Rätten till individuell utvecklingsplan

Herr talman! Nästan alla interpellationer jag svarar på av socialdemokratiska riksdagsledamöter går ut på att regeringen och skolministern ska peka mer åt kommunerna. Jag funderar ibland över varför ni kommunaliserade skolan. Så fort det blir fel i en kommun ska besluten direkt centraliseras och regleras härifrån. Skyll inte på mig. Jag var inte för kommunaliseringen. Mitt parti röstade mot. Men nu är det kommunaliserat, och då måste man faktiskt acceptera att kommuner fattar en del beslut som man inte gillar här. Inom ramen för skollagsarbetet ser vi över alla bestämmelser i skollagen. Alla de 800 paragraferna gås igenom och ses över. Det är möjligt att rättsutslaget efter det att Tibblefrågan har prövats färdigt kommer att föranleda ytterligare någon fundering. Det är fullt tänkbart. Jag säger inte något annat. Men i grunden är det klart att så länge skolan är kommunaliserad har en kommun rätt att lägga ned sin skola. Man har rätt att hyra ut sin lokal till någon annan, och Skolverket har godkänt den som friskola. På något sätt är det en rätt långtgående inskränkning att förbjuda avknoppningar. Det är jag inte beredd att göra. Däremot vill jag vara tydlig med - och jag uppfattade att Damberg förstod mig på den punkten - att jag är kritisk till det sätt som detta har ägt rum i det fall som är utgångspunkten för interpellationen. Ska det knoppas av till personalen är vitsen att det har stöd bland personalen. Har det inte det motverkar det sitt syfte.

Herr talman! Agneta Lundberg har frågat mig om framtiden för den individuella utvecklingsplanen. Föräldrar har rätt till information om elevens sociala och kunskapsmässiga utveckling i skolan. Jag anser att skolan också ska informera föräldrarna om behovet av extra stödinsatser och vilka åtgärder som vidtas för att elever ska nå kunskapsmålen. Regeringen har därför inte för avsikt att avskaffa den individuella utvecklingsplanen. Regeringen anser att individuella utvecklingsplaner ska finnas för varje elev och att de ska utnyttjas som ett verktyg för individanpassning för att stärka varje elevs kunskapsutveckling. Grundskoleförordningen kommer ytterligare att förändras i denna riktning. I dag ska skolan upprätta skriftliga omdömen för elever som inte klarar godkända betyg i nian, skriftlig information till alla föräldrar som så begär det, åtgärdsprogram för elever med behov av särskilt stöd och dessutom individuella utvecklingsplaner för samtliga elever. Regeringen avser att lämna förslag för att regelverket kring informationen när det gäller elevernas utveckling ska bli enklare och tydligare. Vad gäller frågan om utvärderingar av den individuella utvecklingsplanen kommer Statens skolverk att senast den 1 juni 2007 att redovisa en uppföljning och utvärdering om tillämpningen av bestämmelserna om individuella utvecklingsplaner.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka skolministern för svaret. Anledningen till min interpellation är att jag läste i tidningen Skolvärlden att ministern hade för avsikt att ta bort kraven på individuella utvecklingsplaner för alla elever. Men jag kan nu konstatera att interpellationssvaret visar att regeringen i stället har för avsikt att utveckla de individuella utvecklingsplanerna. Det gläder mig. Innan den socialdemokratiska regeringen beslutade att införa dessa för alla elever ledde jag en arbetsgrupp. Det var ett uppdrag från dåvarande skolminister Ingegerd Wärnersson. Uppdraget var att främja diskussionen och utvecklingen av goda förhållningssätt för ökad måluppfyllelse, särskilt för elever i behov av stöd. Vi i arbetsgruppen intervjuade en mängd elever i hela landet, och även föräldrar, om delaktighet och information. Många föräldrar klagade på att kontakten mellan hem och skola var dålig och att man kände sig väldigt åsidosatt, att man inte var med i processen. Man önskade en bättre dialog. En del kommuner arbetade med information på ett bra sätt. Det innebar till exempel att man skickade ett antal frågor hem till föräldrar och elever inför kvartssamtal, och föräldrar och elever uppmanades att själva fundera på vilka frågor de hade inför denna träff. Föräldrarna var väldigt nöjda med det här upplägget och upplevde dessutom att de fick kontakt med skolan inte enbart när det var någonting som var galet utan när det var någonting som berörde och var positivt. Det gemensamma ansvarstagandet kring eleven och just det framåtsyftande upplägget tycker jag är den viktigaste poängen. Föräldrarna upplevde det väldigt positivt. Jag har besökt många kommuner och skolor som arbetar med individuella utvecklingsplaner, och jag har sett många olika upplägg. Det jag upplevde som mest positivt var att man jobbade för att utveckla dem. Man hade inte en modell och sade "där stannar vi", utan man ville utveckla det och få ett ännu bättre verktyg. Det förslag som arbetsgruppen lade fram var att alla elever skulle få individuella utvecklingsplaner. Därför är jag mycket nöjd med att skolminister Björklund svarar att regeringen har för avsikt att behålla individuella utvecklingsplaner för alla elever och dessutom har för avsikt att utveckla dem. Jag ser gärna fler individuella utvecklingsplaner och mindre betygsliknande dokument. Det som också är viktigt med de individuella utvecklingsplanerna är att de kan variera i antal. Om elever behöver fler individuella utvecklingsplaner ska de få det, och om de behöver färre anpassar man sig efter individen.

Herr talman! Jag uppfattar att Agneta Lundberg i allt väsentligt är nöjd med det svar jag ger. Det är bra om det finns en enighet om detta. Vi säger att vi ska utveckla den individuella utvecklingsplanen, och vi får väl se vad det fortsatta skollagsarbetet betyder. Jag menar att ett problem med den individuella utvecklingsplanen är att den begränsas till att bara vara det som kallas framåtsyftande. För att kunna tala om vad en elev som till exempel går i årskurs 5 behöver lära sig mer om i framtiden måste man ta avstamp i vad eleven redan förut har lärt sig. Men man får inte skriva det i den individuella utvecklingsplanen, därför att Socialdemokraterna var så otroligt rädda för att det skulle skrivas ned vilka resultat eleven hade presterat - det skulle kunna bli betygsliknande. Sanningen är den att det inte går att precisera vad en elev som befinner sig i skolan behöver ytterligare av hjälp och stöd om man inte börjar med att klargöra var eleven står och vad eleven hittills har lärt sig, vilka resultat som finns hittills. Därmed antyder jag i vilken riktning den individuella utvecklingsplanen kommer att utvecklas. Jag håller med om att den individuella utvecklingsplanen, rätt utnyttjad, är ett mycket bra instrument. Men många lärare sliter sitt hår över att de inte får skriva upp vad eleverna har lärt sig och att de bara får vara framåtsyftande. Det går inte - hur ska man kunna göra det om man inte först skriver upp vad eleven redan har lärt sig? Däri ligger problematiken i de bestämmelser som har gällt hittills. Vi får se. Vi håller på med ett beredningsarbete i regeringen och i Regeringskansliet om hur denna fråga ska utvecklas. Det kommer antingen att lösas ut i förslaget till ny skollag eller i ett särskilt beslut om förändringar i grundskoleförordningen dessförinnan. Det är den ena utgångspunkten. Det andra gäller den uppräkning av dokument som jag gör i svaret. Det är en lång rad dokument som lärarna i dag ska skriva, och individuell utvecklingsplan är bara ett. Det är åtgärdsprogram, skriftliga omdömen och skriftlig information. Vi får akta oss så att det inte blir så att lärararbetet mer går ut på att skriva papper om vad eleverna kan och inte kan än på att undervisa. En tilltagande byråkratisering av läraryrket är ingen utveckling som regeringen vill se, och därför ska vi se om vi kan rensa i den flora av dokument som ska skrivas och göra det mer enhetligt. Vi får se var det arbetet slutar. Den individuella utvecklingsplanen kommer inte att avskaffas, men den kommer att utvecklas.

Herr talman! Jag vill understryka att samtalet när det gäller individuella utvecklingsplaner självklart måste ta sitt avstamp i måluppfyllelsen. Hur har eleven klarat sig? Hur långt har man kommit? Vad behöver man göra för att nå längre? Då är samtalet med föräldern och läraren viktigt. Läraren säger vilken del som är skolans ansvar och att den andra delen, läxläsning och sådant, är förälderns ansvar. Det är också elevens ansvar: Du måste som elev ta ditt ansvar. Jag ser ingen motsättning i det här. Självklart måste läraren tala om var eleven står innan man är beredd att gå vidare, för i annat fall vet man inte vart man tar vägen. Jag tycker att det fyller sin funktion i alla fall.