polisens organisation

Fru talman! Ragnwi Marcelind har frågat vilka åt- gärder jag avser vidta för att möjliggöra för polisen att snabbt bemöta och nå fram till dem som har utsatts för brott. Det är viktigt för människors känsla av trygghet att polisen snabbt kommer när någon behöver hjälp. Jag är medveten om att utryckningstiderna ibland är långa. Regeringen gör nu den största satsningen på polisen någonsin. De ökade resurserna bör få till effekt bl.a. att polisens utryckningstider förkortas. Under budgetperioden fram t.o.m. 2004 höjs polisens anslagsram med nästan 2 miljarder kronor utöver pris- och löneomräkningen. Den stora satsningen kommer att ge fler poliser och större resurser för att förebygga och bekämpa brott. Fler civila specialister ska anställas. Satsningen på att utveckla den lokala polisen - närpolisreformen - skall fullföljas. Utryckningstiderna påverkas bl.a. av antalet poli- ser. Nu bedrivs polisutbildning såväl vid Polishög- skolan i Solna som vid universiteten i Umeå och Växjö. När antalet poliser ökar finns större möjlighe- ter att snabbt bemöta och nå ut till dem som har ut- satts för brott. Utryckningstiderna påverkas också av polisens arbetstider. Regeringen har i regleringsbrevet för år 2002 givit Rikspolisstyrelsen ett återrapporterings- krav om arbetstiderna. Styrelsen ska redovisa bl.a. hur arbetstiderna har anpassats till verksamhetens behov. I glesbygdsområden är frågan om polisens ut- ryckningstider särskilt svår att lösa. Regeringen till- kallade i december 2000 en särskild utredare. Utreda- ren ska utreda och lämna förslag till ändringar som innebär att polisens verksamhet renodlas så att poli- sen i ökad utsträckning kan koncentrera sig på sin centrala funktion att minska brottsligheten och öka människors trygghet. Utredaren ska också se vilka möjligheter det finns att komplettera polisens resurser och insatser i glest befolkade delar av Sverige. Jag vill avslutningsvis framhålla att regeringen även fortsättningsvis avser att följa rättsväsendets verksamhet och resultat och att utryckningstiderna är av stort intresse i detta sammanhang.

Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret! Det var väl ungefär vad jag hade väntat mig. Polisorganisationen har ju jätteproblem, och det har ju också föranlett ett antal debatter den senaste tiden, både i kammaren och i medierna. I debatt efter debatt har jag hört justitieministern ha som mallsvar detta att regeringen nu gör historiens största satsning. Detsamma finns i svaret till mig i dag. Då har jag försökt att tänka så här, när ministern nöter in detta om satsningen gång på gång: Hur tän- ker de människor som har drabbats av polisens vän- tetider, som ringer och ringer till polisen utan att få svar eller som får svaret att det inte finns någon polis som kan komma? Vilka frågor skapar det här hos poliskåren, som gnetar och sparar, och för polischefer som t.o.m. måste säga upp folk för att pengarna inte räcker? Ärligt talat, Thomas Bodström: Är ministern själv övertygad om att det här är historiens största satsning och att den är tillräcklig? I så fall, om justi- tieministern är nöjd med det som det är nu, så undrar jag: Vad är det då som gör att det inte fungerar ute i verkligheten? Vad är det som gör att vi fortfarande har ett bristfälligt antal poliser vilket gör att männi- skor måste vänta? Var ligger felet? Vems är ansvaret? Är det ett organisationsfel? Är det inte då ytterst justitieministern och regeringen som bär ansvaret? Justitieministern brukar hävda att det ska finnas 17 000 poliser år 2004. Vidhåller justitieministern det med nuvarande utbildningstakt? Och i så fall: Var ska då polisorganisationen hämta pengar för att anställa de nya som kommer ut från Polishögskolan? Ska det ske inom angivna ramar? Jag skulle vilja ha ett svar på de här frågorna. Det här kommer naturligtvis att påverka om vi kommer att kunna lösa problemet med väntetider hos polisen. Den senaste tiden har vi fått höra ministern tala om någonting nytt: Han talar om "en om dan". Det låter som en rekommendation om vitaminer, men det handlar alltså om poliser som ska ut i verksamheten. Det upplever jag som ett steg tillbaka från det minis- tern tidigare har sagt. Då har han pratat om att vi nu ska se till att 700-900 poliser årligen kommer ut från polishögskolan för att klara nivån 17 000, vilket i realiteten inte är möjligt fram till 2004 med den takt som regeringen har beslutat om. Men nu är det "en om dan". Det blir 365 per år, om inte jag räknar all- deles fel, och då undrar jag: Vad är det som gäller, Thomas Bodström? Fram till 2010 kommer vi att förlora minst 5 500 poliser exklusive dem som kanske också kommer att få pensioneras vid 60 års ålder. Hög medelålder och pensionsavgångar framöver bidrar till att behovet av nyrekrytering är mycket större än vad majoriteten vill medge. Jag vill påstå att den här historiska satsningen bara är en chimär och definitivt inte den vitaminin- jektion till verksamheten som man skulle kunna få associationer till vid tanken på "en om dan". Jag skulle vilja att justitieministern utvecklar det här: Hur ska vi kunna tillgodose människors förväntan på att polisen ska komma när någonting har hänt när vi stänger polisområden? 193 närpolisområden har stängts de senaste åren, och vi har ett stort antal poli- ser som står i tur att gå i pension. Fortsätt att utveckla det, så vore jag tacksam!

Fru talman! Jag måste instämma med Ragnvi Marcelind: När man fick se det här svaret var tanken att det sades förra året och att det här året inleddes med tal om att regeringen gör den största satsningen på polisen som någonsin har skett. Det roliga mynta- de uttrycket "en om dagen" kanske jag inte ska ta upp som en vitamin, men "en om dagen" är ju precis vad som skedde i motsatta riktningen när ni stängde Po- lishögskolan ett par år. Det försvann en polis om dagen under de åren. Nu ska ni försöka tuta i svenska folket att det blir en ny polis om dagen. Men det sak- nas ju så mycket poliser! Jag kan tala om för justitieministern att jag i går fick i min hand en sammanställning från Skåne. Det saknas 200 poliser. Vad gäller förra året måste man titta på avgångar och rekrytering. Avgångarna av olika anledningar blev 70 stycken, medan rekryte- ringen blev 71. Det blev inte "en om dan" - det blev i Skåne en polis på ett helt år, och det är så det är ute på fältet! Sedan skulle jag vilja fråga justitieministern en annan sak, och det gäller närpolisen, som är ett sådant kärt ämne, och att satsningen på närpoliser ska full- följas. Det är inte så länge sedan som polisfacket gjorde en undersökning där det visade sig att den verksamheten fick stryka på foten. Det var bara unge- fär 20 % av deras totala arbetstid som användes just till att förebygga brott och det som närpoliserna skulle göra. Vad säger justitieministern? Jag är intresserad av att höra det. Har justitieministern någon uppfattning om när närpolisen är utbyggd till en godtagbar nivå?

Fru talman! Det är inte jag som skriver interpella- tioner och frågor som gör att jag måste stå här varje vecka och tala om detta. Även jag tycker att det är ganska tjatigt, eftersom det är alldeles för stor fixe- ring vid siffror. Jag vill citera rikspolischefen. Han säger att det är en alldeles för stor diskussion om själva antalet. Jag håller med om det. Nu är det inte jag som styr debatten, och jag är tvungen att svara på de frågorna. Men jag vill understryka att det egentli- gen inte är det allra viktigaste. Bl.a. har vi nu en situ- ation med många äldre poliser som inte kan utföra sitt arbete och som har sjukintyg. Det är ett mycket större problem än antalet poliser. Låt mig än en gång klargöra läget. Det gäller först och främst ekonomin. I år kommer siffror som visar 37 miljoner plus för hela polisen. Jag använder Riks- polisstyrelsens egna siffror. Det är inte någonting som jag har räknat ut. Utgångsläget är 37 miljoner plus. Under hela förra året fick jag gång på gång höra att det skulle bli minus vid årsskiftet. Jag säger ingenting om det. Det är preliminära siffror, och jag har också använt fel siffror. Det är inget att säga om det. Men nu kan vi konstatera att man hade fel i det avseendet när man sade att det skulle vara minus vid årsskiftet. Det är 37 miljoner plus. Det är väldigt svårt att säga exakt hur stort antalet poliser blir framöver. Det allra viktigaste är att vi nu har gått från en till tre polisutbildningar. Låt mig klargöra det som sades om nästan en om dagen eller fyra i veckan osv. Det är netto som det talas om. Fram till den 18 januari i år har det varit så. 700-900 är antalet utbildade. Det är skillnaden. Där är det nästan två om dagen, om jag nu ska använda samma uttryck. Det är antalet som påbörjat utbildning. Det är också så att poliser slutar, bl.a. för att de är äldre. Det har vi talat om tidigare. Men fortfarande är siffran 700-900. Det är Rikspolisstyrelsen egen målsättning om utbildning. Fram till den 18 januari var det unge- fär 250. Jag har inte de exakta siffrorna nu. Det viktigaste är att utbildningen av poliser nu fortsätter. Nya poliser kommer att gå ut i januari, och nya poliser kommer att gå ut i juni. Antalet poliser fortsätter att öka hela tiden. Den här satsningen kommer att fortsätta. Om det inte är den största sats- ningen ber jag Ragnwi Marcelind att säga när det har gjorts större satsningar på polisen vid något annat tillfälle än detta. Jag kommer att fortsätta att säga det så länge jag får frågor om det och till dess att någon nämner något annat tillfälle. Det finns många andra saker. Bl.a. tar det i vissa fall lång tid för polisen att komma. Det finns också många andra faktorer än just antalet poliser. Det säger sig självt att 17 000 eller 18 000 inte är någon direkt avgörande fråga, även om det har sin betydelse. Jag tror mycket på bl.a. den utredning som nu pågår om de särskilda problem som finns i glesbygden. Där måste man arbeta mycket förutsättningslöst och kan- ske också använda sin fantasi för att kunna skapa ett modernt polisväsende i framtiden i de regioner där det är naturligt långa avstånd. Det gäller naturligtvis inte bara poliser utan också sjukvård, brandkår och många andra saker. Det blir väldigt spännande att följa utredningen. Man ser på om det i vissa fall inte är behov av poli- ser, och t.o.m. poliser kan utföra andra uppgifter. Andra människor inom t.ex. Räddningskåren kan utföra enkla polisiära uppgifter vid trafikolyckor. Jag vill inte binda upp mig för någonting. Men det är väldigt viktigt att man tar hänsyn till de särskilda behov, önskemål och förutsättningar som gäller i andra delar av landet än i Stockholm. Jag fick också en fråga om närpolisen. Det har re- dan påbörjats ett arbete. Det kommer samtidigt med att antalet poliser ökar, oavsett hur många det nu blir. Jag tror oerhört mycket på närpolisen. Jag får åter- komma till det i mitt nästa inlägg.

Fru talman! Det är oerhört intressant att justitie- ministern än en gång tar upp de 37 miljoner som man beräknar som ett överskott och nästan är stolt över detta. Kan det måhända vara de pengar som man skulle ha avsatt till en bättre löneutveckling för poli- sen? Förhandlingarna stannade vid 2,2 %. Vi vet att det inte är någon marknadsmässig löneökning för människor som ska arbeta under en sådan press. Dessutom bestämde man då att förhandla vidare om individuella löneplaner lokalt i myndigheterna. Men när man gjorde detta i Uppsala drog Rikspolisstyrel- sen tillbaka pengar. Det fanns inte heller någon sub- stans i det. Jag återkommer till det som Maud tog upp om Skåne. Det är rätt intressant. Jag var där i går och skulle besöka bl.a. polisen på en liten ort. Jag behöver inte säga var det var någonstans. Det har varit bestämt sedan i somras. När jag kom dit var tyvärr polissta- tionen i en ort med 10 000 invånare stängd eftersom det var sportlov, och då fanns inga poliser på plats. I går hade en person ringt till samma polisstation för att få hjälp men hade blivit hänvisad till Kristianstad av samma skäl som jag inte kunde besöka den. Därifrån tar det en timme för att en bil ska kunna vara på plats. Är detta godtagbart, ministern? Ministern står också och säger att vi har sparat 37 miljoner mitt i historiens största satsning. Ändå finns det inte till- räckligt med poliser. Bara i Skåne säger polisen själv att man behöver 400 nya poliser för att klara arbetet. Samtidigt aviseras ett underskott på 70 miljoner fram till år 2004. I Stockholm blir det inte alls några nya poliser fram till år 2004. Antalet poliser kommer att ligga ungefär på samma nivå, eller så blir det snarare en minskning. Där räknar man med ett underskott på 200 miljoner fram till år 2004, och vi ska inte tala om Västra Götaland. Jag var på besök där förra månda- gen. Man ser inte ens några möjligheter att nyanställa några poliser. Där har man dessutom stängt stationer i flest närpolisområden, inte mindre än 52 stycken. Ministern säger att närpolisreformen ska fullföl- jas. Det står i svaret på min interpellation. Jag förstår inte vad ministern menar. Hur ska man kunna full- följa denna reform utan poliser? Närpolisreformen kräver fler poliser och mer insatser. Det kostar kanske mer på kort sikt men blir på lång sikt en besparing. Jag vill inte argumentera för argumenterandets skull. Men det är oerhört frustrerande när verkligheten rimmar så dåligt med de påstådda historiska satsning- arna. Jag har nu fått reda på att det har kommit in en JO-anmälan från en polis i Stockholms län som ifrå- gasätter hur avskrivningarna går till. Är det godtag- bart, Thomas Bodström, att polisen sitter i samord- ningsgrupper och avskriver ärenden på löpande band mitt under historiens största satsning? Det är alltmer vanligt att man inte ens gör en förundersökning. Man tar inte in handlingar i ärendet eller hämtar in video- filmer från exempelvis kameraövervakning på banken när det är uppenbara bedrägeriärenden etc. Kan man då vidhålla att det är historiens absolut största sats- ning? Vad vill justitieministern åtgärda för att männi- skor ska kunna känna trygghet i samhället? I området runt Hässleholm har man nu gjort en undersökning. Människorna där är otryggast i hela Sverige. Vad beror det på? Det beror på att de vet att om de ska ringa efter polisen när det hänt någonting dröjer det en timme eller kanske mer, och då bryr de sig inte. De försöker ta till egna vapen för att skydda sig själva och sin egendom.

Fru talman! Vi står här och talar om antalet poli- ser. Kanske några av åhörarna på läktaren tycker att det är konstigt. Har det någon betydelse om det är 16 000 poliser, 19 000 poliser eller 20 000 poliser? För oss politiker har det stor betydelse. Vi ska be- manna och se till att det finns poliser i hela landet. För dem som finns här utanför Riksdagshuset har det kanske inte så stor betydelse. Men människor ska kunna känna sig trygga. Det gör de inte i dag. När det börjar bli mörkt ute, som just nu, vågar inte unga tjejer och kvinnor vara ute hur som helst. De väljer andra vägar att ta sig hem. De kanske inte har pengar till taxi för att åka hem. Jag som inte är stockholmare känner själv när jag är ute att jag vill åka taxi och inte åka tunnelbana efter kanske klockan åtta eller nio på kvällen. Den känslan finns hos många människor. Den ska de inte behöva känna. Jag såg att en äldre dam i Botkyrka hade en färgsprejburk med sig i fickan för att hon skulle våga gå ut. Det är den här känslan det handlar om. Justitieministern är ju relativt ny här, och det är ju ändå så att Socialdemokraterna aldrig har prioriterat frågan om rättstrygghet tidigare. Det är nu den har fått lite sving och blivit populär, särskilt inför valrö- relsen för att få lite fart på debatten. Det finns ju ett komplement till poliser, som har en liten utbildning, men kostar 20 miljoner kronor, även om det inte är Justitiedepartementet som har hand om pengarna. Det är beredskapspoliser. Jag skulle vilja passa på att fråga om de finns med i bil- den i justitieministerns tankevärld som någon form av komplement.

Fru talman! Låt mig först understryka att det inte var frågan om att spara 37 miljoner. Det var ett plus på 37 miljoner. Men i en budget på 13 miljarder kan det naturligtvis vara någon procent åt det ena eller andra hållet. Jag säger ingenting om det. Det kunde ha blivit åt andra hållet också. Jag vill också understryka att jag inte ger mig in i någon diskussion om lönerna. Det ska jag inte göra. Jag vill också korrigera påståendet att Sverige skulle vara så otryggt. Det är inte sant. Sverige är ett av de tryggaste länderna i världen. Det görs en under- sökning varje sommar av detta i europeiska länder och andra jämförbara länder. Den visar att Sverige är ett av de tryggaste länderna. Men det är klart att om man ger en bild av att vi inte har några poliser i Sve- rige, och gör det av politiska skäl, bidrar man natur- ligtvis till att göra Sverige mer otryggt. Det är alldeles riktigt att antalet poliser har minskat under 90-talet. På samma sätt har man av andra ekonomiska skäl fått spara i skolan osv. Det är därför som vi nu kan göra den här satsningen. När antalet poliser var som lägst hade vi ändå fler än t.ex. Norge och Finland och nå- got färre än Danmark. Där har man inte alls den här fixeringen på antalet. Det är min uppfattning att det är viktigt med an- talet poliser. Det är viktigt att vi nu ökar det antalet. Men det finns många andra saker som också är värda att diskutera. Man ska inte fixera sig. Men det är klart att när vi nu ökar antalet poliser har jag ingenting emot att upprepa den saken, även om jag tycker att det vore bejakande att även tala om andra saker, t.ex. avskrivning av ärenden och handläggningstider. Det är oerhört viktiga saker där vi kan göra något. Det har bl.a. visat sig att när man gör ordentliga satsningar med befintliga resurser har man kunnat korta handläggningstiderna. Det pågår flera olika utredningsarbeten där man med olika enkla lagänd- ringar ska kunna göra så att det blir kortare handlägg- ningstider, vilket är oerhört viktigt för brottsoffren. Det finns väldigt många andra saker som man kan diskutera än bara antalet. Men det är ändå viktigt att understryka att fakta är fakta. Antalet poliser har minskat, men nu kommer det att öka. Det beror på att vi har gått från en polis- utbildning till tre. Jag kan naturligtvis inte säga all- deles säkert hur många av dem som utexamineras som verkligen kommer att ta polisjobb år 2003, 2004 och 2005. Men vi skapar förutsättningar för detta, och målsättningen ligger alldeles fast. Nu frågar jag återigen: Kan ni säga någon annan period då det har gjorts en större satsning på polisen? Jag vill reservera mig för att jag inte är alldeles säker, men jag tror att frågan om beredskapspoliser utreds i Göteborgskommittén. Jag vågar inte säga det alldeles säkert. Jag ber att få kontrollera den saken och återkomma. Jag tror att det är en av de saker som finns med i Göteborgskommitten, men där är jag inte alldeles säker.

Fru talman! Jag ska inte dividera om siffror fram och tillbaka. Det jag är ute efter, och det jag fortfa- rande efterlyser i de svar som justitieministern ger mig, är om justitieministern är medveten om hur det ser ut ute i verkligheten. Det hjälper ju inte om vi står här och försöker slå varandra med hur mycket pengar vi avsätter till ena eller det andra. I så fall avsätter vi 1,3 miljarder utöver vad regeringen gör i sin historis- ka satsning. Men inte ens det kanske räcker. Vi måste ställa oss frågorna: Varför ser det ut som det gör i Sverige? Varför har vi sådana långa väntetider? Är det godtagbart att 193 närpolisstationer har stängts de senaste sex åren? Är det godtagbart att människor ska behöva vänta i över en halvtimma i genomsnitt i landet när man har blivit utsatt för misshandel? Är detta godtagbart, justitieministern? Vi kan tjafsa om antalet poliser. I New York går det faktiskt en polis per 200 invånare, men i Stock- holm går det en polis per 360 invånare. Vi är faktiskt t.o.m. sämre än New York fast de har behov av och satsar så mycket på brottsförebyggande arbete. Jag skulle vilja komma tillbaka till att det handlar om att visa människor ute i vårt land respekt. Det är inga politiska trick. Det är människor själva och Po- lisförbundets egen utredning som visar med siffror att människor får vänta så här länge. Man får inte den hjälp man skulle behöva. Då kan man ju tycka att det är okej att slå igen några polisstationer. Det är inte så noga. Men vi ska ju arbeta utifrån medborgarperspekti- vet, Thomas Bodström. Det är väl utifrån människans behov som vi ska försöka tillsätta resurser. Är det inte antalet det är fel på, så måste det vara polisorganisa- tionen. Då är det ännu mer tragiskt. I så fall bär ju justitieministern och regeringen ett ännu större ansvar som inte har lyckats se till att organisationen fungerar så att hjälpen finns där när skattebetalarna och Sveri- ges invånare behöver den.

Fru talman! Jag vet att ni båda är mycket ute i verkligheten och ser de här sakerna. Det ingen tvekan om den saken. Jag vill också understryka att jag har arbetat med brottsoffer och polisutredningar varje dag i tio år. Det har vi gemensamt. Jag påstår inte att det skulle vara någon skillnad där och att inte ni också känner till verkligheten. Jag hoppas att vi aldrig kommer att få samma be- hov som USA. De har en haft en enorm utveckling, bl.a. av ungdomsmord. Det är säkert riktigt att USA har ett ännu större behov. Jag hoppas att vi aldrig får det behovet av poliser. Jag vill inte ha den negativa synen som Ragnwi Marcelind har på poliser. Jag tycker att vi har väldigt duktiga poliser. De gör ett fantastiskt arbete. De be- möter brottsoffer och många andra på ett fantastiskt sätt. De arbetar med våra ungdomar. Det är klart att saker och ting kan göras bättre, men jag tycker trots allt att polisen ständigt försöker att göra nya saker och utveckla sig. Jag tycker att det arbetet är väl värt att lyfta fram i stället för att säga att skulle vara fel på organisationen. Visst kan saker och ting bli bättre, men jag tycker att de är oerhört duktiga.