räddningshelikoptrar i Stockholms skärgård

Herr talman! Marietta de Pourbaix-Lundin har i sin interpellation frågat försvarsminister Leni Björklund vilka åtgärder hon avser att vidta för att boende och besökande i Stockholms skärgård ska känna trygghet om någon olycka inträffar. Det handlar också om hur man ska säkerställa dels att Stockholms skärgård har tillgång till räddningshelikoptrar, dels att berörda myndigheter samordnar sina beslut i fråga om helikoptertillgången i Stockholms skärgård. Arbetsfördelningen inom regeringen är sådan att det är jag som ska svara på interpellationen. Jag vill först understryka att jag delar Marietta de Pourbaix-Lundins syn att trygghetsfrågorna är viktiga för att vi ska kunna ha en levande skärgård med både en bofast befolkning, fritidsboende och många turister. Sjöfartsverket har som målsättning för sjöräddningen att en nödställd i större delen av den svenska sjöräddningsregionen ska kunna undsättas med helikopter inom 90 minuter efter det att ett larm har inkommit. Genom avtal med Försvarsmakten har Sjöfartsverket försäkrat sig om en beredskap dygnet runt för livräddningsinsatser för människor i sjönöd. Luftfartsverket står genom ett avtal med Sjöfartsverket för 12 % av kostnaden för dessa helikoptrar, vilket i sin tur motsvarar Luftfartsverkets behov för bland annat flygräddningsändamål. De aktuella helikoptrarna på Berga är Försvarsmaktens helikoptrar, vilka i första hand är avsedda för Försvarsmaktens ordinarie verksamhet. Som svar på interpellationens två första frågor skulle jag vilja stilla den oro som finns genom att informera om att boende och besökande i Stockholms skärgård inte ska behöva beröras nämnvärt av en nedläggning av helikopterverksamheten på Berga. Skälet till detta är att dessa helikoptrar inte är de enda helikoptrarna i Stockholmsområdet som kan användas för sjöräddning. Här finns även helikoptrar som Stockholms läns landsting och polisen disponerar. Landstinget har enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skyldighet att erbjuda en god och lättillgänglig hälso- och sjukvård. För att tillgodose detta behov har landstinget en permanent verksamhet med ambulanshelikoptrar. Sjöfartsverket har i sin tur upphandlat helikoptrar med placering i Sundsvall och Visby. Vid ett larm ska dessa helikoptrar vara i luften inom 15 minuter. På Berga är motsvarande beredskapstid en timme. En helikopter från Visby kan inom 90 minuter undsätta en nödställd i till exempel Stockholms skärgård och stora delar av Mälarområdet. Inom samma tidsram kan en helikopter från Sundsvall undsätta nödställda ända ned till Öregrund i norra Uppland. Försvarsmakten och Sjöfartsverket har påbörjat en diskussion om hur myndigheternas samverkan ska kunna fördjupas. Syftet är att man uppnår de mål som var och en av dessa myndigheter ställer inom sina respektive verksamhetsområden. En sådan samverkan är mycket viktig. Försvarsmaktens neddragningar och omsättningen av helikopterparken innebär dock en betydande minskning av antalet helikoptrar och utbildade helikopterbesättningar. Som svar på den sista frågan vill jag därför informera om att regeringen är i färd med att uppdra åt Sjöfartsverket att analysera vilka konsekvenser som Försvarsmaktens neddragningar kan få för sjöräddningen. Utgångspunkten måste enligt min uppfattning vara att söka kostnadseffektiva lösningar tillsammans med bland annat andra myndigheter.

Herr talman! Ja, det är ju bra att Ulrica Messing delar min syn att trygghetsfrågorna är viktiga om vi ska ha en levande skärgård. Men detta är ju bara ord, för när jag läser svaret får jag en helt annan bild, även om nu Ulrica Messing som jag tycker lägger ut en hel del dimridåer. Hon skriver, visserligen glidande på ordet - jag hörde att hon betonade väldigt väl när hon läste upp detta - att man i Stockholms skärgård "inte ska behöva beröras nämnvärt av en nedläggning av helikopterverksamheten på Berga". Sedan hänvisar hon till att landstinget har helikoptrar. Nu ska vi vara sanningsenliga och säga att Stockholms läns landsting, ett s-styrt landsting, har en helikopter för hälso- och sjukvården. Denna helikopter har ingen vinsch och kan inte ta upp någon som är i sjönöd. Denna helikopter klarar inte dåligt väder eller hög sjö. Så var det med den helikoptern och med den trygghet som man med den skulle känna i Stockholms skärgård. Därefter hänvisar Ulrica Messing till att Sjöfartsverket har upphandlat helikoptrar med placering i Sundsvall och Visby. Det låter nästan som om deras insatstid är mindre än den som gäller för de helikoptrar som finns på Berga i Stockholmsområdet. Det är faktiskt inte sant. Det är beräknat att helikoptrarna på Berga vid beredskap är färdiga på 15 minuter. Om de är i tjänst gäller 30 minuter, och om besättningen är i sina bostäder gäller 45 minuter. Ska vi få hit helikoptrar från Visby och Sundsvall ska de först flyga hit, vilket tar sin tid. Jag ska också tillägga att inte heller de här helikoptrarna har någon vinsch, att de inte klarar dåligt väder och att de inte klarar hög sjö. Dessutom har de redan flugit så långt att de när de väl kommer till Stockholmsområdet måste tanka innan de kan gå ut och göra någon insats. Ulrica Messing säger att hon med detta vill stilla den oro som finns. Tycker hon fortfarande att hon har gjort det mot bakgrund av det som jag har räknat upp för de helikoptrar som kommer att finnas kvar i Stockholmsområdet om helikopterverksamheten vid Berga försvinner? De helikoptrar som hon hänvisar till klarar ju nästan ingenting, medan de helikoptrar som i dag finns på Berga klarar att åka ut på allting. De har vinsch, de klarar dåligt väder och de klarar hög sjö. De kan också ta massor med bårar med skadade ombord, vilket de andra helikoptrarna inte kan. Om Ulrica Messing tror att hon har stillat oron, måste jag säga att hon faktiskt inte har gjort det. Det som står i svaret stämmer faktiskt inte riktigt - eller hur, Ulrica Messing? Det behövs något mer i Stockholms skärgård, om man inte har tänkt lämna Stockholms skärgård och Stockholmsområdet helt därhän. Det är ju det som kommer att ske om det inte finns helikoptrar med större kapacitet i Stockholmsområdet.

Herr talman! Jag tackar både statsrådet för svaret och Marietta för att hon har ställt den här interpellationen, som jag tror är väldigt viktig. Hur stort är avståndet mellan kostnadseffektiva lösningar och att abdikera från sitt grundläggande samhällsansvar? Det är ingen lätt fråga att svara på, men det är klart att de på sommaren 50 000 eller kanske 100 000 människor som befinner sig i skärgården från Norrtälje i norr till Nynäshamn i söder känner ökad oro när de kan notera att inte bara sjöpolisen utan också helikopterverksamheten har rustat ned. Sanningen är den att det i dag bara finns en enda landstingshelikopter, en Vertol, som åretrunthelikopter i det här området. I övrigt ska jag berätta för statsrådet, eftersom det berör hennes egen hemort, att Stockholms läns landsting för den här sommaren har hyrt in den helikopter som Uppsala läns landsting disponerar och som går ända upp till Gävle och Dalarna. Det är alltså ett ganska stort område som det handlar om. Frågan om helikoptrar handlar inte bara om helikoptrarna, utan den handlar om ifall det ska vara möjligt för människor att bo kvar under trygga förhållanden långt ute i skärgården. Det är ju det som det ytterst handlar om. Det handlar också om det som statsrådet tar upp allra sist, nämligen samverkan mellan olika myndigheter. Vi kan konstatera att i dag har vi några få privata helikoptrar - det är inte så många. Försvarsmakten har ett antal helikoptrar under avveckling eller stark nedskärning. Vi har en i landstinget. Man kan kanske göra som i Värmlands läns landsting, som har träffat avtal med Norge för att klara ut de här frågorna i Töcksfors med omnejd. Vi har Sjöfartsverket och Luftfartsverket, och jag tror att även Kustbevakningen i något avseende har någon helikopter, och så har vi polisen. Det är alltså sex sju myndigheter som är inblandade och har helikoptrar. Men mitt allmänna intryck utan att veta exakt - det är väldigt svårt att veta på det här området - är att den önskade samverkan, vad gäller både ledning och underhåll av helikoptrar, inte är begränsad bara i Stockholmsområdet och den här delen, utan den är starkt begränsad i alla delar av landet därför att man till exempel inom Försvarsmakten, särskilt flyget, är så inriktad på att man måste ha beredskap för att klara just sin uppgift. Det påverkar utnyttjandegraden, både ekonomiskt och materiellt, men även vad gäller antalet flygtimmar, som statsrådet är inne på. Det är väldigt viktigt att man har vältränade besättningar när det väl kommer till mycket svåra kriser. Vi kan ju erinra oss Estonia. Jag för min del skulle vilja rekommendera statsrådet att över alla departementsgränser ta ett mera samlat grepp och se efter hur det ser ut med helikopterverksamheten från Västervik i söder ända upp till Gävle i norr på den här sidan. Jag är övertygad om att det gäller andra delar av Sverige också. Jag håller med Marietta de Pourbaix-Lundin: Jag tror inte att det är trovärdigt att man ska behöva kalla på en helikopter från det vackra Sundsvall om det händer någonting i södra Stockholms skärgård.

Herr talman! Jag tror inte att Marietta de Pourbaix-Lundin är intresserad av att här hitta lösningen på problemet. Jag tror att Marietta de Pourbaix-Lundin är intresserad av att politisera det svar jag kommer med här, och det får jag ha respekt för. I dag är det så att Sjöfartsverket har ansvar för sjöräddningen. Det har man haft tidigare och ska också ha det i fortsättningen. För att klara det ansvaret har man skrivit avtal med en rad olika aktörer, där Försvarsmakten är en. I det avtalet är det inskrivet att helikoptrarna ska finnas i luften inom en timme. Det klarar avtalet med Försvarsmakten, det klarar avtalet med polisen, det klarar avtalet med landstinget och det klarar en del andra avtal som Sjöfartsverket också har. Ingen myndighet, oavsett om det är Sjöfartsverket, landstinget eller någon annan, kan ensam ha en så stor park av helikoptrar att man själv kan hantera alla oförutsebara händelser. Ingen av oss som skattebetalare tycker heller att det verkar rimligt att använda resurserna på det sättet. Därför förväntar jag mig, liksom alla andra, att myndigheterna emellan sig kan samverka för att vara en garant för den säkerhet som vi ska känna, oavsett om vi är i Stockholms skärgård, i Norrlands inland i fjällen eller på västkusten. Det är också därför som man har upphandlat en del tjänster, till exempel i Visby. Gunnar Andrén har alltså rätt: Man behöver inte åka från vackra Sundsvall om man ska till Stockholms skärgård - man kan lyfta från Visby och då ha mycket närmare till skärgården. Men det som Gunnar Andrén pekar på tycker jag är det viktiga, nämligen att kräva en samordning av de resurser som finns, att vi förväntar oss det och att myndigheterna emellan sig blir mycket bättre på att hitta avtal som är till gagn både för sjöräddningen och för oss som medborgare. Det är också det som uppdraget till Sjöfartsverket syftar på. De förändringar som nu föreslås med anledning av den proposition som regeringen har gått till riksdagen med runt försvarets nya organisation påverkar i vissa delar de helikoptrar som försvaret har, till exempel något i Stockholms skärgård och något runtomkring västkusten, men de får inte på något sätt påverka möjligheterna för Sjöfartsverket att arbeta aktivt med sjöräddningen. Därför måste man nu skaffa sig ett underlag om hur avtalet med försvaret kan påverkas, om det finns anledning att skriva avtal med andra aktörer och det självklara: att samordna sig mellan myndigheterna. Sedan tror inte jag att de nya avtalen heller kommer att kräva att det ska finnas en beredskap att vara i luften på mindre än en timme. Jag tror att de avtal som redan finns i dag och som kräver en timme, oavsett om man lyfter i Stockholm, Visby eller Göteborg, nog slår fast en rimlig tid, och det är en viktig tid att ha med sig.

Herr talman! Jag tror inte att Marietta de Pourbaix-Lundin är intresserad av att här hitta lösningen på problemet. Jag tror att Marietta de Pourbaix-Lundin är intresserad av att politisera det svar jag kommer med här, och det får jag ha respekt för. I dag är det så att Sjöfartsverket har ansvar för sjöräddningen. Det har man haft tidigare och ska också ha det i fortsättningen. För att klara det ansvaret har man skrivit avtal med en rad olika aktörer, där Försvarsmakten är en. I det avtalet är det inskrivet att helikoptrarna ska finnas i luften inom en timme. Det klarar avtalet med Försvarsmakten, det klarar avtalet med polisen, det klarar avtalet med landstinget och det klarar en del andra avtal som Sjöfartsverket också har. Ingen myndighet, oavsett om det är Sjöfartsverket, landstinget eller någon annan, kan ensam ha en så stor park av helikoptrar att man själv kan hantera alla oförutsebara händelser. Ingen av oss som skattebetalare tycker heller att det verkar rimligt att använda resurserna på det sättet. Därför förväntar jag mig, liksom alla andra, att myndigheterna emellan sig kan samverka för att vara en garant för den säkerhet som vi ska känna, oavsett om vi är i Stockholms skärgård, i Norrlands inland i fjällen eller på västkusten. Det är också därför som man har upphandlat en del tjänster, till exempel i Visby. Gunnar Andrén har alltså rätt: Man behöver inte åka från vackra Sundsvall om man ska till Stockholms skärgård - man kan lyfta från Visby och då ha mycket närmare till skärgården. Men det som Gunnar Andrén pekar på tycker jag är det viktiga, nämligen att kräva en samordning av de resurser som finns, att vi förväntar oss det och att myndigheterna emellan sig blir mycket bättre på att hitta avtal som är till gagn både för sjöräddningen och för oss som medborgare. Det är också det som uppdraget till Sjöfartsverket syftar på. De förändringar som nu föreslås med anledning av den proposition som regeringen har gått till riksdagen med runt försvarets nya organisation påverkar i vissa delar de helikoptrar som försvaret har, till exempel något i Stockholms skärgård och något runtomkring västkusten, men de får inte på något sätt påverka möjligheterna för Sjöfartsverket att arbeta aktivt med sjöräddningen. Därför måste man nu skaffa sig ett underlag om hur avtalet med försvaret kan påverkas, om det finns anledning att skriva avtal med andra aktörer och det självklara: att samordna sig mellan myndigheterna. Sedan tror inte jag att de nya avtalen heller kommer att kräva att det ska finnas en beredskap att vara i luften på mindre än en timme. Jag tror att de avtal som redan finns i dag och som kräver en timme, oavsett om man lyfter i Stockholm, Visby eller Göteborg, nog slår fast en rimlig tid, och det är en viktig tid att ha med sig.

Herr talman! Jag noterar att Ulrica Messing över huvud taget inte kommenterade det jag tog upp om kapaciteten, förmågan, hos de helikoptrar som hon hänvisar stockholmarna och Stockholms skärgård till. Detta innebär att den enda ambulanshelikopter som landstinget har och de som ska komma från Visby och Sundsvall inte har någon vinsch, och de klarar inte hårt väder och inte hård sjö. Är inte det en stor begränsning? Ulrica Messing säger att försvarsbeslutet kommer att påverka Stockholmsområdet något. Ja, det påverkar väl Stockholmsområdet ganska mycket med tanke på att helikoptrarna på Berga försvinner. Helikoptrarna på Berga har faktiskt samverkat med väldigt många. Jag vet inte om jag ska fortsätta prata eller inte eftersom Ulrica Messing inte verkar lyssna. Nu ska jag tala om hur mycket helikoptrarna på Berga, försvarets helikoptrar, samverkar med olika myndigheter här i regionen. De samverkar med polisen, Sjöräddningen naturligtvis som köper upp tjänster av dem, sjuktransporter och räddningstjänsten i kommuner runtomkring i länet. Hur ska helikoptrar och personal som finns någon annanstans kunna samverka med Stockholmsområdet? Det måste ju vara en naturlig samverkan, för när det väl blir ett skarpt läge kommer man inte att kunna hantera det om man inte har samverkat tidigare. Regeringen rycker ju faktiskt undan alla förutsättningar för det Ulrica Messing själv talar om genom att försvarets helikoptrar på Berga försvinner. Det kommer inte att fungera, kan jag säga. Jag är fortfarande väldigt intresserad av att höra om Ulrica Messing tycker att de helikoptrar hon hänvisar till har samma prestanda och kapacitet som de helikoptrar som i dag finns till förfogande för oss som bor i Stockholmsområdet och för dem som bor ute i Stockholms skärgård, för så är ju inte fallet. Det blir en klar försämring. Och återigen: Ja, det kommer då en helikopter från Visby eller Sundsvall som inte har speciellt bra kapacitet och som måste börja med att tanka. De här helikoptrarna kan heller inte spana eller söka med radar efter det de behöver söka, kanske ute i havet. Det kan försvarets helikoptrar. Det finns alltså väldigt många brister. Jag vill igen påstå att Ulrica Messing inte har stillat oron. Oron finns där, för det betyder att man lämnar Stockholm och Stockholms skärgård i sticket med det beslut som riksdagen med största sannolikhet kommer att ta här om en månad. Jag slutar där. Jag väntar med spänning på Ulrica Messings kommentarer om de helikoptrar som hon hänvisar till och om hon har varit medveten om deras bristande kapacitet och förmåga.

Herr talman! För min del tror jag att tillkortakommandet i Stockholms läns landsting väl belyses av de framstötar som en tidigare ledamot av denna kammare, Lennart Rohdin, välkänd för oss alla, gjorde i landstinget när det gällde just denna fråga, nämligen att landstinget i Stockholms län är en för liten organisation för att egentligen ens kunna lösa ambulanstransporterna inom ett så stort område. Jag tar dock fasta på att statsrådet visar en öppen attityd till att det behövs en ökad samordning. Jag var omedveten om att Sjöfartsverket fått uppdraget, när det nu var. Jag är emellertid inte övertygad om att Sjöfartsverket är det rätta, eftersom det är en av intressenterna. I stället tror jag att det behövs en mer opartisk översikt av detta, gjord av en särskild utredare eller samordnare. Annars kommer vi att hamna i samma situation som i fallet Rakel, eller som jag brukar säga Krakel eller Krakél, då det inte hände någonting på många år eftersom det fanns så många särintressen som ville lasta över ansvaret, särskilt betalningsansvaret, på någon annan. När jag hör att Sjöfartsverket ska bli huvudsamordnare, eller utreda detta, känner jag mig en smula skeptisk. Det kanske inte är den optimala lösningen; det gäller inte bara Stockholmsområdet utan hela helikoptersäkerheten i detta land alltifrån försvaret till de privata helikoptrarna. Därför skulle jag vilja be statsrådet att ta sig ytterligare en funderare för att se om det inte finns mer opartiska och oberoende utredare.

Herr talman! Det var inte min avsikt att störa Marietta i hennes tal. Jag gjorde det utifrån en omedelbar reaktion. Den 11 och 12 oktober var hela trafikutskottet på besök vid Sjöfartsverket. Besöket var förlagt till Arkesund. En av punkterna i vårt studieprogram var just sjöräddning och sjöräddning med helikoptrar. Sjöfartsverket ville visa detta i praktisk handling och hade därför den stora vänligheten att rekvirera en helikopter. Om jag kommer ihåg rätt hade den helikoptern just varit i Stockholm, men den är stationerad på Gotland. Den helikopter som alltså förevisades oss, och som är den som Sjöfartsverket hyrt in, har alla de nödvändiga kvaliteter som Marietta de Pourbaix-Lundin efterfrågar. Och om jag förstod saken rätt var den dessutom av nyare datum än de som försvaret har, vilket i och för sig inte har någon betydelse. Huvudsaken är ju att den har de kvaliteter som behövs och att besättningen, som jag tror består av tre personer, har de kvaliteter som behövs. Och jag är övertygad om att så är fallet. Dels fick vi se räddningen, dels fick vi träffa en del av de personer som var ute och jobbade när Estonia förliste. De berättade hur de hade uppfattat sin arbetssituation, och som Marietta de Pourbaix-Lundin mycket väl vet var förhållandena inte de bästa när förlisningen av Estonia skedde. Men de lyckades. Jag tror alltså inte att man från Stockholms horisont behöver vara orolig i det perspektivet, det vill säga att man skulle få något som är dåligt. Om det skulle vara så att Marietta inte tror på mig finns ju nu för tiden alliansen - kallas den så? - som är närvarande i kammaren och säkert kan intyga riktigheten i det som jag berättar. Jag vill också uppmana Marietta att ta kontakt med sina partikamrater i trafikutskottet så kan de berätta hur de upplevde besöket.

Herr talman! Jag kommenterade inte det som Marietta de Pourbaix-Lundin sade om vinschen för helikoptern, för jag utgick från att den var landstingets. Det kan jag alltså inte svara på. Jag utgår bara från att Sjöfartsverket skriver avtal där helikoptrarna är sådana att de kan användas vid sjönöd. Skälet till att jag inte kommenterade det ytterligare var det som Krister Örnfjäder sade, nämligen att det inte gäller de helikoptrar som Sjöfartsverket i övrigt har avtal med och som är utstationerade. Det är självklart så att man skriver avtal som är avsedda att kunna levas upp till utifrån de behov man har, det som de ska användas för. Sjöräddningen kräver till exempel helikoptrar som kan gå ut också i mycket dåligt väder. Marietta de Pourbaix-Lundin har fått en inbjudan att besöka Sjöfartsverket och se helikoptrarna. Det kanske vore bra att göra det eftersom detta är en så viktig fråga. Jag redogjorde för flera av de aktörer som Sjöfartsverket skrivit avtal med, men jag har en känsla av att här råder en missuppfattning. På Marietta de Pourbaix-Lundin låter det nämligen som om försvaret tidigare haft ansvaret för sjöräddningen. Så är det ju inte. Försvaret har haft en del av det ansvar som legat på Sjöfartsverket när det gäller sjöräddningen. Vi har till denna riksdag lämnat förslag till ny organisation för försvaret och i konsekvens med det gett vår ansvariga myndighet för sjöräddningen, nämligen Sjöfartsverket, ett uppdrag att titta på vilken betydelse förslaget till ny organisation får, vilka krav på eventuella nya avtal det ställer och framför allt vilka krav det ställer på samordning mellan myndigheter. Det är otroligt viktigt. Om Sjöfartsverkets underlag till regeringen skulle visa att det finns behov av att titta över organisationen mer än vad myndigheten själv kan göra, för att regeringen ska få ett tydligt underlag som kan ligga som golv till beslut som berör många myndigheter, är jag beredd att göra det. Jag vill emellertid först vänta på det underlag som Sjöfartsverket ska leverera angående sjöräddningen.

Herr talman! I det skriftliga svaret sägs att Försvarsmakten och Sjöfartsverket påbörjat en diskussion om hur myndigheterna ska samverka. Jag tycker att det är ganska anmärkningsvärt att detta inte är färdigt innan man drar undan olika delar av helikopterverksamheten från Stockholms skärgård. I svaret sägs också att regeringen är i full färd med att uppdra åt Sjöfartsverket att analysera vilka konsekvenser Försvarsmaktens neddragningar kan få för sjöräddningen. Borde man inte rimligtvis ha gjort detta innan man gör neddragningarna? Är det inte anmärkningsvärt att man kommer med det efteråt? Konsekvenserna borde stå helt klara innan man drar bort stora delar av den trygghet som finns för dem som bor i Stockholms skärgård. Det är nämligen precis vad man gör. Jag hade först tänkt citera från ett brev som jag fått från kyrkoherden för Dalarö, Ornö och Utö, där han uttrycker hur förtvivlad han är och vilken otrygghet han känner när helikoptrarna försvinner. Jag har dock inte tid att göra det. När det gäller helikoptrarna på Berga har de avtal med Sjöfartsverket fram till årsskiftet. De deltog i räddningen när Estonia förliste. Vilka helikoptrar var det? Jo, det var helikoptrarna från Försvarsmakten som deltog i den räddningen. Jag tycker att Ulrica Messing tar på sig ett stort ansvar för Stockholms skärgård och Stockholmsområdet när det gäller tryggheten och säkerheten eftersom frågan om hur helikoptrarna ska ersättas inte är löst innan de dras undan från Berga. Man hänvisar fortfarande till Stockholms läns landstings enda helikopter och till Sjöfartsverkets helikoptrar, vilka enligt all den information jag fått inte besitter den kapacitet som Försvarsmaktens helikoptrar har. Jag har dessutom inte fått någon kommentar om att de måste tanka när de kommer hit från Sundsvall eller Visby innan de över huvud taget är beredda att delta i någon verksamhet.

Herr talman! Nu tror jag att jag säger detta till Marietta de Pourbaix-Lundin för fjärde gången: Jag har redogjort för alla de aktörer som Sjöfartsverket har avtal med. Det är inte bara med landstinget, inte bara med försvaret utan också med polisen och med privata aktörer. Jag förväntar mig att summan av avtalen också blir garanti för att våra gemensamma resurser används på allra bästa sätt och att vi därmed kan samordna våra skattepengar på ett effektivt sätt till nytta för oss alla. Det är inte anmärkningsvärt, tycker jag, att regeringen inväntar den demokratiska process som väntar i riksdagen när vi ska fatta beslut om försvarspropositionen - innan vi vidtar de åtgärder som krävs med anledning av demokratiskt fattade beslut. Den respekten har jag för riksdagen.