnen ett språk tidigt så att de kan hänga med också i andra ämnen?

Herr talman! Det sistnämnda kan vi nog vara överens om. Grundskolan är oerhört viktig, och personalen, inte minst lärarna, är naturligtvis vår viktigaste resurs för att se till att eleverna får de kunskaper de behöver. Det är också därför som regeringen under ett flertal år nu öronmärkt resurser för att anställa fler lärare och andra specialister i skolan. Målet har varit 15 000 fler lärare och andra specialister. Det målet kommer vi att nå med råge. Redan de första fyra åren har det anställts 14 000 fler lärare och andra specialister. Det är mycket riktigt att den utvärdering som Högskoleverket gjorde på regeringens uppdrag visade på en del brister. Vi har vidtagit åtgärder för att stärka lärarutbildningen. Det är dock viktigt att komma ihåg att Högskoleverket i sin utvärdering också konstaterar att den nya lärarutbildningen är bättre än den tidigare. Den är också bättre än de modeller som framför allt Folkpartiet förfäktar, att det vore bättre med en återgång till 80-talets lärarutbildning. Det finns i alla fall inte något belägg för det i Högskoleverkets utvärdering. Det är riktigt att det är alltför många som inte har adekvat utbildning. Dock vill jag bara nämna att den utveckling som vi hade under ett flertal år med en sjunkande andel behöriga lärare har brutits. Tack vare satsningen på att förbättra lärarutbildningen men också satsningen på den särskilda lärarutbildningen, där lärare som saknade adekvat utbildning fick möjlighet att komplettera sin utbildning på högskolan, har vi sett att andelen behöriga lärare ökar i den svenska skolan. Detta märks speciellt tydligt i de kommunala grundskolorna där andelen behöriga lärare från 2003/04 till 2004/05 ökade från 82,6 % av lärarkåren till 84,7 %, det vill säga en kraftfull ökning på bara ett läsår. Samma utveckling ser vi nu också i den kommunala gymnasieskolan där andelen behöriga pedagoger ökar. Dock är det oroväckande och kanske också en anledning till åtgärder att de fristående gymnasieskolorna och grundskolorna ligger på en fortsatt låg nivå, de fristående gymnasieskolorna tyvärr endast på drygt 50 % av lärarkåren. Här kanske det finns anledning att återkomma med åtgärder, särskilt när det gäller den uppföljning och tillsyn som Skolverket har i uppgift att åstadkomma. Vi har nu har stora pensionsavgångar framför oss inom lärarkåren fram till åtminstone 2010, och vi ser att det finns ett behov - det är i alla fall prognosen från Skolverkets sida - av 67 000 nya lärare. Därför är det viktigt att vi är beredda att satsa på högskolan, att vi är beredda att satsa också på lärarutbildningen och ser till att fler lärare examineras, för de är väl ändå den viktigaste källan för kompetensförsörjning för den svenska skolan? Det förutsätter att man också är beredd att satsa i konkret handling. I den budgetproposition som regeringen tillsammans med samarbetspartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lagt fram finns just en satsning på en sådan utbyggnad. I högeralliansens förslag finns inte någon sådan med, trots att elevkullarna ökar. En effekt av den politik som högeralliansen vill föra blir ju att färre får möjlighet att utbilda sig på högskolan och att färre också får möjlighet att bli lärare jämfört med effekten av regeringens proposition.

Herr talman! Alliansen har inte lagt fram någon gemensam budget än, men vi har väldigt många gemensamma punkter som vi går fram med. Vi kommer att diskutera den gemensamma budgeten till hösten, och man ser en väldigt tydlig gemensam linje när det gäller prioriteringar. När det gäller satsningar på skola och lärarutbildning kan jag bara nämna att Folkpartiet i sin budget lägger 1 miljard kronor om året på kvalitetshöjande åtgärder i högskolan. Det innebär alltså fler lärare, fler undervisningstimmar, fler möjligheter att handleda studenter, även lärarstudenter. Vi lägger också 1 miljard om året på fortbildning och vidareutbildning av lärare i gymnasieskolan, grundskolan och förskolan. Vi tycker att det är viktigt att satsa på att höja lärarkompetensen. Jag skulle nästan vilja upprepa frågan om jag kan få en kommentar till Riksrevisionens kritik. Jag ska försöka dra ned den så att den blir ännu mer begränsad. Vi i Folkpartiet tycker ju att det behövs en omskrivning av lagen så att det blir tydligt att man är skyldig att anställa behöriga lärare. Naturligtvis får man anställa korttidsvikarier och så vidare. Men vi vill ha en tydlig skrivning om att endast behöriga lärare får tillsvidareanställas. Där säger ju Riksrevisionen att det är otydligt. En mycket konkret fråga: Tycker statsrådet att det är dags att eventuellt arbeta om lagen så att den blir tydligare? Med tanke på till exempel lärarstudenterna i Kristianstad som nu inte får lära sig engelska fast de ska undervisa i ämnet, tycker vi precis som Riksrevisionen att det behövs mycket tydligare beskrivningar av vilka kunskapsområden lärarstudenterna ska läsa obligatoriskt. Anser statsrådet att det behövs ytterligare skärpningar, förutom den begränsade skärpning som regeringen har gjort, för att förtydliga vilka kunskapsområden lärarstudenterna ska studera? Jag har alltså två frågor inför avslutningsinlägget: Behöver vi en tydligare skollag? Behöver vi en tydligare precisering av vad lärarstudenterna ska studera?

Herr talman! Jag börjar med de två frågorna, som jag delvis har svarat på. Jag anser att det redan i dag är tydligt att det för tillsvidareanställning i skolan ska krävas och krävs en adekvat lärarutbildning. Det är endast i undantagsfall, när det inte finns adekvat utbildade lärare att tillgå, som man har möjlighet att anställa någon annan. Vi har dessutom, som svar på den andra frågan, skärpt kraven. Jag tror att det viktigt att det finns tydliga krav på vad det är man ska kunna när man lämnar lärarhögskolan. Jag har svårt att tro att lärarhögskolan i Kristianstad och dess studenter instämmer i den beskrivning som Ulf Nilsson har lämnat, att man över huvud taget inte behöver lära sig engelska. Den möjligheten finns väl ändå för eleverna att välja detta. Jag har svårt att tro att man helt och hållet har avstått från ämnet engelska på den högskolan. Ulf Nilsson säger att den borgerliga högeralliansen inte har någon gemensam politik. Det är sant, men några gemensamma punkter har ni ändå. En av dem är att säga nej till vidare utbyggnad av högskolan. Det innebär de facto att det blir sämre möjligheter för framtidens elever att utbilda sig på högskolan eftersom elevkullarna ökar. Att säga nej till det innebär att man ger färre möjligheter att till exempel utbilda sig till lärare i en tid när vi behöver fler utbildade lärare. Det finns stor anledning att kontinuerligt utveckla lärarutbildningen och kontinuerligt utveckla också möjligheten för den som av en eller annan anledning inte har adekvat utbildning att komplettera sin utbildning, till exempel inom den särskilda lärarutbildningen. Jag menar att regeringens politik på det här området är både offensiv och kraftfull. Men jag saknar ett alternativ. Det enda alternativ från högeralliansen som jag har sett hittills är att man säger nej till vidare utbyggnad av till exempel lärarutbildningen.