Polisens agerande vid oroligheter och hantering av anmälningar mot polisen

Herr talman! Jacob Johnson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att polisen inte ska uppträda diskriminerande mot personer med utländsk bakgrund. Han har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa högsta möjliga trovärdighet när det gäller hanteringen av anmälningar mot polisen. Avslutningsvis har han frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att polisen ska ha tillräcklig utbildning om hur polisen bör agera på ett sakligt och icke-diskriminerande sätt. Poliser ska självklart alltid visa respekt för alla människors lika värde. Regeringens målsättning är att fler poliser ska arbeta i yttre tjänst och vara närvarande på tider och platser där de bäst behövs. Detta arbete handlar i allt större utsträckning om ömsesidig respekt och dialog med medborgare i samhället och inte minst med ungdomar. Kraven på att polisen ska kunna bemöta människor med olika erfarenheter och i alla sammanhang på ett professionellt sätt är därför höga. Jag är övertygad om att den stora majoriteten av alla poliser också lever upp till dessa krav. Inom polisen bedrivs ett aktivt arbete med mångfalds- och värdegrundsfrågor. Bland annat har polisen arbetat fram en gemensam värdegrund under 2008. Den fastställdes av rikspolischefen i januari 2009. Av denna framgår att poliser ska genomföra sitt uppdrag professionellt och skapa förtroende hos allmänheten genom att vara engagerade, effektiva och tillgängliga. I polisens grundutbildning är det polisiära bemötandet och etikfrågor centrala delar under hela studietiden. Dessutom ingår utbildning i mänskliga rättigheter och diskrimineringslagstiftning. När personer anmäler att enskilda polisers agerande uppenbart strider mot polisens uppdrag eller beslutade regler och riktlinjer är det viktigt att det finns en stor trovärdighet i hur dessa anmälningar hanteras. I utredningen Summa summarum (SOU 2007:5) förordas en ordning där internutredningsverksamheten samlas i en särskild organisation inom Rikspolisstyrelsen. Utredningens slutsats är att det utöver en förtroendeskapande effekt inte finns några andra skäl som talar för inrättandet av en helt fristående internutredningsmyndighet. I likhet med utredningens bedömning anser regeringen att en väl fungerande och förtroendeingivande organisation kan skapas inom polisorganisationen om verksamheten organiseras på så sätt att den blir tydligt avskild från den övriga operativa verksamheten. Mot denna bakgrund har regeringen gett Rikspolisstyrelsen i uppdrag att lämna förslag på en sådan ordning. Rikspolisstyrelsen har i maj 2009 redovisat sitt uppdrag. Förslagen bereds för närvarande i Regeringskansliet. Avsikten är att förordningsändringar som gör det möjligt för Rikspolisstyrelsen att inrätta den nya organisationen ska kunna beslutas i början av nästa år. I sammanhanget kan också nämnas att det numera finns en möjlighet att anmäla poliser för diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen. Enligt diskrimineringslagen (2008:567) gäller diskrimineringsförbudet även de som omfattas av lagen (1994:260) om offentlig anställning. Diskrimineringsförbudet tar sikte på bland annat den anställdes uppträdande och språkbruk.

Herr talman! Tack för svaret, justitieministern! Denna interpellationsdebatt tar upp frågan om polisens agerande mot personer, och då särskilt ungdomar, av utländsk härkomst mot bakgrund av händelserna bland annat i Gottsunda i Uppsala tidigare i höstas. Det framgick också av rubriken på min interpellation när jag sände den till kammarkansliet, men jag noterar att rubriken nu är omformulerad. Bakgrunden är, som jag kort beskrivit i interpellationen, de oroligheter som inträffade i Uppsala och andra större städer som Malmö och Göteborg tidigare i höstas. Det handlar om bränder, stenkastning med mera i utsatta och segregerade bostadsområden och polisens agerande inte minst gentemot ungdomar med utländsk bakgrund i dessa områden. Jag har själv deltagit i flera möten efter det inträffade. Jag har pratat med många människor och tyvärr fått bilden att många Uppsalabor med utländsk härkomst känner sig kränkta av polisens agerande - polisen har använt för mycket våld i vissa situationer, de har behandlat personer med svensk respektive utländsk bakgrund på olika sätt, polisen har tilltalat ungdomar respektlöst, polisen har hämtat personer till förhör på ett olämpligt sätt, med mera. Naturligtvis är det - och det är en självklarhet, men låt mig ändå säga det - polisens uppgift att ingripa vid olika typer av våldsamheter eller annat olagligt beteende och att lagföra de ansvariga. Vid sådana ingripanden måste polisen ibland använda det våldsmonopol som polisen har rätt att använda. Det är som sagt självklart. Men lika självklart måste det vara att polisens ingripanden uppfyller mycket högt ställda krav på att endast använda ett minimum av våld och endast om det är nödvändigt och att ingripandet mot misstänkta görs på ett helt korrekt sätt med respekt för de aktuella individerna. Tyvärr är den sammanlagda bild jag har fått av polisen i samband med händelserna i Uppsala tidigare i höstas att de ej har lyckats leva upp till dessa högt ställda men berättigade krav. Denna min bedömning överensstämmer i hög grad med vad som framkommer i till exempel Brottsförebyggande rådets rapport Diskriminering i rättsprocessen , som visar att det förekommer att polisen bemöter personer med utländsk bakgrund med kränkande benämningar i samband med kontroller, att personer med utländsk bakgrund lättare blir misstänkta för brott, att poliser är mer benägna att avfärda kvinnor som anmält våldtäkt om de har utländsk bakgrund etcetera. Justitieministern understryker i sitt svar vikten av polisens respekt för alla människors lika värde och att polisens arbete i allt större utsträckning ska handla om ömsesidig respekt och dialog med medborgare i samhället, inte minst med ungdomar. Kraven på professionellt sätt från polisen är därför höga. Beatrice Ask hänvisar till den gemensamma värdegrunden. Jag tror att vi är ganska eniga om dessa målformuleringar och ambitioner, men det räcker inte med goda målsättningar och vackra ord, justitieministern. Det är verkligheten som gäller, inte kartan. Hur ser justitieministern på polisens agerande i dag? Hur ser verkligheten ut? Lever polisen upp till kraven? Vad avser ministern att vidta för ytterligare åtgärder för att kartan en gång ska bli verklighet?

Herr talman! Frågan om polisen som eventuellt begår brott och hur man då ska agera är ingen ny fråga. Den har funnits under lång tid. Jag såg redan under 90-talet när jag arbetade som advokat många exempel på hur den här frågan uppstod, och jag kan bara säga att det på många sätt har blivit bättre. Kårandan har blivit sådan att man mindre skyddar varandra. Polisen försvarar inte längre okvädningsord mot svarta människor och så vidare, så mycket har blivit bättre. Men en sak kvarstår: Så fort en polis misstänks för brott uppstår det problem, inte nödvändigtvis problem på det sättet att utredningarna inte sköts på rätt sätt - jag skulle inte vilja säga att de håller lägre standard - men det blir alltid diskussion om det. Det är ett problem både för de poliser som misstänks för brott och för målsäganden. Vi tog under vår regeringstid initiativ där och lade fram ett förslag som nu finns färdigt i Justitiedepartementet och som samlar damm där därför att Beatrice Ask inte vill göra någonting åt detta. Men nu har Beatrice Ask världens chans att göra något som många skulle uppskatta, också poliser som är misstänkta för brott - det kan jag säga som har försvarat dem. De säger att de, när de sedan blir friade eller om det inte väcks åtal, får höra: Ja, ja, det var bara för att poliser utredde det. De blir alltså aldrig på riktigt frikända. Vi har även det problemet att målsäganden känner att det inte är någon mening med att anmäla eftersom det ändå är polisen som utreder polisen. Det skapar myter om att kolleger i rummet bredvid utreder. Så är det inte, det vet vi, utan det är poliser som naturligtvis inte känner varandra. Vi vet att det är särskilda enheter. Men faktum kvarstår: Det är poliser som utreder poliser. Det färdiga förslaget finns. Det är bara för regeringen att trycka på startknappen. Det skulle innebära att vi får en särskild myndighet för detta. Det här är inget nytt som vi hittat på. Det finns i våra grannländer Norge och Danmark, så det är en väl beprövad myndighetsstruktur som visat sig vara väldigt lyckosam. Det får till effekt att förtroendet ökar. Målsäganden vågar anmäla i större utsträckning. De har större förståelse och större respekt för processen, och poliserna själva som misstänks för brott har större möjlighet att känna sig friade när de väl är friade. Som det är nu blir konsekvensen - det vet jag som har nära kontakt med dem som arbetar med dessa frågor - att man i vissa fall till och med är så rädd att lägga ned på utredningsstadiet att man i flera fall väcker åtal. Då får vi den situationen att personer som kanske inte skulle åtalas blir åtalade. Vi får vidare den konsekvensen, som man kanske inte har tänkt på, att i många av de här fallen är det inte tillräckliga bevis. Det kanske inte finns en bakgrund, men man tycker att man har fredat sig själv genom att väcka åtal. Vad får det för konsekvenser? Jo, domstolarna dömer inte annorlunda. Vi får ovanligt många friande domar. Och vad blir då konsekvensen? Jo, man säger: Titta, polisen har många fler frikännande domar än vad gäller vanliga människor. Det handlar mycket om förtroende. Det handlar ytterst om psykologi. Vi har en stor chans att få en ändring. Vi hoppas, även om vi är i opposition, att förslaget ska genomföras så fort som möjligt. Annars får vi se till att svenska folket ska få avgöra om vi ska ha en sådan här myndighet eller om vi ska fortsätta att låta polisen utreda polisen. Att lägga det under Rikspolisstyrelsen var nog det allra sämsta förslaget, om man vill ha förtroende i de här frågorna, i stället för att lägga det under den högsta ledningen inom polisen. Tänk om, Beatrice Ask, så kan vi nog komma överens i den här frågan.

Herr talman! Självklart ska polisen ha ett bra bemötande och bemöta alla människor i vårt samhälle med värdighet, med respekt och inte agera diskriminerande. Det är en självklarhet. Låt oss, herr talman, titta på fakta i målet vad gäller Stenhagen och Gottsunda. Jag är Uppsalabo precis som frågeställaren Jacob Johnson. I samband med händelserna i Stenhagen och Gottsunda har det varit stenkastning mot brandbilar vid flera tillfällen. Det har varit stenkastning mot polisbilar. Det har varit mordbränder. Skolor och badhus har satts i brand. Det har varit skadegörelse vid skolor. Tårgasgranater har kastats mot poliser, stenar har kastats mot poliser, bilar har eldhärjats och det har varit våldsamma upplopp. Det har varit mycket skadegörelse, misshandel och våld mot tjänstemän. Det finns 400 anmälningar i de här ärendena om skadegörelse och andra övergrepp. Bland anmälningarna finns det en mot polisen. Det finns alltså en anmälan mot polisen. Det är viktigt att behålla det perspektivet. Det är viktigt att man inte fråntar polisen verktygen för att agera när det krävs. Det är grovt kriminella som har varit drivande i de här kravallerna, och andra personer har hakat på. I ett internationellt perspektiv kan man se att det finns likheter mellan situationen i Gottsunda och Stenhagen i Uppsala och situationen utanför Paris. Det finns en gemensam identitet hos ungdomar i de här områdena. Man är utsatt för rasism, utanförskap och orättvisor. Det här kan vi naturligtvis inte bekämpa med polisiära insatser på kort sikt, utan det är långsiktigt man ska arbeta med detta, öka dialogen och satsa på skolan. Alla ska ha rätt till en bra grundskola så att man får rätt kunskaper med sig i livet. Det är viktigt att satsa på arbete. Därför är det bra att regeringen har en tydlig arbetslinje för att skapa en trygghet för människor i de här områdena. Det är något som egentligen borde ha påbörjats för en lång tid sedan. Vi ser resultatet av någonting som har gått snett för mycket länge sedan. Men nu har man vänt detta och satsar faktiskt mycket på skolan. Bara den senaste tiden har jag fått rapporter från Gottsundaskolan om att det är betydligt lugnare där nu efter de insatser som polisen har gjort och den dialog som polisen för med elever, skolpersonal och ungdomar i skolan än vad det var i våras, alltså innan kravallerna började. Polisen har gjort enormt stora satsningar på att föra en dialog och arbeta preventivt, förebyggande. Det är oerhört viktigt. Det finns fyra närpoliser på plats. Man har gjort en satsning med Gottsundagruppen som arbetar sedan september 2008. Just nu är det en förstärkning med 6-8 poliser utöver förstärkningen i Gottsundaområdet och Stenhagenområdet. Herr talman! Jag vill att man tittar på fakta i målet, att det i det här fallet finns en anmälan mot polis och 400 anmälningar om skadegörelse, misshandel, tårgasattacker med mera.

Herr talman! Först, Jacob Johnson, en formalitet. Jag vet inte varför interpellationen har döpts om. Det har gjorts på kammarkansliet. Jag har fått den med den rubricering som finns i handlingarna och har absolut inte haft någon avsikt att ändra den. När det gäller Gottsundahändelserna mer explicit skulle jag vilja säga att den typen av upplopp och händelser som vi har sett på flera håll vore värd en alldeles egen interpellationsdebatt. Det är en komplicerad problematik i största allmänhet. Men jag ska hålla mig till den fråga som interpellationen tar upp, nämligen polisens bemötande, brister i bemötande och brott som misstänks ha begåtts av poliser. Låt mig först säga att det är otroligt viktigt att konstatera att den fastställda värdegrund som vi nu har fått på plats naturligtvis inte räcker. Nästa steg i Rikspolisstyrelsens planering är att arbeta med att följa upp och förankra värdegrunden och att diskutera bemötandefrågor på olika sätt hela tiden. Det är alldeles nödvändigt, därför att poliser utsätts i olika situationer för många besvärliga prövningar och behöver hela tiden arbeta med sitt bemötande och sitt uppträdande. Det är ett stöd för polisen att vi nu får fler poliser och att det är tydligt i anvisningarna till polisen att man ska jobba i yttre tjänst, nära medborgarna. Många polismyndigheter har också valt att organisera sig så att fler av poliserna är förankrade lokalt. Bara i Stockholms län öppnar vi 27 nya poliskontor under den här mandatperioden. Det är oerhört viktigt att man intar stadsdelar och områden där det inte finns någon polis som kan sägas vara den egna polisen som känner ungdomar och andra. Jag tror att det är så man bygger ett långsiktigt förtroende. Den andra delen i frågeställningen är poliser som misstänks för brott och som agerar på ett sådant sätt att det leder till anmälningar. Det har förts en diskussion i riksdagen under väldigt lång tid om man ska ha en alldeles särskild organisation eller hur man ska göra. Det är inte så att det bara är den senaste utredningen som har diskuterat detta, utan det har gjorts i omgångar. Den utredning som Thomas Bodström nämnde, Summa summarum , blev färdig 2007 och var sedan ute på remiss. Den föreslog inte en egen organisation, därför att man såg inget stort mervärde utöver det mer pedagogiska i att den heter något annat. Brottsutredningar görs bäst professionellt, och det är poliser som är professionella när det gäller polisutredningar. Det är lite besvärligt. Därför föreslår utredningen - och det har visat sig ha starkt stöd hos remissinstanserna - att man bör hitta en ordning där detta organiseras mycket självständigt inom Rikspolisstyrelsens hägn och att man har tydliga regler, så att man verkligen markerar skillnaden mellan polisverksamhet i allmänhet och de som utreder. I dag kan polisutredningar göras på olika håll i landet, men avsikten tycker man ska vara att de ska samlas på ett ställe. Jag har mot den bakgrunden arbetat och arbetar med de förändringar som behövs för att i början av nästa år göra justeringar. Jag har också bett Rikspolisstyrelsen att ta fram hur man konkret ska genomföra det som utredningen och remissinstanserna föreslår, hur det skulle se ut i praktiken. Jag avser faktiskt att göra den förändringen nästa år. Det är, så att säga, mer en synbarhetsfråga om det ska vara en alldeles egen organisation eller inte. Men jag tror att det är viktigt att människor kan ha förtroende för att anmälningar mot poliser hanteras på ett professionellt sätt, att det inte råder någon tvekan om att hanteringen är objektiv och utgår från fakta och att man inte har några kopplingar till poliser som är anmälda för brott.

Herr talman! Jag börjar med frågan om en fristående myndighet, som också Thomas Bodström har kommenterat. Vi närmar oss kanske en rödgrön majoritetsuppfattning i den här frågan. Justitieministern har i sitt svar avvisat inrättandet av en särskild, fristående myndighet som ska behandla anmälningar mot poliser, bland annat med hänvisning till utredningen Summa summarum , vars slutsats sägs vara att det inte finns några skäl, utöver de förtroendeskapande, som talar för ett inrättande av en fristående internutredningsmyndighet. Men, justitieministern, det som är huvudskälet för att inrätta en sådan myndighet är förtroendet för att det inte är poliser som utreder sig själva. Det är jätteviktigt att allmänheten kan känna fullt förtroende för att anmälningar mot poliser behandlas på ett helt korrekt sätt. Vi i Vänsterpartiet har därför i vår budgetmotion för 2010 föreslagit att en sådan myndighet inrättas och också anslagit medel i vår budget för start av en sådan kommande år. Jag hoppas naturligtvis att en ny rödgrön majoritet i riksdagen om ett år kan genomföra ett sådant beslut. Ulrika Karlsson tog upp en lite bredare diskussion om vad som har hänt i Gottsunda, och jag håller med justitieministern om att det egentligen är värt en egen interpellationsdebatt. Det har skett mycket där. Ulrika Karlsson nämnde polisens olika åtgärder, och jag kan nämna frivilligorganisationernas och invandrarorganisationernas arbete som har skapat en dialog och medverkat till en positiv utveckling. Jag kan hålla med om att vi ser en positiv utveckling, och den ska naturligtvis fortsätta. Jag har också fått signaler från polisen om att man har tagit till sig en del av kritiken och arbetar med frågan. Nästa vecka kommer jag själv att ha en särskild träff med länspolismästaren för att ytterligare diskutera de här frågorna. De är ju viktiga eftersom polisen, som sagts här, har det lagliga monopolet på att använda våld. Det måste ske på bästa möjliga sätt, och därför denna debatt. Det finns andra saker som nyligen har kommit till riksdagens bord som berör det här. Till exempel har vi fått ta del av Riksrevisionens styrelses redogörelse angående hantering av unga lagöverträdare. Av den framgår bland annat att polis och åklagare inte lever upp till den skyndsamhet som lagen kräver när det gäller lagöverträdare under 18 år, att det finns klara kvalitetsbrister i socialtjänstens arbete kopplat till detta, att förundersökningar när det gäller unga ska ledas av åklagare eller poliser med särskild kompetens i de här frågorna, att rutiner och arbetssätt har klara brister, att polisen har otydliga mål för det här arbetet, att det brister i kompetensen och att polisen inte har någon nationell ungdomsutbildning. Det är naturligtvis viktigt att poliserna har möjlighet att lära sig mer om de här sakerna. För att just höja polisens kompetens tycker vi från Vänsterpartiets sida att polisutbildningen borde förlängas och bli treårig och en riktig högskoleutbildning. Detta är exempel på åtgärder för att långsiktigt ytterligare höja polisens kompetens och verkligen säkerställa att vi alla som bor här i Sverige, oberoende av om det är jag med svensk bakgrund eller flyktingar och invandrare som kommit hit, kan känna oss trygga och lita på att polisen gör ett professionellt, sakligt och korrekt arbete.

Herr talman! Frågan om polisutbildningen är närmast skrattretande. Den har vi haft många interpellationsdebatter om, och den kommer att få ytterligare ett kryss på listan över misslyckanden under Beatrice Asks fyra förlorade år. Vi har pratat om den här frågan många gånger. Det finns en utredning från den socialdemokratiska regeringen, och det finns en utredning från den borgerliga regeringen. Ingenting händer. Vi är inne på det fjärde och sista året av mandatperioden. Det skulle naturligtvis vara till stor glädje att ha det i Sverige. Det skulle vara många fördelar med det. Vi skulle få en bättre forskning. Vi skulle få poliser som arbetar med personer när de kommer ut i tjänst som de lärt känna redan under studietiden. Vi skulle ha en bättre fördelning av människor som ursprungligen kommer från andra länder. Vi skulle ha en bättre könsfördelning. Polisfacket arbetar hårt för den här frågan, och vi var klara att genomföra den under 2007-2008 om vi hade fått sitta kvar. Nu får vi hoppas att vi får chansen igen, och då kommer det att bli en polisutbildning också i Sverige som är akademisk på samma sätt som i många andra länder. När det gäller den här utredningen handlar det om att ha en politisk vilja. Det handlar om att själv vilja någonting och inte gömma sig bakom en mening i en utredning. Det finns ett färdigt förslag. Svårare än så är det inte. Precis som sägs här handlar det om förtroende. Förtroende är en av grundbultarna i rättssäkerheten. Utan förtroende finns ingen rättssäkerhet. Stort förtroende ger stor rättssäkerhet. Det är det som är poängen. Det är därför som det är så viktigt att ha den här särskilda, fristående myndigheten. Jag kan garantera att vi kommer att få se många fall på samma sätt som nu där poliser känner sig orättvist behandlade när det frias eller när det inte väcks åtal och målsägande inte litar på rättssystemet och därigenom inte vågar anmäla. Misshandlade kvinnor till poliser har det varit många diskussioner om här, och det finns många kvinnor i dag som inte vågar anmäla för att de tänker: Ja, det är väl bara de polisernas kolleger som hanterar ärendet. Du har fortfarande chansen. Du har tio månader på dig. Ta chansen! Du kommer att tjäna på det, det försäkrar jag.

Herr talman! Jag kan inte nog instämma i det som Jacob Johnson sade, nämligen att alla människor ska känna sig trygga oberoende av bakgrund. Det är jätteviktigt att alla människor känner sig trygga. Dels ska de känna sig trygga av hur polisen agerar i det område där de bor, dels ska de kunna parkera bilen på parkeringsplatsen utanför bostaden utan att den sätts i brand under natten, och bussarna ska trafikera området efter klockan åtta på kvällen. I Uppsala vill lokaltrafiken dra in bussarna efter klockan åtta på kvällen. Det handlar om trygghet att ens dotter faktiskt kan ta lokalbussen hem om hon går på bio inne i stan. Det handlar om att bygga trygghet, och där är polisen ett viktigt instrument. Polisen måste ha verktyg att agera mot de grova kriminella krafterna. För det är en grupp grovt kriminella, och sedan har de en svans runt omkring sig. Jag delar uppfattningen att det kanske finns anledning att diskutera den här frågan i en annan interpellationsdebatt om grogrunden eller bakgrunden till upploppen i Gottsunda och Stenhagen, men det är alldeles för komplicerat för att kunna bortförklaras med dagshändelser. Det finns en lång historik som har lett till problembilden som vi ser i dag. Ungdomar började inte kasta sten på grund av något misslyckande under den här mandatperioden, utan det här är en problembild som har funnits länge. Thomas Bodström pratar om förtroende som grundbulten i rättsväsendet, och det är ju så - förtroendet är grundbulten. Därför är det så viktigt att man har förtroende för polisen, att polisen är närvarande och att polisen finns på plats och har en dialog med invånarna i Gottsunda och i Stenhagen precis som man har nu. Glöm inte bort att skolan rapporterar om att det är tryggare och lugnare där nu än vad det var i våras.

Herr talman! Frågan som rör en fristående myndighet kan man naturligtvis ha olika uppfattningar om, Jacob Johnson. Jag vill påpeka att det här har drivits från riksdagen från alla partier i olika avseenden och olika konstellationer, och det har utretts i flera omgångar. Den senaste utredningen lägger ett förslag som inte innebär att man förordar en särskild myndighet. Det har remissbehandlats på sedvanligt sätt, och en majoritet av remissinstanserna delar uppfattningen att man inte bör inrätta en särskild myndighet men däremot göra om organisationen och förändra hur man hanterar den här typen av misstankar om brott begångna av poliser. Det där är den sedvanliga ordning som vi brukar ha, men den sakkunskap som finns i form av utredningar och remissarbete som vi brukar lägga stor vikt vid både i riksdag och i regeringar i Sverige talar emot den ståndpunkt som Jacob Johnson har just nu. Jag har talat om att jag nog stöder den majoritetsuppfattning som finns från remissinstanser och andra att det även om det synbart skulle kunna vara en bra idé - jag har också suttit i riksdagen, så jag vet precis hur man kan resonera åt det hållet - är det ändå så att när man går ned i frågan för att se hur man ska göra den här typen av utredningar på bästa sätt och få dem så professionella och fristående som möjligt kommer man att behöva poliskompetens och på något sätt hitta det. Jag tycker att de här olika utredningarna är förtjänstfulla i den bemärkelsen att de faktiskt har brottats med den här problematiken på ett väldigt seriöst sätt, och jag har respekt för det sättet att arbeta på även om det inte alltid blir några löpsedlar om det, vilket en del tycker är det viktigaste. Den andra delen i interpellationen rör bemötande, och jag tror att när det gäller ungdomar har vi ett problem, för många ungdomar har en bild av polisen som innebär att man känner ett behov av konfrontation eller ett avståndstagande. Då tror jag inte att det finns några enkla vägar, utan det handlar om att ha fler poliser, att arbeta nära och att jobba med sin kompetens när det gäller att möta ungdomar. Utbildningen är självklart otroligt central när det gäller detta. Vi kommer också framöver att ändra svensk polisutbildning, men vi har en utbildning som innehåller mycket undervisning och träning i bemötande. Ett problem vill jag ändå lyfta fram. Det är antagningen. Vi skulle behöva många fler poliser med invandrarbakgrund och förortskompetens än vad vi har i dag. Vi har fått en liten förbättring rent statistiskt, men den är väldigt liten och antalet ligger på en låg nivå från början. Jag tycker att det är ett problem. Ett av skälen till att det är så är att polisutbildningen är otroligt populär, och det gör att det bland annat krävs väldigt höga teoretiska betyg för att komma in på polisutbildningen. Många invandrarungdomar har tyvärr en del svårigheter i grundskola och gymnasium av olika skäl, och de söker inte i samma utsträckning till utbildningarna. Antagningen slår inte direkt ut dem, men vi har en lägre andel ungdomar med invandrarbakgrund som söker, och det är ett bekymmer. Därför är jag väldigt glad över det arbete som vissa polismyndigheter bedriver för att öka intresset för att söka polisutbildningen. Jag tror att vi behöver en akademisk polisutbildning framöver, men jag vill gärna säga att antagningen till akademisk utbildning inte med automatik löser den svårighet som vi har att få invandrarungdomar bättre representerade bland nya poliser. (Applåder)

Herr talman! Jag tycker att vi har haft en intressant debatt om de här väldigt viktiga frågorna. Som det har sagts här tidigare borde vi egentligen ha haft en egen interpellationsdebatt om bakgrunden till de här problemen med segregering, diskriminering i arbetslivet och kriminalitet och om de åtgärder som måste sättas in mot problemen. Men det är en större debatt som det inte riktigt var min avsikt att ta upp i den här interpellationsdebatten. Justitieministern och jag har olika åsikt vad gäller värdet av en fristående myndighet. Det är bara att konstatera att vi gör en annan avvägning. Jag tror att just för det här förtroendeskapande motivet skulle det ha en stor betydelse, och kanske också, om man hade en sådan myndighet, vara en signal ut i samhället så att det kanske kan bli lättare att rekrytera också poliser med utländsk bakgrund till de här viktiga utbildningarna. Att vi på sikt kan få en akademisk polisutbildning är väldigt viktigt. Jag noterar med tillfredställelse att justitieministern inser att det finns ett problem när det gäller bemötandet av ungdomar. Det är naturligtvis en ganska komplicerad fråga. Vi har en annan utbildningsnivå rent allmänt i samhället, och vi har etnisk mångfald och många religioner. Detta gör att det ställs mycket större krav på polisen i dag, och därför är den värdegrund som det talas om mycket viktig. Det är också viktigt att polisen ges utbildning och möjligheter att utveckla kompetensen nära medborgarna så att vi får en tillit mellan medborgare och polis. På så sätt kan även pappan från Mellanöstern, som nämns i det aktuella exemplet från Gottsunda, känna sig trygg med att polisen behandlar hans barn på samma sätt som andra barn.

Herr talman! Jag är glad att Jacob Johnson tagit upp dessa frågor, för bemötandefrågor är oerhört centrala. Det handlar om förtroendet för den myndighet som ju kan ingripa i människors frihet. Polisen har alldeles särskilda möjligheter att göra det. Det är farligt om vi får en situation där stora grupper, och även enstaka människor, känner att polisen inte agerar på rätt sätt. Därför är bemötandefrågorna centrala, och därför är jag glad för det värdegrundsarbete som Rikspolisstyrelsen med stort allvar tagit sig an. Det gäller också den uppföljning av värdegrunden som de avser att arbeta med. Likaså är det viktigt att fundera över utbildningsfrågorna i perspektivet av att bemötandet är viktigt. Jag tror att man ibland ska säga sådant som är självklart. Många av poliserna är utbildade för länge sedan och finns där ute, men man behöver inte ha utbildning för att uppträda som folk. Jag blir arg när professionella vuxna människor som är ute och arbetar med personer som hamnat i svåra situationer, eller i mötet med ungdomar, inte uppför sig som folk. Man ska bemöta sina medmänniskor med respekt och utföra sitt arbete på ett professionellt sätt. Det kräver ledarskap på alla nivåer i polisorganisationen. Det kräver också kurage av kolleger och andra medarbetare att våga säga ifrån när man inte orkar eller begriper att uppföra sig på ett anständigt sätt. Polisen finns där ute. De är förebilder för många ungdomar. De måste bete sig på samma sätt som de själva vill bli bemötta, annars vinner man ingenting. Det måste vi enträget och ständigt arbeta med. Sedan har vi den särskilda problematik som vi varit inne på, nämligen när en polis blir anmäld för ett brott. Hur hanterar vi det? Det är riktigt att vi nog har olika åsikter om det. Jag lutar mig mot det gedigna utredningsarbete som gjorts och utgår från att remissinstanserna har viss erfarenhet av hur man ska göra detta på bästa sätt. (Applåder)