Rätten till idrott för människor med funktionshinder

Fru talman! Anna Wallentheim har frågat mig hur jag och regeringen jobbar med att öka rätten och möjligheten till rörelse och idrott för personer med funktionshinder.

Jag instämmer i att idrottsrörelsen är en viktig del av det svenska samhället. Det ideella arbete som idrottsledare gör i hela vårt land är mycket värdefullt och bidrar till att barn och unga får möjlighet till fysisk aktivitet och social gemenskap.

Personer med funktionsnedsättning behöver inkluderas mer i idrotten. Det är bekymmersamt att de i lägre grad än andra deltar i idrottsaktiviteter.

Fysisk aktivitet har positiva effekter för hälsan, men det finns flera faktorer som begränsar möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att idrotta. Det kan till exempel handla om bristande tillgång till hjälpmedel för idrott, idrottsanläggningar som inte är anpassade för personer med funktionsnedsättning eller begränsad tillgång på den lokala orten till organiserad föreningsidrott inom parasportgrenar. Det är också viktigt att främja en ökad integration i idrott av barn med och utan funktionsnedsättning. Det skapar bättre förutsättningar till inkludering i samhället och ger samtidigt barn och ungdomar bättre förståelse när det gäller både möjligheter och utmaningar utifrån funktionsförmåga.

Regeringen arbetar aktivt med frågan med att främja rörelse och idrott för personer med funktionsnedsättning. Regeringen genomför en satsning på att införa ett fritidskort, som syftar till att ge barn och unga i åldrarna 8-16 år en aktiv och meningsfull fritid i gemenskap med andra genom ökad tillgång till idrott, kultur, friluftsliv och annat föreningsliv. I april 2023 beslutade regeringen om ett uppdrag till flera myndigheter om att förbereda och införa fritidskortet. I uppdraget tydliggörs att det funktionshinderspolitiska målet ska beaktas och att barn och unga med funktionsnedsättning eller andra behov av särskilt stöd ska uppmärksammas så att fritidskortet kommer dem till godo i lika stor utsträckning som för andra barn och unga.

Regeringen gav 2022 Centrum för idrottsforskning vid Gymnastik- och idrottshögskolan, CIF, i uppdrag att upprätta och driva en kunskapsplattform för anläggningar och utemiljöer för idrott och fritid. Regeringen finansierar kunskapsplattformen för det årliga stödet från idrottsanslaget till CIF, som för 2024 uppgår till 26 miljoner kronor. Av uppdraget framgår att plattformen ska utveckla, samla och förmedla kunskap med beaktande av folkhälsa, principen om universell utformning och ett innovativt förhållningssätt med mera, detta inte minst för att samhället ska nå såväl breda som nya grupper av idrotts, motions- och friluftsutövare. Vidare fick CIF ett uppdrag att för idrottsområdet följa upp funktionshinderspolitiken utifrån det nationella målet för funktionshinderspolitiken och utifrån regeringens strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken under 2021-2031.

Regeringen ger årligen över 2 miljarder kronor i stöd till idrotten. Enligt förordningen (1999:1177) om statsbidrag till idrottsverksamhet får statsbidrag lämnas för att utveckla intresse för idrott hos barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning och främja möjligheterna till allsidig träning efter vars och ens fysiska och psykiska förutsättningar.

Jag välkomnar att idrottsrörelsen på olika sätt har intensifierat sitt arbete för att inkludera personer med funktionsnedsättning i idrotten. Jag avser att följa hur arbetet utvecklas framöver.

Fru talman! I dagens samhälle utgör idrottsrörelsen en betydelsefull och aktiv del av den svenska kulturen där vi kan se att omkring 3 miljoner människor finner en aktiv och meningsfull fritid. Bakom denna imponerande siffra ligger inte bara en passionerad entusiasm för fysisk aktivitet utan också det oavlönade arbete som tusentals hängivna ledare lägger ned varje dag för att öka gemenskapen. Det är en fantastisk insats som inte bara sprider glädje och hälsa utan också främjar sammanhållning och välbefinnande för många och för en stor del av vårt samhälle.

Trots denna imponerande gemenskap finns det tyvärr en grupp som alltför ofta står utanför den, och det är personer med funktionsvariationer. Även om Riksidrottsförbundets idéprogram Idrotten vill tydligt framhäver betydelsen av inkludering av personer med funktionsnedsättningar vet vi tyvärr att alldeles för många av dem inte får chansen att engagera sig inom idrotten. Organisationsgraden inom idrotten för personer med funktionsvariationer är betydligt lägre än för andra. Den ligger på 10-20 procent jämfört med över 50 procent för dem utan funktionsvariationer.

Orsakerna till denna obalans är många och komplexa, men det är i grund och botten en fråga om jämlikhet och inkludering. Det handlar om tillgänglighet till idrottsanläggningar och om brist på ekonomiska resurser för utrustning och transporter, men det visar också på en kulturell attityd som inte är tillräckligt inkluderande. Det är viktigt att vi som samhälle tar ansvar för att skapa en miljö där alla ges möjligheten att delta och bidra, oavsett deras fysiska eller kognitiva förmågor.

Att främja rörelse och idrott för personer med funktionsvariationer är inte bara en fråga om rättvisa; det är också avgörande för deras välbefinnande och utveckling. Genom idrotten får de inte bara tillgång till fysisk aktivitet och hälsa utan också möjligheten att bygga självförtroende, självständighet och sociala relationer. Det är en investering i en mer inkluderande och rättvis framtid, där alla ges chansen att blomstra och nå sin fulla potential.

Något som det behövs betydligt mer av inom området för att hitta lösningar är forskning. Tyvärr är forskningen inom detta område alldeles för låg, och under alldeles för lång tid studerade man också helt fel saker.

I Sverige finns det knappt 300 artiklar kopplade till forskning inom dessa frågor, och då ska man veta att hälften av dem handlar om den medicinska delen.

De länder som ligger i topp med forskning i de här frågorna är Storbritannien, USA, Brasilien, Japan och Australien. De som kan sin idrott ser att den röda tråden är att det är länder som arrangerat sommar-OS och därmed också Paralympics. Det ger mig chansen att lyfta fram hur viktigt det är att Sverige fortsätter kämpa för stora arrangemang som gör att forskningen blir intresserad av de här frågorna.

Man ska också veta att det under lång tid inte ens fanns forskning inom det här området som särskilde kön eftersom man såg funktionsvariationen som personernas identitet.

Ministern nämner i sitt svar att Centrum för idrottsforskning har getts vissa specifika uppdrag. Det är bra. Men även om man i regleringsbrevet pekar ut att Centrum för idrottsforskning ska titta mer på parasporten har inte medlen tillförts mer än minimalt, och i Parasportsverige lyfter man fram att man inte tror att detta kommer att göra någon större skillnad.

Därför blir min fråga till ministern hur regeringen kommer att följa upp och stötta den fortsatta forskningen inom området för att se till att människor med funktionsvariationer får större tillgång till idrott.

Fru talman! Jag vill också passa på att lyfta fram värdet av parasporten.

Barn och unga och vuxna med funktionsnedsättning som deltar i organiserad idrott uppger att de har högre självkänsla, fler vänner, bättre självförtroende och högre livskvalitet och dessutom större självständighet än de som inte deltar i organiserad idrott.

Det är bevisat att regelbunden fysisk aktivitet kan leda till bättre stresshantering, koncentrationsförmåga och minne. Fysisk aktivitet kan även fungera som en motvikt mot depression och aggression och ilska samt minska risken för att dö i hjärt- och kärlsjukdomar.

För att skapa goda förutsättningar för idrott behövs löpande insatser på flera områden och nivåer. Det handlar inte alltid om att göra mer, utan många gånger handlar det om att samverka - att prata med varandra över gränserna mellan olika politikområden och mellan kommun, region och stat.

För att lyfta fram dessa frågor här i riksdagen har jag återuppväckt ett nätverk för parasporten, och det gläder mig att flertalet partier visar sitt engagemang i detta nätverk. Här har vi möjligheten att öka kunskapen utifrån aktuell forskning och i tät dialog med relevanta organisationer för att tillsammans hitta fler svar på hur vi kan bidra i dessa viktiga frågor.

Att prata elitidrott och elitidrottares förutsättningar är kanske ännu viktigare inom parasporten. Det är glädjande att följa våra parasportstjärnors framgångar de senaste åren. De är förebilder och verkliga eldsjälar som har lyckats ta sig fram trots alla hinder de möter bara på vägen till sin idrottsarena.

Det känns bra att regeringen följer och är aktiv i de här frågorna och att man säkerställer att de inte hamnar efter i de nya satsningar på idrott som är på väg in.

Fru talman! Tack både till interpellanten Wallentheim och Emma Ahlström Köster för det stora engagemanget i de här frågorna!

Det är ju oerhört viktigt att alla utifrån sina förutsättningar får tillgång till möjligheten att utöva idrott på olika sätt. Vi har dock sett att deltagandet har gått ned, inte minst i samband med pandemin och då särskilt i gruppen med funktionsnedsättningar.

Här är det väldigt viktigt att åstadkomma förändringar. Jag vet att Riksidrottsförbundet och Parasportförbundet gör väldigt mycket. Man har de senaste åren påbörjat ett omfattande arbete - med regeringens stöd, förstås - för att öka kompetensen inom specialförbunden så att de i ökad utsträckning ska kunna erbjuda bra aktiviteter för parasportare. Detta för att paraidrotten i ökad utsträckning ska kunna hitta hem i specialförbunden och för att bygga mer av inkludering inom idrotten. Det tycker jag är något som är väldigt bra.

Flera förbund är nu med i den här satsningen - det har gått från 40 till 60 förbund från slutet av 2022 till slutet av 2023. Det visar att intresset för de här frågorna är stort och att viljan att bidra är stor.

Jag besökte själv för några veckor sedan en fantastisk parasportförening, FIFH i Malmö, som gör ett fantastiskt arbete och har haft en utveckling som är fenomenal, med många fler medlemmar och en större bredd på den sjudande aktiviteten, där man verkligen kunde se barn och unga som hittat sin idrott och sin möjlighet att vara med i dessa sammanhang.

Jag följer dessa frågor noga. Jag har redogjort för hur regeringen försöker få in detta perspektiv även i andra satsningar för att stärka möjligheterna för unga med funktionshinder och funktionsnedsättning att delta i fritids- och idrottsaktiviteter.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret. Det är otroligt viktiga saker du lyfter upp, både för människor med funktionsvariationer och också för samhället i stort, för att öka inkluderingen.

Jag önskar dock att du något mer hade berört forskningen, som jag talade om. Jag tror nämligen att vi, om vi ska hitta lösningar på problemet, behöver mer forskning inom området.

När det sedan gäller ministerns svar i det första inlägget angående fritidskortet är jag rädd för att det kanske inte kommer att ha den träffsäkerhet som ministern önskar. Jag förstår vad regeringen vill uppnå med fritidskortet. Det är goda ambitioner och tankar som ligger bakom. Men jag är fortfarande osäker på om det får den effekt man önskar.

Ministern vet såklart att det är ganska stora summor vi pratar om, framför allt när det gäller budgeten för idrott och föreningsliv. Detta är pengar som jag anser hade kunnat användas av idrotten på ett mer effektivt sätt. Både ministern och jag är medvetna om den akuta anläggningsbrist vi ser runt om i vårt land. I dag hålls barn, unga, vuxna och människor med olika funktionsvariationer utanför idrotten på grund av brist på ytor, anläggningar och, när det gäller framför allt gruppen med funktionsvariationer, anpassade anläggningar. Från idrottens håll har man pekat på att anläggningsbristen är den mest prioriterade frågan. Borde vi då inte börja med att öka tillgången till ytor och anläggningar?

Jag vet att det är otroligt tufft ekonomiskt för många just nu. Jag vet att barnfamiljer vänder på varje krona för att få vardagen att gå ihop. Vi vet tyvärr att många barn inte ens äter sig mätta och att det äts mer skolmat än någonsin. Vi vet att barn och unga tvingas sluta med idrott och föreningsliv när avgifterna blir för höga.

Jag förstår som sagt idén med fritidskortet; jag tycker att den i grunden är god. Men kanske har regeringen ett större ansvar för att vända den tuffa ekonomin för vanligt folk i stort.

Jag tror att man i stället för skattesänkningar, som främst gynnar dem som tjänar mest, kanske borde prioritera vanliga barnfamiljer. I stället för att dra in bidrag till folkbildning och ungdomsorganisationer borde man kanske våga titta på sådant som bankskatt. Jag tror att vi aktivt måste titta på de ökade matpriserna, hyrorna och levnadskostnaderna och kanske titta på de delar som skulle kunna göra skillnad. Vi kanske inte ska skydda företag inom välfärden som driver skolor och vårdbolag och tar skattepengar som skulle kunna gynna alla människor i samhället men i stället plockas ut och stoppas i egna fickor.

Detta skulle vara något som gynnade även denna grupp. Det skulle kunna gynna idrotten och de barnfamiljer som har svårt att få ekonomin att gå ihop, så att de till exempel kunde låta sina barn och unga vara med i föreningslivet och betala avgifter.

Så jag undrar: Gör regeringen verkligen rätt prioriteringar för att se till att fler kan ta del av idrottens fantastiska värld?

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten, för interpellationen! Den är inte riktad till mig, men man blir glad och varm i hjärtat när vi kan prata om dessa frågor.

Det är fantastiskt roligt att få följa våra stjärnor och eldsjälar. Men man blir varm i hjärtat också av att träffa dem som inte är stjärnor utan bara utövar en sport. Härommånaden var jag nere i Malmö på en elitinnebandyturnering och fick träffa ungdomar som är engagerade i den sporten. Det var så roligt att få se dem och deras glädje när de får utöva sporten!

Dessa frågor går tvärs över våra politiska skiljelinjer. Vi brinner för detta, och jag tror också att vi egentligen är överens om vad vi behöver göra för att människor i denna grupp ska komma till. Vi ser också gemensamt på hur positivt det är att just de rör sig. Fysisk aktivitet är viktigt för oss alla men kanske extra viktigt för denna grupp.

Jag vill understryka det jag sa i mitt anförande tidigare, nämligen att det inte är alltid vi behöver göra mer. Det kan vara så, men det är inte så alltid; många gånger handlar det om att samverka. Jag tror verkligen att vi skulle lyckas bättre med just denna fråga om vi samordnade bättre mellan olika nivåer - kommun, region och stat - och tog till vara det engagemang som redan finns.

Det sker goda innovationer inom parasporten, och Sverige är faktiskt ledande inom många delar. Ta till vara den innovationskraften och den energin, och låt oss fortsätta verka för att parasporten får en självklar plats inom idrotten!

Fru talman! Det är oerhört angeläget med forskning kring detta. Jag följer detta och tycker att det är väldigt viktigt att se hur man kan utveckla verksamheter av denna typ på ett bra sätt så att de blir inkluderande och når ut till nya grupper.

Vi vet också hur viktigt det är med förebilder i detta sammanhang. Därför är det viktigt att, som ledamoten Emma Ahlström Köster, lyfta fram våra stjärnor även inom parasporten. De spelar en stor och viktig roll för att nya ska börja med idrott.

Vi ser på ett antal ställen i Sverige hur man gör bra, intressanta saker. Exempelvis flyttar man hjälpmedelscentraler till Fritidsbanken så att det blir enklare att hitta hjälpmedel för att kunna utöva idrott. I stället för att hjälpmedlet ska finnas i något förråd någonstans, dit man ska åka speciellt för att hämta det, finns det tillgängligt på Fritidsbanken. Detta är initiativ som jag verkligen tycker är värda att följa, och det gör jag också.

Jag är lite brydd över Wallentheims inlägg på slutet. Det var mycket om bankskatter, skolföretag och så vidare. Men jag uppfattade att interpellanten inte tycker att det är angeläget att försöka stötta när det gäller avgifterna. Jag tycker att det tvärtom är väldigt angeläget, just utifrån den problembild som inte minst Serkan Köse och Mattias Vepsä beskrev tidigare: att barn uppfattar att de behöver välja mellan att vara med i idrotten eller att mamma och pappa ska ha råd med matkassen. Syftet med fritidskortet är att komma bort från den situationen genom att ge dedikerade stöd för att värna barns och ungas tillgång till fritidsaktiviteter. Om Anna Wallentheim tycker att detta är fel prioritering delar jag definitivt inte den uppfattningen. Jag menar att direkt, dedikerat stöd för detta är väldigt angeläget.

Jag har sagt många gånger att jag också är beredd att jobba ytterligare med andra dimensioner av detta, såsom anläggningsbrist och annat. Men jag tycker att man ska försöka göra skillnad när det gäller den här situationen, som är så väl beskriven, där barn väljer bort idrotten för att den konkurrerar med annat.

Fru talman! När det gäller fritidskortet tror jag att jag och ministern kan enas om att vi inte är helt överens. När det däremot gäller att avgifterna är alldeles för höga och vi egentligen borde hitta riktade insatser för att se till att de sänks snarare än hjälpa människor att klara av att betala dem handlar det lite om vilka olika ingångar man har. Där menar jag att också anläggningsfrågan blir otroligt viktig. När vi har brist på anläggningar och ytor riskerar detta att också trissa upp priser på helt andra delar, vilket vi egentligen inte vill se.

Att mer behöver göras för att fler barn och unga, vuxna och människor med olika funktionsvariationer ska kunna idrotta tror jag dock att vi är helt överens om, och där hoppas jag att ministern kan snälltolka mig. Jag tror nämligen att vi har exakt samma uppfattning om detta.

Jag vill också tacka ledamoten Ahlström Köster för de otroligt fina inläggen. Precis som ledamoten säger är det så att förebilder föder förebilder, oavsett om vi pratar om stjärnor, ledare eller bara den enskilda person som tar sig till idrotten - de kan göra otroligt stor skillnad. Parasporten behöver såklart politiker från båda de politiska blocken som driver frågorna, så detta är jag tacksam över.

Parasporten och människor med olika funktionsvariationer ska enligt mig vara en naturlig del inte bara av idrotten utan av samhället i stort. Då får de aldrig heller bli en särlösning, utan vi måste hitta lösningar som gör att de inkluderas i samhället.

För mig som kvinna, och med tanke på att det är den 8 mars och internationella kvinnodagen i dag, är det en påminnelse om vad generationer innan mig skapat och vilket ansvar jag har för att fortsätta det arbetet. Det innebär att varje steg, varje insats, varje höjd röst för att öka tron på jämlikheten är otroligt viktigt.

Vi får aldrig sluta kämpa för en värld där alla har lika rättigheter och möjligheter. Därför är det av yttersta vikt att vi som samhälle fortsätter att arbeta för att bryta ned hinder och skapa möjligheter för personer med funktionsvariationer att fullt ut kunna delta i idrotten i samhället. Genom att göra detta stärker vi inte bara idrottsrörelsen utan ökar också värdet av jämlikhet och inkludering i hela vårt samhälle.

Fru talman! Min uppfattning är att alla ska ges goda möjligheter att delta i idrotts- och föreningslivet. Det är viktigt för alla barn och unga att ha den rättigheten, inte minst personer som har en funktionsnedsättning.

Vi behöver jobba tillsammans för att skapa de förutsättningarna. Regeringen gör ett antal insatser för att stärka detta. Vi följer frågorna noga, men jag är övertygad om att många fler kan bidra i detta sammanhang. Jag vill särskilt lyfta det arbete som sker inom idrottsrörelsen för att göra det som Anna Wallentheim beskriver här på slutet: att öka inkluderingen och se till att fler förbund jobbar aktivt med dessa frågor och höjer sin kompetens så att det inte bara blir möjligt utan också välkomnande. Möjligheterna kan stärkas på olika sätt: Regionerna kan arbeta bättre med att se till att det blir möjligt att ta sig till och från träningar och med att se till att hjälpmedlen blir tillgängliga på ett bättre sätt än i dag. Det finns mycket som många kan göra, och jag hoppas att många är beredda att göra det också.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.