Anf. 126 Carina Hägg (S)
Herr talman! Jag delar statsrådets uppfattning eftersom jag utgår från att vi är eniga. När man kommer fram till väldigt viktiga ståndpunkter finns det inte möjligheter för oss att kompromissa utifrån hur majoriteten ser ut i dag i kammaren. Men jag tolkar jag att det finns ett brett stöd för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Då är det bättre att vi talar med egen röst. Generellt vill man kompromissa, och man hoppas att det på sikt ska leda till att det steg för steg tas gemensamma kliv framåt.
Men under senare har det blivit väldigt tydligt att det på detta område finns svårigheter att komma framåt, särskilt när det gäller rättigheter i fråga om reproduktiv hälsa. När vi talar om rätten till abort har det varit mycket besvärligt.
Det gäller då att vi samverkar med de krafter som står upp för det som vi kom fram till tillsammans med de olika länderna under Pekingkonferensen och att vi kan leva upp till förväntningarna från alla de 40 000 besökare som var i Peking under denna period, från alla som följde detta från sina hemländer och från alla som har fortsatt att arbeta med dessa frågor.
Även om det var 189 deltagande regeringar som i Peking antog denna deklaration och handlingsplan för jämställdhetsarbete måste vi samverka. Och det är så många fler än regeringarna som måste vara involverade om vi ska kunna leva upp till det som vi förhoppningsvis tillsammans ser som viktigt och det som vi har åtaganden kring.
Det finns tolv kritiska områden som lyfts fram, nämligen den feminiserade fattigdomen, kvinnors rätt till undervisning och utbildning, kvinnors hälsa, våld mot kvinnor, kvinnor i väpnade konflikter, kvinnor som beslutsfattare, kvinnor med ekonomisk makt, jämställdhetsintegrering, kvinnors brist på åtnjutande av de mänskliga rättigheterna, kvinnor och medier, kvinnor och miljö och unga flickors situation.
Jag skulle vilja slå ett slag för en mycket bra bok som har kommit och som heter
Jämställdhet är en mänsklig rättighet
. Det är en handbok om FN:s kvinnokonvention och Pekingplattformen. Det är Unifem Sverige som har gett ut den. Den har jag fått efter att jag skrev denna interpellation. Men den kommer att kunna vara ett viktigt bidrag för att diskutera dessa frågor fram till att vi har gjort denna uppföljning av Peking + 15.
Men fortfarande återstår många av frågorna och många av åtgärderna. När vi talar om dem i Unifem vet jag utifrån de signaler som jag har fått från New York att man är undrande över att man har fått minskade anslag från Sverige. Jag har inga svar på dessa frågor. Men frågorna ställs, och jag hoppas att man kommer att ställa dem direkt till regeringen och borgerliga företrädare i riksdagen eftersom jag inte har dessa svar i min hand. Vi vet att regeringen till exempel inte har lyft fram några namn och inte är engagerad i EU:s jämställdhetsmyndighet som upprättas i Vilnius, vilket jag tycker är beklagligt.
Vi ska vara måna om och stödja uppbyggandet av institutioner. Vi ska stödja människor som får positioner. Vi ska hjälpa till att nominera så att svenskar kan få viktiga positioner på jämställdhetsområdet. Det finns så mycket som vi kan göra som vi inte har tagit tag i än.
Men ska jag tolka jämställdhetsministern på det sättet att det är det som är beskrivet i svaret som också kommer att vara det slutliga svaret och att det inte bara är - som jag hade hoppats - konturerna till någonting som vi parlamentariker och regeringen tillsammans med det civila samhället kan fylla? Då skulle det bli så mycket starkare. Vi kan inte göra så här stora åtaganden en och en, utan det är det samlade arbetet som ger kraften.
Jag samarbetar mycket med parlamentariker ute i Europa men även på andra håll. Jag ser det som viktigt. Jag ser också att regeringarna har ett viktigt arbete. Men vi måste samverka med de olika nivåerna.
När vi arbetar i motvind på det sättet som vi gör när det gäller abortfrågan och frågan om rättigheter när det gäller reproduktiv hälsa har vi inte råd att avstå från att just samverka.