Politiskt ansvar för återvändandearbetet i asylprocessen

Herr talman! Kalle Larsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta i fråga om polisens arbete med att verkställa beslut om avvisning och utvisning samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att garantera att avvisningar från Sverige inte sker till länder som befinner sig i väpnad konflikt. Jag vill inleda med att understryka den vikt som regeringen fäster vid att skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar migrationspolitik. En grundläggande del i det arbetet är att säkerställa att en rättssäker asylprocess får ett tydligt avslut, antingen genom bosättning i Sverige eller genom utresa ur landet. Regeringen har därför vidtagit ett antal åtgärder, alla i syfte att stödja ett humant, välordnat och effektivt återvändandearbete hos våra myndigheter. Ett exempel är de ytterligare medel som tilldelats Migrationsverket och som Kalle Larsson nämner i sin fråga. Ett annat exempel är det återetableringsstöd som kan ges till enskilda personer som återvänder till vissa länder och som regeringen beslutade om redan 2007. Som svar på Kalle Larssons frågor kan jag först upplysa om att ett återvändande till hemlandet som utgångspunkt ska genomföras självmant. Det är den enskildes skyldighet att medverka till detta. Om personen i fråga inte följer beslutet om avvisning eller utvisning kan ärendet överlämnas till polisen. I detta sammanhang vill jag understryka det självklara i att polisen ska verkställa avvisningsbeslut i enlighet med gällande bestämmelser. När polisen bedömer att tvångsmedel måste användas ska detta ske i samstämmighet med de principer om behov och proportionalitet som uttrycks i polislagen. I föreskrifter från Rikspolisstyrelsen framgår dessutom att en utlänning som avvisas ska behandlas med humanitet och värdighet och att dennes frihet inte får begränsas mer än nödvändigt. Jag utgår från att polisen följer dessa regler fullt ut. De händelser i samband med en av polisens verkställighetsresor som beskrevs i Sveriges Radios program Konflikt har lett till att polisen har upprättat en anmälan avseende eventuellt felaktigt agerande från deras sida. Ärendet har överlämnats till åklagare för prövning om förundersökning ska inledas eller inte. Jag vill även nämna att regeringen nyligen har beslutat att tillsätta en utredning som ska göra en översyn av verksamheten med transporter av frihetsberövade personer. Utredningen ska lämna förslag på en tydlig och heltäckande reglering som skapar förutsättningar för en rättssäker och effektiv transportverksamhet. Vad gäller Kalle Larssons sista fråga, om att garantera att avvisningar från Sverige inte ska ske till länder som befinner sig i väpnad konflikt, måste jag framhålla att regeringen inte får ingripa i enskilda ärenden. Det är de ansvariga myndigheterna som självständigt har att handlägga asylärenden enligt utlänningslagen och att verkställa de beslut som meddelas. Jag kan också poängtera att en avvisning eller utvisning av en person enligt utlänningslagen förutsätter att personen i fråga inte är i behov av skydd och inte heller av andra skäl ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Jag anser sammanfattningsvis att den nuvarande ordningen är ändamålsenlig, och jag avser att även fortsättningsvis verka för en human och effektiv återvändandeprocess.

Herr talman! Den 12 februari i år genomfördes en massavvisning från Sverige, en av de största som har skett. Med ett specialchartrat plan avvisades 45 personer till Irak. Enligt uppgifter från bland annat Sveriges Radios program Konflikt belades flera av de avvisade med handfängsel, alltså handbojor. Flera av de avvisade har också vittnat om att de drogats under resan. Åtskilliga vittnesmål om att de medföljande vakterna ska ha agerat förnedrande och hotfullt föreligger. Herr talman! Det här är en av de konsekvenser vi ser i verkligheten av regeringens satsning på det så kallade återvändandeåret. Det är det regeringen nu har sagt: Det här ska bli det år då man sänder tillbaka människor, gärna så många som möjligt. De politiska konsekvenserna av detta är de vi diskuterar här i kammaren. Men konsekvenserna i verkligheten för vanliga människor som drabbas av den här politiken, som innebär att man buntar ihop en massa människor samtidigt och skickar i väg dem i grupp, förtjänar också att diskuteras. Man har anvisat särskilda medel för att genomföra detta. Man har gett särskilda uppdrag till olika polismyndigheter. Det är ganska tydligt att den regering som vi nu har ser som en av sina främsta uppgifter att sända människor tillbaka. Det är inte det enda exemplet. Vi vet att ytterligare en massavvisning har skett till Irak från Migrationsverkets förvar i Märsta. Jag fick häromdagen uppgifter om att man i fredags försökte genomföra en massavvisning till Burundi, ett land där rättssäkerheten milt uttryckt inte är den bästa och där risken för politisk förföljelse är omfattande. Det gick inte, därför att man hade ett plan som inte fungerade. De som då skulle avvisas vittnar också i ett eget skriftligt vittnesmål om att de kände sig kränkta och förnedrande behandlade. För att ta ett exempel ur mängden: Man fick inte gå på toaletten utan tre åtföljande poliser. I något sammanhang fick man inte heller gå på toaletten utan att dörren skulle hållas öppen. Det är inga brottslingar vi talar om. Det här är människor som har försökt utnyttja sin konventionsstadgade rätt att söka asyl och sedan nekats. Men det är inte något annat brott de har gjort sig skyldiga till. Herr talman! När det här sker måste det utkrävas ansvar, men inte bara konkret ansvar på det sätt som nu kommer att ske. Jag välkomnar att polisen kommer att utreda det som hände den 12 februari. Jag välkomnar också - låt mig vara tydlig på den punkten - att man har tagit initiativ till att ta fram tydliga och klara regler om hur människor ska transporteras när de är frihetsberövade. Det är ett välkommet initiativ som kanske också är ett resultat av ifrågasättandena på den här punkten. I så fall har vi nått en viss framgång. Men jag måste också konstatera att Tobias Billström i det längsta undviker att ta det politiska ansvaret för den satsning på återvändandeåret som regeringen har genomfört. Därför kvarstår frågan: Varför är det så väsentligt att så många människor som möjligt ska kastas ut så snabbt som möjligt om priset för detta uppenbarligen ser ut att vara att människor behandlas på ett kränkande och förnedrande sätt?

Herr talman! Låt mig börja med att svara på den mest grundläggande frågan. Är det rimligt att människor som har fått avslag på sina asylansökningar efter rättssäker prövning i vårt system här i Sverige återvänder till sina hemländer? Svaret på den frågan är naturligtvis ja. Det är en av förutsättningarna för att vi ska kunna ha en väl fungerande migrationspolitik i Sverige. Om alternativet skulle vara att ja och nej betydde samma sak, att det egentligen inte skulle spela någon roll vilket som var svaret på frågorna "Har du skyddsskäl som är tillräckliga för att få stanna i Sverige? Är det kravet uppfyllt eller inte", att olika svar på de frågorna skulle få samma konsekvens, då skulle vi egentligen inte behöva ha någon asylprocess över huvud taget. Varför sitter vi då och prövar människorna? Därför har jag en motfråga till Kalle Larsson och Vänsterpartiet. Finns det över huvud taget någon person som Kalle Larsson tycker bör avvisas från Sverige? Finns det det? Varje gång vi har den här typen av diskussioner om återvändandeprocesserna försöker Kalle Larsson alltid inta positionen att Vänsterpartiet egentligen inte alls tycker att det är bra att människor återvänder, att man är kritisk mot själva grunden i processen. Visst, man hittar saker att hänga upp det på, som frågan om tvångsmedel. Det är rätt intressant, med tanke på att vi talar om tvångsavvisningar i det här sammanhanget. För mig är det uppenbart att tvång aldrig ska användas om det inte finns behov. Det är ganska naturligt, men det förtjänar kanske att sägas i den här debatten. Det är också så att de personer vi talar om har haft alla möjligheter i världen att resa hem på egen hand. Migrationsverket lägger ned väldigt mycket tid på att säkra detta. Om personen vägrar måste polisen verkställa beslutet. Användandet av tvångsmedel - såsom det är föreskrivet i polislagen, där det dessutom står tydligt vilka metoder man får lov att använda - styrs av behovet i det enskilda fallet. Behovet i det enskilda fallet styrs i sin tur av den enskildes agerande i situationen. Medverkar man behövs naturligtvis inget tvång. Det säger också sig självt. Det kan också vara värt att notera, eftersom Kalle Larsson väldigt mycket gillar att använda uttrycket massavvisningar, kanske för att ge dialogen en extra dramatisk effekt, att det inte alls handlar om kollektiva avvisningsbeslut. Det handlar om ett bättre utnyttjande av de resurser som vi har till vårt förfogande. Det finns därför anledning att skärskåda de argument som kommer fram i debatten lite noggrannare och ställa frågan till Kalle Larsson som jag gjorde nyss: Finns det någon situation när människor inte bör avvisas från Sverige? Finns det någon som bör avvisas från Sverige? Vad är i så fall Vänsterpartiets uppfattning i de frågorna? Med detta har jag också svarat på frågan som Kalle Larsson ställde till mig om det politiska ansvaret. Ja, de här frågorna är regeringens ansvar. Det är regeringen som lägger fast grunderna för migrationspolitiken, och det är jag som statsråd som är ansvarig för de frågorna. Min uppgift är att se till att Sverige har en välfungerande migrationspolitik som ser till att ge skydd åt de människor som behöver det och att se till att människor som utsatts för förtryck och förföljelse och som efter en rättssäker prövning fått skydd i vårt land får stanna kvar. Det är också min uppgift att se till att de människor som inte uppfyller kriterierna lämnar Sverige och återvänder hem. Det ansvaret ämnar jag ta så länge som jag har det här uppdraget.

Herr talman! Det är förstås inte särskilt överraskande att Tobias Billström hellre vill diskutera en annan fråga än hur avvisningarna ska gå till, nämligen om man ska avvisa eller inte. Jag kan göra Tobias Billström och kammaren den tjänsten att ännu en gång, för det blir inte första gången, redovisa att Vänsterpartiet har uppfattningen att svensk migrationspolitik i grunden behöver förändras. Hela den inriktning på migrationspolitiken som både den tidigare socialdemokratiska och den nuvarande borgerliga moderatledda regeringen driver är i grunden felaktig. Man bygger högre murar, gör det svårare för människor att ta sig till Sverige och EU och kränker människors rätt att söka och få skydd undan förföljelse. Det är grundproblemet i dag. Det betyder också att en massa människor som får nej på sin asylansökan egentligen har både konventionsstadgade och andra skäl att i stället få ja på sin ansökan. Med detta sagt har inte Vänsterpartiet någon gång förespråkat att alla som vill ska få komma till Sverige och stannar här. Det har jag flera gånger här från kammarens talarstol redogjort för, men jag vill gärna göra det en gång till. Visst finns det också om Vänsterpartiet skulle styra den värld som vi i dag lever i människor som skulle få ett avvisningsbeslut. Det är ingen nyhet. Migrationsministern kommer kanske att låtsas som det. Men det är för att han vill föra en annan debatt än den som vi här i dag har att föra. Låt mig återgå till huvudfrågan. Hur ska avvisningen gå till? Det politiska ansvaret i detta är signalen. Det är de ökade ekonomiska resurserna och det tydliga signalspråk som Tobias Billström och andra använder när det handlar om återvändandeåret. Jag har aldrig påstått att det handlar om kollektiva beslut i asylärenden. Men det handlar uppenbarligen om kollektiva avvisningar. De sker ju vid ett tillfälle när människor avvisas med samma flygplan. Risken är förstås helt uppenbar att människor då känner en större press och paniken upplevs som värre än vad den skulle vara om de fick en annan mer värdig och human behandling under sin avvisning. Det är huvudproblemet för Tobias Billström. Skickar man signalen: Kasta ut så många ni kan så snabbt ni kan, här har ni pengar för det, och här har ni order om att göra det, får man också stå här i kammaren och svara på varför det blir så att människor upplever sig kränkta och illa behandlade. Det är ett faktum att flera än en, flera än två, faktiskt en massa människor, har vittnat om att de känner sig kränkta av de former för avvisning som är ett resultat av Tobias Billströms signalpolitik och extra budgetmedel. Herr talman! Sedan har jag ännu en gång ställt frågan om att avvisa människor till länder där det råder väpnad konflikt. Det är delvis men bara delvis en annan fråga. Jag valde att ta upp den än en gång i hopp om att jag skulle få något slags skiftad variation i migrationsministerns svar. Faktum är att jag i någon utsträckning faktiskt har fått det. Den här gången kan Tobias Billström inte ens säga att det är fel att avvisa människor till länder där det råder väpnad konflikt. Han kan inte ens upprepa för kammaren det som står i svensk utlänningslag utan bara säga att man inte kan lägga sig i enskilda ärenden. Det är måhända makabert, men det finns ändå en viss humor inlindat i detta. När en minister inte ens kan uttala sig om det är krig i världen eller huruvida det råder väpnad konflikt i olika delar av världen undrar jag vart vi är på väg. Det är ungefär som om man skulle fråga: Regnar det i dag? och svaret blev: Det kan jag inte uttala mig om. Regnet kan ju falla ned på enskilda individer, så jag har ingen åsikt. Då undrar jag återigen varför man blir minister om man ingenting kan tycka eller ta ansvar för det som sker.

Herr talman! Ska vi börja tala om humor vet jag inte riktigt var vi ska börja någonstans. Eftersom jag avslutade mitt tidigare anförande med att tala om att jag tar det fulla ansvaret för återvändandet har nog Kalle Larsson anledning att lyssna mer intensivt här i kammaren än vad han tycks göra. När det gäller frågan om hur återvändandet ska gå till lämnade Kalle Larsson vissa intressanta besked här från talarstolen. Det finns tydligen människor som enligt honom inte ska få asyl i Sverige. Det var intressant. Jag tror att det är första gången som jag under mina år här i kammaren hör att Kalle Larsson säger det öppet och rakt. Det finns tydligen människor som inte i dag faller inom ramen för skyddsgrundande skäl. Om det nu finns människor som bör få avvisningsbeslut därför att de saknar dessa skäl, hur ska vi då säkerställa att återvändandet går till på ett bra, välordnat, humant och värdigt sätt? Jag har angett de grunder som jag anser bör finnas i det här sammanhanget. Men Kalle Larsson visar tydligt att han svävar på målet. Han säger till exempel att med en annan regering, kanske med en regering där Vänsterpartiet hade migrationsministerposten, skulle det tydligen inte sättas in några extra budgetmedel för att se till att återvändandet går bra till. Det är intressant. Det skulle säkert leda till en mer human och värdig process om man gav mindre pengar till den verksamheten. Därmed visar Kalle Larsson, när ridån väl faller, att det bara var tomma ord. Med hans politik blir det inget vettigare återvändande, inte mer välordnat, inte mer rättssäkert, inte mer humant och inte mer värdigt. Han är inte beredd att ge pengar till den verksamheten. Han underkänner dessutom de insatser som regeringen gör på området. Jag måste också ställa mig frågan: Vad är egentligen skillnaden mellan att avvisa en person åt gången och att avvisa hundra personer åt gången? Enligt Kalle Larsson är det tydligen en väldigt stor och dramatisk skillnad i det här sammanhanget. För mig framstår det som en semantisk diskussion. Det riktigt viktiga i det här sammanhanget är att återvändandet, oavsett om det gäller en person eller hundra, präglas av att det är humant och värdigt. Jag anser att vi har förutsättningar att upprätthålla det i processen givet vad som står i polislagen och i utlänningslagen. Det kan vara värt att redovisa bestämmelserna i polislagen för kammaren eftersom det inte görs från oppositionens sida. Det står tydligt i 8 § polislagen om behovsprincipen och proportionalitetsprincipen som gäller för polisens arbete. Behovsprincipen innebär att polisingripande bara får ske då det är nödvändigt för att den aktuella faran ska kunna avvärjas eller undanröjas. Proportionalitetsprincipen innebär att de skador och olägenheter som ingripandet kan medföra för ett motstående intresse inte får stå i missförhållande till syftet med själva ingripandet. Det är helt okej att använda tvångsmedel när man har med stora mängder människor att göra för att till exempel säkerställa flygsäkerheten ombord på ett plan. Det är okej att använda handfängsel. Det anser både jag och regeringen, och jag tror att också varje människa som tänker i termer av flygsäkerhet inser det. När man har att göra med människor som tvångsavvisas, som inte lämnar Sverige frivilligt, måste man se till att säkerheten ombord på planet fungerar för alla människors bästa. Det handlar om dem som befinner sig på planet och dem som befinner sig på marken. De påståenden som har gjorts om enskilda avvisningar återstår fortfarande att verifieras. Som jag har nämnt tidigare har polisen själv upprättat en anmälan. Därmed kommer vi också att kunna få tydliga och klara belägg för vad som är sant och vad som inte stämmer i det här sammanhanget. Det ser jag fram emot eftersom jag vill att verksamheten ska präglas av trovärdighet, humanitet och värdighet.

Herr talman! Om Tobias Billström ägnade lite mindre tid åt att dricka fina drinkar i viploungerna på internationella flygplatser och kanske lite mer tid åt att följa debatten här i kammaren skulle han vara väl medveten om att den syn jag ger på Vänsterpartiets migrationspolitik härifrån i dag är densamma som har avgetts vid många tidigare tillfällen. Det var precis som jag sade; Tobias Billström försöker göra detta till något slags nyhet för att i stället få diskutera någonting annat än vad debatten ska gälla. Låt oss återgå till huvudfrågan. Människor upplever sig kränkta vid de massavvisningar som sker på regeringens order. Tobias Billström välkomnar att det utreds om det har begåtts några fel eller inte. Det naturliga vore snarare att säga: Här verkar någonting inte stämma. Låt oss utreda vad som har skett, och låt oss i avvaktan på att en sådan utredning är klar vänta med fler massavvisningar! Jag säger massavvisningar. Jag säger det därför att det inte är en och inte en handfull utan en massa människor som avvisas samtidigt. Skulle det då på något vis vara sämre att avvisa många i stället för en? Ja, det är mycket som tyder på det. Människors uppgivenhet och ilska över situationens tillstånd stärks av varandras känsla av att må dåligt. Det kan vara ett skäl. Ett annat är att det finns en uppenbar risk - jag var nära att säga en bekräftad risk, men jag väntar med det uttrycket - att människor känner sig kränkta. De känner att de utsätts för förnedrande behandling. Det är bakgrunden till hela diskussionen. Herr talman! Regeringen har beslutat om ett återvändandeår. Det blir tuffare insatser mot människor varav många, låt mig upprepa det, enligt vår uppfattning har asylskäl nog att få stanna i Sverige. De ska nu kastas ut ur landet i stället. Tobias Billström är den som har det politiska ansvaret för detta. Än så länge har han inte ens trätt in i debatten.

Herr talman! Debatten har visat några intressanta saker. För det första visar den att regeringens återvändandearbete är föremål för diskussion och debatt. Det tycker jag är bra. Jag tycker att det är utmärkt att vi diskuterar hur återvändandet ska gå till. För det andra visar den att Vänsterpartiet i det här sammanhanget ägnar sig åt mycket av spekulation och fritt tänkande. Kalle Larssons privata spekulationer i det senaste anförandet här om huruvida människor känner på det ena eller det andra sättet i en viss situation får nog backas upp av lite mer än bara påståendet att man tror att det är på det viset. Jag tycker att det är viktigt att se till att humanitet och värdighet ska vara vägledande när vi har med återvändande att göra och när vi har att göra med människor som tvångsavvisas. Men det är också viktigt att se till att verksamheten äger rum. Därför har regeringen anslagit mer pengar till verksamheten - för att se till att utbilda polispersonal, Migrationsverkets personal och Kriminalvårdens transporttjänst och personal på ett adekvat och bra sätt. Därför har vi anslagit mer pengar för att Migrationsverket ska kunna genomföra återvändandesamtal i större utsträckning med dem som får avslag på sina asylansökningar och förbereda dem för vad som komma skall. Man ska se till att människor också förbereds för att ett avslag i asylprocessen kanske kan vara början på någonting nytt när de har kommit tillbaka hem. Det kan vara ett nytt liv och en ny framtid. Allt detta är också delar i återvändandet. Mycket fokus ligger på själva processen när människor återvänder, men det finns faktiskt mycket mer att fundera över. Jag tycker att det har varit värdefullt att här inför kammaren få möjlighet att redovisa både regeringens bevekelsegrunder och det fulla ansvarstagande som jag som migrationsminister med ansvar för frågorna tar för återvändandeprocessen. Det handlar om att redovisa de bakomliggande politiska motiven och om att få möjlighet att deklarera att återvändandearbetet kommer att fortsätta under hela mandatperioden och, om vi får förnyat förtroende i nästa års val, även under nästa mandatperiod. Återvändandeår i all ära, men vi har inte för avsikt att låta processen stanna vid bara ett enda års arbete.