Rasism och afrofobi i Sverige

Interpellationsdebatt 15 september 2020

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 34 Statsrådet Åsa Lindhagen (MP)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Momodou Malcolm Jallow har frågat mig vad jag avser att göra för att specifikt motverka afrofobin i samhället och vilka specifika åtgärder som regeringen har vidtagit för att identifiera, synliggöra och motverka strukturell och institutionell rasism i Sverige.

Den senaste tidens händelser och vittnesmål lämnar ingen oberörd. De visar mer än någonsin vikten av arbetet mot afrofobi och andra former av rasism. Rasismen har ingen plats i Sverige. Trots det är den en del av vår historia och vår samtid. I Sverige tar sig rasismen olika uttryck, såsom hatbrott, diskriminering på arbets- eller bostadsmarknaden eller upplevelser av att behandlas sämre i kontakt med myndigheter.

För att arbetet mot rasism ska kunna möta de utmaningar som finns i samhället krävs ett långsiktigt och strukturerat arbete. Utgångspunkten för det arbetet är regeringens nationella plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott.

I planen lyfts afrofobi fram som en av flera former av rasism som behöver uppmärksammas särskilt. Det görs bland annat inom ramen för de utbildningsinsatser som Forum för levande historia genomför om olika former av rasism i historien och i dag.

Uppgifter om att personer utsatta för rasism har ett lägre förtroende för myndigheter och andra offentliga verksamheter behöver tas på allvar inom alla delar av offentlig förvaltning. Det är centralt att myndigheter och annan offentlig verksamhet alltid bemöter enskilda på ett likvärdigt och rättssäkert sätt, och här krävs kontinuerligt kompetenshöjande insatser.

I början av året förstärkte regeringen därför Forum för levande historias arbete med att utbilda skolpersonal och andra offentliganställda om hur man genom arbete mot rasism kan kvalitetssäkra offentliga verksamheters bemötande av allmänheten. Vidare krävs ett fortsatt aktivt arbete från rättsväsendet och andra aktörer för att bland annat motverka hatbrotten och stärka tryggheten. Dialog och samverkan med utsatta och med civilsamhällets organisationer är ett viktigt inslag för att bekämpa olika former av rasism.

Att afrosvenskar är särskilt utsatta på bland annat arbetsmarknaden stöds av flera rapporter och upplevelseundersökningar. Enligt en av dessa behöver afrosvenskar ha en forskarutbildning för att komma upp i samma disponibla inkomst som en person i den övriga befolkningen som har gått en treårig eftergymnasial utbildning. För att synliggöra begränsande normer kring hudfärg och bidra till att undanröja hinder för att afrosvenskar, och andra personer som riskerar att utsättas för rasism, ska få tillgång till lika rättigheter på arbetsmarknaden gav regeringen i somras ett uppdrag till länsstyrelserna att öka kunskapen och medvetenheten bland aktörer på arbetsmarknaden om rasism, med fokus på afrofobi.

Det är viktigt att i arbetet även synliggöra historiska övergrepp som hänger ihop med rasism och strukturell diskriminering i dagens samhälle.

Rasismen mot afrosvenskar och andra grupper som också utsätts för rasism är ett allvarligt och verkligt problem som vi inte kan tolerera och som vi i politiken måste ta ansvar för att med full kraft motarbeta.

Kampen mot rasism är ingen engångsinsats. Steg för steg måste rasismen tryckas tillbaka. Det är ett långsiktigt arbete där ansvaret ligger på oss alla - varje dag i varje del av vårt samhälle.


Anf. 35 Momodou Malcolm Jallow (V)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Låt mig börja med att tacka statsrådet Åsa Lindhagen för svaret. I dag är det den internationella dagen för demokrati och därför en passande dag för att prata just om hotet mot demokratin i form av rasism.

De satsningar som ministern lyfter fram är väldigt välkomna. Men som jag och andra afrosvenskar kan vittna om är de sedan länge otillräckliga för att motverka den strukturella diskriminering och rasism som drabbar afrosvenskar varje dag i Sverige.

Sverige och den svenska regeringen slår sig fortfarande gärna för bröstet som ett av världens mest jämställda och jämlika länder. Men när svarta och andra rasifierade runt om i världen trakasseras, misshandlas, profileras, förnedras, mördas och lynchas offentligt och förövare går fria befinner vi oss i en värld där ribban för hur vi behandlar varandra sänks för varje minut. Det krävs inte någon närmare granskning för att se att denna självutnämnda titel har utvattnats och saknar verklig betydelse.

Den 3 april 2019 bevittnade hela Sverige en fruktansvärd och brutal händelse via en mobilvideo. En gravid afrosvensk kvinna i åttonde månaden - Jeanine, jag säger hennes namn så att vi kommer ihåg det - var på väg till sjukhuset med förvärkar när hon tvingades av tunnelbanan av ett flertal ordningsvakter vid en biljettkontroll.

Filmerna visar hur hon under våldsamma omständigheter tvingas ut ur tåget. Hon skriker som för sitt liv. Hennes upprivna dotter gråter, och andra kvinnor på perrongen vädjar till vakterna att lugna sig och ta hänsyn till att människan de drar och sliter i är höggravid. Hon blev nedtryckt på en bänk med magen nedåt och med ett väktarknä i ryggen - panikslagen, rädd, förnedrad och förödmjukad framför sitt barn.

Strax efter denna fruktansvärda afrofobiska händelse gjorde Expressen en unik kartläggning av vaktbolagen och hittade över 170 anställda med koppling till högerextremism, bland annat tongivande nazister från nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, som under flera år har jobbat för vaktbolagen. Dessa väktare har bara 40 timmars utbildning - mindre än en vecka. De har våldsmonopol, och de angriper människor under straffrihet. De går fria varenda gång.

Det här är en verklighet som jag inte bara tycker något om, utan det är en verklighet som jag känner. Jag är nämligen också en av dem som har blivit utsatt för den typen av våld.

Det här är inte några enskilda fall, utan den etniska profilering som vi ser i samhället är systematisk. Benjamin Antwi släpades ut ur tåget för att han ifrågasatte tågvärden och polisen. Det hände för tre dagar sedan i Malmö. Han förnedrades. Man använde oprovocerat våld när han frågade vad han hade gjort. Man ska väl kunna ställa den frågan till polis eller väktare?

Sverige är inte undantaget. Rasismen drabbar alla, vuxna som unga, men framför allt drabbas barn. För ett par veckor sedan krävde tusentals föräldrar i ett öppet brev till skola och skolpolitiker åtgärder för en skola fri från rasism och afrofobi. Där finns fruktansvärda vittnesmål. Jag har tagit med mig detta upprop, om statsrådet inte har hunnit läsa dessa vittnesmål. Vi lever i samma land men med olika villkor.

Jag ställer frågan igen: Vad tänker statsrådet göra för att stoppa den här typen av rasism mot svarta i det här landet?


Anf. 36 Statsrådet Åsa Lindhagen (MP)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack till riksdagsledamoten för att han lyfter de här oerhört viktiga frågorna om grundläggande värderingar, alla människors lika värde och mänskliga rättigheter! Vi behöver bli mer medvetna i Sverige om att vi har problem med rasism, att det finns strukturell rasism och att vi har ett politiskt ansvar för att göra någonting åt det.

Jag tror att vi är många som blir berörda av de berättelser vi hör om människor som blir behandlade på ett annat sätt på grund av att de har en viss hudfärg. Vi behöver också bli mer medvetna i Sverige om att hudfärg har betydelse, både när det gäller vår egen historia kring vår roll i den transatlantiska slavhandeln och när det gäller den rasism som finns här och nu och som orsakar oerhörd skada i människors liv. Det gäller inte minst i barns liv, precis som riksdagsledamoten lyfter.

Är det någonstans där vi borde lyckas är det att skapa trygghet för barnen i vårt samhälle. Inget barn ska behöva gå till skolan och vara rädd för att utsättas för rasism. Ingen vuxen människa, och inget barn, ska behöva vara rädd för att befinna sig i kollektivtrafiken, i det offentliga rummet eller i mataffären. Människor har rätt att känna sig trygga oavsett vilka vi är och oavsett hur vi ser ut.

Den debatt vi har nu om rasism i samhället behövs verkligen. Vi behöver få upp ögonen både generellt i samhället och i politiken för att vi har ett ansvar att motverka rasism. Vi måste se att den finns här i Sverige, att den förstör, söndrar och skadar, och vi behöver göra något åt den.

Regeringen har tagit steg. Det har inte ens funnits en plan i Sverige för arbetet mot rasism. Regeringens första plan antogs 2016, och där framgår hur vi ska bekämpa och ta steg för att trycka tillbaka rasismen. Det har inte ens funnits en plan tidigare.

Årets statsbudget är den största som någonsin har funnits när det gäller arbetet mot rasism. Budgeten går bland annat till utbildningsinsatser, till Forum för levande historia, som utbildar olika yrkesgrupper, till exempel socialsekreterare, lärare, poliser, om rasism och om hur vi kan motverka rasism.

Regeringen har gett i uppdrag att ta fram mer kunskap om hur situationen ser ut i samhället för människor som utsätts för rasism, till exempel antisemitismen, och även om muslimers situation.

Vi behöver lära oss mer om afrosvenskars situation.

Mer kunskap behövs, men vi behöver inte mer kunskap för att veta att vi ska agera. Det vet vi redan.

Just nu arbetar en utredning som rör ordningsvakter. Man ska titta på de regler som finns, bland annat vad som ska ingå i utbildningen, och vilka krav som ska ställas för att godkännas som vakt. Det är en mycket viktig utredning som pågår just i detta nu.

Regeringen har också förstärkt arbetet mot hatbrott inom polisen, och nyligen i somras gav vi ett uppdrag till alla länsstyrelser att titta på afrofobi kopplat till arbetsmarknaden, att synliggöra problem och att ta fram åtgärder samt motverka hinder för afrosvenskars möjligheter att verka på arbetsmarknaden på lika villkor.

Räcker detta? Nej, det gör det inte. Riksdagsledamoten har helt rätt i att vi behöver göra mer. Men vi tar steg framåt, och jag är glad att vi har denna debatt i Sverige. Tyvärr behövs den. Ja, vi behöver göra mer.


Anf. 37 Momodou Malcolm Jallow (V)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Låt mig tacka ministern för hennes engagemang och framför allt för hennes erkännande av Sveriges historiska arv. Det är mycket viktigt att ha kontexten och sammanhangen för att förstå vad som händer i dag.

Min interpellation till ministern tar upp frågan om åtgärder mot strukturell och institutionell afrofobi. Jag är medveten om planen, och jag har varit personligen engagerad i planen. Men precis som ministern säger räcker den inte.

I Sverige är strukturell diskriminering och rasism utmärkande, och den kräver tydliga, konkreta och riktade åtgärder. Ett område där vi ser stora och akuta långsiktiga behov är hälsa och sjukvård, där afrosvenskar och andra rasifierade missgynnas inom vården.

Ingen har undgått att läsa om 16-åriga Kwakus tragiska bortgång till följd av att han nekades akut ambulansvård. Jag besökte Kwakus föräldrar. Jag satt och pratade med hans pappa och mamma, och jag kommer ihåg en sak som jag aldrig kommer att glömma. Mamman svarade flera gånger när jag frågade vad de ville ha: Jag vill ha min son tillbaka.

Jag kan inte ordna det. Men en sak som vi kan göra är att varje dag arbeta för att inget barn ska behöva dö på grund av att man nekas sjukvård i Sverige - ett av de rikaste länderna i världen.

Detta är tragiskt och ett fruktansvärt öde för Kwaku och hans familj, men de är långt ifrån ensamma.

Förstagångsföderskan Asha, 23 år gammal, miste nästan livet i samband med sin förlossning på grund av att ingen tog hennes smärtor på allvar. Asha påpekade gång på gång att hon upplevde hemska smärtor, men i stället för undersökning och vård fick hon höra nedsättande kommentar kopplade till hennes etnicitet.

Låt mig citera Aftonbladets artikel: "Barnmorskan sa att Asha skulle skickas hem i taxi, något som Asha inte ville gå med på. Hon mådde fortfarande dåligt.

- Jag sa att jag skulle ropa på hjälp om hon inte tänkte hjälpa mig.

I stället fick hon en morfintablett. Direkt efter Asha tagit den skrek hon att hon kommer att dö, att hon inte kunde andas.

- Jag såg tre personer i rummet, sen kollapsade jag. Jag minns sedan att jag vaknade av att de använda hjärtstartare och att en läkare skrek: Asha, Asha, är du vaken? säger Asha med tårar i ögonen.

Hon hade hamnat i septisk chock, ett livshotande tillstånd, och alla organen sviktade."

Det behövdes nio påsar blod, och hon drabbades av hjärtstopp två gånger.

Ska man behöva uppleva detta för att man ser ut som man gör? Det kan inte vara rimligt. Vi måste göra allt för att se till att detta aldrig händer igen. Vi bor i samma land men med olika villkor. Det spelar roll vilket namn man har, vilken hudfärg man har och var man är född. Att vara antirasist innebär att se detta och att vilja göra något åt det. Det räcker inte med att bara vara emot rasism. Vi måste vara antirasister, och vi måste varje dag jobba för att människors livsvillkor inte ska undermineras på det sätt vi kan se i Sverige i dag.


Anf. 38 Statsrådet Åsa Lindhagen (MP)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Ingen lämnas oberörd av dessa berättelser, inte minst när det handlar om ett barn.

Jag har också tagit del av den artikel som ledamoten citerade ur, och det är klart att dessa berättelser gör ett stort intryck. Precis som jag sa tidigare är det så många berättelser - om vi bara ser till att lyssna på vad människor berättar.

Jag vet att utrikes födda kvinnor löper fyra gånger så stor risk att dö i förlossning. Inte minst kvinnor som kommer från olika delar av Afrika löper en förhöjd risk.

Det är klart att samhället behöver jobba med alla de olika delar som finns för att bekämpa rasismen. Det finns inte en del vi kan plocka ut för att där rikta in oss och lösa problemen. Själva kärnan i den strukturella rasismen är att den finns i olika delar av samhället, och vi behöver jobba brett. Det finns inte heller någon quickfix, men många olika insatser kan sammantaget bilda en helhet, där vi ändå ser till att ta steg framåt.

Det är viktigt att vi fortsätter att jobba med kunskapsinsatser, att vi fortsätter att från statens sida ge resurser för att öka kunskapen om rasismen och hur vi kan förebygga rasismen. Där är det viktigt med de pengar regeringen har skjutit till i budgeten och det uppdrag som Forum för levande historia har. Det ingår numera 24 myndigheter som arbetar med denna plan, som riksdagsledamoten också har varit en del i arbetet med att ta fram. Jag passar på att här säga tack för det arbetet. De myndigheterna har inte haft de uppdragen tidigare. Det är 24 myndigheter som samlas för att ändå se till att vi tar fler steg framåt.

Jag tror också att det är viktigt att vi fortsätter att ge civilsamhället möjlighet att driva arbetet, inte minst det antirasistiska arbetet. Där har regeringen också skjutit till extra medel i årets budget. Det är viktigt för att kunna ta del av kunskap, till exempel från de antidiskrimineringsbyråer som finns runt om i samhället och som tar del av människors berättelser. De sitter på stor kunskap. Det gäller också andra organisationer, exempelvis Afrosvenskarnas Riksorganisation och Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, som jag har en dialog med, och att ta del av deras erfarenheter och kunskaper. Det gäller också den röstbärande funktionen; deras roll att fortsätta att sätta press på oss politiker är oerhört viktig.

Det yttersta ansvaret för att vi tar steg framåt kommer aldrig att landa någon annanstans än på oss politiker. Förstås har regeringen det allra största ansvaret för att vi ska fortsätta att driva arbetet med kraft.

Jag tänker att både civilsamhället och kunskapsinsatser är viktigt. Polisens arbete mot hatbrott behöver fortsätta. Vi behöver ge uppdrag för att öka kunskapen om hur det ser ut på exempelvis arbetsmarknaden och bostadsmarknaden för att få mer tillbaka till regeringen om vad vi behöver ta för konkreta steg och göra för att öka kunskapen generellt.

Vi behöver också jobba med diskrimineringslagstiftningen, som vi gör just nu i fråga om hur vi kan förebygga diskriminering på våra arbetsplatser. Det är en utredning som pågår. Vi behöver jobba mot rasismen i skolan, och vi behöver fortsätta ta steg framåt.


Anf. 39 Momodou Malcolm Jallow (V)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag nämnde dessa exempel. Det finns många, och jag kan inte nämna alla. Men problemet är att de ofta är osynliggjorda. När vi pratar om rasismen i Sverige möts vi ofta av tystnadskultur, förnekelse och färgblindhet. När vi pratar om Black lives matter säger riksdagsledamöter och högt uppsatta politiker att det är ett amerikanskt problem. Det finns inte i Sverige.

Jag vet att det finns i Sverige. Sakerna jag säger är inte saker jag tycker; det är saker jag vet. Jag är bostadspolitisk talesperson, men varje gång jag uttalar mig angriper folk inte min politik, utan de angriper min hudfärg och min etnicitet. 90 procent av alla angrepp jag får handlar om min hudfärg och min etnicitet, inte om politiken som jag för.

Det finns till och med här i kammaren. Jag kommer ihåg när jag kom in i riksdagen och kom till öppnandet med min dotter. Alla mina kollegor hänvisades till kammaren. Jag hänvisades till läktaren för att jag bär en kropp som enligt deras mening inte hör hemma i den här kammaren. Så jag vet vad jag pratar om.

För de människor som aldrig utsatts för det här kanske det inte spelar någon roll. För oss som utsätts för det här dagligen river det upp sår som aldrig läks. Också mina barn utsätts för det här, de och alla andra afrosvenska barn och rasifierade barn. Det är en vardaglig smärta. Det är ett trauma som vi upplever varje dag och som kostar vissa människor livet.

Därför är det viktigt att vi inte bara pratar om det. Vi måste gå från ord till handling. Jag hoppas att Åsa Lindhagen är beredd att gå från ord till handling, för Kwakus liv, Ashas liv, den gravida afrosvenska kvinnan Jeanines liv och alla afrosvenska barns liv är lika mycket värda som alla andras i det här landet. Det är därför vi säger att Black lives matter.


Anf. 40 Statsrådet Åsa Lindhagen (MP)

Fru talman! Jag tror att Black lives matter-rörelsen som startade i USA har enorm betydelse, och jag tror att det är oerhört viktigt att vi har fullständigt glasklart för oss att den rörelsen behövs också här i Sverige.

Jag instämmer i det som riksdagsledamoten säger om att vi inte har tillräcklig medvetenhet om att hudfärg spelar roll. Vi måste börja med att förstå och erkänna problemet men sedan också agera. Precis som riksdagsledamoten lyfter fram handlar antirasism inte bara om att se problemet, men det behöver vi göra. Vi behöver faktiskt prata om det. Men det handlar också om att ta steg framåt.

Är det här ett amerikanskt problem? Ja, men det är också ett svenskt problem.

Jag tror att vi är många som blir extra mycket berörda när det handlar om barn. Barn borde få växa upp med att det är självklart att vi alla har samma värde. Men vi vet att det finns barn som växer upp och känner inpå huden att det är skillnad på dem och andra. Det är en av de saker som berör mig allra mest, att vi har barn här i Sverige som tror att de inte är lika mycket värda. Det behöver vi verkligen göra något åt.

Finns det några barn som lyssnar? Till alla som lyssnar: Tvivla aldrig på ert värde! Om ni utsätts för rasism, för diskriminering, ligger ansvaret för det hos den som utför den rasistiska handlingen, men också hos oss politiker ligger ett stort ansvar att agera mot rasismen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill tacka ledamoten för att jag fick dessa vittnesmål om barns upplevelser i skolan, den plats där alla barn borde få känna sig trygga. Ja, vi har ett jobb att göra. Återigen tack till dig, riksdagsledamoten, för att du tog upp de här frågorna!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2019/20:461 Rasism och afrofobi i Sverige

av Momodou Malcolm Jallow (V)

till Statsrådet Åsa Lindhagen (MP)

 

I kölvattnet av polismordet på George Floyd i USA blev det omfattande demonstrationer världen över, alltså inte bara i USA utan även i Europa och Sverige. Afrofobi, och strukturell och institutionell rasism är inte bara ett amerikanskt problem utan det är också alltför vanligt förekommande i Europa och i Sverige i synnerhet.

Den 2 augusti publicerade Sveriges största tidning Dagens Nyheter ett stort sjusidigt reportage som Niklas Orrenius har stått bakom, som med all önskvärd tydlighet visar afrosvenskarnas utsatthet för både rasistiskt polis-och väktarvåld och strukturell diskriminering.

Den 3 april 2019 bevittnade hela Sverige genom en mobilvideo hur en gravid afrosvensk kvinna i åttonde månaden, som var på väg till sjukhuset med förvärkar, tvingades av tunnelbanan vid en biljettkontroll av ett flertal ordningsvakter. Filmerna visar hur hon under våldsamma omständigheter tvingades ut ur tåget. Kvinnan skriker som för sitt liv, hennes upprivna dotter gråter och andra kvinnor på perrongen vädjar till vakterna att lugna sig och ta hänsyn till att människan de drar och sliter i uppenbart är höggravid. Hon blev nedtryckt på en bänk med magen nedåt och med ett väktarna i ryggen, panikslagen, väldigt rädd och förnedrad framför sitt barn.

Strax efter denna fruktansvärda afrofobiska händelse gjorde Expressen en unik kartläggning av vaktbolagen och hittade över 170 personer med koppling till högerextremism. En av dem är Tobias Lindberg, 45, en tongivande propagandist för nazistiska Nordiska motståndsrörelsen som under flera år jobbade för vaktbolagsjätten Securitas, enligt Expressen.

Den 14 augusti 2020 gjorde Expressen ett reportage om bland annat afrosvenska fotbollsspelare, däribland landslagsspelaren Alexander Isak. Vi får höra om saker som sagts, skrikits, skrivits eller viskats, av tränare, motståndare, föräldrar och åskådare, och som ägt rum i olika skeden av karriären: barn, juniorspelare och professionella fotbollsspelare i Sverige, landslagsspelare eller utlandsproffs. Rasism och afrofobi präglar deras vardag och fortsätter på fotbollsplanen.

De senaste hopplösa ropen på hjälp är fruktansvärda vittnesmål från tusentals föräldrar till afrosvenska barn i hela landet, som vill se krafttag i skola och förskola mot afrofobi och andra former av rasism och diskriminering på grund av hudfärg.

De här vittnesmålen om afrofobi kommer från föräldrar, barn och vuxna som inte har glömt och fortfarande bär med sig sorg och ilska över det de blivit utsatta för. Deras berättelser visar att afrosvenska barn fortfarande blir utsatta för afrofobi, rasism och mikroaggressioner i skolan eller förskolan, som ska vara trygga platser för våra barn. De skickade ut ett öppet brev till alla skolor, skolhuvudmän och skolpolitiker i hela Sverige, med sex krav på åtgärder för att skapa en skola fri från afrofobi.

Det finns ett flertal exempel och rapporter om afrofobi och strukturell rasism i Sverige trots den förnekarkultur som är djupt rotad i Sverige även bland högt uppsatta politiker.

Dessa ständiga förnedringar, trakasserier och hot och detta hat och övervåld har vi sett många gånger förr och är tyvärr välbekanta för mig som afrosvensk i Sverige. Vi är extremt oroade över att samhället fortsätter att blunda för dokumenterat dagligt våld, rasism och förnedrande behandling som riktas mot framför allt afrosvenskar och andra rasifierade grupper.

Vi lever i Sverige men på olika och sämre villkor.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet Åsa Lindhagen:

 

  1. Vad avser statsrådet att göra för att specifikt motverka afrofobin i samhället?
  2. Vilka specifika åtgärder har regeringen vidtagit för att identifiera, synliggöra och motverka strukturell och institutionell rasism i Sverige?