primärvårdens framtid

Fru talman! Kerstin Heinemann har frågat mig om jag delar hennes oro för primärvårdens framtid och om jag är beredd att vidta några åtgärder. Primärvården utgör basen i den svenska hälso- och sjukvården och är ofta den vårdnivå som patienten först kommer i kontakt med. Det är därför extra viktigt att primärvården kan lösa sina uppgifter på ett så bra sätt som möjligt och med en god tillgänglighet. En fast läkarkontakt är en viktig förutsättning för att skapa kontinuitet och sammanhang i vården. För den enskilde är en sådan fast kontakt också ofta en förutsättning för reell delaktighet och inflytande. För att stärka primärvården och garantera alla som så önskar en fast läkarkontakt presenterade regeringen år 2000 en nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården (prop. 1999/2000:149). Målet med denna handlingsplan är bland annat att landstingens primärvård ska utvecklas till en väl fungerande bas i hälso- och sjukvården, att hälso- och sjukvårdsinsatserna för äldre ska förbättras genom ökad läkarmedverkan, förbättrad samverkan och i övrigt utvecklad kvalitet av medicinska insatser i den kommunala primärvården samt att insatser till barn, ungdomar och äldre med psykisk ohälsa ska förbättras och att stödet till personer med psykiska funktionshinder ska stärkas. I samband med handlingsplanen tillför regeringen ca 9 miljarder kronor extra till hälso- och sjukvården under åren 2001-2004. Ett avtal har utifrån handlingsplanen slutits med Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet. Enligt detta avtal ansvarar landstingen för att från regionala förutsättningar precisera primärvårdens uppdrag bland annat med avseende på funktion och tillgänglighet. Landstingen svarar också för att alla invånare som så önskar får tillgång till och kan välja en egen familjeläkare samt att alla invånare får tillgång till information om valmöjligheter och tillgänglighet i primärvården. Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att på nationell nivå följa upp och utvärdera den nationella handlingsplanen. Socialstyrelsens uppföljning för år 2003 visar att handlingsplanen fått positiva effekter. Samverkan mellan landsting och kommuner har förbättrats och vårdens tillgänglighet har ökat. Läkartätheten ligger nu också i linje med det mål som riksdagen angivit. Det finns dock tecken som tyder på att landstingens ekonomiska bekymmer kan innebära att satsningarna på en förstärkt primärvård stannar av samt att upphandling leder till att mångfald med många små entreprenörer ersätts av några få stora företag. Dessa problem kommer att bli föremål för diskussioner när handlingsplanens fortsättning ska förhandlas med Landstingsförbundet. Jag vill samtidigt framhålla de satsningar som regeringen gör för att förbättra tillgängligheten och stärka patientens ställning i vården. Under åren 2002-2004 satsar regeringen 3,6 miljarder för att öka tillgängligheten inom hälso- och sjukvården. Regeringen och Landstingsförbundet har också kommit överens om att en utökad vårdgaranti ska införas. Denna utökade vårdgaranti kommer att innebära ett åtagande från landstingen att erbjuda behandling inom 90 dagar från det att beslut om behandling fattats. Sammantaget innebär dessa satsningar att hälso- och sjukvården avsevärt stärks samt att patienternas valfrihet ökar. Arbetet med att förbättra vårdens tillgänglighet och kvalitet är en pågående process som kräver fortsatt stöd. Det är därför regeringens intention att även de kommande åren fortsätta de påbörjade satsningarna för att stärka primärvården.

Fru talman! Vi får väl se om den här debatten blir en fortsättning på eller en upprepning av den tidigare debatten som vi hade här. Jag tackar naturligtvis för svaret på interpellationen, men jag måste säga att det mesta som står i svaret är sådant som vi väl känner till. Det är sådant som har varit föremål för beslut här i riksdagen. Vi i Folkpartiet har också delvis varit delaktiga i det och instämmer i det mesta av det som socialministern för fram här. En primärvård som bygger på patientens fria val och kontinuitet i kontakten mellan patient, läkare och övrig vårdpersonal är någonting väldigt viktigt. Det innebär en stor trygghet, inte minst för äldre och barnfamiljer och även för kroniskt sjuka, att ha den här kontakten med läkare och övrig personal som känner till de problem man har, vet vilka mediciner man behöver och vad man tål och inte tål. I vissa fall känner de till och med till vissa sociala faktorer som kan påverka en sjukdomsbild. Där familje- och husläkarsystemet finns är patienterna väldigt ofta nöjda med primärvården och dess sätt att fungera. Det gäller till exempel i mitt eget hemlän Västmanland. Efter den senaste upphandlingen riskerar man att tusentals patienter där förlorar sin fasta läkarkontakt. Jag begär inte att socialministern här ska kommentera upphandlingen i Västmanland, men jag måste ändå anföra den som ett exempel på det som oroar mig inför framtidens privärvård. Det viktigaste i min interpellation till socialministern var hur vi ska kunna säkra den läkarkontinuitet som vi väl båda gärna vill ha vid upphandlingar med några få års mellanrum. Det riskerar att bli väldigt otryggt både för patienten och naturligtvis för personalen. Många gånger har läkare satsat pengar på verksamheten, lagt ned stor energi på att utveckla en bra primärvård, fått åtskilliga nöjda anställda och bidragit till att göra primärvården ännu bättre än vad den har varit. Jag har i min interpellation också nämnt att det i andra länder, till exempel i Danmark och i Tyskland, finns modeller med ett annat sätt att arbeta, som gör att man kan bevara kontinuiteten för patienterna. I socialministerns svar på min interpellation berörs faktiskt bara i två meningar det problem som jag tar upp. Det hänvisas där till förhandlingar med Landstingsförbundet. Jag hade nog hoppats på ett lite mer kraftfullt svar från socialministern. Jag vill fråga socialministern om han kan avslöja något om sin syn på vad förhandlingarna med Landstingsförbundet skulle kunna leda fram till. Jag tycker att det börjar bli lite bråttom med att förhindra att det som är på väg att hända i Västmanlands län sker också i andra landsting. Jag ska inte säga att det är en fråga om dagar, men det kommer att göras upphandlingar runtom i landet, och många fler patienter kan komma att försättas i en situation där de mister den kontakt de haft med läkare och annan personal i kanske 10, 15 eller 20 år och ställs inför att de måste välja en ny, för dem helt okänd, läkare. I allra värsta fall får de bara tillgång till en stafettläkare.

Fru talman! Det är intressant att höra att socialministern i svaret på interpellationen om primärvårdens framtid slår fast att invånare som kan välja en egen familjeläkare ska få det och att det är landstingens uppgift att se till att alla invånare får tillgång till information om valmöjligheter. Socialministern säger också att regeringens satsningar gör att patientens valfrihet ökar samt att patienternas ställning stärks. Statsrådet har rätt i sin beskrivning i svaret att det finns tecken som tyder på att fel hanterad upphandling leder till att mångfald med många små entreprenörer ersätts av några få stora företag. Den utvecklingen beror i mycket på dem som upphandlar, alltså på landstingen. I det exempel som ges i interpellationen, hämtat från Västmanland, beskrivs just den utveckling som jag, statsrådet och interpellanten Kerstin Heinemann är bekymrade över. Jag tror att de flesta ställer sig bakom påståendet att svensk sjukvård inte precis är känd för att erbjuda mångfald och valfrihet. De brister som finns i vården beror till stor del på den politik som förts och som bland annat tar sig uttryck i att patientens ställning är svag. Jag tycker att detta inte minst framgick av den debatt som avslutades för några minuter sedan. Samtidigt är det viktigt att slå fast att upphandling i sig inte är ett problem. Det finns nog ingen som tycker att landstingen upphandlar för mycket. Problemet är hur man använder sig av möjligheten. Patienterna i Västmanlands läns landsting är bekymrade och oroliga eftersom de nu riskerar att förlora sina läkare som de har valt och som de har förtroende för. Det problemet måste få en lösning som tillgodoser patienternas önskemål. Svensk sjukvård ska vara kvalitativt bra, öppen och tillgänglig och ska erbjuda såväl valfrihet som mångfald. Tyvärr är det inte så i tillräcklig utsträckning. Trots alla ord från statsrådet framstår det åtminstone för mig som om det parti som statsrådet tillhör har uppenbara problem att få ekvationen att gå ihop. Jag tror att den lösning som man ska söka är att patienternas val ska vara styrande, och det är på den vägen som åtminstone upphandlingen av vården i Västmanland ska ske.

Fru talman! Jag tror faktiskt att primärvårdens framtid är hela hälso- och sjukvårdens framtid. Det är här patienterna i första hand finns eller ska finnas, om vi inte ska få överbelamrade akutsjukhus som sedan ska bli ännu glesare. Svensk hälsovård - jag tycker att vi ska inrikta oss på hälsovård - ska präglas av patientperspektiv, inte av förbud och stopplagar. Kostnadsutvecklingen för vård och omsorg ökar och kommer att öka under flera år. Ett viktigt och avgörande sätt att möta vårdbehoven är att detta sker på rätt vårdnivå. Primärvårdens funktion och tillgänglighet är helt avgörande om vi ska klara av det offentliga uppdraget inom vårdsektorn. Detta är en förutsättning för att man ska kunna ha en fast läkarkontakt. Det behövs nytänkande och alternativa lösningar, finansiella samordningar, gränsöverskridningar, bortseende från länsgränser, närhet och kompetens inom olika områden av närvården och även samverkan med vårdsektorn på den kommunala sidan. Det finns lysande exempel på att man lyckats med detta, men vi behöver flera sådana exempel. Jag saknar konkret handling från socialministern när det gäller färdriktningen för primärvården. Det är inte tillfredsställande att man betalar både landstingsskatt och statsskatt och därtill privata försäkringar för att förvissa sig om att få vård i tid. Detta kommer att verka urholkande. Sedan kan vi diskutera alla möjliga förbud. Jag förväntar mig att socialministern tar tag i detta på ett konkret sätt. Det går larm om nedläggningar inom primärvården. Jag kan ge ett exempel. Jag var själv - jag säger det inte för att skryta - involverad i ett aktivt deltagande i min hemkommun för att behålla en vårdcentral i utkanten av landstingsområdet. Tack vare ett entreprenörskap lever den nu vidare och tar till och med patienter från närliggande landstingsområde. Det förs nu en diskussion i ett annat gränsområde, mellan Halland och Kronoberg, där underlaget för vårdcentralen inte längre är tillräckligt stort. Man skulle dock genom samverkan med exempelvis Kronobergs läns landsting kunna få ett tillräckligt underlag. Det förs en debatt så att säga mellan hönor och tuppar om vem som ska finansiera vad i stället för att man ser till patientens behov. Så kan vi inte ha det i framtiden. Det har vi inte råd med.

Fru talman! Det är en angelägen och principiellt intressant fråga som Kerstin Heinemann väcker i sin interpellation. Mot bakgrund av den debatt som har spritt sig långt över Västmanlands länsgräns är det viktigt att vi får diskutera den här frågan - med respekt för den kommunala självstyrelsen; det vill jag betona. Den handlingsplan som här har åberopats har verkligen som syfte att satsa på en utbyggd primärvård, att vardagssjukvården ska fungera och att vården därigenom ska få en ökad tillgänglighet, nära till hands för den enskilde patienten. Det är också fråga om en ökad satsning på tillgänglighet och mångfald, där en fast läkarkontakt är nödvändig. Det kommer nu att vidtas åtgärder för att få fram fler allmänläkare och för att ytterligare stimulera en ökad mångfald. Bland annat kommer man att ta initiativ för att via konferensverksamhet förbättra kunskaperna om hinder och möjligheter och om vilka åtgärder som behöver vidtas för att öka mångfalden. Jag tycker att detta är viktigt, inte minst mot bakgrund av de bilder som sprids från Västmanland och som jag tagit del av via medierna. Dessa bilder väcker oro, och jag ställer mig frågan vad Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Västmanland håller på med. Jag tycker självfallet att lagar är till för att följas, och det gäller även för lagen om offentlig upphandling, men jag tror att det finns möjligheter att lägga upp upphandlingar på ett sådant sätt att man inte tappar patientperspektivet utan har det i första rummet. Pris och kvalitet måste väl vara avgörande. Om det sprids en bild av att etablerade vårdteam splittras, att barnavårdscentraler upphör, att patient-läkarrelationer bryts och att arbetsglädje ersätts av oro, vet jag inte hur man värderar kvalitet. Jag uppmanar socialministern att se över i vad mån lagen om offentlig upphandling behöver gås igenom för att se om det behövs en skärpning, så att man på ett tydligare sätt kan ta hänsyn till kvalitetsaspekter såsom uppbyggda relationer mellan vårdgivare och patient. Jag är intresserad av att höra om socialministern har några idéer för att se till att så blir fallet. Om man ersätter ett monopol med ett nytt monopol har man inte fått så god utdelning när det gäller önskan att öka mångfalden. Det är uppenbart att det behövs mer arbete för att se till att mångfaldstanken får ett ordentligt genomslag också i praktiken.

Fru talman! Som en allmän kommentar, i första hand till Tomas Högström, skulle jag vilja säga: Sent ska syndaren vakna. Det var många som varnade för just den här diskussionen när vi började tala om möjligheten till, som det då hette, avknoppningar inom primärvården i svensk sjukvård. Man sade att om man erbjuder personal, personalkooperativ eller personal som bildar egna bolag att ta över ansvaret så kommer den dag då avtalet ska förnyas. Det handlar i första hand om primärvården. När avtalet ska förnyas är man skyldig att gå ut med nytt anbudsförfarande, och då finns en risk att de stora företagen kommer in och tar över. Det som börjar som en vacker, seriös ambition att skapa mångfald, med många små entreprenörer riskerar att i nästa vända bli just att man ersätter ett offentligt monopol med någonting oerhört mycket mer komplicerat och värre, nämligen ett privat monopol. Det var många som varnade för det. Men framför allt Moderaterna var obekymrade. Det var inte många moderater som sade att det fanns anledning att se över lagen om offentlig upphandling. Det gjordes emellertid, och en utredning kom med ett förslag om att man skulle kunna ha förbehåll vid offentlig upphandling och kunna ställa ett antal krav som är sjukvårdshuvudmannens eller huvudmannens ambitioner. Den utredningen kritiserades av många EU-jurister som sade att detta inte kommer att hålla gentemot EU-lagstiftningen. Vad vi står inför är ett allvarligt problem. Jag tror att Centerpartiet, Folkpartiet och Socialdemokraterna faktiskt har en gemensam hållning till det. Vi vill först och främst i framtiden ha en primärvård där sjukvårdshuvudmannen garanterar primärvårdens utveckling genom avtal. Vi vill gemensamt ha fler aktörer inom primärvården, något som grundas på avtal. Men om man har den principen får man också fundera på vad man gör när man ska förnya avtalet. Det är det jag vill diskutera med Landstingsförbundet. Tomas Högström säger mycket enkelt att man kan reglera det när man gör upphandlingen. Vi behöver gå igenom det med specialister på EG-rätten och specialister på lagen om offentlig upphandling för att se vad vi kan göra. Om en familjeläkargrupp har ett avtal med ett landsting och beställaren är nöjd, patienterna och personalen är nöjda, då måste upphandlaren kunna säga att man förlänger avtalet och ser till att det fortsätter. Det måste vara ambitionen. Om upphandlaren, det vill säga sjukvårdshuvudmannen, inte är nöjd kan man säga upp avtalet och begära in nya anbud. Men det är egendomligt att man ska tvingas till en upphandling om man är nöjd med verksamheten, mot någonting som man långsiktigt inte gillar. Jag kan tyvärr inte säga exakt vad vi kommer fram till, Kerstin Heinemann. Men vi ska föra en allvarlig diskussion med sjukvårdshuvudmännen genom Landstingsförbundet om vilken linje vi ska rekommendera landstingen att följa för att leva upp till det som vi är överens om, nämligen en primärvård som i framtiden garanterar möjligheten till fast läkarkontakt och kontinuitet. Vi måste hitta en väg till det. Då får vi försöka se till att utnyttja den lagstiftning som finns på bästa sätt. Om det inte är möjligt måste vi gemensamt arbeta för att korrigera lagstiftningen och komplettera den, så att principen om fast läkarkontakt och kontinuitet kan förenas med en större mångfald inom primärvården.

Fru talman! Jag tycker att den här omgången från socialministerns sida var lite bättre. Det blev lite mer konkret kring problemen. Det är klart att alla kanske inte tänkte sig för riktigt när det gäller hur det här skulle slå. Vi kanske inte trodde att vi skulle få några stora privata vårdföretag här i Sverige som skulle ta över. Från Folkpartiets sida åtminstone har tanken varit små enheter som kan vara landstingets personal eller privata personalkooperativ. Vi vet att det inte minst i Västmanland har gett primärvården en injektion som har gjort att primärvården har blivit friskare. Upphandlingsförfarandet kan alltid drivas till sin spets i vissa sammanhang. Man ställer vissa krav men bortser kanske från att patienterna är nöjda eller att det inte finns några anmärkningar. Det kan också vara så som i Västmanland, att det inte finns något ekonomiskt att vinna på det. Man kan inte få en billigare vård i Västmanland eftersom man har fasta ersättningar. Det vore väldigt bra om man snabbt kunde titta på frågan om EG-rätten och lagen om offentlig upphandling och så vidare, så att vi kunde få klara besked. Jag är tyvärr rädd för att hoppet är förlorat i Västmanland. Det kommer att innebära att vi får väldigt många missnöjda patienter där. Vi kommer att ha patienter som står utan läkarkontakt. Det ser ut som ett stort kaos. Jag är mycket angelägen om att vi ska kunna förhindra liknande situationer. Jag hoppas att man tar sig en funderare också i Västmanland på vad man ska göra när man nu har gjort den här upphandlingen som, vad jag kan förstå, har skett enligt de lagar och regler som finns i dag. Det ska emellertid prövas av rätten. Det kanske är lagarna och reglerna som det är fel på. Då är det angeläget att snart se till att vi ändrar på dem. Jag vet inte hur lång tid det kan ta med förhandlingar med Landstingsförbundet. Jag förstår att det blir till hösten. Vi får hoppas att de går väldigt snabbt. Det är synd att ett bra primärvårdssystem med nöjda patienter ska utsättas för det som man utsätts för i dag, och som jag tror kommer att hända i många andra landsting om vi inte vidtar några åtgärder. Jag upplever det ändå som att socialministern tar den här frågan på stort allvar. Jag tror säkert att vi tillsammans kan hitta någon väg ut så att vi kan få lugn och ro och göra det som vi också är överens om, att fortsätta utveckla en bra primärvård. Precis som Lars Gustafsson sade är det den absolut viktigaste biten i sjukvården, om vi ska klara av att ha en väl fungerande sjukhusvård med alla de operationer och behandlingar som kan utföras på sjukhusen. Då måste sjukhusen avlastas, och det kan en väl fungerande primärvård göra.

Fru talman! Det må komma som en överraskning för socialministern men även Moderaterna driver förslaget om att lagen om offentlig upphandling ska ses över. Sedan kan vi ha olika uppfattning om vad översynen innebär. Vårt syfte är att öka möjligheterna till upphandling och mångfald, att öka möjligheterna till valfrihet även i vården. Även när det gäller vilket perspektiv och vilken ingång man ska ha när man hanterar dessa frågor skiljer vi oss åt, jag och socialministern. Socialministern utgår från landstingen. Jag utgår från patienterna. Då landar vi naturligtvis i olika lösningar och olika konstruktioner. Det är egentligen inte i första hand ett problem vad gäller nuvarande upphandlingsförordning. Det har i stället att göra med den etableringsrätt som borde finnas. Det är frihet att starta och driva verksamheter och sedan via avtal med patienterna knyta dem till sig. Men se den möjligheten är begränsad i den situation som är i dag. Det vet socialministern. Det tar sig bland annat det uttryck vi nu ser i Västmanland. Det skulle inte vara något problem, menar jag, om vi hade ett system som bygger på att etableringsrätten är fri. De som är aktörer ska fortsätta att bedriva sin verksamhet och naturligtvis uppfylla vissa kvalitativa krav och annat. Samtidigt ska man tillåta till exempel privata vårdföretag att etablera verksamhet och konkurrera. Det är fullt möjligt. I den nuvarande situationen skulle det dessutom vara en väldigt lämplig lösning.

Fru talman! Också jag vill tacka Kerstin Heinemann för debatten. Frågan vore värd en större seans än den här avgränsade interpellationsdebatten. Jag tror att primärvården kommer att vara i fokus under många år. Det gäller inte minst när man har läst Långtidsutredningens tankar, och jag gissar att också socialministern har läst det. När det sedan gäller avtal har vi många exempel i kommuner och landsting inom olika områden på dåliga och svaga avtal. Man är dålig på att teckna avtal och fylla dem med det innehåll man kräver. Det finns också möjlighet vid upphandlingen att lägga in sådant som ska vägas in. Det är sådana aspekter som kvalitet, tillgänglighet och liknande krav. Det har man varit mycket dålig på att definiera inom många områden. Inte minst inom IT-sektorn har man aldrig ställt de kraven. I Hallands landsting ställde man inte ens krav på att läsa ut sjukstatistiken för personalen när man hade upphandling. Sedan klagar man på företag som levererar varan. Det är rätt så svårt. Jag tror att det är samma sak inom vårdsektorn. Vi måste bli mycket bättre på att kunna upprätta avtal som täcker det vi kräver. I annat fall är vi ute på hal is. Jag tror kanske lite grann att Västmanland har ett problem här. Det finns också möjlighet att avsätta den majoritet av politiker som har gjort dessa upphandlingar vid nästa val. Det har också ibland visat sig, kanske inte minst inom folkhälsofrågor, att Sverige har övertolkat EU-regler och kanske alltför snällt anpassat sig till och fogat sig efter EU utan att ta viss strid. Vi kanske har lite att lära av franska bönder. Jag önskar socialministern lycka till i nya debatter i det här ärendet.

Fru talman! Det skulle vara djupt beklagligt om den fungerande verksamheten med familjeläkarsystemet i Västmanland skulle slås sönder. Jag hoppas att studieresorna dit även ska kunna fortsätta framöver. Det är viktigt med goda modeller och förebilder. Jag hoppas på en lösning. Jag instämmer i vad socialministern nu talade om. Det gäller att hitta en juridisk lösning och en lagstiftning som håller så att vi kan ha en fast läkarkontakt och att det stämmer med EU-juridiken och vår egen nationella lagstiftning. I avvaktan på det borde i det här fallet Västmanlands läns landsting kunna avbryta en upphandling. Det är min uppfattning, i varje fall sett utifrån. Detta åter sagt med respekt för den kommunala självstyrelsen. Det ska väl inte behöva ta sådan tid att klargöra det juridiska läget. Med lite aktivitet och fart från ministerns och departementets sida kanske det kan gå att hitta en lösning inom relativt snar tid. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar kring vad det är för tidsplan som socialministern kan se för att kunna klargöra läget och vid behov göra snabba insatser för att det ska kunna gå att hitta en tillfredsställande lösning på detta problem.

Fru talman! Kenneth Johansson säger ett par gånger med mycket försiktiga formuleringar att vi inte ska diskutera vad som hänt i Västmanland. Det är ganska viktigt att vi klargör detta. Jag utgår från att de beslut som har fattats i Västmanland är korrekta, att man har följt den lagstiftning som gäller och att man också har varit medveten om vilka konsekvenser det kan få. Det innebär också att jag har varit noggrann att påpeka att det inte är med utgångspunkt från situationen i Västmanland som riksdagen nu griper in och ska korrigera några beslut som har fattats av landstinget där. Däremot ger signalerna från Västmanland anledning att reflektera över hur lagen om offentlig upphandling fungerar för oss som vill ha - till skillnad från Tomas Högström ska sägas - ett system där sjukvårdshuvudmännen tecknar avtal med entreprenörer att bedriva vård som huvudmannen betalar och som vill ha flera olika aktörer inom ett sådant system. Om man vill ha ett sådant system och tänker sig många fler små aktörer finns uppenbart risken att de i nästa led konkurreras ut av en stor professionell vårdgivare som kan lägga bud över ett stort antal vårdcentraler eller familjeläkarstationer. Det måste vi resonera igenom. Vår avsikt är att teckna ett nytt avtal med Landstingsförbundet om uppföljning av den nuvarande handlingsplanen som gäller primärvårdens utveckling. Det ska vara klart till hösten. Innan dess ska vi ha klart med hur vi ska förhålla oss till detta. Vi ska också klargöra ifall det behövs att regeringen går till riksdagen med någon justering av lagstiftningen - jag tror att vi då kan hitta någon majoritet bakom detta - eller om det helt enkelt räcker med att bara tala om hur man bör agera ifall man har intresse av att behålla ett sådant system som man exempelvis har i Västmanland. Jag tror att vi innan det här året är över ska ha klarat upp de problemen så att vi som vill ha en vård som bygger på principen om en fast läkarkontakt och kontinuitet ska kunna försäkra oss om att en sådan linje är möjlig. Till Tomas Högström vill jag säga att det finns ett alternativ. Det är att man bestämmer sig för att ha en samhälleligt finansierad marknadssjukvård. Det är egentligen vad det handlar om. Samhället betalar en del av sjukvården. Det är totalt fri etableringsrätt för alla inom hela den medicinska professionen. Sedan följer pengen med patienten. Då behöver man inga avtal. Då sker det ingen upphandling. Men problemet är att vi då sannolikt förlorar det som ändå är en styrka i svensk sjukvård, nämligen kravet på förebyggande arbete, kravet att familjeläkaren ska syssla med hemsjukvård och kravet att familjeläkaren ska avsätta tid för äldresjukvården och så vidare. Jag har sett på Moderaternas program att ni funderar över hur man ska lösa det problemet. Jag är otroligt nyfiken. Inget land i världen har hittills klarat att ha en marknadsdriven vård som tar ansvar för den förebyggande hälsovården. Det är vad vi ska undvika. Det är därför vi vill ha en sjukvård och primärvård som är avtalsreglerad men generös gentemot entreprenörer och generös när det gäller att hitta alternativa driftformer. Det är där vi har kommit överens i våra resonemang med Folkpartiet och Centern. Jag tror att vi kan lösa det framöver.

Fru talman! Egentligen är det inte så förfärligt mycket mer man kan säga. Det hastar. Det är bra om man redan nu sätter i gång och tittar på vad det är man behöver förändra. Jag vet att socialministern har talat lite grann om bristen på familje- och husläkare. Skulle man i vissa delar av landet kunna tänka sig en fri etablering av den typ som fanns med i husläkarlagen? Det handlar om att man har avtal såsom man har i Västmanland. Det finns brister vad gäller antalet läkare också i övriga delar av landet. Det finns till och med brist på husläkare i vissa orter i Västmanland. Skulle en fri etablering enligt den gamla husläkarlagen just för läkare inom primärvården vara någonting som skulle kunna finnas med i diskussionerna med Landstingsförbundet? Det ska naturligtvis kombineras med att man tittar på hur upphandlingen kommer att ske. Självklart måste landstinget som är den som skjuter till pengar i verksamheten ha en möjlighet att kontrollera sin egen verksamhet, den som bedrivs i de egna vårdcentralerna, likaväl som den som är utlagd på entreprenad och kunna säga ifrån om det inte fungerar. Jag tycker att det är ganska självklart att det måste ske på det viset när vi hanterar skattemedel. Det är vad det handlar om i det här sammanhanget och inte en rent privat verksamhet.

Herr talman! Jag har bara en kort kommentar till Kerstin Heinemanns sista inlägg. När vi började oroa oss över att man inte skulle kunna rekrytera allmänläkare i primärvården i den takt som handlingsplanen anger sade jag: Då får vi pröva alla tänkbara åtgärder för att stimulera en rekrytering. Förra våren kom Socialstyrelsen med en rapport som pekade på att man ändå var på väg att nå målet och att man låg i linje med vad handlingsplanen säger. Det finns nya signaler om att rekryteringen har avtagit igen, och då ska jag upprepa samma sak: Jag är öppen för att diskutera alla tänkbara åtgärder för att försäkra oss om att vi år 2008 verkligen når det vi har varit överens om, nämligen en familjeläkare per 1 500 invånare, det vill säga 6 000 familjeläkare i svensk sjukvård år 2008. Då får vi vara öppna för att diskutera alla tänkbara alternativ.