Redovisning av utsläpp av växthusgaser

Fru talman! Ärade ledamot! Åsa Romson har frågat mig om vad jag avser att göra för att ta fram ett nytt och mer rättvisande mått över svenskarnas utsläpp av växthusgaser och införa det i den svenska klimatpolitiken. Det interpellanten syftar på är att hon anser att konsumtionsperspektivet bör lyftas in i den svenska utsläppsstatistiken. Regeringen anser att det är viktigt att beakta utsläppen utanför Sveriges gränser som orsakas av svensk konsumtion. Enligt regeringens proposition 2009/10:155 Svenska miljömål - för ett effektivare miljöarbete ska det övergripande målet för miljöpolitiken vara att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta. Det råder sålunda ingen tvekan om att regeringen tar frågan om utsläpp orsakade av vår konsumtion på allvar. Lösningen på problemet ligger dock inte i hur den svenska utsläppsstatistiken presenteras utan i internationell samverkan och konkreta klimatåtaganden och åtgärder. Klimatfrågan är global och kan endast lösas på global nivå. För att minska klimatpåverkan av svensk konsumtion till en hållbar nivå räcker det inte med att vi minskar de svenska utsläppen till en mycket låg nivå utan utsläppen måste minska även i de länder vi importerar varor ifrån. Sverige kombinerar en politik för ambitiösa utsläppsminskningar på hemmaplan med satsningar utanför Sverige för att minska utsläppen även där. Världens länder måste göra mer för att minska utsläppen än vad som görs och utlovas i nuläget för att den globala medeltemperaturökningen ska kunna hållas under två grader. De utvecklade länderna måste gå före i den processen och skärpa sina utsläppsmål. En samlad internationell ansats som inte minst inkluderar alla stora ekonomier behövs för att möta klimathotet. Sverige verkar mycket aktivt för att få ett globalt klimatavtal på plats som är tillräckligt ambitiöst för att hålla den globala uppvärmningen under två grader. De rika länderna bör åta sig bindande utsläppsminskningar. Sverige har för egen del beslutat att minska utsläppen med 40 procent till år 2020 jämfört med 1990 och har visionen att nå noll i nettoutsläpp av växthusgaser till år 2050, vilket gör oss till ett land i framkant.

Fru talman! Tack, Lena Ek, för svaret på interpellationen, även om jag inte håller med miljöministern om att lösningen av klimatfrågan ligger helt inom ramen för de internationella förhandlingarna och för vad varje land åtar sig att jobba med i utsläpp från produktionen. Fru talman! Det finns statistik i publikationer för de senaste 10-20 åren i fråga om ländernas fotavtryck, det vill säga det konsumtionsutrymme som länderna tar i anspråk i form av fotavtryck av vatten, biologisk mångfald och ett sammanvägt fotavtryck. Det är uppenbart att klimatutsläppen till följd av det konsumtionsavtryck som svenskarna står för ökar. Det betyder att vi har en ojämn handelsexport och handelsimport. Visst exporterar stålindustrin i Sverige varor från produktion som har resulterat i utsläpp av växthusgaser som räknas in i den svenska utsläppsstatistiken enligt de internationella avtalen, men utsläppen är ändå mindre än de växthusgaser som släpps ut i den produktion av varor och tjänster som svenskar bidrar till i andra länder. Det här är, fru talman, precis det problem som Miljöpartiet och flera andra rörelser vill lägga till i politiken. Det handlar inte om att vi inte ska mäta utsläppen som Sverige har. Vi har ett hyfsat regelverk för dem, även om de kan förfinas och förbättras. Framför allt kan statistik och annat vara mer tydligt och läggas fram mer regelbundet, men vi behöver också lägga till perspektivet att hela tiden försöka mäta och förfina metoderna att ha kontroll över vilket fotavtryck som vi i Sverige bidrar med globalt i andra hänseenden. De verktygen behöver vi. Vi behöver dessa verktyg. Vi behöver dem, fru talman, för att vi måste diskutera hur vi kan lätta på konsumtionstrycket, fotavtrycket som tar resurser i anspråk och som leder till ökade utsläpp av växthusgaser. Vi kan inte bara jobba med verktygen att andra länders stålverk, cementindustrier eller leksaksfabriker ska effektivisera sina utsläpp. Vi måste också titta på hur stort efterfråge- och konsumtionstrycket är på många produkter som i dag bidrar till växthuseffekten. Kan vi därigenom bidra till skiften och omställningar beroende på vilka produkter vi efterfrågar? Det är som att ha ett tankesätt till. Det handlar inte om att dra bort och förstöra de bokföringar och uträkningar som redan finns när det gäller växthusgaser, utan det gäller att lägga till ytterligare ett perspektiv och att få det att också generera politisk handlingskraft för att klara världens klimatproblem. Om tittar på detta med det andra perspektivet, som vi menar ska vara ett kompletterande perspektiv med fotavtrycket, har Sveriges utsläpp mellan 1993 och 2003 ökat med 20 procent. Det är mer än vad de globala utsläppen ökade med under den här tiden. Det tyder på att vi måste skifta perspektiv, miljöminister Lena Ek.

Fru talman! Klimatfrågan är en ödesfråga. Hur vi än räknar måste utsläppen ned. Det spelar ingen roll för kommande generationer hur vi räknar och var utsläppen minskar, bara de minskar. Att redovisa de svenska utsläppen på svenskt vis löser inte världens problem. Om klimatutsläppen ska minskas med matematik måste vi ha med alla världens länder på matematiklektionen. Det miljöminister Lena Ek kan göra är att se till att man får bättre mätmetoder i alla länder och arbeta vidare förhandlingsvägen för att få till så stora utsläppsminskningar som möjligt över hela världen. Det är den största och viktigaste uppgiften.

Fru talman! Tack, Åsa Romson! Du tar upp en viktig fråga i den här interpellationen. Även vi i Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att effekten av vår konsumtion och importen till Sverige redovisas i den officiella utsläppsstatistiken. I statistiken över utsläpp kan vi se att till exempel länder som Kina och Indien ökar sina utsläpp extremt kraftigt. Det har mycket att göra med att det är en stark ekonomisk tillväxt i de länderna. Men det har också att göra med att Sverige, Europa och USA, den utvecklade delen av världen, förlägger en stor del av sin produktion i de här länderna. Man kan säga att vi på så sätt outsourcar våra utsläpp lite grann. De läggs ut på utvecklingsländerna, och då växer utsläppen där i stället. Det är precis som Åsa Romson tar upp, nämligen att om vi räknar med importen och konsumtionen har de svenska utsläppen egentligen ökat under de senaste 20 åren. De har inte minskat, som det ser ut i den officiella statistiken. Om vi verkligen tar klimatförändringarna på allvar är konsumtionen en faktor som vi måste komma till rätta med. Då måste de siffrorna redovisas på ett korrekt sätt. Därför tycker jag att regeringen borde kunna presentera mycket mer än det som Lena Ek tar upp i interpellationssvaret. Jag noterar att miljöministern säger att med den svenska klimatpolitiken och våra mål, nämligen att utsläppen ska minska med 40 procent till 2020 och att vi i praktiken ska nå nollutsläpp till 2050, är Sverige ett land i framkant. Lena Ek använder inte längre den gängse frasen från regeringen, nämligen att Sverige har Europas bästa klimatpolitik. Det är det vi har fått höra tidigare från den förre miljöministern Andreas Carlgren, från Fredrik Reinfeldt och från Anders Borg när de har debatterat. Jag tycker att det är bra att den här tillnyktringen har kommit och att vi inte längre slår oss för bröstet för att vi har Europas bästa klimatpolitik. Både jag och Lena Ek vet att vi faktiskt inte har det. Ungefär en tredjedel av våra klimatåtgärder förlägger vi i andra länder genom att vi köper billiga utsläppskrediter. Det är bara ett exempel på att den svenska klimatpolitiken tyvärr är ihålig.

Fru talman! Ärade ledamöter! Ärade åhörare! Vi har några tuffa mål i Sverige. Låt mig repetera dem. Vi har sagt att 2020 ska Sverige ha dragit ned utsläppen av växthusgaser med 40 procent. Vi är än så länge det enda land i Europa som har regerings- och riksdagsbeslut på en sådan utsläppsnivå. Tyskland, England och Danmark är på väg att fatta ungefär likadana beslut. År 2030 ska vi ha en fossilfri fordonsflotta. Det är också ett oerhört tufft mål. År 2050 ska vi ha nollutsläpp av växthusgaser. Det är också ett väldigt tufft mål. Hur ska vi nå dit? Jag har sedan jag tillträdde som miljöminister kallat in en grupp experter, människor som ska hjälpa till att utforma åtgärderna sektorsvis för att vi ska nå fram till nollutsläpp 2050, och dragit i gång ett arbete som heter Färdplan 2050. Regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att ta fram underlag för en sådan svensk färdplan. Man jobbar nu febrilt med det här underlaget för hur vår vision ska förverkligas. Här ingår också att titta på konsumtionsperspektivet, vilket jag tycker är mycket bra. Klimatpolitiken ska genomföras utan att svensk industriproduktion läggs ned och flyttar utomlands med ökade utsläpp där som följd. Vi ska klara klimatpolitiken, jobben och konkurrenskraften. Det är i alla fall min ambition. När man tittar just på konsumtionen kan man bli lite förvirrad och undra hur underlagen plockas fram. Det finns en rapport som är beställd av Nordiska rådet. Den hävdar att utsläppen i Norden har fördubblats på nästan 20 år. Det finns en annan rapport från ett norskt forskningsinstitut som heter Cicero som har ett mycket gott rykte. Den hävdar att utsläpp orsakade av svensk konsumtion minskar med 13 procent under perioden 1990-2008. Den slutsats man kan dra av detta är möjligen att forskningen behöver öka och underlagen förbättras när det är sådana enorma skillnader mellan två rapporter som var och en i sig härstammar från institut med gott rykte på forskningssidan. Det gör det i alla fall inte lättare att statistiken spretar så enormt. Enligt FN:s klimatkonvention, som jag hoppas att vi alla tycker är bra, ansvarar varje land primärt för de utsläpp som sker inom det egna territoriet. Det finns en logik bakom detta. Varje land ansvarar för de utsläpp som direkt kan påverkas med styrmedel och åtgärder i det egna landet. Man kan ta svensk stålproduktion eller svensk produktion av papper och massa som går på export som exempel. Var är det lättast att titta på utsläppen från den här produktionen, i det land där produktionen sker eller i det land dit varorna importeras? Jag tror att om vi någon gång ska hitta en samsyn runt hur statistiken ska tolkas är faktiskt FN:s approach och den approach som finns i den av så många länder ratificerade klimatkonventionen den rätta, det vill säga att man mäter vid källan. När jag säger detta är ambitionen att få så god kunskap som möjligt för att åtgärda det ödesproblem som klimatfrågan faktiskt innebär.

Fru talman! Tack för inlägget i den här debatten, Lena! Om jag tolkar dig rätt tvivlar alltså Sveriges miljöminister på att de svenska klimatutsläppen ur ett konsumtionsperspektiv skulle ha ökat även när man räknar bort det från den svenska exporten. Det är i alla fall Naturvårdsverkets uppfattning att det inte är så. Frågan är snarare hur vi hanterar det, hur vi går vidare i politiken. Hur skapar vi en dialog och hur hittar vi verktyg för att också ta oss an den utmaning som konsumtionens tryck på jordens resurser faktiskt innebär? Det är en fråga som har diskuterats inom Rioprocessen, från Riokonferensen 1992 och framöver. Det är där man tittar på konsumtionsmönster och produktionsmönster. Klimatavtalet bygger hela sin uppdatering och statistik på produktionsmönstret, men det är läge att också titta på konsumtionsperspektivet och ha det som ett kompletterande perspektiv. Det tycker vi är viktigt från Miljöpartiets sida. Jag är glad åt att Jens Holm från Vänsterpartiet också har instämt i detta. Men, fru talman, jag skulle vilja ställa en fråga till miljöministern, eftersom hon hade en utläggning och också i sitt svar har gått in på sin färdplan för 2050 om ett Sverige utan utsläpp. I svaret skriver Lena Ek, som hon också redogjorde för, att Sverige för egen del har "beslutat att minska utsläppen med 40 procent till år 2020 jämfört med 1990". Precis som Jens Holm sade kan man fråga sig om vi ska minska dem eller om vi ska minska dem genom att köpa in utsläppsrätter, så kallade offsets. Det är mig veterligen inget annat i-land som menar att det inom Kyotoavtalet är möjligt att använda offsets i den enorma utsträckning som Sverige gör, med den lagstiftning vi har, när man säger att en tredjedel ska minskas på det sättet. Men, och det här är intressant, sedan fortsätter miljöministern och säger att visionen att nå noll i nettoutsläpp av växthusgas till 2050 gör oss till ett land i framkant. Lena Ek brukar ju, och gjorde det senast i går på en stor konferens, presentera det här som ett Sverige utan utsläpp 2050. Jag skulle vilja ställa frågan, Lena - jag vet att du fick den i går också: Är det samma utsläpp vi pratar om i de här två delarna av meningen, alltså de utsläpp du pratar om i målet för 2020 och de utsläpp som du pratar om ska vara noll 2050? Är det samma utsläpp betyder det att konsumtionsperspektivet inte har lagts in. Det kan jag respektera att man inte gör i alla beräkningar. Jag hoppas bara att det finns med och är glad att ni tittar på det också i 2050-planerna. Det ska bli roligt att återkomma till det. Det intressanta här blir också om det är på samma sätt vi ska räkna när det gäller offsets. Är det en tredjedel som vi ska kunna köpa in från andra länder för att vara på noll 2050? Det känns på något sätt orimligt att vi 2050 på ett sätt ska säga att vi inte har några utsläpp och samtidigt säga att vi köper in utsläppskrediter från andra länder motsvarande en stor del. Den tredje frågan gäller naturligtvis nettoutsläpp. Sverige är ju ett skogsland och vi har ganska rika kolsänkor. Det beror lite på hur vi sköter vår skog, men de är ganska stora och omfattande. Om vi ska räkna av det, är det då samma utsläpp som man räknar med till 2050? Det var min fråga till Lena.

Fru talman! Förlängningen av den här debatten handlar ju om konsumtionssamhället i sig. Jag tror att vi egentligen är ganska överens om att den formen av samhälle som vi har i dag, där den som har flest prylar när den dör vinner, inte riktigt är det samhälle som vi vill ha. Framför allt är det inte ett särskilt hållbart samhälle. Samtidigt stimulerar den politik som regeringen för det samhället ännu mer, den späder på konsumtionssamhället ännu mer. Om man sänker skatter för drygt 100 miljarder kronor får man en kraftigt ökad privat konsumtion. Då blir det fler stadsjeepar. Det blir en till utlandsresa till Thailand. Det blir kanske en till platt-tv att hänga upp på väggen. Men det är faktiskt inte hållbart. Om man i stället bestämmer sig för att vi måste satsa mer på det gemensamma, att vi vill ha fler teaterbesök, att vi vill att parkskötseln ska bli bättre, att vi vill att alla svenskar ska kunna gå på museer gratis och att vi vill ha mer pengar till idrotten till exempel, är det också en form av konsumtion. Men det är en konsumtion som inte alls tär på klimatet på samma sätt som den privata konsumtionen. Den här skattesänkarpolitiken och stimulansen av den privata konsumtionen skulle jag önska att Lena Ek tog upp inom regeringen. Min andra fråga är konkret. Det gäller den utsläppsstatistik som vi får presenterad av Naturvårdsverket i slutet av varje år. Det är statistik som släpar efter drygt ett år. Vi kommer att få 2010 års statistik när vi egentligen vill veta hur det har varit det här året. Jag undrar om Lena Ek kommer att vidta några åtgärder för att vi ska kunna få snabbare presentationer av siffror från våra myndigheter. Man kanske kan stämma av utsläppsstatistiken månadsvis eller kvartalsvis, på samma sätt som vi gör med ekonomiska indikatorer.

Fru talman! Den här debatten går från diskussion om statistik vad gäller konsumtionsvanor och växthusgaser till att täcka hela miljöområdets skattepolitik och dessutom UD:s ansvarsområden. Jag tänker hålla mig till frågorna i interpellationen och det ämne som vi kom hit för att diskutera. Jag tycker att klimatkonventionens regelsystem när det gäller statistiken över konsumtion och utsläpp är riktigt, nämligen att man mäter i det land där varan produceras. Det är en princip som alla länder som har ratificerat klimatkonventionen, och det är väldigt många, också ställer upp på. Det vi diskuterar nu är en blandning. Jag skulle tycka att det vore intressant om interpellanten och Jens Holm kunde bestämma sig för om ni tycker att utsläppen ska mätas där varan produceras eller där den säljs. Om vi tar en bil till exempel eller en mobiltelefon vet vi att det många gånger handlar om sammansättning i ett land. Det är ett helt annat ställe geografiskt än där de ingående delarna produceras. Jag har ju deltagit i det europeiska arbetet med att hitta carbon footprint, klimatfotavtryck, i olika segment i de stora varuhuskedjorna i Europa. Det är oerhört svårt att från en slutprodukt mäta sig bakåt och se var utsläppen har ägt rum. Jag tror att det logiska och bästa sättet att få god kunskap är att mäta där själva varan produceras. Att den sedan vandrar genom olika länder, ja, så är det, och att vi måste diskutera konsumtionsmönster, ja, det måste vi, men när det handlar om klimatstatistiken tror jag att det är omöjligt. Från mitt arbete med kemikalieregleringen vet jag att vid produktionen av till exempel en bil säger branschen själv att man har använt 4 600 kemikalier. Jag tror att det är lättare att se var de har gjort sina utsläpp om man tittar på var den producerades än om man tittar på slutprodukten bilen. Det är anledningen till att jag tycker att den princip som är fastslagen i klimatkonventionen är den rätta. Det hindrar inte att vi kan diskutera konsumtionsmönster. Det måste vi absolut göra i många olika sammanhang. Jag håller med om att vi konsumerar många onödiga saker. Jag tycker att det är bra med återbruk, med återvinning och en viss återhållsamhet också när det gäller konsumtion. Men just när det handlar om att diskutera klimatutsläppen tror jag att kommissionens inställning är den korrekta, den som är lättast att hantera. Med tanke på hur det ser ut när vi tittar på olika rapporter om den svenska konsumtionens påverkan på de svenska klimatutsläppen från två välrenommerade institut, där vi har så oerhört divergerande resultat att det ena säger att den har fördubblats och det andra säger att den har minskat med 13 procent under i stort samma tidsperiod, har vi ju ett problem. Det är det här vi måste försöka arbeta med om vi ska få fram en hållbar och vettig statistik på det här området. Men ge mig gärna ett besked om var ni tycker att det är enklast att mäta utsläppen.

Fru talman! Miljöminister Lena Ek vill ha besked om var någonstans man ska mäta. Jag försökte vara tydlig både i interpellationen och i mitt inlägg här, Lena Ek, med att det handlar om att få in ett konsumtionsperspektiv i vårt klimatarbete - det klimatarbete som vi ska ta hand om här i Sverige. Du säger att du är öppen för att vi ska ta konsumtionsdiskussionen. Knyt den då också till klimatarbetet! Om vi säger att det här är någonting annat utvecklar vi inte de verktyg i politiken som vi behöver för att möta det enorma tryck när det gäller klimatutsläpp som den svenska konsumtionen står för. Vi kan inte säga till Kina att de å ena sidan måste minska sina utsläpp när vi å andra sidan vill köpa dubbelt så mycket oljebaserade prylar och så vidare av dem. Det är denna diskussion som också kommer in i det här. Men jag vill inte ändra i Kyotoprotokollets grundregler för hur man bokför denna typ av utsläpp. Jag vill komplettera med ett konsumtionsperspektiv. Det tror jag att vi kan vara ganska överens om, Lena. I frågan ligger att vi måste se klimatpolitiken som ett så pass viktigt politiskt område att vi ska rensa upp i vilka utgångspunkter vi har i debatten. Jag tror att det också är bra för politiken och för det demokratiska. Vi måste ha en ärlig utsläppsstatistik. Här är vi på väg, men vi är inte riktigt framme. Jag tycker att den svenska debatten skulle gynnas av att regeringen var tydligare med vilka klimatmål man sätter för det svenska arbetet. Det skulle vara tydligare gentemot de svenska aktörer som ska ingå i arbetet om de visste vad vi har för målsättningar för hur samhället här i Sverige ska ställa om. Hur snabbt vill man att det svenska samhället ska ställa om? Man måste ha ett nationellt klimatmål som är tydligt mot aktörerna. Det ska inte vara ett mål om 40 procent minus som man kan vara ute och svänga sig med i politiken med när det inte stämmer, Lena Ek.

Fru talman! Jag tycker att det är roligt att Åsa Romson nu för Miljöpartiets räkning sluter upp bakom principen om var klimatutsläppen ska mätas. Det vore nämligen väldigt konstigt annars nu när frågan om rapportering, verifiering och övervakning, det så kallade RMV, ska förhandlas i Durban. Detta förhandlar man där just nu, och vi ministrar kommer att mötas där på tisdag. Det här kommer att vara en av de viktigaste frågorna. Då måste vi vara på det klara med att de som ingår i den svenska delegationen stöder den princip som finns i klimatkonventionen om att utsläpp mäts vid produktionskällan eftersom det är det enklaste och tydligaste. Det tycker jag är ett oerhört bra besked, och jag ska be att få tacka för det. Därmed har vi kommit en bra bit när det gäller att försöka hitta de fakta som vi måste ha för att se vad vi behöver göra i Sverige för att nå de svenska klimatmålen. Det handlar om en minskning på 40 procent till 2020 och ett nollutsläpp 2050. Vi behöver naturligtvis diskutera konsumtionsmönster. Det tror jag att man alltid ska göra, särskilt i sammanhang som handlar om klimat och miljö. Men det gäller också arbetsmiljö och corporate social responsibility, alltså företagens ansvar i arbetet. Fru talman! Jag har nu inte tid att gå igenom alla åtgärder som Sverige vidtar för att stödja just corporate social responsibility och företagens ansvar. Men jag tycker att det är viktigt att vi är tydliga med att detta är en huvudprioritering för den svenska regeringen och för Sverige. Vi arbetar också, vilket jag har informerat miljö- och jordbruksutskottet om, med ett globalt ramverk av program för hållbar konsumtion och produktion inför den stora konferensen Rio + 20 som äger rum i början av sommaren. Jag är säker på att vi återkommer till debatten i samband med det.